Rollspel - Barnens tid på Hogwarts

- Små pojkar, sa jag sarkastiskt.
- Det skulle jag inte kalla honom där, sa jag och riktade en blick in i kupén.

Rixon och hans vänner pustade lättat ut när mörkret försvann, och Rixon slutade att skrika tvärt, till Scorpius stora besvikelse. Han ville plåga honom lite mer, det var bra för en typ som honom.
Scorpius suckade men drog lite på munnen. Nej, det är verkligen inte små pojkar, tänkte han roat.

"Jag håller med Roxy, du kan väl knapast kalla de här för små pojkar?" sa jag och låtsades inte om komentaren om min far. det spelade ingen roll vad han sa om honom, jag var stolt över att vara hans son. "Och sen när har du börjat bry dig om någon annan än dig själv?"

Xavier fnös. "Sluta prata strunt, dessutom är det åldern jag syftar på inte vikten. Det är dags för nig att lära dig skillnaderna på saker och ting, Lupin. Har inte din far lärt dig det? Oj, förlåt. Jag glömde, han är ju död!", sa han kyligt. Han trivdes stort med att håna folk, men att vara elak emot de små var inte speciellt schyst. De kunde ju inte rå för att de var små och obetydliga.

jag suckade och himlade med ögonen
"jag struntar i vad du syftar på" sa jag och såg på honom "Ja min far är död, men han var i alla fall någon som betydde något och gjorde något viktigt med sitt liv, folk vet vem han är oc folk gillar honom, till skillnad från din far! och jag är stold över att jag är Remus Lupins son!" sa jag stolt och såg på Xaviar

- Bra där Ted, sa jag glatt.
Och vände mig sedan till de andra.
- Har ni nått problem eller?, säg till isåfall, sa jag kyligt pch såg på dem.

"Ni har ingen rätt att göra sådär!", fräste Rixon till dem och såg mycket arg men mesig ut. Scorpius himlade med ögonen men sa inget, just nu verkade ingen riktigt lägga märke till honom och han tog inte illa upp. I den där McRairs ögon så tillhörde han väl dem "små och obetydliga".

Xavier himlade ointresserat med ögonen. "Är du klar med ditt tal nu, eller ska du börja vråla om rättvisa och stolthet? Jag skiter fullständigt i din fars patetiska liv, han var inte ens mänsklig.", fräste Xavier och såg in i kupéen. Pojkarna såg ut att må bra, i alla fall. "Om jag ser dig i en liknande situation igen Lupin, då så kommer ditt elevhem få sota för det!", sa han kallt.
Han älskade att vara prefekt, men han kunde inte dra av poäng ännu eftersom att de inte befann sig på skolan.

jag bara såg på honom
"Min far var mer männsklig än du någonsin kommer bli" sa jag kallt och vände honom sedan ryggen och gick in i kupén som vi lämnat för en stund sedan. han hatade Xavier men jag tänkte inte tappa fattningen framför honom. det spelade ingen roll vad han sa om mina föräldrar, för jag visste sanningen. jag tog en chokladgroda och fick ett nytt kort med min far och kastade de argt i backen. varför var de tvungen att dö?

- Som om vi skulle bli rädda för det, tror du att du är nått eller?, när du spelar översittare sådär?, sa jag och såg ilsket på honom han skulle inte komma på och hoppa på Ted, det skulle jag se till.