Rollspel - Barnens tid på Hogwarts

"Men lilla vännen då, du måste nog uppsöka sjukhus flygeln när vi är framme", sa Xavier tröstande. Han ville inte ödsla energi på att bli arg på henne. Dessutom så var han inte det. Hon var nästan lika obetydlig som andraårseleverna. Kanske obetydligare till och med.

"Jag har märkt det. ger du honom ingen uppmärksamhet eller vll ha bara ha mer?" sa jag roat och såg på katten och svarade sedan min släckting "nej det var ingen föreämpning, det är bara det att jag har föreställt mig dig annorlunda, ja med tanker på vad din far och farföräldrar gjorde och alla story som folk har berättat" sa jag och ryckte på axlarna och bugade sedan "Tackar min bästa herre"

"Han får uppmärksamhet, men kan aldrig få nog av den, skulle jag väl gissa", sa Scorpius och log lite.
Hans leende bleknade lite, men han förstod ändå. "Ja, jag vet... Det var dödsätare", sa han lågmält. "Men jag vet att det inte är onda, inte egentligen."

(Måste dra nu, vi hörs i morgon! )

"Ja vissa får väll alldrig nog av den" sa jag och såg på katten och sedan på Scorpius "Ja Harry brukar säga att de inte var onda egentligen, jag har bara lite svårt att se Lucius och Narcissa icke onda och din döda moste Bellatrix, henne ska vi inte prata om" sa jag lite roat "men jag har väll inte rätt att dömma dina föräldrar jag menar min far var en varulv och in mor var hatad av hela släkten" sa jag och log

Jag vände mig ilsket om och gick in i kupén och satte mig surt med de andra.

jag såg på Roxy
"Du verkar lite irriterad?" sa jag och log svagt

- Ja den där Xavier, skulle jag villja nita, sa jag surt.

(Måste sova nu ♥ )

(Okej, natti natti ♥)

"Äh bry dig inte om honom, han är en idiot" sa jag och ryckte på axlarna och såg sedan ut genom fönstret och la huvudet mot rutan och slöt ögonen

Scorpius nickade bara, kom inte på något lämpligt att svara. Bellatrix kunde inte ha varit annat än ond, eller hon hade i alla fall varit skogsgalen. Men Narcissa och Lucius... det var nog bara Voldemorts anhängare på grund av feghet, han kunde inte tänka sig att det skulle glädja sig åt att döda.