I dina armar

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA.



Återkommer med kommentar ♥

Längtar

Okej, nu har jag hämtat mig lite från mitt fangirl-skrik och kan kommentera.

Till saken hör att jag inte heller kan låta bli att fangirla Snape i inledningen. Det är kanske inte meningen, det är inte skrivet så, du beskriver honom perfekt som kylig och ironisk men ändå ...

Snape talade på ett så lågt och vilsamt sätt när han föreläste om svartkonster, att det i hennes öron lät som en godnattsaga.

... den rösten ... ♥♥♥ Jag har ohjälpligt och evigt fallit för denna karaktär.

Sedan dog jag lite av skratt vid dialogen med Pansy: ”Det där är inget smickrande ljud för dig Parkinson” ... hihi.

Och åååh den här beskrivningen! *dör ännu mer*

Hon hade aldrig hört en så sarkastisk busvissling innan och ändå hade hon nästan kunnat svära på att det fanns en melankolisk ton i den. Hon behövde inte vända sig om för att veta vem som visslat.

OCH VET DU VAD? DET BEHÖVER INTE JAG HELLER

Idas dagdrömmar på biblioteket om hur hon och Malfoy skulle kunna passa ihop känns väldigt vuxna, kloka och övervägande. Sedan kommer tankarna om Seamus, som är bra på alla vis, förutom att hon inte har den sortens känslor för honom. Och Ron, alltså. Suck. Som driver på och inte riktigt lyssnar på Ida. Välmenande men det blir ju inte bra.

TIPS:

Om slutscenen kan jag bara säga ÄNTLIGEN!

”Det jag menar är att den enda tjänst jag skulle be dig om, är den enda du inte skulle vilja göra”

Och plötsligt var det som om hon bara visste vad hon behövde göra. Vad hon borde ha gjort från början. Kosta vad det kosta vill

”Jag vill”, viskade hon darrigt och hon såg hur hans ögon vidgades

och

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

♥♥♥

Vad händer nu? Kommer kyssen att förbli en hemlighet? Kommer någon av dem att ångra sig? Eller båda? Får Hermione veta? Ron och Harry?

Kan nämna att nästa kapitel är efterlängtat.

Kapitel 11

Under hela onsdagen blixtrade minnena från gårdagen ständigt upp för Idas synfält. Varje gång det hände hoppade hennes hjärta över ett slag och hon kunde känna en antydan av ett leende formas på hennes läppar. När hon gick mot toaletten i sovsalen kastades minnet av deras tysta vandring uppför trapporna sig över hennes näthinna. När hon gick nedför trappan mot uppehållsrummet blixtrade minnet av hur hon stannade honom i trappan. När hon sedan passerade platsen där de kysst varandra rusade minnena och hon kunde nästan känna hur hans armar hade dragit henne närmare intill honom innan han kysst henne girigare. Just det minnet fick hela hennes kropp att skälva av välbehag och hon ville inget annat än att vältra sig i det. Och hon hade antagligen gjort det om hon hade varit ensam och inte haft lektioner hela dagen.
Ida försökte agera normalt när hon var tillsammans med sina vänner och verkade faktiskt lyckas med det, hon var bara helt enkelt lite gladare. Den lilla klumpen hon ständigt burit på så länge var så gott som upplöst. Hon visste att Malfoy fortfarande var en Malfoy. Han kunde fortfarande ha en baktanke. Ida tvivlade dock väldigt starkt på det nu, då så mycket tydde på något annat. Malfoy hade hjälpt Ida undkomma straffkommendering trots att han lika gärna hade kunnat strunta i det. Han hade under hela deras arbete med projektet varit ovanligt artig och, i brist på bättre ord, normal. När hon uteblivit från hans förfrågan att träffa honom vid sjön verkade han ha suttit kvar långt efter den uttalade tiden, ifall hon ändå skulle dyka upp. Till och med hans sätt att prata till henne var annorlunda. Och hur han hade viskat hennes förnamn kvällen innan mellan deras kyssar… Hon kunde fortfarande känna varma ilningar fara genom kroppen när hon åter för sitt inre kunde höra hur Malfoy viskade det igen. Ida.
De skulle träffas ikväll igen. De hade redan bestämt den tiden för att göra planschen i förra veckan, men båda visste att det skulle bli annorlunda ikväll.

