Tårar från himlen

Avis läste högt och vi diskuterade.

Quirinus kommer nog inte att ta det så bra om Nathan träffar någon tror vi. Och det förstår man. Men samtidigt förstår man Nathan.

Kapitlet var väldigt bra! 🙂

Innan vi börjar, vill jag först tacka er för ert tålamod! Det betyder mycket att ni har varit förstående och väntat under hela september. Det kan, som ni vet, bli mycket på teatern, så därför blev det inget i början av oktober. Får hoppas jag kan skriva ett lager innan december. Framtiden får utvisa.

I förra kapitlet så var Quirinus inte så lite ledsen och besviken, för han känner sig osynlig. Han saknar den tiden då Mia levde, för då tog hon med Quirinus till sitt sovrum när det åskade. Nathan vaknar och de pratar. Därefter flyttar Nathan ihop sängarna, så de slipper känna sig ensamma. Quirinus kan dock inte låta bli att undra vad det är som gör hans pappa så disträ. Jag, och ni läsare, vet dock vad som spökar! Eller rättare sagt, vem!

Avis Fortunae ♥



Elzyii ♥

Trezzan, Kattbjörn och boknörd_ ♥



catradora, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


__________________________________________________


Kapitel 72


Under dagarna hade Quirinus och Nathan det trevligt med mostern och hennes familj. Ibland besökte de museum, bibliotek eller bara umgicks på gården. En dag när de åt frukost, sa moster Marie:
”Nu när det är så soligt och trevligt, tänkte jag att vi skulle kunna gå ut i skogen och plocka lite bär. Gareth och jag tänkte att vi kunde grilla ikväll, bara för att få det mysigt.”
”Det låter trevligt”, sa Quirinus, som kände sig gladare än vad han gjort tidigare.
Nathan stirrade däremot i sin tekopp med frånvarande min. ”Pappa?” sa Quirinus som upptäckte det. ”Tycker du inte det blir trevligt att gå ut i skogen?”
Hans pappa tittade till slut upp.
”Jo, visst blir det roligt”, mumlade han. ”Men jag tror att efter frukosten måste vi nog åka hem.”
”Åka hem?” Marie såg oförstående ut. ”Jag trodde att ni skulle stanna här ett par veckor?”
Quirinus förstod ingenting.
”Men pappa!” utropade han. ”Vi har bara varit här tre dagar! Du sa faktiskt ett par veckor. Varför har du ändrat dig?”
En spänd tystnad sänkte sig.
”Jag vill bara att vi åker hem”, svarade Nathan slutligen. Han vände sig till Marie och tillade: ”Jag uppskattar att du har låtit oss bo här, men vi kan inte utnyttja er vänlighet.”
”Dumheter”, sa Gareth. ”Det är bara roligt att ni är här.”
”Ja, snälla pappa!” vädjade Quirinus, som fick en konstig känsla i magen. ”Vi kan väl stanna lite till? Julian och Scott har lovat att vi skulle åka på bio och…”
”Men vi har varit här tre dagar!” avbröt Nathan och såg lite sträng ut. ”Dessutom så ska jag jobba på måndag.”
Gareth, Julian och Scott tittade förbryllat på honom, medan Marie verkade bekymrad.
”Ja, du gör ju som du vill”, sa hon försiktigt, ”men annars tycker jag att det vore bra om vi kan stötta varandra, med tanke på… Mia. Hon vill nog…”
”Att vi ska försöka gå vidare”, sa Nathan och reste sig upp. ”Jag går och börjar packa. Jag vill att vi åker innan det blir för mörkt.” Quirinus blev med ens orolig. Tänk om han skulle bli tvungen att åka till Nicole?
"Kan inte jag få stanna här?” frågade han hoppfullt. ”Jag ska inte vara i vägen för moster Marie och Gareth, och jag ska hjälpa dem att duka och diska! Snälla pappa! Vi skulle ju komma ifrån huset ett tag.”
Men Nathan ställde bara undan sin tekopp och gick ut ur köket. Quirinus kände hur det sved bakom ögonlocken, men det var tårar av ilska. Varför betedde hans pappa sig så konstigt?
Marie verkade förstå, för hon lade en tröstande arm om hans axlar.
”Han är nog förvirrad”, sa hon vänligt. ”Det är ju trots allt första sommaren utan Mia och tänk så ensam han har känt sig, medan du har varit på Hogwarts.”
”Det är just det som är felet!” sa Quirinus med tjock röst. ”Han skrev i ett av sina brev att vi skulle finnas för varandra, men ända sedan jag kom hem, har jag upptäckt att han är i andra tankar! Han verkar inte förstå att jag också saknar mamma!” Han ställde sig upp och rusade ut ur köket, genom ytterdörren och satte sig på en sten. Han ville inte lämna sin moster och hennes familj så snabbt, eftersom han tyckte det var jobbigt med Mias frånvaro.


