Rollspel: A love story (3 pers)

Ginny tittar hastigt ner någon sekund efter min hälsning och jag undrar varför. Hade mitt leende varit skräckinjagande? Borde jag ha sagt något annat? "Hej". Var det det bästa jag kunde komma på? Att härma hennes hälsningsfras? Hon måste ju tycka jag är dum..
Helt plötsligt slår det mig. Varför tänkte jag såhär för? Ginny och jag har varit kompisar i evigheter, hon känner mig. Jag övertygar mig själv med ett litet leende medan jag vrider på huvudet mot Hermione och Ron. Ron är uppslukad av maten själv medan Hermione då&då blänger på Ginny.
Utan att jag egentligen märkt det själv hade det blivit en pinsam tystnad, som genast bryts när Fred lägger kommentaren:
"Jahop..." Och ler snett åt mitt håll, sedan Ginnys och ger en menande blick åt mig igen. Ginny börjar rodna när hon ser vad sin bror håller på med.

Jag ser hur Fred och George ger menande blickar mot först Ginny, som sedan slängs iväg mot Harry. Mina ögon flackar mellan Harry och Ginny, den där isande känslan ligger kvar i magen, samtidigt som jag försöker att ignorera den. Innerst inne vet jag att jag borde inte ha sådana här tankar: Harry är, trots allt, min bästa vän, ingenting mer. Eller hur? Ingenting mer.

För att få ett stopp på allting som går runt i mitt huvud, vänder jag mig emot Ron, som har sin blick fäst vid mig. Jag öppnar munnen för att säga någonting, men avbryts av att han skakar på huvudet. Hans ögon är nästan svarta; hans läppar är pressade till ett smalt streck; och han ger mig en irriterad min.
"Hermione, jag känner dig", fräser han tyst så att jag bara hör. "Jag förstår."
Det känns som ett slag i magen - han kan bara inte.
"J-jag förstår i-inte vad du pra-"
"Jo, det gör du. Tro mig, jag förstår", han markerar sina ord tydligt och reser sig upp.
"Jag ska bara till biblioteket för att jobba med en läxa," säger han till de andra och pressar på ett leende. Han kollar inte på mig innan han vänder sin rygg och går och lämnar mig ensam med ett eko av hans röst i huvudet.

Jag vänder på mig och Ron går med raska steg ut ur salen, med en hastig hälsning och ett frampressat, fejkat leende, något som jag definitivt kunde avgöra.
Ginny och tvillingarna verkar inte ha märkt något då de oberört äter vidare på sina köttbitar.
Jag ger Hermione en blick och hoppas att hon förstår.
Vad var det där?
Hon vänder förtvivlat ner huvudet mot tallriken men äter inget. Jag försöker desperat komma på vad det var som hade gjort Ron så upprörd, men kan inte komma på en vettig lösning på gåtan.
En kvart går och Ron har fortfarande inte kommit tillbaka. "Vi har ju bara den där uppsatsen i läxa tills imorgon, och den hade ju du nästan gjort klart till oss..?" Sa jag frågande på Hermione, som fortfarande tomt stirrade ner i tallriken, tydligt helt utan apptit.
"Ska vi hämta honom och bege oss mot Försvar mot Svartkonster, då?" Frågar jag försiktigt.

(Förlåt att jag inte har skrivit, men nu kmr det.)

Pergamentet ser plötslgt väldigt tomt ut, trots att Hermione nästan har skrivit en hel sida åt mig. Jag suckar och lägger huvudet på bordet, liksom för att försöka samla mina tankar. "Snape blängde bara på mig idag.." hörde jag en förstaårselev säga och jag småler lite för mig själv. Jag hör höga klickande fotsteg och sätter mig upp och börjar skriva medans jag väntar på att Filch ska komma och skälla ut någon stackars oskyldig elev. Jag krafsar ner några ord till på pappret och packar ihop mina saker. Jag börjar gå mot gruppen av elever som ska till sina respektive lektioner. Någonstans ser jag Harry och Hermione, men jag orkar inte tränga mig fram dem och håller mig på kanten av gruppen.

