65:e Hungerspelen (THG)

Okidoki, next part is here. Tack för alla fina kommentarer! Ska se till så att jag postar några gånger i veckan, men vi får se lite. Del fyra kommer nu!
-------------------------------------------------------------------------------------------
Del 4 - Dag 1, Innan start

Jag drömde om en eld. Jag sprang och sprang medan röken rev i mina lungor. Plötsligt kom jag till en återvändsgränd, djupt inne i en grotta med lågt tak. Jag kunde bara vänta tills elden brände ihjäl mig.
Då fick jag syn på flickan med det röda håret. Hon stod mitt inne i elden och tittade på mig med lysande ögon och med elden flödande runt sig. Hon bestod av elden. Elden bestod av henne.
“Finnick”, väste hon om och om igen. Jag försökte prata med henne och få henne att skona mig, men inget ljud kom ut ur min mun. Jag svettades floder som kändes stora nog att släcka elden, som kröp närmre och närmre. Jag kände hur håret på mina ben sveddes och brändes sönder. Min hud började falla av och jag skrek på hjälp, men ingen kom. Flickan med det röda håret stod bara där, vacker som en dag, och tittade på mig med sina brinnande ögon. Hon skulle låta mig dö. Hon hatade mig.

Jag vaknade av att jag skrek. Jag låg på golvet, intrasslad i lakan. De klibbade fast på min hud och jag var våt som om jag badat av svett. Jag lugnade ner mig och väntade tills jag slutat hyperventilera. Jag höll på att spy, men lyckades svälja ner illamåendet och ställde mig darrande upp. Min hud var inte bortbränd och lika rakad som dagen innan. Ingen doft av bränt hår. Allt var som det skulle.
Förutom att idag så började allt.
Skräcken som jag hållit inombords sköljde över mig på en gång och jag bet ihop hårt så att jag inte skulle skrika. Vad skulle det hjälpa att bryta ihop?
Jag gick in i duschen och valde ett iskallt program för att få hettan att försvinna ur mitt huvud. Jag körde på doftlös tvål men använde saltskrubb för att bara få känna doften av salt en sista gång. Saltvatten. Hemma.
Jag tittade för första gången på klockan i duschen. 05.27. Det började om fem och en halv timme. Jag skulle aldrig kunna somna om.
Jag satt under strålen i duschen och bara glodde. Min hud knottrade sig av det kalla vattnet och det ilade i mitt huvud. När jag till sist reste mig så spydde jag, rätt på kaklet. Jag brydde mig inte om det utan gick ut naken och droppande, ut på balkongen.
Luften var ljummen och jag tittade på den rosaskimrande himlen. Några få stjärnor syntes fortfarande. Jag tänkte igenom alla deltagare och det jag noterat om dem under intervjuerna. Karriäristerna var starka allihopa, men antagligen skulle Caria dö rätt så fort eftersom hon var utvisad. Treorna var taniga. Fem hade en stark artonåring, men den andra var bara tretton. Sex var så gott som döda och även den ena sjuan som var blind, men den andra såg rent livsfarlig ut. Resten var mest skräp. Så många ungdomar som var chanslösa.
Till sist kom Mags ut och satte sig bredvid mig. Hon brydde sig inte om att jag var naken utan satte sig bara bredvid mig helt ljudlöst.
“Så här är du”, sa hon stillsamt.
“Här är jag”, sa jag darrigt och rev på det som var kvar av mina guldtatueringar.
“Hur är det?”
“Inte jättebra”, svarade jag sanningsenligt. “Jag kommer antagligen att vara död innan veckan är slut. Jag är jätteliten jämfört med de flesta andra.”
“Finnick”, sa Mags och tog tag om min haka och vred försiktigt mitt huvud så att jag tittade in i hennes fåriga gamla ansikte.
“Ja?”
“Du är inte chanslös”, sa hon och hennes gråblå ögon borrade sig in i mig. “Du har chansen att ta hem detta. Men jag ser att det inte är döden som skrämmer dig.”
Jag skakade på huvudet, för det var den inte. Inte mest, i alla fall.
“Du kommer inte alls att vänja dig vid att döda andra människor”, sa hon. “Det kommer att kännas lika hemskt varje gång, och jag kan inte göra någonting åt det. Det är bara en sak du måste lova. Du får inte döda om du inte är livshotad.”
Jag blev lite smått ställd. Jag var väl livshotad hela tiden inne på arenan? Mags uppfattade min undrande blick.
“Du förstår inte än, Finnick, men om du skulle överleva arenan - vilket inte alls är omöjligt - så skulle du känna dig helt förskräcklig om du visste att du dödat folk som inte försökt döda dig. Jag tipsar om detta för din egen skull. Låt inte dig själv bli en mördarmaskin bara för att de vill det. Du har så mycket inflytande, Finnick. Slösa inte bort det.”
Hon log och strök mig över kinden, sedan gick hon.

