Privat rollspel!! (Mellan luna99 och Hp Luna)

((Oki ))

"En stor applåd för distrikt 7:s tributer! Leslie Williams och Dale Lewis!" säger Hayley glatt och ler stort och falskt mot publiken.
"Glatt hungerspel och må oddsen alltid vara er gynsamma" lägger hon till med en blincknig.
Sedan visar hon oss till varsit rum i rättens hus. Jag står med ryggen vänd mot dörren, men när den öppnas vänder jag mig om. En fredsväktare står där, han kliver åt sidan och James far in och kramar om mig. Jag kramar tillbaka och låter tårarna komma.
Vi säger inget, alla tre sitter där i soffan, jag, James och mor, i tystnad och kramar om varandra. När de måste gå får fredsväktaren nästan släpa bort James. Jag sjunker ner på soffan och förväntar mig inte att någon mer skulle komma. Men rätt som det var flyger dörren upp och någon kastar sig om min hals. Hon har långt brunt hår och alldeles klarblå ögon. Klarie. Min enda och bästa vän.
Hon gråter och vi kramar varandra länge. Hela tiden viskar hon "Du klarar det, jag vet det" och tårarna rinner ner för bådas kinder.

Jag sätter mig i den mörklila sidensoffan i väntan på att någon ska komma. Efter 1 timme ger jag upp. Inte en ända person. Inte ens min famlij. Ingen. Just i sekunden efter öppnas dörren och Jane kramar om mig. Jag tårkar bort en tår från hennes kind. "Hej, hej du, allt kommer bli bra, okej?" hon nickar innan hon sjunker ner i soffan bredvid mamma och pappa.
"Var har ni vari?" frågar jag. De tittar på varandra innan de svarar; "Vi var hos Juliana..." säger pappa kort. Jag kan inte förstå det. De hälsade på min fiende, hon jag ska försöka ddda. Jag försöker att vara stark.
"Varför?" frågar jag. De väntar ett tag innan de svarar: "Vi sa lycka till till henne. Hon är stark och kan mycket väl vinna." Mamma suckar. Jag tittar bara argt på dom, sedan utvecklas min arga blick till en snäll och jag säger; "Ni har rätt, hon är stark" sedan är tiden slut och Jane kramar om mig en sista gång.

När tiden är slut är Klarie tvungen att gå. Ingen av oss säger något, bara tittar varandra i ögonen. Det ger mig styrka.
Hayley drar med sig mig och Dale till tåget, där ska vi få våran handledare. Usch, jag vill inte det här. Dale försöker hela tiden få kontakt med mig och flirtar. Men jag ignorerar honom och låtsas att han inte existerar.

Jag går ut ur rummet och möter upp med Juliana och damen som tydligen heter Ylna. Jag säger hejdå till distrikt 11 och hoppar på tåget. Jag går direkt till mitt rum och lägger mig på sängen. Det knackar på dörren. Jag öppnar och där står Juliana.
"Hej" säger hon och kliver på. Hon sätter sig i fotöljen och jag på sängen. Jag tar ingen ögonkontakt.
"Vi borde vara budsförvanter eller gå med karriäristerna" säger hon. Jag stirrar in i hennes ögon. Dom var väl fina. Juliana har en väldigt uringad blus på sig och små tighta jeans shorts. Jag fnyser; "Varför? Vi har inte ens fått träffa våran handledare än. Jag kommer inte bestämma någonting innan jag får prata med honom."
"Henne" rättar hon. Jag nickar. "Okej då" säger hon och går fram till mig. Hon sätter sig i mitt knä. Jag skakar av mig henne. "Visst, som du vill!"hon kysser mig på kinden. "Maten är klar, bara så du vet". Sedan lämnar hon rummet.

Vi kommer till något som verkar vara en matsal. Väldigt lyxig. En man satt vid ett bord, det är antagligen våran handledare. "Seså, sitt" sa Hayley och tryckte ner mig och Dale på varsin stol vid bordet. Hon satte sig sedan själv på en stol. "Ät" beordrade hon. Jag började äta lite. jag var faktiskt inte så hungrig så det blev inte så mycket. Dale däremot tog för sig av allting.

((sorry att det tar tid att svara. Jag rollar i flera roll smatidigt och försöker desutom förbereda världens förendring...jag menar sorry......))