Ida hade inte vågat fixa till sig mer än att under samma morgon ha låtit det långa, gyllenblonda håret vara utsläppt. Hon hade det nästan alltid uppsatt annars. Detta hade under dagen också bidragit till att Seamus hade gett henne komplimanger och uppmuntranden till att ha håret utsläppt oftare. Egentligen tyckte hon att hon själv var löjlig som ville göra sig fin för Malfoy. Hon såg det annars som något beundransvärt hos sig själv, att hon inte betedde sig som Lavender och Parvati som alltid gjorde sig fina för pojkarnas skull. Ida ansåg att skulle man göra sig fin för någon skulle det i första hand vara för sig själv. Malfoy lekte dock med hennes tankevägar och hon tyckte inte om det. Eller så gjorde hon det. Det var väl inte fel att göra sig fin för sin egen skull samtidigt som man gjorde det för någon annan också?
Hon hade också flera gånger under dagen övervägt att inte gå, vilket var idiotiskt av henne. De hade fortfarande ett projekt ihop som behövde färdigställas. Denna träff hade de bestämt tid för redan i förra veckan, innan gårdagens händelser. Men hon var rädd. Inte för Malfoy, han skrämde henne inte. Det var hennes egna starka längtan efter Malfoy och hans beröring som skrämde henne. Hon hade aldrig känt något liknande. Men Gryffindoraren i henne hade förbjudit henne från att strunta i att gå. Dessutom hade hon redan berättat för sina vänner att hon skulle plugga med Malfoy under kvällen. Så hon var nu på väg mot ett av de oanvända klassrummen på tredje våningen där de skulle träffas.
De som hade sett Ida utifrån hade säkert antagit att hon var lugn och sansad, men på insidan darrade hon som ett asplöv. Hon höll ett krampaktigt grepp i axelremmen till sin skolväska. När hon träffade folk som var på väg upp från middagen nickade hon bara till hälsning. Ida var nästan förvånad över att folk inte hörde hur högt hennes hjärta bultade. Det var det enda ljud som fyllde hennes trumhinnor och hon hörde knappt några andra ljud. Hon kunde med nöd och näppe höra sin egna ytliga andhämtning, men knappt hennes ekande fotsteg som studsade mot de gamla stenväggarna. Hon kunde inte heller höra andra elevers skratt som seglade över hennes huvud och ekade i det höga taket. Det var bara hennes egna höga, ojämna hjärtslag hon riktigt kunde höra. Du-dunk. Du-dunk. Du-dunk.
När hon väl nådde fram till dörren som ledde in till deras bestämda mötesplats, stannade hon upp för en sekund. Hon drog ett darrigt andetag i ett försök att lugna sig och sköt upp dörren.
Ida upplevde själv att hon alltid var i god tid, men Malfoy verkade nästan alltid vara före henne. Han stod med ryggen mot henne när hon först fick syn på honom. Han tittade ut genom ett av de dammiga fönstren som vette mot Quidditchplanen, där hon vagt såg några kanariegula klädnader susa runt mellan stolparna.
Ida hade hoppats att så fort hon steg in i klassrummet skulle nervositeten släppa, men när hon såg hans långa, slanka kropp avteckna sig framför henne var det som att halsen snörde ihop sig och hindrade henne från att andas. Hans silverblonda hår var en aning längre än vad hon var van vid att se det och hon såg att det nästan lockade sig i nacken på honom. Malfoy var ledigt klädd i endast en vit skjorta som var nedstoppad i ett par svarta byxor. Den gröna slytherin-färgen skymtades under skjortkragen och skvallrade om att han även bar sin elevhemsslips. Han verkade inte ha hört henne komma, då han inte vände sig om förrän hon stängde dörren efter sig.
”Jag har tyvärr inte 10 miljoner galleoner att erbjuda dig”, sade Malfoy och hon såg hur hans ena mungipa drogs upp i ett snett leende.
”Va?” Knuten i hennes hals knöts genast upp när hon andades ut sitt svar.
”Var det inte det du sa?” Han lutade sig avslappnat tillbaka mot fönsterkarmen och höjde sin röst till en oförskämt lik imitation av hennes egna. ”Det är därför det ska krävas minst 10 miljoner galleoner innan jag någonsin ens skulle överväga att gå ut med dig.” Han flinade nu.
”Det var inte exakt så jag sa det”, fnös Ida men hon kunde inte låta bli att dra lite på mungiporna när hon ställde ifrån sig sin väska på närmsta skolbänk.
”Men det var innebörden av vad du sa. Du kanske inte ens ser detta som en träff eftersom vi ska göra färdigt planschen?” Han sade det som om det var ett skämt, men Ida kunde ändå ana en ton av oro bakom orden.
”Lugna dig Malfoy, vi ska nog hinna med båda.”
”Det hoppas jag”, blev hans svar. Han satte sig fönsterkarmen och verkade lämna en plats bredvid sig åt henne. Ida gick närmare honom men satte sig inte ned bredvid honom.
”Vi är ju här”, sade hon medan satte ned sin väska på en tom skolbänk och började plocka fram pergament och fjäderpennor.
En pinsam tystnad sträckte ut sig mellan dem. Ida visste inte riktigt vad de skulle förväntas göra nu. Hon hade inte haft någon direkt dejt innan inne i slottet, bara i Hogsmeade en enda gång med en Ravenclaw-elev som var ett år äldre än henne själv. Hon hade gått femte året, han hade gått sjätte. De hade vandrat runt i byn och sedan hamnat på tre kvastar. Dejten hade pågått i fyra pinsamt långa timmar, och efter det hade de aldrig sagt ett ord mer till varandra. Sen var det när hon gick med Seamus på julbalen, men det gick inte att jämföra det här med det heller då det hade varit under helt andra förutsättningar. Deras pinsamma och väldigt fumliga kyss hade de skrattat bort redan dagen därpå och aldrig nämnt igen.
Här med Malfoy fanns det inte så många alternativ att välja på. De kunde inte ta en honungsöl, eller än hellre ett glas eldwhiskey för att lugna nerverna. De kunde inte ta en promenad runt slottet, för det skulle se väldigt underligt om en av Harry Potters bästa vänner spatserade runt med hans ärkefiende, Slytherins självkrönte prins. Det sista och enda alternativet som var kvar blev helt enkelt att de bara fick prata med varandra. Helt fritt, utan distraktioner.
Ida slog sig ned på skolbänken bredvid den andra där hennes skolsaker låg utspridda. Hon nu var placerad direkt mittemot Malfoy.
”Nå Malfoy, hur ska vi lägga upp det här?” Frågade Ida och höjde utmanande på ena ögonbrynet. ”Ska vi börja med planschen, eller vill du bara prata först? Jag är rädd att vi måste göra något så vi inte drunknar i den här pinsamma tystnaden. Se det som ett tillfälle att lära känna mig.” Malfoy skrattade lätt och lutade sig framåt, närmare henne.
”Jag föreslår att vi pratar lite först”, sade han och log snett. ”Vad är ditt första direkta minne av mig? När lade du märke till mig på riktigt?” Ida blev förvånad över hans fråga. Hon hade förväntat sig de gamla vanliga frågorna om favorit-quidditchlag eller liknande. Sådant som alla andra killar frågade en om. Hon tyckte det var en underlig första fråga men funderade likväl ett kort ögonblick på den innan hon svarade.
”Jag visste ju givetvis vem du var redan innan vi började skolan, trots att vi inte mötts. Våra pappor känner ju varandra genom ministeriet. Men det var inte förrän vi hade vår första lektion i trolldryckskonst som jag verkligen lade märke till dig. Du höll på att kikna av skratt när Snape förhörde Harry på massor av frågor som han omöjligt kunde haft en aning om ifall han inte läst ut boken innan första lektionen.”
”Som Granger?” han lät likgiltig på rösten, mer likgiltig än vad hon någonsin hört honom när han pratade om Hermione.
”Som Hermione, eller mig. Jag hade också läst ut alla våra läroböcker innan skolstart, men jag var inte riktigt så… ivrig att visa mina kunskaper som Hermione. I alla fall, det jag ville ha sagt med det minnet var att jag tyckte du var väldigt barnslig och jag minns att jag var väldigt irriterad på Snape som lät dig hållas.”
Ida såg hur det formades ett nytt leende på Malfoys läppar. Han verkade inte skämmas alls över det.
”Jag var elva år Crawett, jag var ett barn.” Ida lät ett skratt undslippa hennes mun och hon såg hur Malfoys leende blev bredare. Hon upptäckte att även hon hade lutat sig något framåt nu och rätade upp ryggen igen. Bort från honom. Det var som om hon hade glömt att de två bara för lite mindre än ett dygn sedan hade varit så tätt omslingrade att hon var säker på att varenda en av hennes kroppsdelar hade blivit berörda av Malfoy. Hon rodnade lätt och harklade sig.
”Får jag fråga vad ditt första minne av mig är?” bad Ida att få veta istället. Hans svar kom snabbt, som om han redan hade tänkt ut svaret i förväg.
”Jag visste också vem du var, av samma anledning som dig. Men du var intressant redan vår första kväll på Hogwarts. Du orsakade ett hattuppehåll.” Han hade rätt, Ida hade orsakat ett hattuppehåll. Sorteringshatten hade haft väldigt svårt att placera henne. Hon hade hört den tunna rösten i sitt öra i nästan sex minuter innan den slutligen hade ropat ut Gryffindor.
”Så du minns det?” frågade Ida granskade honom.
”Klart jag gör. Jag visste vem du var och så hade du på dig den där slitna, gamla hatten i vad som kändes som en evighet. Jag fick ofta brev från mina föräldrar den första tiden och de frågade om just dig. Så när jag skrev tillbaka hur lång tid det hade tagit att sortera dig berättade de för mig om hattuppehållen. De är tydligen väldigt ovanliga och sker ytterst sällan.” Malfoy såg på henne. Han tittade lika ogenerat på Ida som hon tittade på honom.
”Vilka elevhem vägde den emellan?” undrade han.
”Den vägde mellan Gryffindor, uppenbarligen, Hufflepuff och Slytherin.” Malfoy tappade bokstavligen hakan och Ida kunde inte hjälpa att hon började skratta. ”Det är väldigt ovanligt att den väger mellan tre stycken. Men efter mycket överläggande blev det slutligen Gryffindor, precis som mina föräldrar.”
”Men du hade lika gärna kunnat hamna i Slytherin?” Det var något underligt i tonen han använde när han frågade henne.
”Spelar det någon roll?” frågade hon. Malfoy reste på sig och hon kände hur hennes andhämtning blev något ytligare när han närmade sig henne.
”Inte längre, men det hade kunnat göra det.” Han viskade nu. Malfoy placerade sina händer på vardera sida om Idas höfter och hon lutade sig instinktivt lite bakåt. För att hålla balansen placerade hon ena handen på bänken, bara millimeter från Malfoys högra hand.
”Kanske, kanske inte.” Hon viskade också nu. ”Hur det än är så hamnade vi här i alla fall.”
Malfoy nickade och innan hon hann dra ett nytt andetag kysste han henne. Han kysste henne mjukt och försiktigt, precis som han hade gjort uppe i uggletornet. Hennes lediga hand sökte sig upp i hans nacke och det silkeslena håret kittlade återigen hennes fingertoppar. När hans händer flyttade sig från bänken upp på hennes höfter var det som om det flammade upp en eld inom henne och hon ville ha mer. Behövde mer. Ida drog honom närmare med båda sina armar nu och tryckte sin kropp så nära hans som hon kunde. Hon virade benen om honom och hon kände hur hans kyss djupnade. Malfoys tunga letade sig omsorgsfullt in i hennes mun och kände varma ilningar som for ned till hennes mellangärde. Han stönade till när Ida kysste honom mer passionerat än innan och hon kände hur hjärtat rusade när han lade henne ned på bänken samtidigt som han fortsatte kyssa henne. I takt med att deras kyssar intensifierades, desto tyngre blev deras andetag.
Det var det här hon längtat efter. Att ha Malfoys tunga kropp över sig samtidigt som han kysste henne. Ida hade aldrig känt sig så hel som nu. Aldrig så hel som när Malfoy började kyssa hennes hals eller när hans händer sökte sig upp i hennes hår…
”Aj!”
Hans ring med familjen Malfoys släktvapen hade fastnat i hennes hår.
”Vänta lite Crawett så ska jag få loss det”, flämtade Malfoy och plötsligt satt hon upp igen. Både Ida och Malfoy andades tungt medan han försökte trassla ur sin ring från hennes hår. Hon började plötsligt att skratta. När han hade kysst henne var det som att all återstående nervositet hade runnit av henne och lättnaden som fyllde henne var så stor att hon inte kunde hjälpa skrattet som nu bubblade okontrollerat ur henne.
”Vad är det?” Frågade han och tittade på henne.
”Jag vet inte!” Tårar av skratt hade börjat rinna längs hennes kinder när Malfoy äntligen fick loss ringen.
”Var det verkligen så roligt?” Hans ton var irriterad när han pratade med henne.
”Nej.” Ida hade nu börjat att frusta eftersom hon försökte undertrycka sitt skratt nu. Han kysste henne igen, men bara snabbt den här gången. Det verkade ha gjort tricket då Ida genast slutade att skratta.
”Jag måste dock medge att jag älskar ditt skratt Crawett.” Ida rynkade lite lätt på näsan åt hans kommentar och Malfoy skrattade till åt hennes min.
”Mitt skratt är så brutalt och vulgärt. Det skulle inte förvåna mig om det när som helst skulle komma en lärare instormandes här i tron om att det fanns en ond vålnad här.”
”Ditt skratt är verkligen inte vulgärt. Det är högljutt, men det är också ogenerat. Det visar på en självsäkerhet som bara återfinns hos gryffindorare.” Ida kände hur hon blev varm i hela kroppen av hans komplimang och hur hennes kinder hettade. Hon fattade tag i hans ringbeklädda hand och han log. Hon reste sig upp och drog med sig honom till fönstret. De slog sig ned bredvid varandra och Ida släppte inte Malfoys hand. Den var blek, men varm och stark när den omslöt hennes.
”Så vilket Quidditchlag hejar du på?” frågade hon och Malfoy skrattade till. De pratade länge med varandra utan ett enda pinsamt avbrott, då nya samtalsämnen ständigt kom på tal. Planschen låg bortglömd och orörd resten av kvällen.