Jag satt vid frukosten. Caria var likblek i ansiktet och hennes ögon var matta. Hon åt ingenting. Hon såg redan död ut. Mags satt tyst och Eemsin var för dagen inte här. Hon skulle tydligen på brunch för att titta på första delen av hungerspelen tillsammans med sina väninnor.
Jag lyssnade på fläktens surrande och knaprade i mig massor av olika energinötter och sådant. Jag var en vinnare. Jag skulle inte låta mig krossas. Inte än åtminstone.
Jag hade faktiskt gått upp några kilo, vilket var positivt. Man såg fortfarande alla muskler, men jag hade mer lagrat fett vilket skulle gynna mig.
Jag kom att tänka på arenan. Jag hade knappt undrat över hur den skulle se ut än. Kanske skog? Eller klippigt? Jag hoppades i hemlighet att det skulle ingå hav, så att Emerald fick se det.
Just det. Emerald. Undrar hur hon mådde såhär dags. Jag föreställde mig henne med linserna uttagna och stora påsar under ögonen, med samma kläder som Caria. Det gick inte - hon var alltid lika energisk. Alltid lika vacker.
Min crush på henne måste snart gå över, tänkte jag. Jag visste att den skulle ta slut när som helst, och helst innan någon dödade henne så att jag inte var helt förstörd efteråt.
Efter frukosten gick vi ner till bottenplan, där alla andra tävlande väntade. Emerald stod som vanligt längst fram i ledet, med det blå håret uppsatt i en knut. Det såg kortare och tunnare ut nu - hon kanske hade haft löshår? Hur som helst var hon lika vacker som någonsin.
En kvinna i femtioårsåldern kom och ställde sig längst fram. Hon hade en tuppkam som hade nästan samma färg som Emeralds hår, fast mycket klarare. Vem vet, Emerald kanske hade skapat en trend?
“Välkomna, tributer”, sa hon och log brett. “Ni kommer nu att få åka en kort bit med spårvagn till svävarplattan, där ni kommer att åka i cirka en och en halv timme för att sedan komma ner till era små rum under arenan och sedan hissas ni upp för att påbörja era spel.”
Jag kramade Mags hand, hårt, och tittade på en stor fossil i en av golvplattorna. En liten ortoceratit, kom jag ihåg från fiskehistorian i skolan. En lång bläckfisk med ett avlångt, spetsigt skal.
Vi började röra oss ut ur träningscentret, där någon hade ställt upp stora bommar vid gången så att inga skrikande fans kunde ta sig in. När vi kom ut blev folk som tokiga och började skrika så att mina trumhinnor höll på att spricka. Jag kysste en tjejs hand för att se om hon svimmade - tänka sig, jag hade rätt!
Vi klev in i spårvagnen. Till min stora besvikelse så satt Emer och Emerald tillsammans, bredvid deras handledare.
“Sorry, baby”, sa Emerald och tittade på mig, “någon idiotisk regel säger att man ska sitta med sitt distrikt.”
Jag formade munnen som en puss och satte mig på andra sidan om mittgången tillsammans med Caria, som hade börjat hyperventilera.
När dörrarna gled igen blev allt spöklikt tyst. Det enda som hördes var Mags förtvivlade försök att hålla Caria lugn. Jag tittade på Gram. Han log lömskt när han tittade på Caria, och jag fick en impuls att krama om henne. Turligt nog gjorde jag inte det.
Vi åkte fort genom staden. Det verkade som om all annan spårvagnstrafik var avstängd idag när vi åkte här. Spårvagnen lät nästan ingenting. Den kritvita inredningen gav stämningen av en sjukhussal. Jag tittade på den andra deltagarna. Jag småskrattade lite åt vissa - de såg ut som om de redan var döda. En kille hade skrynklat ihop ansiktet så att han såg ut som en torkad dadel. Undrar om det skulle växa dadlar på arenan? Hoppas att det var varmt klimat, så kunde man räkna bort risken att frysa ihjäl. Och killen skulle få sällskap av sin egen sort.
Vägen kändes superlång. Tystnaden som tryckte mot mina trumhinnor höll på att göra mig galen. Snart skulle det vara skrik som fyllde mina öron istället.

Jag fick en plats bredvid Emerald i svävaren i alla fall. Det första hon gjorde var att grabba tag i min arm och krama om den, hårt. Jag tappade balansen och skrattade. Hon log mot mig och blinkade. Jag log tillbaka.
Svävaren lyfte snabbt. Jag önskar att jag hade haft Mags hos mig, men henne fick jag säga hejdå till på svävarplattan. Jag tänkte på vad hon sa. Döda inte någon om du inte måste. Jag skulle aldrig lyckas hålla det löftet.
Emerald blev tvungen att släppa min arm när det var dags för att sätta in spårsändaren. Jag tittade skeptiskt på den tjocka röret som mannen skulle trycka in i min arm. Den skulle ta sönder min muskel eller något. Jag bet ihop när han satte in den. Det kändes inte alls så mycket som jag trodde att det skulle göra. Det bara värkte dovt på samma punkt. Jag tittade fascinerat på den blinkande lampan under min hud.
Svävarresan var fruktansvärt lång. En och en halv timme kunde aldrig räcka. Jag underhöll mig själv med att försöka lyssna på de andras andetag och trycka på den lilla knölen under min hud. Jag försökte att inte tänka på min mardröm om flickan med det röda håret. Jag ville inte heller tänka på Mags. Jag skulle aldrig få se henne igen. Den enda människa som någonsin sett något annat än min yta. Visst, mamma hade sett vilken lat idiot jag var, men det räknades inte riktigt. Mags gråa ögon och hennes stora burriga hår. Hennes lilla retsamma leende som alltid fick mig på humör, oavsett vad.

