Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Helt makalöst vackert
Jag kan nog vänja mig vid den här sidan av Snape!
Jag oroar mig över vinglade dock hoppas att han inte är död...

Supermegaawesome ♥

Ja men det är ju för att jag beskriver hans insida och hur han är mot flickan/kvinnan han älskar. Inte hur han är som person mot omvärlden. I ett klassrum beskriver jag honom som JKR gör. Jag går ju från hans perspektiv och jag har aldrig sett honom som en ond eller hemskt människa på något sätt. Jag sa redan när jag var nio år och såg den första filmen "Jag gillar Snape, Snape är min favorit. Han har nog en jätte fin personlighet om han är med rätt människor" sa jag till min mamma i soffan xD Detta är bara hur jag ser honom ^^
Glad att du gillar det!


Ja detta är hur jag ser Snape och hur jag har sett Snape sen jag var nio år (se ovanstående kommentar) ^^
Det är typ min variation av honom

Well, don't get to comfy with this version of him just yet



Aw! tack tack!

Åh, snälla gumman kan vi inte få ett till kapitel? Snälla, Snälla Snälla??? ♥ ♥ ♥

Hej igen mina små Snelope älskare! ♥

Jag nämnde tidigare att jag tänkte ge er ett kapitel till och jag tänker hålla mitt ord Så ni får ett till kapitel redan idag! Tihihi!

Puss på er




~Kapitel 17~

Jag ligger på något mjukt och varmt. Någon håller min hand och mumlar tyst för sig själv, jag vet vems hand det är. Det grova skinnet och kylan säger mig allt. Det är Severus hand. Jag öppnar försiktigt mina ögon, det är så ljust i rummet att jag är tvungen att stänga dem igen, tårar strilar ner för mina kinder när jag minns vad som hände. Hur Vingfåle offrade sig själv för att rädda mitt liv, hur hans hjärta slutade slå under min kropp. Hur han drog sitt sista andetag, hur hans plågade skrik ekade över sjön när drakens klor rev upp hela hans vinge och bröt benen... En våg utav gåshud från obehag färdas ner för min rygg och mina ben. Tvingar var hårstrå att stå rakt upp.

Jag öppnar försiktigt mina ögon igen och vrider långsamt mitt huvud, jag ser rakt in i Severus ögon. En ensam tår strilar ner för hans bleka kind.
”Penelope..?” viskar han med rädsla inbäddad i sin hesa mörka röst. Rösten jag trodde att jag aldrig skulle få höra igen, rösten jag trodde skulle för evigt vara förlorad för mig.
”Severus...” viskar jag svagt tillbaka. Mitt huvud bultar, min arm värker och mitt ben pulserar av smärta.
”Penelope...” viskar han igen med en lättnad i sin röst. Innan jag hinner reagera reser han sig från sin stol och omfamnar mig mjukt, mitt i sjukhusflygeln. Han sätter sig i sängen bredvid mig och håller med stadiga armar om mig medan han lutar sina mjuka, kalla läppar mot mitt bultande huvud. Severus... Jag har längtat efter att få känna dina läppar mot min hud... Men, ville aldrig att det skulle vara såhär... En tår strilar ner för min upprivna kind från den hårda landningen.

”Severus, tänk om någon ser oss...” viskar jag med svag och orolig röst.
”Det spelar ingen roll längre Penelope, jag tänker lämna Hogwarts. Jag klarar inte av det här längre...” säger han med stel och långsam röst. Den där rösten jag föll för i klassrummet, den av distans och mörker. Jag kan känna hur paniken över att förlora honom också sprider sig genom min kropp. Förlorar min föräldrar, förlorar Vingfåle, förlora Severus... Jag... Detta får inte hända... tänker jag och mina tårar rinner.
”Severus, du får inte, du kan inte göra så här... Snälla...” Mina ögon bedjande, min läpp skakar och fler tårar slår sig loss för att vandra ned för den bleka kinden som är min.

”Jag lämnar dig aldrig. Jag lämnar skolan för att kunna vara med dig, Penelope.” säger han och vi ser varandra i ögonen, de dansar för varandra, den där obeskrivliga energin som flödar mellan oss är så intensiv att jag knappt kan hålla mig från att hoppa upp i hans famn. Men, min skadade kropp förhindrar mig från att röra mig, minsta rörelse gör ont. Det är en gnagande smärta som är konstant blandat med en skjutande smärta var gång jag andas, var gång min kropp rör sig minsta millimeter.