-

Author's note: Ja, hej ♥ Jag känner att den här senaste veckan bara har flugit iväg och det här kapitlet har varit i stort sett färdigt sen det förra släpptes men jag har haft så mycket så jag inte har haft tid att läsa igenom det en sista gång. Men eftersom det är min födelsedag idag så ville jag ge detta i present till mig själv (utöver böckerna jag köpte på Adlibris). Att det dessutom är detta kapitlet som jag varit så osäker på (eftersom jag återigen tycker att det är filler och liiiiite cheesy, men filler och cheese behövs ibland).

Men Avis Fortunae, min trognaste läsare, jag kommer förhoppningsvis snart ha lärt mig hur jag ska göra med dialogen och alla mina småfel med kommatecken, stor bokstav och etc. ♥ Ha tålamod med mig och fortsätt visa mig när jag gör fel Men som jag alltid säger, jag älskar dina kommentarer, de ger mig liv ♥ Hoppas du gillar detta med, kram ♥

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!!! Självklart ska du få en kommentar i present. Fastän jag just inser att bemärkelsedagen inträffade igår ... men i alla fall: grattis i efterskott!

Men vadå filler? Hallå, det är ju deras första dejt, det är ju ett jätteviktigt kapitel? Och cheesy vet jag inte ens vad det betyder men om detta kapitel är det så älskar jag det ♥ Speciellt dialogen, och jag har ingen som helst aning om hur man ska göra med den - vet bara att jag sträckläser den och njuter av vartenda ord. Så där är ingen hjälp att vänta. Sorry. Vad gäller kommatecken och stor bokstav kan jag korrigera de mikroskopiska och totalt oviktiga missarna med en genomläsning på jakt efter just det, om du vill, men det är inget jag annars märker eller hakar upp mig på.

Inledningen gör mig så genuint lycklig. För genom många små, fina gester och handlingar som samspelar med varandra har Draco till slut lyckats övertyga om att han inte har någon baktanke med detta. Framhärdar man i att göra bra saker får det så småningom ett resultat.

Åh, han viskade hennes namn mellan kyssarna ... och jag blir nyfiken på en sak: hur uttalar han hennes namn? Hur uttalas Ida på engelska?

Och ja, det ÄR roligt att göra sig fin. För sig själv och för någon annan. Det behöver inte vara fel. Det är också en del av charmen med inledningen av en relation. Kanske tänker man lite extra på det då.

Älskar att hon har så starka känslor, nästan skrämmande, och att det är just gryffindor-sidan i henne som ger henne modet. Det blir som en, om än liten, sammanlänkning av elevhemmen.

Han tittade ut genom ett av de dammiga fönstren som vette mot Quidditchplanen, där hon vagt såg några kanariegula klädnader susa runt mellan stolparna.

Måste lyfta den här meningen som ett exempel på dina underbara beskrivningar. Ordvalen, balansen, bilderna man får i huvudet. För att inte tala om personbeskrivningen av Draco, eller Malfoy som hon kallar honom. Deras kaxande mot varandra har nu blivit mer kärvänligt och dialogen är enligt mig perfekt. Som sagt, ingen hjälp att vänta där; jag läser och lär. Du fångar perfekt den lite osäkra stämningen och förväntan: vad ska de göra nu? Finns det regler man kan följa? Det känns av någon anledning komiskt att de skulle börja prata om vilka quidditch-lag de hejar på ... Malfoy har (enligt mig i alla fall) en mycket intressantare första fråga.