Nathan suckade när han såg ut genom sovrumsfönstret och betraktade sin son, som grät. Han visste att han var orättvis, men han kunde inte stanna för länge hos sin svägerska. Dessutom var det sant att han skulle jobba på måndag, men han ville gärna spendera så mycket tid som möjligt med Quirinus. Det dåliga samvetet knöt sig i magen på honom, när han visste att han inte hade pratat med sin mor om Eileen och hennes elake son.
”Jag får åka över till henne under kvällen”, mumlade Nathan för sig själv och viftade på trollstaven för att bädda sängarna. ”Men frågan är ju hur Quirinus ska reagera.”
Just då kom Marie in och blängde på honom.
"Vad är ditt problem?!” sa hon skarpt. ”Du är faktiskt inte dig själv! Quirinus berättade just att du ibland verkar vara i andra tankar och att du inte alltid lyssnar på honom.” Hon såg uppfordrande på honom.
”Jag… jag vet att jag kanske har varit lite konstig”, medgav Nathan medan han rodnade av skam. ”Det… det är bara det att jag trodde det skulle göra oss gott att komma bort från huset ett tag, men jag har märkt att jag inte kan fly från minnena av Mia! Förstår du hur det känns?!” Han satte sig tungt ner på sängen.
”Det är väl klart att jag förstår!” sa Marie strängt. ”Innan du och Mia fick Quirinus, var det ni två som tog hand om Julian och Scott när vi var upptagna. Mia blev som en andra mamma för dem. Och jag kan erkänna att jag var avundsjuk på att hon kom så bra överens med din mamma, medan Gareths mor driver mig till vansinne!” Vid de orden ryckte det i mungiporna på henne, som om hon var på väg att le, men sedan såg hon bister ut. ”Du behandlade Quirinus som luft när han bad att få stanna här!” Nathan skämdes ännu mer.
”Jag vet att det var fel”, sa han med en skälvande suck. ”Men problemet är att jag ibland måste arbeta på natten och jag vill inte lämna honom ensam. Inte efter att han somnade i badkaret.”
”Men låt honom stanna här”, bad hans svägerska. ”Han verkar ju trivas. Vi kan skjutsa hem honom när det blir dags för skolstarten.” Hon log hoppfullt.
”Det skulle bli jobbigt att använda flampulvret hela tiden om jag ska hälsa på honom hos er”, sa Nathan. ”Ni kan ju komma till oss när det har lugnat sig på jobbet.” Han tvekade innan han tillade: ”Jag vet dock inte om han skulle gilla tanken att besöka min mamma nu i sommar.”
”Är det om den där elake pojken du berättade om?” undrade Marie. ”I så fall får du berätta för Nicole att Quirinus är rädd.” De tittade tyst på varandra, innan Marie vände på klacken och lämnade rummet. Nathan fortsatte stöka omkring i sovrummet medan han tänkte:
Jag kan inte tala om för henne att jag har sett en annan kvinna som får mig att tappa kontrollen. Då skulle hon bli vansinnig. Detsamma gäller Quirinus.