((det spelar ingen rolll ♥))

Jag torkar mig på kinden som om jag skulle kunna tårka bort Julianas läppar. Jag går till resturangvagnen och slår mig ner. Ylna har nu bytt hårfärg och har en kräkgrön färg som får mig att vilja spy. Jag undviker ögonkontakt med Juliana och tittar istället in i ett par djupblåa kvinnoögon, våran handledare. Det ser ut som att hon är runt 30, är i bra form och hoppar runt på stolen av förväntning. "Hej Matthew!"säger hon glatt och släller sig upp så att en tallrik ramlar ner från bordet. Hon skakar min hand i sin innan hon sätter sig ner.
"Ska vi börja?" säger Ylna mer som ett påstående än en fråga. Handledaren nickar.
"Jag är Soey, vinnaren för 12 år sedan." säger hon innan hon börjar äta.
Jo, henne kom jag ihåg. även fast jag bara var 5 år. Jag kommer ihåg henne eftersom ingen trodde att hon skulle vinna. En liten 14 åring, vad kan hon göra?
Och efter att bara fått 3 poäng så trodde alla att hoppet för distrikt 11 var borta, eftersom killen det året var mentalsjuk och dog några minuter efter genom att ha dränkt sig själv. Soey däremot gömde sig och levde på växter. När det bara var tre deltagare kvar förde spelledarna dom mot hornet och genom att vara smidig klarade sig Soey med bara ett glasöga att fixa. Jag märker att jag stirrar på just det ögat och tittar istället ner på min tallrik. Jag tar för mig och äter så mycket jag årkar. Det börjar bli mörkt ute när servetriserna kommer för att hämta upp äfterrätten.
Ylna harklar sig och säger: "Alla till sina sängar nu! Ni hinner prata imorgon" säger hon alla reser sig upp och går tillbaka till sina rum. Jag klär av mig kläderna och hoppar i sängen i bara underkläder. Jag pustar ut och känner hur trött jag är efter dagen. Jag somnar snabbt.

((Vad bra♥))

Jag sitter och stirrar på det som är kvar på min tallrik. Jag är verkligen inte hungrig just nu, men jag måste äta upp. Dumma Hayley. Mannen som setat och granskat både mig och Dale harklar sig. Jag tittar på honom, glad att slippa stirra på maten. Dale sväljer en tugga och sträcker på sig.
"Jag vet vem du är" börjar mannen och pekar på mig. Hans röst är en aningen skrovlig och hans hår börjar bli lite grått, men det är fortfarande blont. "Du är näst bäst i distriktet med yxa, efter mig" säger han och lutar sig fram mot mig. Jag vet inte vad jag ska säga så jag är tyst. Men jag vet vem han är också. Han vann spelen för 28 år sedan. Han var 18 år och vann tack vare sina färdigheter med yxan. Efter att ha fått en tia så var det fler som trodde på honom. Och sedan vann han skiten, det hade dessutom varit en arena med mycket skog, precis som i distrikt 7.
"Det ska du utnyttja" sa han till mig. Sedan vände han sig till Dale. "Dig däremot pojk, har jag inte hört ett ord om innan du blev dragen" sa han och lutade sig tillbaka i stolen. Dale såg en aning nedslagen ut. Hayley harklade sig också. "Dags att sova, det är en dag imorgon också" sa hon och föste ut mig och Dale ur vagnen.
Jag ryckte på axlarna oxh gick mot mitt rum. "Less!" hörde jag Dale ropa bakom mig, men jag gick vidare. "Leslie!" han kom ifatt. "Hej du" sa han med sitt vanliga charmiga leendee och en blincknig. Jag öppnade dörren till mitt rum och vände mig om. Jag log riktigt falskt och smällde igen dörren. "Meh, Leslie" Dale bankar på dörren. "Stick och brinn!" ropar jag. Bankandet upphör oxh nedslagna steg avlägsnar sig. Jag suckar och hoppar ber i sängen utan att byta om. Sen sommnar jag på bara någon minut.