Det här med hattuppehållet är intressant och att det är just sex minuter. Det är likadant i en annan aktuell story på forumet där huvudkaraktären Amber Wood efter just sex minuter placeras i Slytherin: The woods are safe av Leoney https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51827 Rekommenderas!

VARFÖR frågade Malfoys föräldrar om Ida? Vad har de för intresse av just henne? Spännande!!!

Han gillar Idas skratt! Så gulligt och jag dör sötdöden - ytterligare bevis på hur de passar ihop ♥ och jag hamnar i totalt fangirling mode av deras kyssande, det är så perfekt och även avbrottet när hans ring med Malfoys släktvapen fastnar i hennes hår, så symboliskt och vackert och ... faktiskt ... hett.

TIPS (angående de mikroskopiska missarna)


Haha sådant totalt antiklimax på slutet när de börjar prata om quidditch-lag. Ungefär som om "ja ja, vi måste ju följa de sociala reglerna typ." Och planschen ligger orörd. Perfekt avslut.

Älskar och åter älskar den här beroendeframkallande storyn, vill ha mer nu, nu, nu men väntar tåligt på nästa kapitel!

Ja, HEJ. Jag lever. Det är knappt, men jag lever.

Som jag kommenterade lite hastigt i Prinsen förut så har de senaste veckorna ENDAST ägnats åt att skriva färdigt min kandidatuppsats samt en muntlig redovisning av samma kandidatarbete. Så tyvärr har jag inte prioriterat min fanfic av den anledningen att jag gärna vill ha min examen. Men nu är jag (förhoppningsvis) färdig.

Så då är jag här igen. Och följande kapitel har varit halvklart, liksom många andra kapitel i den här fanficen, men jag vill gärna läsa igenom och skriva om dem 3 miljoner gånger innan jag publicerar dem

Och verkligen supertack för din fina kommentar Avis Fortunae, jag blir så otroligt glad varje gång jag läser dem ♥ Och spännande att någon annan också tar upp hattuppehållen, får kolla upp hennes fanfic! Och gällande Dracos uttalande av "Ida", så vet jag ju hur jag vill att folk ska uttala det utomlands. Jag hatar "Ajda", så jag föreställer mig det att det sägs med snabb men tydlig betoning på "I" Förstår du vad jag menar?

Oh well, let's do this. Här kommer det mer, enjoy!


Kapitel 12

Att inte le som en idiot under hela dagen därpå blev något av en utmaning för Ida. Både Lavender och Parvati kommenterade det, men Ida skrattade bara bort det. Hur mycket hon än begrundade det, så kunde hon fortfarande inte riktigt greppa vilken effekt bara blotta tanken av Malfoy hade på hennes kropp. Hjärtat slog snabbare. Kroppen pirrade varmt. Men det mest uppenbara av allt var att mungiporna ständigt trotsade gravitationen och drogs uppåt.
Gryffindorgänget befann sig i Stora Salen där det serverades en krämig grönsakscurry till middag. Ida satt placerad så att hon hade en perfekt utsikt över Slytherins bord. Bredvid sig hade hon givetvis en pratglad Seamus som avfyrade den ena roliga historien efter den andra. Hon skrattade hjärtligt åt dem, vilket verkade få honom att berätta dem än mer entusiastiskt. Ida noterade även att varje gång hon skrattade med Seamus tittade Malfoy åt hennes håll. Det fick henne alltid att le bredare. Hermione verkade lägga märke till hennes ovanligt goda humör men sade inget.
Ida skulle just driva med Dean efter något Seamus sagt, när en lång gestalt i hennes synfält plötsligt reste sig upp. Malfoy började röra sig mot den väldiga ekporten och han fångade på vägen dit Idas blick. Han nickade diskret mot utgången. Hennes hjärta rusade när hon ställde sig upp och utan vidare hängde sin väska över axeln.
“Vart ska du?” frågade Seamus. Ida hade helt slutat att lyssna på hans historia. Hon hörde på hans röst att han hade blivit sårad över hennes uppenbara taktlöshet.
“Förlåt, men jag behöver verkligen gå på toaletten. Jag mår lite illa.” Hennes lögn lät så övertygande att hon nästan trodde på den själv. Hermione såg dock tveksam ut.
“Ska jag följa dig dit?” frågade Seamus ridderligt och var redan var halvvägs upp från bänken. Ida tryckte milt ned honom på sin plats igen medan hon skakade på huvudet.
“Nej tack, snälla Seamus. Det behövs inte.” Hon pressade fram ett litet plågat leende mot honom, som för att understryka hur illamående hon var. “Men du har inte ätit upp än och jag är en stor flicka. Jag hittar alldeles utmärkt till toaletten på egen hand.” Och innan någon annan hann komma med fler invändningar skyndade Ida sig ut från Stora Salen. Utanför hann hon bara se en skymt av en vitblond kalufs försvinna uppför trapporna och Ida gick behärskat efter. När hon nådde den andra trappavsatsen såg hon Malfoy glida in bakom en av gobelängerna som föreställde Almeric Sawbridge som slogs hjältemodigt mot ett flodtroll. Hon såg sig snabbt om innan hon också gled in bakom den tunga gobelängen.
“Crawett”, viskade Malfoy i den dunkla nischen när han såg henne.
“Malfoy”, viskade hon tillbaka på exakt samma sätt. “Nämnde jag inte för dig att jag inte var en husalf?”
“Och ändå är du här.” Hans svar irriterade henne lite, men hon visste inte om hon var mer irriterad på honom eller henne själv.
“Uppenbarligen”, sade Ida lågt. “Vad ville du Malfoy?”
De stod nära utan att röra vid varandra i det trånga utrymmet bakom gobelängen. Det var som att ingen av dem ville vara den första att närma sig den andra. Istället stod de bara mittemot varandra, med endast den laddade stämningen som dallrade mellan dem. Trots det dunkla ljuset kunde hon urskilja att hans utseende var ordentligt. Struken skjorta, pressade byxor och klädnaden verkade inte ha ett enda veck. Ida hade ett normalprydligt yttre, men bredvid Malfoy såg hon nästan ovårdad ut. Hennes hår var slarvigt uppsatt i en knut och hon försökte diskret täcka över curryfläcken på sin skjorta med sin något tillskrynklade klädnad.
“När ska vi ses sen?” frågade Malfoy.
“Det vet du väl?” svarade Ida och sänkte rösten ytterligare när hon hörde fotsteg som närmade sig. “Klockan fem i biblioteket.”
“Jag antar att det bara gled ur minnet på mig”, sade han och smekte förstrött en lös hårslinga ur ansiktet på henne. “Hur är det med Finnigan då? Har han bjudit ut dig till Hogsmeade än?”
Ida utstötte ett torrt och glädjelöst skratt av plötslig insikt och skakade på huvudet.
“Så det är därför du kallade på mig”, sade hon med en suck och backade demonstrativt ifrån honom för att riktigt kunna se honom. “Det passar sig inte att du ska bli svartsjuk redan nu. Då kommer det här, vad det nu är, pågå under en ofantligt kort tid. Speciellt inte när jag och Seamus bara är vänner.”
“Han vill uppenbarligen inte bara vara vän med dig Crawett.”
Ida suckade irriterat, hon ville inte höra mer kommentarer om Seamus känslor för henne. “Det är inte ditt problem Malfoy.” Hon spände utmanade blicken i den långa Slytherin-elevens ögon. Ilska skymtade över hans ansikte, men han verkade försöka förtrycka den. För när han väl svarade så var hans röst fortfarande behärskad.
“Har du känslor för honom?”
Malfoys fråga gjorde Ida lite ställd. Hon hade inte väntat sig den frågan och hennes svar dröjde något. “Då hade jag väl inte stått här med dig?”
Ett litet leende formades på Malfoys läppar och han tryckte sin panna mot Idas.
“Nej, det hade du väl inte.” viskade han och strök förstrött över guldkedjan med den gyllene kvicken som prydde Idas hals.
Han var så nära. Deras näsor nuddade varandra och Ida noterade att Malfoy hade orättvist långa ögonfransar. Hela situationen var så oerhört intim att det fick henne att rodna.
“Klockan fem.” mumlade Ida och backade försiktigt bort från honom. Malfoy virade dock snabbt en arm om hennes midja och drog tillbaka henne mot sig. Hans läppar trycktes fjäderlätt mot hennes halsgrop där kvicken vilade.
“Jag ser fram emot det.” mumlade han mot hennes hud innan han omsorgsfullt sökte sig upp till hennes läppar.