Under bilfärden hem satt Quirinus i baksätet och såg väldigt surmulen ut. Nathan suckade när han såg sin sons tjuriga uppsyn.
”Kan du inte prata med mig?” försökte han, när han kände att tystnaden blev outhärdlig. ”Jag vet att du gärna vill stanna hos din moster, men jag vill helst att du är hos mig, i alla fall några dagar.”
Quirinus blängde på honom ett par sekunder innan han tittade bort.
”Du vet väl att jag inte är dum?” frågade han efter några minuter.
”Vad menar du?” Nathan förstod ingenting. ”Du tillhör ju Ravenclaw, precis som jag gjorde!”
”Varför är du inte ärlig då?!” utbrast Quirinus argt. ”När du hämtade mig på Kings Cross, stod du och stirrade ut i tomma intet! Och ibland, ja väldigt ofta, har jag sett hur du verkar vara i andra tankar, för du hör inte vad jag säger!” De klarblå ögonen blev blanka.
Nathan svängde in vid en rastplats och bromsade in.
”Snälla, Quirinus”, bad han. ”Jag… jag sa ju att jag trodde jag såg någon från Sankt Mungos, som verkade bekant.” Det var ingen lögn, för kvinnan hade sett bekant ut. Quirinus fortsatte stirra argt på honom.
”Det förklarar inte att du inte lyssnar på mig!” fräste han och torkade sig i ansiktet med ärmen. ”Du verkar inte förstå att jag också saknar mamma! Jag försöker intala mig att det är därför du verkar tankspridd, men du bryr dig inte att jag vill att du ska stötta mig!” Han slog händerna för ansiktet.
Nathan insåg att det inte gick prata med sonen just nu, så han körde vidare.
Egentligen har Quirinus rätt, tänkte han dystert. Den där mystiska boterskan är orsaken till att jag inte lyssnar så noga. Men hon fick mig verkligen att tappa kontrollen där på sjukhuset. Han bet sig i läppen när han kom ihåg drömmarna han hade haft om sin hustru och far. Jag får prata med mamma om den där kvinnan. Då kanske jag får lite ordning på mig själv. Nathan fortsatte åka mot huset, medan han lyssnade på sonens snyftningar, vilket fick honom att känna sig illa till mods. Han fick en känsla av att Quirinus skulle vara på dåligt humör väldigt länge.


_____________________________________________________

Stort tack till Avis Fortunae som kommit med finfina tips!
Ja, som ni märkte, blev det gråt och osämja, då Nathan har bestämt sig att han och Quirinus ska åka hem efter bara några dagar. Det gör Quirinus både ledsen och besviken, men också arg, då han vill vara hos mostern.

Marie konfronterar Nathan, men han kan inte berätta om den mystiska kvinnan han har sett på Sankt Mungos.
På vägen hem är Quirinus på ett uruselt humör, vilket kanske inte är så konstigt. Han ville så gärna umgås med kusinerna och komma bort från huset då hans mamma inte längre finns. Nathan känner sig lite skyldig, då han vet varför han inte lyssnar så noga. Vad är det för speciellet med kvinnan från sjukhuset? Spekulera gärna.

Apropå att Quirinus nämner att kusinerna tänker ta med honom på bion: (Se spoilern.)

Spoiler:
Tryck här för att visa!När jag var sju år, kom min mamma inrusande till mig och utropade glatt: ”Ni ska få gå på bio!” Jag blev så klart glad och frågade vad vi skulle se. Det var Disneys Ringaren i Notre Dame och vi skulle se den med min favoritkusin, som är mammas systerdotter.

I och med att jag var yngst i ”gruppen” (kusinens bror och min egen var också med.), höll min kusin mig i handen. Hon var nog orolig att jag skulle bli rädd, i och med att jag var bara sju år. Det blev dock tvärtom. När Frollo gjorde sin entré i återblicken, (se videon och spola till 2.01) kände jag hur min kusin tog ett lite hårdare tag om min hand. Mamma sa att kusinen ville nog bara markera för mig att det var fara och färde. (Hon måste så klart sett trailer på filmen, eller läst om den och förstått vem som är skurken i dramat.) Eller så levde hon sig in så pass mycket, att hon blev lite smått förskräckt när hon såg Frollo! Man kan ju låtsas att det var både och! Haha! Det var en upplevelse, så ni kan nog förstå hur mycket den filmen betyder för mig.♥

Som vanligt är det hög mys-faktor i kapitlet, med allt de hittar på hos mostern, och jag kan riktigt känna Quirinus besvikelse när Nathan plötsligt vill hem tidigare än väntat!

Det är väldigt bra gestaltat med allas känslor - Nathans förvirring, mosterns undran ... och kusinerna som vill gå på bio med Quirinus.

Det var riktigt mysigt att få veta hur det gick till när du såg Ringaren i Notre Dame första gången. Vet ju hur speciell den är för dig! ♥