Fjärdeårs elever (Privat)

- Nej, jag har alldrig blivit det, det är aldrig någon som har vågat eller velat, du vet min mor har inte det bästa rycktet, sa jag och log snett och suckade sedan och såg ut genom fönstret.
- Din fa är i alla fall på rätt sida, men mina föräldrar, ja jag är glad att de är döda. Men ändå, jag önskar att jag hade haft några andra, och att de var i livet, sa jag och suckade och såg sedan på honom.
- Jag kan fortfarande inte fatta att ni vill prata med mig eller att Albus kramade mig, sa jag ocg log mot honom.

Det är lite sorgligt det där med hennes barndom. Den lät inte så ljus precis. När jag hörde henne säga att hon var glad att sina föräldrar var döda ville jag nästan säga ifrån. Okej att man inte tycker om sina föräldrar och så men hon måste väl haft något bra minne av sin mamma och pappa? I alla fall sin mamma? En mamma är ju ändå en mamma.
"Du hur kommer det sig att du kom till barnhemmet?" Undrar jag och tittar frågande mot henne. Den här gången ångrade jag faktiskt inte att frågan bara glidit ur min mun. Jag ville faktiskt ha svar.

Jag såg på honom och suckade.
- Jo du vet mamma och pappa var ju Voldemorts dödsätare, vi bodde i en stor herrgård med massa husalfer.
Jag var väll bara ungefär två år när de dog, så jag har inget direkt minne utav dem bara det som personalen på hemmet har berättat för mig.
Men när jag kom till barnhemmet hade jag, ja du får väll se det, sa jag med en suck och drog upp ärmen på tröjan och dödsmärket syntes.
Jag drog snabbt ner ärmen och såg på honom.
- De hade redan bestämt att jag skulle bli dödsätare som stor. Men ja, sen blev det krig och de blev dödade, jag flyttades som alla andra barn som mist sina föräldrar till barnhemmet och har bott där sen dess, sa jag med en suck.
- Och nu när jag går på Hogwarts så bor jag bara där på sommarlovet, resten utav tiden är jag på skolan, ensam, sa jag och såg ut genom fönstret, jag ville inte visa Jason hur nära jag var till tårar.

Jag drog för andan när jag plötsligt fick se dödsmärket på hennes arm. Den såg verkligen inte så trevlig ut heller. Jag hade aldrig sett en sån men det sägs att man kan kontakta "dödsätare". Jag svalde hårt medan jag hela tiden sneglade mot Bellas arm. När hon väl tystnade såg jag hur hon vände sig och tittade ut. Det såg ut som att hon skulle börja gråta. Vad gör jag nu?
Jag la försiktigt min arm mot hennes axel.
"Det är okej. Du behöver inte vara ledsen" Säger jag tröstande och undrar om jag ska krama henne men låter bli.

- Tack, men det är så jobbigt att bli påtvingad allt det här, jag vill inte vara dödsätare, men är det.
Jag vill inte vara som min mor men folk tror jag är det.
Du ska veta hur många gånger jag får ignorera smärtan i armen när dödsätare samlas, det är hemskt, suckade jag och kände att tårarna började rinna, jag hatade att visa mig shär svag.

Jag nickade svagt medan hon pratade. Det lät väldigt jobbigt att ha det där "dödsmärket". När hon berättade om det kom jag att tänka på pappas ärr som han sa gjorde ont när han fick kontakt med hans fiende Voldermort.
Jag såg hur tårar plötsligt började rinna ner för Bellas kinder. Jag bet mig i läppen och visste att en stöttande kommentar eller en klapp på hennes axel inte skulle få henne att sluta gråta. Jag närmade henne och kramade henne ömt. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag höll tyst.

Jag kände förvånat Jasons armar om mig och han kramade mig tröstande.
När hade någon någonsin gjort det?, aldrig inte vad jag kunde minnas.
Av häpenhet så slutade jag gråta och log tacksamt mot honom.
- Tack, sa jag svagt och torkade mina tårar.
- Ledsen att du fick se mig gråta, jag brukar inte vara så här svag, sajag och samlade mig och gömde undan känslorna bakom min vanliga lugna attityd.

"Äh det är lugnt" Svarar jag och flinar åt henne.
"Någon gång så måste ju dom där känslorna ut" Säger jag och släpper henne. Jag tittade ut och fick se hogwarts slottet torna upp sig framför oss.
"Vi är framme" Säger jag och vagnen stannade faktiskt precis när jag sagt klart meningen.

- Jag vet, men jag brukar aldrig visa dem, då tycker alla att jag är svag, sa jag och hoppade ut ur vagnen och väntar på honom.
- Ja, vi får hoppas att Albus inte har ramlat i eller nått, sa jag skämtsamt när vi följde resten utav eleverna upp mot slottstrapporna.

Jag skrattade till åt hennes kommentar medan vi gick in i slottet och sedan igenom entrehallen mot Stora salen.
"Ja.. hejdå.. Skicka en uggla eller något till mig så kan vi typ bestämma för att plugga eller något" Säger jag och ler snett. Jag ville helst inte skiljas från henne. Hon var rolig att vara med.