Fredagen förflöt som i ett disigt töcken. Hon hade inte lyckats somna förrän vid fyratiden den morgonen. Tankarna om att hon undanhöll något så stort som hennes relation med Malfoy nästintill kvävde henne. Speciellt eftersom de hade pluggat helt öppet tillsammans i biblioteket. Nog för att de hade ett projekt ihop, men det var allmänt erkänt att Draco Malfoy var Harry Potters och hans vänners främsta fiende. Så det såg helt enkelt misstänksamt ut om Ida satt och skrattade i biblioteket tillsammans med precis samma Draco Malfoy. De hade inte ens suttit bredvid varandra, men ändå hade Ida inte kunnat sluta tänka på det senare under kvällen när hon låg i sin säng. Tänk om folk skulle börja prata? Eller än värre, att de trodde att det var sant? De tankarna hade virvlat runt i hennes huvud hela kvällen och nästan hela natten. Hon hade knappt lyckats hålla sig vaken under dagens lektioner och Quidditchträningen på kvällen var inte Idas bästa.
”Förlåt Harry.” sade Ida till honom när hon landade bredvid honom efter att han äntligen blåst i sin visselpipa för att avsluta träningspasset. ”Jag lovar att detta inte ska upprepas.”
Harry tittade medkännande på henne och lade en arm om hennes axlar. ”Jag känner igen det där uttrycket du har i ansiktet. Sömnlöshet.” Som för att bekräfta hans diagnos gäspade Ida och han skrattade. Sen tittade Harry på henne med en outgrundlig min. ”Det är lugnt Ida, jag vet att du är mycket bättre än vad du var idag.”
Harry tystnade, som om han övervägde om han skulle säga något mer eller inte.
”Fråga mig bara Harry.” sade Ida och log ett litet snett leende mot honom. ”Jag ser att du behöver göra det.” Han tvekade inte.
”Är det något? Du är så… frånvarande. Det är som om du…” Han tystnade igen. Ida stannade och gled ur Harrys arm. Detta var inget samtal hon ville ha fler åhörare till. Hon såg sig om och noterade hur Seamus såg åt deras håll några meter längre fram vid omklädningrummet. Han verkade tveka om han skulle gå in eller inte, men gick in när både Harry och Ida tittade på honom.
”Nå?” sade Ida och vände åter blicken mot Harry som nu stod mittemot henne. De var helt ensamma ute på den frostiga Quidditchplanen. ”Vad exakt är jag Harry?”
”Du är förälskad.” Ordet verkade ramla ur hans mun snabbare än vad han tänkt. Harry vred sig obekvämt under hennes chockade blick. Ida försökte samla sig någorlunda och valde sina ord noggrant.
”Och varför tror du det?” sade hon i ett försök att låta oberörd, trots att hon var långt ifrån oberörd. Tankarna rusade inuti hennes hjärna och gjorde henne nästan vimmelkantig.
”Du är en av mina bästa vänner. Jag känner dig och märker att du är annorlunda.” började Harry och äntligen mötte hans lysande gröna ögon hennes. ”Vissa stunder skiner du som solen och i nästa är det som att du, jag vet inte, stänger dig. Du är så ojämn och jag har aldrig sett dig sådan. Och jag tror inte att jag har sett dig riktigt förälskad så det var en vild chansning som vi hade…”
”Vi?” avbröt Ida och såg hur Harrys redan köldröda kinder blev än mer intensivt röda. ”Vilka har du diskuterat detta med?”
”Bara Hermione och Ginny. De har märkt det med.”
Ida bet sig i underläppen och blickade bort mot den förbjudna skogen medan hon funderade på vad hon skulle säga. Och hur mycket skulle hon säga om hon sade något. Harry hann dock före henne och tog till orda igen. ”Vi är bara oroliga för dig Ida. Vi vill hjälpa dig.”
”Vad har ni mer diskuterat? Har ni kommit fram till något?” Ida hade vänt sig om mot honom igen och försökte att se mildare ut än hur hennes barska ord hade låtit.
”Vi har inte sagt något mer egentligen. Bara att det antagligen inte är Seamus som du vill ha, och att det enda han kanske gör är att han bidrar till att du stänger dig mer.”
“Ni har pratat en hel del hör jag.” sade Ida, fortfarande inte helt säker på vad hon skulle säga gällande sina känslor.
“Det är bara för att vi bryr oss om dig.” Uppriktigheten i Harrys ord fick Idas ögon att börja tåras och hon tittade bort igen. Harrys armar omfamnade henne plötsligt och hon kände hur en förrädisk tår rann nedför sin kind. De stod där i en något pinsam minut innan Ida återigen hade samlat sig.
“Hermione och Ginny borde vara med om jag pratar om detta.” sade hon och tittade på honom. “Vi går och gör oss i ordning, så tar vi det efter middagen.”

Ida, Harry, Ginny och Hermione hade gått till ett av de oanvända klassrummen för att prata ostört. Harry och Ginny satt bredvid varandra bakom en skolbänk medan Hermione stod lutad mot bänken bredvid. Ida gick av och an framför den svarta tavlan, tänkande över vad hon skulle säga. Och hur mycket hon skulle säga.
“Ida, du gör mig yr i huvudet.” sade Harry och gestikulerade mot bänkarna framför honom, Ginny och Hermione. Ida satte sig lydigt ned framför dem och gav ifrån sig en djup suck. Hon kunde inte titta direkt på någon av dem.
“Okej, såhär är det. Jag tycker jättemycket om en kille och vi har egentligen bara setts en gång. Det är väldigt nytt och jag kommer inte säga vem det är.”
“Den enda nya informationen vi fick var att ni setts en gång”, sade Hermione som Ida fortfarande inte tittade på. “Kan du säga hur länge det har pågått?”
“Det är komplicerat. Jag har haft känslor för honom ett tag antar jag. Men jag kan inte säga hur länge vi varit tillsammans eftersom vi knappt har umgåtts tillräckligt för att vara ‘tillsammans’.” Ida kände hur en svag rodnad spred sig över kinderna.
“Kan du inte berätta någonting?” frågade Ginny. När Ida för en kort sekund råkade möta Ginnys nötbruna ögon hade hon kunnat vräka ur sig alltihopa på en gång. Berätta allt om henne och Malfoy. Tyvärr så besatt hon alldeles för mycket självbehärskning och hindrade sig själv.
“Inte nu”, blev hennes svar istället. “Jag kan inte dela med mig av något just nu.” Ingen av hennes vänner kunde dölja besvikelsen som sköljde över deras ansikten.
“Jag lovar att berätta allt för er så småningom, men inte just nu. Ni kommer att förstå.” Ginny sträckte sig fram över bänken för att mjukt trycka Idas hand.
”Vi litar på dig.” sade hon. Både Harry och Hermione nickade instämmande. Ida försökte le men nickningarna som skulle vara en betryggande gest, fyllde istället hennes kropp med en varm och kliande skamkänsla. Idas leende dog, men hon kunde inte berätta. Inte än.