Jag kastar back en blick, och ser Rons röda hår från långt håll. Hans ögon är fäst vid marken när han kommer gåendes i min och Harrys riktning. Jag biter mig i underläppen, nästan alldeles för hårt, för nervositeten har bitit tag i mig. Harry, bredvid mig, är spänd, och vi har knappt växlat ett enda ord till varandra sedan jag kom och ställde mig bredvid honom. Ron är snart framme, han har huvudet halvt uppe, men han vägrar möta min blick: hans ögon flackar hela tiden, ständigt letar han efter någonting att kolla på som inte finns i närheten av mig och Harry. Till slut suckar Harry djupt, och tar det sista steget som är emellan oss och Ron.
"Hej," säger han, och ger sin vän ett halvt leende.
Ron nickar svagt och besvarar inte hans leende. Harry lägger armarna i kors, innan han säger:
"Men SKÄRP er," biter han av - samtidigt som han kollar på mig - "ni beter er som femåringar. Kan ni någonsin sluta bråka?"

Jag svarar inte. Ron slår ner blicken i marken.
Vi går tyst in i klassrummet där Försvar mot svartkonster ska hållas.

Jag går fram och sätter mig bredvid Neville som tittar upp och ler mot mig, jag ler tillbaka och ser sedan genast bort mot Harry och Hermione som sitter lite längre bak i klassrummet. Det hugger till i bröstet och jag kvider till medans jag vänder blicken framåt mot katedern. Neville avbryter mina funderingar på vad vi ska göra idag med att peta på mig och fråga om vi hade någon läxa till idag. Jag rycker på axlarna och min blick åker genast tillbaka till Harry och Hermione. Stämmningen är spänd, Harry sitter och pratar med Seamus och Hermione sitter och läser. Bra, tänker jag och ler för mig själv . Dörren öppnas med en smäll och alla tittar framåt mot katedern.

Irriterad sätter jag mig mellan Ron och Hermione som fortfarande inte sagt ett ord till varandra. Varför är de så barnsliga?
Umbridge kommer in med ett nöjt leende på hennes paddliknande ansikte.
Hrm hrm.
Alla femteårselever riktas mot Umbridge medan hon hälsar alla elever godmorgon med sin äckligt flickiga röst. När hon inte får något svar återupptar hon hälsning:
"Godmorgon allesammans, sa jag."
"Godmorgon Professor Umbridge", svarar alla elever med en deprimerad ton.

-Psst brudar, vet inte vad O.W.L:s på svenska blir då jag bara läser de engelska böckerna-

Jag kollar på Umbridge, klädd i sin rosa cardigan ännu en gång, med hat i blicken. Jag försöker hålla andetagen jämna när hon ställer sig framför den svarta tavlan och höjer sin flickaktiga röst.
"Idag, elever," börjar hon och sveper sina ögon över eleverna. "Ska vi prata om era O.W.L:s som dyker upp detta år."
Djupa suckar och stön kommer från den sittande klassen, nästan alla förutom jag; självklart ser jag inte fram emot dem, men jag måste få det överstökat. Och jag ska få "Oustanding" på allting. Inga fel. Inte ett enda misstag. Jag ska plugga varje kväll - varje morgon - och jag börjar imorgon.

Umbridge tar sin trollstav, ger viftar den tre gånger och på tavlan dyker "OWL" upp, fina, välskrivna bokstäver.
"Ordinary Wizarding levels," hör jag Umbrigde säga, innan jag vänder mig om mot Ron och Harry, för att se vad de gör. Detta resulterar i att jag glömmer bort den pratande Umbridge, och låter blicken vila på mina vänner med hakorna på sina bruna bänkar.

Ron vänder sig om för en sekund, möter mina ögon, innan han vänder sig om igen mot tavlan och den pratande proffessorn. En grop av sorg skapades i min hals.

O.W.L på svenska är G.E.T. Men sitter jag (Ron) bredvid Neville nu elr hur gör vi?

- FUTT- eller GET-prov heter det, tror det är GET det är dem ska göra. Outstanding = utomordentligt! -

Jag och Ron utbyter uttråkade blickar, Hermione däremot lyssnar uppmärksamt. Jag funderar på om vi ska sätta igång och spela Hänga gubben, men just i samma sekund ramlar en trist, dammig bok ner på Harrys och hans vänners bord.
Teoretiska försvar mot svartkonster, årskurs 5 - Rolinda McFlurren
"Sida 389, kära elever" Fnittrar Umbridge högt och flickaktigt och jag får lust att spy på henne. När boken märker att jag inte tänker slå upp den, gör den det själv och omslaget slår argt upp sig mot bordet. Umbridge ler ut mot alla, men det är inget varmt leende; snarare ett kallt, nästan läskigt leende som inte når upp till ögonen.
Till höger om mig läser Hermione för fulla muggar, men då och då flackar hennes ögonen åt vänster dock mot Ron. Ron själv låtsas dåligt att han är fullt upp i läsandet men av min egna bedömning ser jag att han tänker på något annat som tydligen gör honom irriterad.