Awesome!!!!!!!!!!!

Super!!!!

Super bra!!!

Tack så jättemycket! Vad tycker ni om längden på delarna? Jag tycker att de är lite för långa, s jag skulle kunna dela upp dem ifall ni också vill det.

Jag tycker dom är lagom långa♥

Okej, nästa del är här! En liten flashback den här gången. Hoppas att ni gillar den! Min fantasi kom på detta, men jag vet inte om det är så att Finnick träffade Mags så pass tidigt. Det enda jag vet är att Haymitch sa att "hon är halva hans familj". Jaja, läs på bara! ♥
---------------------------------------------------------------------------------
Del 5 - Flashback

Jag träffade Mags första gången som sjuåring. Det var en fruktansvärt varm dag i augusti, eller slutet på juli. Jag satt med mitt krabbspö nere bland klipporna under vårt stugområde. Husen låg packade, byggda av sneda, mörka plankor tätade med sjögräs och lera. Halmtaken var tjocka och gränderna så smala att det knappt gick att gå två personer på bredden. Mellan husen hängde fiskenät, precis överallt. Jag älskade området, trots att jag visste att det inte var det finaste i distriktet. Tvärtom.
Det luktade ruttet sjögräs och salt där jag satt, helt vindstilla som det var. Jag hade bara kalsonger på mig och satt hukad mellan två klippor, med mitt lilla spö ivrigt guppande upp och ner. Men krabborna var smarta och nöp av små, små bitar innan jag hann dra upp dem.
“Grabben, du har inte lärt dig tekniken.”
Jag vände mig skrämt om. Bakom mig stod en tant med burrigt brunt hår, fullt av gråa stråk. Hennes ögon var järngrå.
Jag kände igen hennes ansikte. Hon var alltid med på slåttern. Hon var en av de gamla segrarna.
Jag tittade ner på mitt spö igen och märkte att min mussla var helt uppäten. Jag stönade och tittade på tanten igen.
“Du störde mig”, suckade jag. “Jag hade full kontroll - nu har jag inget bete längre.”
Tanten skrockade och gick ner mot mig.
“Jag är ledsen, grabben”, sa hon och tog tag i min axel. Hennes grepp var fast. “Jag ska hitta en ny mussla åt dig.
Tanten klättrade vidare bland blocken. Jag tittade fascinerat på hennes viga hopp. Hennes burriga hår försvann ner bakom ett block och kom strax tillbaka upp igen.
“Här är en!” ropade hon och höll upp en stor blåmussla. “Klättra hit så visar jag hur man krossar den.”
Jag hoppade till blocket där tanten satt redo med en sten i handen. Jag satte mig bredvid henne och tittade upp i hennes fåriga ansikte.
“Du ska slå lagom hårt, mitt på den upphöjda delen”, berättade hon och knackade på musslan. “Om du slår för hårt kan köttet bli för platt och segt, men om du slår för löst så kommer du inte igenom. Slå lösare än du tror.”
Hon räckte över stenen till mig, som tveksamt tog den. Jag svettades floder i hettan. Jag höjde stenen och knackade till musslan på höjden. Den sprack och det stänkte ut lite vatten. Jag skrattade.
“Bravo!” sa tanten och rufsade om mitt svettiga hår. “Du har talang!”
“Igen!” ropade jag, glad över att få beröm.
Jag letade rätt på massor av musslor och knäckte dem, en efter en. Tanten väntade tålmodigt på mig och skrattade åt min ivrighet.
Vi knäckte musslor tills solen gick ner. Först då ropade min mamma.
“Finnick! Kom hem och rensa näten, nu!”
Jag tittade på tanten. Hon log mot mig.
“Plocka upp dina musslor och ta hem dem till mor din, så blir hon glad.”
Jag gjorde som hon sa, trots att jag visste att mamma inte alls skulle bli glad. Hon gillade inte när jag gjorde saker för nöjes skull.
Jag tog dem i mina händer och sa hejdå till tanten. Hon kramade om mig och jag kunde inte sluta le på hela kvällen, trots att mamma skällde ut mig för att jag kom hem med en massa småmusslor som inte var någon idé att laga till. Jag slängde ut dem på gatan.
Jag glömde aldrig den dagen. Sedan träffade jag på tanten nästan varje dag, alltid lika glad att se mig.
Det var först när jag var tolv som jag fick veta att hon hette Mags. Och det var först när mitt namn drogs ur slåtterklotet som jag visste att Mags skulle kunna avgöra om jag dog eller inte.

Den bästa ff:en som finns!!!!!!!!!

Taaaack!! ♥

Så otroligt bra!!