-

Author's note: Hahaha, jag har fortfarande dåligt samvete för att det dröjde så länge, så min plan är att försöka lägga upp ett eller två kapitel till denna veckan! Det beror på hur mycket jag kommer skriva om de följande kapitlen...

Vad roligt att du är tillbaka och hoppas nu att det går bra med din examen!

Nytt kapitel, underbart, och jag är så fascinerad av er som har tålamodet att bearbeta och skriva om texten gång på gång. Det måste ju vara därför det blir så bra.

Den där nyförälskade känslan som beskrivs i början av kapitlet, den är ju helt oslagbar. En fantastisk del av livet. Leenden och skratt. Lite synd om Seamus, som tror att Ida skrattar åt honom, men så är det bara ... och jag tänkte direkt att nu blir nog Draco lite, ja kanske inte svartsjuk, men han har ögonen på Seamus i alla fall.

TIPS:

Gillar verkligen Idas repliker. Några favoritcitat:

“Men du har inte ätit upp än och jag är en stor flicka. Jag hittar alldeles utmärkt till toaletten på egen hand.”

“Nämnde jag inte för dig att jag inte var en husalf?”

"Det passar sig inte att du ska bli svartsjuk redan nu. Då kommer det här, vad det nu är, pågå under en ofantligt kort tid."

Och jag tycker också om att de fortfarande kallar varandra för Crawett och Malfoy när de kaxar mot varandra. Och hela den intima scenen där de står undangömda är perfekt, med alla små detaljer. Orättvist långa ögonfransar, och halsbandet med kvicken... det är en liten länk mellan dem, med tanke på rollen det spelat.

Haha, Harry är så obekväm med att prata känslor med sin tjejkompis Ida. Så typiskt och så klockrent du fångar Harry i den scenen. Jag förstår att Ida inte är riktigt redo att berätta ännu, inte bara för att det är Draco utan också för att det är så nytt. Men det blir spännande att se vad som händer. Jaaa, hoppas på fler kapitel inom kort! Längtar!

Avis Fortunae, som jag nämnt tidigare har det tagot lång tid för mig att utveckla något typ av tålamod. Och Draco har definitivt ögonen på Seamus. Och det är så fint att du belyser vilka citat du gillar ♥ Och supertack för tipsen, ändrade det på en gång efter att jag läst din kommentar!

Och jag höll typ vad jag lovade, det blev ett kapitel till, trots att det verkligen blev precis i slutet av veckan. Men mitt i processen av att redigera kapitlet jag från början skulle lagt ut, fick jag en uppenbarelse (eller mer att en dialog kom till mig). Så här kommer lite av ett BONUSKAPITEL som är rykande färskt och som därmed inte gått igenom någon hård omskrivningsprocess. Men det är gulligt (hoppas jag). Och i eftersom det är ett BONUSKAPITEL är det lite kortare än vanligt.

Enjoy ♥


Kapitel 13

Färden till Hogsmeade dagen därpå var bland de blåsigaste Gryffindorgänget någonsin upplevt. Den isande oktober-vinden ryckte och slet i deras mantlar och Lavenders omsorgsfullt uppsatta frisyr var förstörd innan de ens nått fram till slottsgrindarna. Det var därför en lättnad när de slutligen nådde fram till utkanten av byn och de närmast ramlade in i Godisbaronens väldoftande butik i deras iver att undkomma blåsvädret.
Butiken var redan fullproppad av Hogwarts-elever. Majoriteten av massan bestod av entusiastiska tredjeårs-elever som besökte byn för allra första gången. De verkade alldeles hänförda av allt godis och andra läckerheter som butiken hade att erbjuda. Godisbaronens utbud imponerade tyvärr inte längre på Ida. Hon tog den numera för givet och köpte alltid samma godis, två rejäla chokladkartonger och en ask med lakritsstavar, så fort hon besökte butiken. När hon kryssade sig fram genom butiken i jakt på sitt vanliga inköp upptäckte hon att Seamus i vanlig ordning gick efter henne.
”Ska du inte ha något?” frågade hon över axeln.
”Tror inte det”, svarade han med en axelryckning. ”Jag är inte särskilt sugen på godis faktiskt.” En olustig tanke slog Ida om vad Seamus antagligen var sugen på istället.
”Vart vill vi gå sen tror du?” frågade Ida snabbt i ett försök att byta samtalsämne. ”Jag vet att jag behöver köpa nya fjäderpennor…”
”Då går vi till Skrivenskafts tycker jag!” Ida var inte förvånad över det svaret. Hon betalade för sitt godis och gick så snabbt hon kunde mot utgången där Parvati flätade om Lavenders hår och Dean tittade intresserat på.
”Vill du att Parvati ska fläta ditt hår också, Dean?” sade Ida med ett illmarigt leende. Seamus skrattade högt.
”Hade jag haft längre hår hade jag inte tackat nej”, svarade Dean sanningsenligt. ”Parvati är en konstnär.”
”Tack Dean”, sade Parvati som avslutade sitt arbete just när Harry, Ginny, Ron och Hermione anslöt sig till dem. Efter en försäkran om att alla var klara i butiken rörde sig gänget motvilligt ut ur butiken och åter ut i den piskande vinden.

