Tårar från himlen

Jag älskar det här kapitlet. Hela flashbacken känns så himla fin och mysig, och sedan blir det ett tvärt kast när något plötsligt är fel med Mia. Du lyckas förvandla den varma, idylliska känslan till något mörkt och oroligt på bara ett par få meningar, och det beundrar jag verkligen.

Måste även nämna att jag tycker jättemycket om att du ger Quirinius en så fin och välutvecklad personlighet: Han gillar böcker, blommor, är bra på schack... Personligen älskar jag sidokaraktärer just eftersom man kan bygga en hel story om dem med det lilla man får reda på av det som är canon, och det är just det du gör så bra.

Jag lade märke till en yttepytteliten detalj, men once again är det inget fel utan bara en liten grej jag reagerade på.

Trots att det var flera år sen, kunde hon fortfarande inte glömma hur förvånad hon hade blivit när Nathan hade avslöjat att han var trollkarl, och då var Quirinus bara tre år och hade gjort sin första trollkonst.

Jag föreslår att ett litet extra ord får smita med:

Trots att det var flera år sen, kunde hon fortfarande inte glömma hur förvånad hon hade blivit när Nathan hade avslöjat att han var trollkarl, och då var Quirinus bara tre år och hade just gjort sin första trollkonst.

Längtar till nästa kapitel

Här kommer då min kommentar på de två första kapitlen.

Jo framförallt så gillar jag en välskriven berättelse. Och sedan så har jag ju förstått hur mycket du håller av Quirrell genom det du skrivit i dina kommentarer. Har tänkt flera gånger att jag ska läsa den du skrivit tidigare men har liksom aldrig blivit av. Men nu så!

Men det där om välskrivet..

Jag, från allra första meningen i kapitel 1, med den gröna villan - så får jag känslan av att jag just öppnat en boks pärmar. Själv färgen på villan och trädgården (för ja, just för att villan är grön känns det som en trädgård finns omkring den). På något sätt ser jag det framför mig!

Sedan älskar jag hur moderlig Mia ter sig! Och namnet! Jag älskar namnet Marie och Mia påminner om det. Just när jag läser så tycker jag väldigt mycket om när jag förknippar saker med annat.

En annan sak, som jag faktiskt sa till min terapeut idag, är att det är intressant att se hur människor i olika åldrar ter sig. Och jag beskrev för honom att det är svårt att läsa berättelser ur en 11/12-årings perspektiv som en vuxen människa skriven då man tappar lite hur ett barn beter sig. Men det fångar du. Och sånt går hem hos mig!

Och älskar deras fina frukost. :') Känns så engelskt! Och dessutom gillar jag namnet Nathan väldigt mycket då jag återigen förknippar detta med en karaktär ur mitt favoritspel! Han heter dock Nathanos...

"I nästa sekund flög både hon och Quirinus på Nathan för att kittla honom"
^- vad lyckliga de är här. ♥ Men det känns olycksbådande...

"fast oturligt nog låg hennes hus bara ett kvarter ifrån Spinnargränden där det bodde en väldigt elak pojke som gick på Hogwarts, och tillhörde Slytherin."



Framförallt så gillar jag ditt sätt att skriva. Det är så tilltalande och har en dragningskraft som få lyckas bemästra. Det känns som du har finslipat alla detaljer perfekt för att det ska bli så fint som möjligt - och jag har ju ingen aning om du gjort så eller ej. Det är bara så bra det känns!

Jag märker ju hur orolig Q verkar, och kanske är det en del av den personligheten han får som äldre. Även om det här mest verkar bero på en osäkerhet som finns hos yngre barn. Både en personlighetsfaktor och någonting annat… Som har med elaka barn att göra? Han är ju skrämd av Och säkert fler? Men du fångar honom som karaktär väldigt bra och gör det mycket troligt att såhär är det!

Sen återigen fångar du att det faktiskt är en 12åring när han inte vill tala om det för sin mamma. Men Mia är tålmodig. Som sagt fick jag direkt en mycket bra känsla av henne.


Men jag undrar dock vad du menar med ”Vad gör han allt mest?” Det känns lite krångligt att läsa…Kanske om hon skulle fråga ”Hur retas pojken?” För att ställa en väldigt pedagogisk fråga…

Ååååh Q… Stackaren. Jag känner så för honom. Men mycket är det för att du beskriver alltihop så jäkla bra. Från allt han får höra att han gör fel till hur fint hans mamma tröstar honom.

En kopp te lindrar allt. :’)

Kap 2.

Först och främst funderar jag på om det inte ska stå ”Efter samtalet med sin mamma”….? Men det kanske är en smaksak. Det kändes bara precis som om det var ur Qs perspektiv när han även känner sig bättre till mods liksom!

Alltså - dina beskrivningar är magiska. Svävande tekoppar och ljusgröna ögon känns så häxigt. ♥

Det märks såå tydligt vilken öppen relation Q och Mia har till varandra. Hur han blint litar på sin mamma. Och mer genom att läsa mellan raderna än att det bokstavligen står det, och det gör ju läsningen bättre - gestaltning.

Jag tycker väldigt mycket om faktumet att så mycket är grönt! Det är en lycklig färg för mig.

Jordgubbar och blommor. Det är verkligen sommar över det hela! Och han förtjusning i att pressa blommor. Fy vad elaka barn kan vara. Jag minns, och dessutom nämnde min plastsyster det för mig i helgen som var, att jag oftast hellre läste än var med andra barn och de retades ofta för det. Bara för man inte gör som alla andra…

Åh gud vad jag blev förvirrad när Mias perspektiv kom in - för jag läst det ur Nicoles… Och tänkte men hon är ju Nathans mamma? Hon borde ju veta att han är trollkarl. xD Jag är sååå ofokuserad när jag läser ibland. Men kanske har det att göra med att även Mia började greja och dona i trädgården.