När det bankar på dörren morgonen efter struntar jag i och öppna. Jag ligger kvar och drar mig en bra stund till det slutat innan jag går upp. Jag tar på mig en t-shirt och ett par jeans som ligger perfekt vikna i byrolådan.
I restaurang vagnen sitter alla och tar för sig av frukosten. Ylna skriver någonting i en bok hon precis tagit upp. Juliana och Soey pratar glatt men tystnar någon när jag sätter mig bredviid dom. Utan att vänta på lov tar jag för mig av frukosten. Ylna tittar först surt på mig men det övergår till ett leende och hon hugger också in. Likadant med Soey och Juliana. Alla äter under tystnad och först när Soey har fått sin andra tallrik utburen rapar hon vilket får Ylna att rynka ögonbrynen, sedan säger hon till mig: "Så, Matthew, har du sovit gott?" Jag tungar ur munnen.
"Otroligt, väldigt sköna sängar." Jag sneglar lite på Ylna och ser att hon nu är på bättre humör. Soey nickar triumferande.
"Så bra!" sedan vänder hon sig mot Juliana.
"Och du då?" hon nickar och Soey tar händerna på magen och skjunker ner på stolen till en slags liggande ställning.
"Så, jag gillar inte att prata taktiksnack. Jag tycker bara att det är onödigt. Ni båda är helt okej, tror jag. Så berätta, vilket vapen är på eran starka sida?" Jag harklar mig men Juliana hinner före. "Pilbåge" säger hon utan minsta problem. Juliana och Soey tittar mot mig. Jag tuggar ut de sista tuggorna. En servetris kommer och hämtar upp min tallrik innan jag rycker på axlarna. "Kastknivar.... Svärd... Spjut... Pilbåge..." Säger jag. Juliana tittar nervärderande på mig men Soey bara nickar.
"Bra, bara bra.." säger hon och proppar i sig en sista brödbit innan hon går iväg. Jag och juliana sitter kvar när också Ylna går.

Jag sätter mig upp i sängen. Det bankar på dörren och någon ropar på mig att det är dags att stiga upp. Jag lägger mig ner igen och trycker två kuddar mot öronen. Efter ett tag upphör bankandet och jag kliver upp ur sängen. Jag sträcker på mig och går fram till garderoben. En grön tröja och ett par tajta svarta byxor blir bra. Jag sätter på mig det och går till frukosten.
Väl där ser jag att alla, Hayley, Dale och Harry, handledaren, är där. De ser alla på mig när jag sätter mig vid bordet.
"Godmorgon solsken" säger Harry. Jag tittar bara på honom. Dale flinar. Hayley däremot ser inte speciellt nöjd ut. Jag skiter i det och börjar äta. Dale hänger på och snart äter alla. Harry tuggar ut innan han börjar prata. "Vi borde snacka taktik" börjar han och jag sväljer det sista. Servitriserna dukar av när alla har ätit klart.
"Du kommer klara dig utmärkt bara du får en yxa" säger Harry och pekar på mig. Jag nickar sakta. "Men du pojk, vad är du bra på?" undrar han i riktning mot Dale. "Ehm, jag kan hantera yxa" börjar han. "Det kan alla i sjuan" säger Harry. "Men jag är även bra med spjut och pilbåge" tillägger Dale. "Bra, bra" säger Harry och reser sig. Han tar ett äpple och går iväg. Innan någon annan säger nåt reser jag mig och gör iväg till rummet.

Tystnaden känns som att den hållit på i flertal år. Juliana och jag bara sitter still. Sneglar åt varandras håll ett par gånger. Jag är den som bryter tystnaden: "Så... Vad ska du börja med på träningen, när vi kommer fram medanr jag?" Dum fråga. Otroligt dum fråga. Pilbåge. Hennes vapen. Självklart. Med istället för att säga det jag förväntat mig skakar hon på huvudet.
"Jag vet inte riktigt..." säger hon. Jag nickar och det blir tyst igen. Denna gång är det båda som bryter tystnaden. "Du vet" säger båda i mun på varandra. Jag insesterar på att Juliana ska börja och hon gör det.
"Vi behöver inte vara budsförvanter. Det var dumt. Jag borde inte ha..." hon tystnar.
"Men.." börjar jag. "Tänk om.. Om jag vill det?" säger jag. Hon lyser upp i ett leende vilket får mig att bli glad.
"Vill du det?" frågar hon. "Visst" säger jag glatt. Hon kysser mig på munnen sedan går hon i riktning mot sitt rum.
Budsförvanter, inte kärlekspar, tänker jag.