Edórea PRS Vidomina & Medi

Hon satte vagnen i rörelse igen och nickade.
"Ja det kan man säga. Det här är min riktiga form men jag föredrar vara ung. Det är så mycket lättare. Men den här formen har många fördelar med. Man får mer hjälp." Hon skrattade och såg på henne.
"Men är det skrämmande?"

"Jag förstår." Sylvia nickade. Hon funderade lite på det. "Du får ju såklart göra dig ung igen, om du hellre vill det. Jag blev så nyfiken bara." Hon tvekade sedan. Försökte se efter några spår som kunde vara av det läskiga. Men fann inga. "Nej.. jag tycker inte att det är skrämmande."

Hon log tacksamt men skakade på huvudet.
"Jag måste återhämta mig från denna magi. Den är.... annorlunda men jag kommer göra det." Hon log bara ömt.
"Jag har hållit mig vid liv så länge som det är möjligt. Med hjälp av magi och andra saker."

Sylvia nickade bara. Visste väl inte helt vad hon menade, men anade. Hon kunde relatera till att magi tog på krafterna. Själv kunde hon en del, samma magi som de använde hemma i Demeled. Men det var inte något liknande den hon sett Léllos använda. "Hållit dig vid liv?", sa hon överraskat. Vad betydde det? Ville hon vara odödlig eller handlade om att inte lämna sina nära och kära? Fanns det något hon inte hade upplevt ännu, som hon väntade på?
Sylvia tog över tyglarna från Léllos och gav tecken till hästarna att fortsätta framåt efter vägen.

"Ja... jag är så mycket äldre än va jag ser ut. En magiker kan hålla sig vid liv i många hundra år. Men jag är nog lite äldre än så. Därav att jag har ett bra rykte både som Lèllos och som Sollél." Sa hon med en tröt nick. Log sedan tacksamt mot henne.
"Åh tack så mycket. Är det okej om jag tar lite vatten?"

"Åh." Sylvia lyssnade fascinerat på Léllos ord. "Sollél? Är det ditt andra namn? "Javisst. Här." Med ena handen tog hon tyglarna och med den andra plockade hon fram vattnet åt Sollél.
"Hur lång är resan förresten?"

Hon kunde inte låta bli att le.
"Ja det är det. Annars skulle folk säkert undra. De vet att Solleél är gammal och mäktig magiker medan Léllos är ödmjuk och kärleksfull. " Hon tog emot vattnet och drack några klunkar och såg på henne.

"Sollél. Det är ett fint namn.", sa Sylvia tankfullt. Hon var återigen överraskad över vännen. Det fanns så mycket som Sylvia inte kände till. Det var spännande. Men också fint, att Sollél hade valt att dela med sig av sitt liv till henne. Det fick Sylvia att känna sig speciell. Eller hedrad. För nog hade Sylvia förstått att Sollél, eller Léllos, var en anonym typ som helst höll mycket för sig själv. "Känns det olika.. jag menar, när du byter sådär.. Känner du att du blir någon annan?"

Frågan var ny för henne och hon var tyst.
"Låt mig tänka.." Hon drack lite mer och hon skakade på huvudet.
"Nej det skulle jag inte säga. Jag måste självklart lägga mig med en annan gåstil. Ha ryggen lite böjd och så. Min röst är ju inte den samma som ung och jag liknar verkligen ingen ungdom...." Sa hon med ett skratt.
"Folk ger mig blickar om jag beställer öl och massvis med mat när jag är i den här formen. Men åh när jag är ung. Då är det en annan fråga."

"Aha, så det är mer som att.. du spelar en karaktär?", försökte Sylvia och sneglade nyfiket åt Solléls håll innan hon fäste blicken på vägen framför dem igen.
"Hur lång är resan förresten? Kommer vi stanna efter vägen?"