Efter två snabba besök hos Skrivenskafts Fjäderpennsbutik och Zonkos skämtbutik skyndade de sig till Tre kvastar för att försöka återfå känseln i deras fingrar och fötter. Alla hade klätt sig alltför dåligt och längtade nu efter något värmande att dricka. Det var trångt och stimmigt därinne. Ungdomar som stolt visade upp sina senaste inköp för sina vänner medan de klunkade i sig honungsöl. De vuxna talade istället lågmält om de senaste märkliga händelserna som det rapporterades om i The Daily Prophet över glas fyllda av eldwhiskey eller mjöd. Däremellan syntes Madam Rosmerta eller någon av hennes servitörer springa mellan borden för att plocka tomglas eller erbjuda påfyllning.
Ida och hennes vänner lyckades trots folkvimlet hitta ett bord som nätt och jämt rymde dem alla, så länge de satt nära varandra. Med Rons inflytande hamnade Ida bredvid Seamus. Snart efter att de satt sig ned och fått deras drycker hade hans arm hamnat nonchalant på hennes ryggstöd. Hon kunde inte sätta fingret på det, men hon hade en känsla av att de blev iakttagna.
Gryffindorgänget satt inne på puben länge. De pratade och skrattade samtidigt som de drack alldeles för många flaskor honungsöl. Bland de myndiga i gänget, alla utom Ginny, smög det sig även ned en och annan eldwhiskey.
”Är det någon som vill ha något mer?” frågade Ida och reste sig något vimmelkantig upp från sin stol. ”Hermione? Ginny?”
Efter att samtliga givit henne nekande svar rörde hon sig på förvånansvärt stadiga ben mot baren och bad Madam Rosmerta om ännu en honungsöl. Hon sneglade förstrött runt om i baren medan hon väntade på sin dryck. Hon log lite vid åsynen av Dean, Harry och Ron som vrålade av skratt efter något Seamus sagt.
”Har du trevligt?” Ida hoppade till när en välbekant röst viskade oväntat nära hennes öra. Med skälvande hjärta vred hon sig snabbt om och blickade rätt upp i Malfoys flinande ansikte. Hans annars så prydliga yttre verkade ha kastats på ända av stormvindarna utanför. Hon kunde dock inte förneka för sig själv att hon gillade hur hans hår rufsigt föll ned i ögonen.
”Ja”, svarade Ida och den överraskade tonen gick inte att dölja. Hennes blick föll snabbt på hans vänner som satt i pubens bortersta hörn. Det förklarade den känslan av iakttagelse hon inte kunnat placera. Malfoy hade antagligen kunnat se henne, men hon hade omöjligt kunna se honom.
”Vad vill du Malfoy?” fortsatte hon och tog samtidigt emot sin honungsöl, oerhört medveten om att de var omringade av flertalet Hogwarts-elever.
”Får man inte utbyta artigheter med sin projektpartner?” frågade han med ett snett leende och hon kunde inte låta bli att själv dra på munnen. ”Min projektpartner som för tillfället är lite rund om fötterna.” Hans betoning på ordet ”partner” fick hennes kinder att hetta, men det hade lika gärna kunna ha varit för eldwhiskeyn hon druckit för en stund sen. När hon öppnade munnen för att ge svar på tal, mörknade Malfoys blick och sekunden efter kände hon en arm som landade över hennes axlar.
”Är allt okej Ida?” frågade Seamus och hon vad tvungen att motstå impulsen att sucka. När hon sneglade upp i hennes påtvingade beskyddares ansikte var det rött av stridslystnad.
”Ser det ut som att det inte skulle vara det, Finnigan?” Malfoys röst var kall, men det var inget mot kylan hans ögon utstrålade.
”Jag och Malfoy diskuterade bara vår presentation vi ska ha på måndag”, sade Ida så neutralt hon förmådde. ”Kom Seamus.” Hon vände sig om och började dra med sig honom tillbaka mot bordet när Malfoy yttrade sig igen.
”Glöm inte att vi ska öva på presentationen ikväll!” Ida viftade bara med handen för att signalera att hon hört honom. Seamus sade ingenting till en början, men det var bara lugnet innan stormen. Så fort de satt sig ned vid deras bord igen började han inför de andra att spy galla över Malfoy. Ida lät honom hållas eftersom han ändå inte verkade vilja höra hennes åsikt. Dessutom var både Ron och Harry duktiga på att hålla med Seamus. Ida smuttade tyst på sin honungsöl och lyssnade bara med ett halvt öra på vad pojkarna sa. Istället lät hon tankarna drifta iväg till det tomma klassrummet hon och Malfoy hade bestämt att de skulle träna på presentationen i. Att det antagligen inte skulle träna så mycket på presentationen som de egentligen behövde. Ett oanvänt klassrum erbjöd mycket mer avskildhet än vad biblioteket någonsin kunde göra…
Rons röst bröt plötsligt igenom Idas tankegångar och fick henne att återvända från Malfoys imaginära armar till verkligheten. ”…står ut med honom Ida!” Hon tittade slutligen upp och såg att alla runt bordet nu betraktade henne. Trots att hon missat början av meningen visste hon att de liksom henne själv inte lämnat ämnet ”Malfoy” bakom sig än.
”Jag och Malfoy har för tillfället ett förhållningssätt för att kunna vara hövliga mot varandra”, delgav hon med något ansträngd röst, det var ändå typ sant. Precis hur förhållningssättet föreföll sig var inte lika viktigt att delge. ”Men han är fortfarande en idiot.” Även detta uttalande var delvis sanning. De andra skrattade åt det. Seamus såg särskilt nöjd ut vid detta uttalande och hans arm hamnade ännu en gång på hennes ryggstöd. Ida tittade en sista gång bort mot bardisken där Malfoy fortfarande stod kvar och kastade en sista förstulen blick åt hennes håll innan han försvann från hennes synfält.
”Idiot är verkligen en bra beskrivning av honom”, sade Seamus som följt min blick.
Han skulle bara veta.

-

Author's note: Nästföljande kapitel kommer komma upp snabbare eftersom det mer eller mindre är klart, men jag ville så gärna skriva denna delen med.

Vad härligt! Att dialogen liksom bara kommer till en! Så att det blir ett bonuskapitel.

Typiskt Hogsmeadebesök. Du fångar stämningen perfekt med blåsten och hur eleverna värmer sig på Godisbaronen. Hm, Seamus går efter Ida ... och hon upptäcker det. Då är de i alla fall inte på någon dejt, inte ens en vänskaplig sådan. Även om det nästan blir som det i praktiken. Haha, han är mer sugen på något annat än godis. Stackars Ida. Någon gång måste ju Seamus få veta, även om det ögonblicket ännu inte är här.

TIPS:


Stämningen inne på krogen fångas bra också ... åh, nostalgi, när man inte var rädd för trängsel ... ÅH MALFOY DYKER UPP MED RUFSIGT HÅR ♥ *letar efter gif eller bild på rufsig Draco och hittade faktiskt en superfin men jag är fasen för oteknisk för att kunna överföra den hit* Åååh jag älskar hela deras konversation, kaxig som vanligt, och sedan: När hon öppnade munnen för att ge svar på tal, mörknade Malfoys blick och sekunden efter kände hon en arm som landade över hennes axlar. Och GISSA min besvikelse när det inte var Malfoys arm, utan Seamus!!!

”Jag och Malfoy har för tillfället ett förhållningssätt för att kunna vara hövliga mot varandra”, delgav hon med något ansträngd röst, det var ändå typ sant. Precis hur förhållningssättet föreföll sig var inte lika viktigt att delge. ”Men han är fortfarande en idiot.” Detta uttalande var även detta delvis sanning.

HAHAHA detta är så bra skrivet, med förhållningssättet men också den där idiot-grejen. Först tänkte jag liksom 'hur står hon ut med att säga så', det är typ Miriam i mig som kommer fram, men det beror också på vad man lägger in i begreppet idiot. Det behöver ju inte vara blodigt allvar heller ...