”Va-vad hände Severus?” mumlar jag försiktigt, jag kan inte få bitarna på plats i mina tankar. Varför dog jag inte, varför försvann draken, vart kom den ifrån... frågorna snurrar runt runt i mitt huvud.
”Jag vet inte varför det var en drake här, den var långt ifrån sitt hem men professor Dumbledore har skickat en uggla till ministeriet. Vi borde få svar snart, men jag skulle inte förvänta mig för mycket. Jag vet inte riktigt vad som hände innan du störtade mot marken och mitt hjärta... Höll på att stanna. Men, Vingfåle räddade ditt liv. En otroligt älskvärd och omsorgsfull varelse, hade han inte omfamnat och gömt dig så hade du nog inte...” Severus faller in i tystnad, jag kan höra hans hjärtslag, de är så snabba. Hans röst som annars är så mättad och kontrollerad verkar nu vara ostabil och så låg att den knappt hörs. Jag vrider långsamt mitt huvud för att se på honom, men det gör för ont så jag lägger tillbaka huvudet mot hans axel, njuter av att känna hans armar om mig.

Severus drar ett djupt andetag, innan jag hinner säga något till honom fortsätter han.
”Jag hörde drakens vrål och såg ut genom mitt fönster, jag såg dig och vingfåle och jag vet inte vad som hände, jag kunde bara tänka på att du var i fara. Jag tog mig dit så fort jag kunde. När jag hörde Hagrid skrika Vingfåles namn och sedan ditt trodde, trodde jag mitt hjärta skulle stanna Penelope. Jag tog mig fram till honom och såg draken skada Vingfåle och sedan störtade ni, jag använde Reducto besvärjelsen för att avvärja draken från er på marken och den störtade ner i sjön, jag tror att den drunknade för den kom aldrig upp igen.” Severus tumme stryker mig metodiskt över armen och det är en lugnande rörelse, samma känsla som när vi var inne i vårt rum och han hade sin hand på min nacke.

Men tankarna om att jag hade varit död om inte Severus hade varit där är tillräckligt för att skapa mer panik i min kropp som börjar skaka våldsamt när det sjunker in att Vingfåle dog för mig och Severus räddade mig från en fruktansvärd död. Jag lutar mig in i mannen jag älskar och griper efter hans rock.

Du har förändrats Sev... Du, du är annorlunda. Mer... Mjuk. Jag gillar det. Men, jag älskar dig som du är. Precis så som du var förr och även så som du är nu och även så som du kommer att vara i framtiden. Jag älskar dig. Ett skakigt andetag får mina revben att värka och mina tänder tar ett stadigt tag om min underläpp. Severus stryker mig fortfarande över armen, hans kalla hud mot min. Det är inte en sådan där varm och fluffig omfamning som man kan se bland andra nykära par. Den är nära men ändå med ett form av avstånd. Men den är mer värd än någon fluffig, ur-gullig omfamning. Det är en Severus-omfamning. De är speciella i en alldeles egen klass. Kall och avstånds tagande men ändå så varm och full av kärlek.

Why are you doing this to me??DET ÄR SÅ BRA jag dör.
MEN VAAARFÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR DOG VINGFÅLE? D:

OMFR!!!! Jag älsakr dig gumman men varför var du tvungen?! Nu sitter jag ju här och gråter över att Vingfåle verklgien dog och så gråter ajg över att vi får ett riktigt ljuvligt Snelope moment och så gråter ajg vöer att jag inte får ännu ett kapitel idag!
WHY?! ♥ ♥ ♥

Du är så jävla duktigt gumman, älskar hur dus kriver! När, inte om utan NÄR, du blir författare så kommer jag köpa och läsa var enda bok du publicerar!!!! ♥

EDIT!
SMSADE JUST MED PENELOPE OCH HON HAR SKRIVIT KLART 45 KAPITEL OCH SKA BÖRJA PÅ KAPITEL 46 IMORGON! HON HAR SKRIVIT TOTALT 100 DATORSKRIVNA A4 SIDOR!!!! PÅ BARA UPPFÖLJAREN, DET ÄR INTE MED FÖRSTA DELEN INRÄKNAD! O.O
Fatta hur mycket tid hon lägger på att skriva, inte konstigt att hon är BÄST på det! (Ja jag skryter om min finaste kompis!)

Vi ÄLSKAR dig Penelope! ♥
Du är bäst gumman! Finaste Bambie! ♥ ♥ ♥

Jag tycker synd om Vingfåle! Och längtar efter mer på denna superdupersuper braiga FF!!

Hej på er sötnosar!

Som Coraline Black skrev på sin kommentar igår så har jag nu skrivit 100 A4 sidor på bara uppföljaren, är på kapitel 46 och jag är inte färdig ännu Så ni har många kapitel att se fram emot!

Så här får ni nästa! ^^




~Kapitel 18~

”Severus... Jag såg mina föräldrar...” mumlar jag försiktigt, min röst svag och min kropp skakar. Severus kramar mig försiktigt innan han reser sig från sängen och sätter sig på stolen jämte min sjukhussäng. Min hand vilar i hans stadig grepp, min varma hud mot hans kalla. Jag söker hans strama ansikte, ditt ansikte är så vackert Sev, hela du är vacker. Jag önskar så att alla andra kunde se det som jag får se inom dig... Du är en mjuk själ innerst inne, bakom alla de där lagren av mörker och alla murarna av hat och förtvivlan, av hårdhet och distans. Bakom allt det finns en vacker människa.

”Det är ibland så att man kan i en nära döden upplevelse återkalla de som lever inom oss, även om det bara är för en kort stund.” Severus ser på mig, hans ögon dansar på ett obeskrivligt sätt, på samma sätt som första gången. Som om han ser mig för första gången igen.
”De sa att de alltid var med mig, följde mig för varje steg jag tar och...” Jag blir tyst och tänker på vad min pappa sa till mig. Severus ser på mig, hans ansikte tomt på känslor, men hans ögon speglar allt det som hans yttre inte kan. Hans strama linjer, hans skrovliga hud får mig att vilja räcka upp handen och smeka hans bleka kind.

”Är det något du vill prata om, Penelope?” frågar han med långsam, hes och stadig röst. En rysning färdas ner för min rygg, av välbehag, över att höra honom säga mitt namn. Jag ser på honom ett par sekunder och funderar på om jag ska berätta eller inte. Jag förstod inte vad min pappa menade, Severus kanske kan hjälpa mig... Jag drar ett djupt andetag, lägger mig ner i sängen och blundar för att kunna minnas allt.
- ”En svart korp med ett vitt hjärta är ändå en korp, en vit duva med ett svart hjärta är ändå en duva. Det du söker kan du endast finna om du ser bortom allt du lärt dig att söka. Utan att titta måste du se, utan att leta måste du finna. Utan mörker finns det inget ljus, utan ljus finns det inget mörker...” viskar jag tyst, men Severus kan höra min tunna, skakiga röst. Jag öppnar mina ögon och ser på honom, sorgen över allt som hänt detta året på Hogwarts är så stor att jag inte kan dölja den längre.

Det min pappa sagt till mig väger tungt i mitt hjärta, Severus har kallat mig sin duva och jag läste för inte många dagar sedan dikten om duvan och korpen för honom. Betyder det att mina föräldrar vet? Är detta deras sätt att säga att jag ska följa mitt hjärta och vara med den man jag älskar, hur svårt det än kommer att vara? Severus ser på mig med sina svarta ögon, hans ansikte tomt, hans hand stel om min hand.

”Jag tror... Att det är mina föräldrars sätt att säga att jag ska vara med dig, vara med den mitt hjärta tillhör oavsett hur svårt det kommer att bli. Eller, så är det en varning att många prövningar ligger framför mig, framför oss... Jag vet inte...” mumlar jag tyst, mest för mig själv, men Severus har hört mig. Han lyfter min varma hand till sin kind och kramar den mjukt med sina kalla händer. En skugga av mjukhet sveper för en sekund över hans ansikte när han ser ner på mig.
”Jag vet inte vad det betyder Penelope. Men du finner svaret en dag, när ditt hjärta hittat sin väg och din själ sin plats.” säger han mörkt, hans ansikte är sorgset men ändå oförändrat. Severus reser sig från stolen, min hand glider ut ur hans.

Jag tycker mig minnas något som mumlades när jag inte riktigt var vid medvetandet men ändå inte bortom kanten, något om att någon måste lämna någon eller något. Eller var det att någon måste lämnas för att någon måste må bra? Jag vet inte och jag kan inte frammana de suddiga minnesbilderna eller ens exakt vilka ord det var som sas. Allt är så suddigt. Tänk om... Nej, nej Penelope sluta, Severus skulle aldrig göra så. Han ska ingenstans. Han kommer att stanna här hos mig.

Jättebra