Kom på ett litet tips där också:



Nej nu får jag publicera denna kommentaren så att fortsättningen kan komma

Som jag sa, det skulle komma upp snabbare eftersom det var färdigt. Insåg också att kapitlet var av det kortare slaget med, men så kan det bli

Tack Avis Fortunae för dina tips, speciellt det sista med idiot-meningen, den hade jag problem med att formulera på ett bra sätt Och som du skriver, det är verkligen vad man lägger in i begreppet "Idiot" som gör skillnaden. För Ida är han en idiot mest för att han bli svartsjuk när Ida inte tycker att han har anledning att vara det, eller för när han (liksom hon själv) "kaxar". För hennes vänner betyder ju dock idiot därmed något annat och för dem är han Malfoy vi annars får träffa i originalböckerna. Men tack för kommentaren överlag såklart, de är alltid lika underbara att läsa ♥ (Och synd med gifen </3 men det är faktiskt simpelt, det är bara att kopiera gifens bildadress och klistra in det som en bild! )

Enjoy ♥

Kapitel 14

Måndagen kom och det gjorde även redovisningen i trolldryckskonst. Ida och Malfoy hade övat hela lördagskvällen och stora delar av söndagen så att de båda kunde texten, både framlänges och baklänges. De visste vem som skulle säga vad och ungefär hur lång tid det skulle ta. Trots det pratade hon andlöst på mycket snabbare än vad de övat in, men hon hade faktiskt glömt att det var med Malfoy hon skulle redovisa. Ida var tacksam att hon kunde texten helt utantill, eftersom hon var fullt fokuserad på att inte se åt den långa, stiliga individen som var placerad någon meter ifrån henne. Hon vågade faktiskt knappt att lyssna på honom där han stod och beskrev ett berömt fall där Extroverto-dryck hade nyttjats.
Ida kikade istället på sina vänner. Hermione antecknade frenetiskt medan både Ron och Harry såg ut att ha slutat lyssna för längesen. Blicken vändes istället mot Snigelhorn som tittade uppmuntrande på henne precis när Malfoy tystnade och det var hennes signal att ta till orda igen och avsluta redovisningen.
“Sammanfattningsvis, så har ni fått höra om ett flertal anledningar till varför Extroverto-drycken sedan lite mer än hundra år sedan är förbjuden att både bryggas och brukas. Det har varit både olustigt och fascinerande att djupdyka i denna trolldrycks egenskaper. Men viktigast av allt, ta aldrig emot en bägare med något som ser ut som mjöd och har en stark doft av mandel från någon som skulle kunna hysa agg mot er.”
Snigelhorn började applådera våldsamt medan deras klasskamrater stämde in med något mindre entusiastiska applåder. Ida log lättat och började gå mot sin plats längst bak. En plötslig fjäderlätt smekning for längs hennes arm och gav henne gåshud. Hon drog snabbt undan armen från Malfoy som gick precis bakom henne.
Det är som att han vill att folk ska se, tänkte hon irriterat när hon slog sig ned bredvid Hermione som nickade uppmuntrande åt henne.
“Utmärkt, utmärkt!” utropade Snigelhorn som återtagit sin plats framme vid katedern. “Mycket fina presentationer från er allihopa. Fem poäng vardera till er alla efter dagens redovisningar. Slut för idag så ses vi på torsdag igen!”
Alla började genast att plocka ihop sina saker och ett glatt pladder fyllde klassrummet.
”Du vill inte dela med dig av dina anteckningar till Extroverto-drycken till mig Ida?” frågade Hermione när de började röra sig mot utgången.
”Vad ska du med dem till?” frågade Ron.
”Hon vill säkert prova den på dig”, föreslog Ida och hoppade snabbt ur vägen när Ron svingade sin skolväska mot henne. Idas skratt fyllde den stenbeklädda korridoren utanför och hon märkte att Pansy Parkinson tittade äcklat på henne.
”Vad är det Parkinson?” frågade hon, eggad efter den darriga redovisningen. ”Kände du äntligen lukten på den där sjaskiga parfymen du har på dig?” Ida såg nöjt att Parkinsons kinder blev blossade röda.
”Kan du upprepa det där, Crawett?” frågade Parkinson istället och satte sin ena hand bakom öra. ”Jag blev tillfälligt döv av ditt öronbedövande brölande som liknar ett skratt.”
Ida kände hur ilskan flammade upp inom henne och innan hon visste ordet av det hade hennes trollstav åkt fram och riktades mot Parkinson.
”Vill du att jag ska göra dig en tjänst och skära av öronen på dig?” frågade Ida med silkeslen röst medan hennes ögon brann av vrede. ”Så du slipper höra mitt brölande igen?” Både Hermione och Harry försökte bedjande få Ida att sänka sin trollstav.
”Det är inte värt det Ida”, viskade Harry. ”Det är för mycket folk här.” Hon ville nästan förhäxa Harry bara för att han sade det, då han själv kunde tappa humöret för minsta lilla förolämpning. Sen mötte hennes ögon Malfoys. Han skakade varnande på huvudet och hon tvekade. I nästa sekund steg Snigelhorn ut från klassrummet för att se vad som orsakade oordningen utanför klassrummet och Ida sänkte motvilligt trollstaven.
”Är allt väl, miss Crawett?” frågade Snigelhorn och hans ögon tindrade spjuveraktigt när han såg på henne. ”Du ska väl inte ställa till med en föreställning som kan ge dig trubbel.”
”Nejdå, professorn”, svarade Ida med ansträngd artighet. ”Bara en… oenighet mellan mig och Parkinson. Men det är löst nu.”
”Utmärkt, utmärkt”, skrockade deras bullriga professor och började fösa bort eleverna och uppmanade dem att skynda till deras nästa lektion.
”Du behöver inte läxa upp mig Hermione”, sade Ida irriterat när de rörde sig mot växthusen efter att Hermione blick mer eller mindre bränt hål i nacken på henne. ”Jag vet att jag var oansvarig och jag har tur som har Snigelhorn runt mitt lillfinger. Men jag kunde inte hjälpa det, Parkinson går mig bara på nerverna.”
”Men du borde inte tappa fattningen bara för att hon säger något elakt”, kontrade Hermione och Ida skrattade rätt ut.
”Det är en läxa vi alla fyra kan lära oss”, sade Ida och tittade menande på sina vänner. ”Harry eller Ron vet inte vad orden ’kontrollera sina känslor betyder’, och jag tror inte någon av oss har glömt när du örfilade Malfoy under vårt tredje år, Hermione.”
”Det är ett av de finaste minnena jag har”, sade Ron och log drömskt. Ida skrattade med sina vänner och kikade på Malfoy som gick ett tiotal meter framför dem. Hennes trettonåriga jag hade nog aldrig kunnat gissa hur drastiskt hennes känslor skulle förändras för den blonda Slytherineleven. Malfoy hade i och för sig varit väldigt mycket mer irriterande när de var yngre, samt att trettonåriga Ida hade aldrig fört ett riktigt samtal med Malfoy. Eller skrattat med honom. Eller ens kysst honom. Ida log för sig själv när hon föreställde sig att hennes yngre jag antagligen hade kräkts av bara blotta tanken. Som tiderna förändras.
Resten av Gryffindors sjundeårselever väntade på dem utanför växthusen och Seamus frågade Ida genast hur det hade gått med redovisningen.
”Bra tror jag”, svarade hon och undvek att se åt hennes projektpartners håll. ”Jag blir alltid nervös när jag ska redovisa något, men jag är nöjd.”
”Men det är över nu!” sade Seamus och log glatt mot henne. ”Du slipper äntligen Malfoy!”
Ida visste inte vad hon skulle säga, för hennes del var det ingen lättnad. Det skulle bara bli svårare för dem nu att träffa varandra. Ida skulle inte ha något att skylla på längre. Hon slapp dock att svara då professor Sprout ropade in dem till växthus 6 och Ida skyndade in.

-

Author's note: Ja, då får vi se hur de träffas och löser sina problem med att träffas i framtiden nu när de inte längre har ett projektarbete att skylla på…