En fin sammankoppling kan ju även göras mellan glaset från första kapitlet och vasen som gick sönder. Fast det kanske bara är jag? Det jag menar är att Mias rädsla är någorlunda lik här. Och hon tar genast tag i situationen hennes son befinner sig i. En jäkla superkvinna!

Meeen gud vad jag tycker det är lite underligt och egoistiskt av Nathan att hålla sina krafter inom sig tills Q blev 3 år!!! De verkar uppenbarligen mycket kära i varandra ändå, Nathan och Mia, men är det inget man avslöjar för sin andra hälft?… Men kanske för att skydda henne…

Allt är så lyckligt! Det är något alldeles nytt för mig - som alltid skriver fruktansvärt mörkt. Hehe…. Men det är väldigt skönt.

ÅH NEJ

VAD HÄNDER MED MIA?
... typiskt mig att säga att allt är så lyckligt.

Vad fina ni är! Det värmer i hjärtat!



♥ ♥ ♥ ♥ themarauder ♥ ♥ ♥ ♥



♥ ♥ ♥ ♥ Avis Fortunae ♥ ♥ ♥ ♥



♥ ♥ ♥ ♥ Pixelow ♥ ♥ ♥ ♥



♥ ♥ ♥ ♥ Leoney ♥ ♥ ♥ ♥



♥ ♥ ♥ ♥ boknörd_ ♥ ♥ ♥ ♥



♥ ♥ ♥ ♥ catradora ♥ ♥ ♥ ♥



♥ ♥ ♥ ♥ Trezzan ♥ ♥ ♥ ♥ (Båda inläggen.)




Jag är glad över att ni tycker om hur jag plockar fram Quirinus intressen, och det finns en förklaring till det. Läs spoilern!


___________________________________________________________________________________


Kapitel 3


Yrseln hade äntligen släppt, men Mia kände sig ändå inte lugn med tanke på vad som hade hänt ute i trädgården. Hon såg sig om i sjukrummet där hon hade blivit intagen för kontroll och de grå, iskalla väggarna fick henne att längta hem.
Det var annat när Quirinus föddes, tänkte hon medan hon drog en hand genom håret. Då hade väggarna vackra blommor och roliga djur.
Hon kastade en blick på armbandsuret. I ungefär tjugo minuter hade hennes man pratat med en av läkarna, och hon var väldigt nervös. Efter några sekunder kom Nathan in i rummet, tätt följd av en mörkhyad man med grått hår.
”Nathan?” sa Mia försiktigt.
”Älskling, oroa dig inte!” sa hennes man när han kom fram till henne. ”Allt ordnar sig. Doktorn och jag har pratat.”
Den främmande mannen sträckte fram handen.
”Mitt namn är Graham Young”, sa han vänligt och tog hennes hand. ”Jag och er man har pratats vid.”
Mia tvekade ett par ögonblick.
”Hur… hur ser det ut för mig?” frågade hon och höll andan.
”Det är ingen fara för ert liv, mrs Quirrell”, sa doktor Young med ett lugnande leende och de varma bruna ögonen lyste av välvilja. ”Ni drabbades av en mildare form av hjärtflimmer, men eftersom ni och er man kom hit i tid, kunde vi vidta åtgärder. Som det ser ut nu, kan ni åka hem om en halvtimme”, tillade han.
”Så… så jag kommer att klara mig?” viskade Mia hoppfullt. Den äldre mannens leende blev ännu varmare.
”Absolut. Jag skriver ändå ut medicin, som ni kan ta om ni får något liknande. Skulle det inte hjälpa, kan ni komma tillbaka”, svarade han.
Nathan drog en suck av lättnad.
”Jag tror vi kommer att klara oss”, sa han. ”Men tack för all hjälp, doktorn.”



På vägen hem sa Mia inte ett ord. Hon ryste när hon tänkte på att hennes egen far hade haft ett liknande problem. Skillnaden var bara att han hade varit över nittio år gammal, och efter en massiv hjärtattack hade han avlidit. Då var Quirinus knappt ett år.
”Det var tur att jag slutade tidigare.” Nathans röst fick henne att vakna till.
”Ja, det var det”, mumlade hon. ”Men min pappa hade något liknande innan han dog. Jag tror jag har ärvt det av honom.” Orden slank ur henne innan hon hann hejda sig.
Nathan tvärstannade och stirrade förskräckt på henne.
”Vad är det du säger?!” utbrast han. ”Varför… varför…”
”Det var så att han fick hjärtflimmer”, avbröt Mia. ”Men han var trots allt väldigt gammal, så det var naturligt för honom.” ”Men… men om du…” Hennes mans gröna ögon lyste av skräck. ”Om du har ärvt det, måste vi tillbaka! De måste kolla så att du klarar dig!” Han började starta bilen. ”Vi måste berätta för Quirinus vad som har hänt.”
”Är du galen!” utropade Mia förskräckt. ”Det skulle förstöra resten av sommarlovet för honom! Vi måste hålla tyst om det!”
”Men Mia…”
”Lyssna på mig”, sa Mia, medan hon kämpade för att hålla sig lugn. ”Allt gick bra, eller hur? Då är det dumt att oroa Quirinus i onödan. Det kan ju bara ha varit tillfälligt, och det är inte rätt att skrämma honom. Tänk på vår son, Nathan!” Hon lade en hand på hans arm. ”Snälla, låt det stanna mellan oss. Det kanske inte blir någon mer gång. Låt inte det här förstöra sommaren”, vädjade hon.
Han har det nog så jobbigt med den där hemske pojken som han berättade om, tänkte hon.
Nathan såg tveksam ut, men sedan verkade han ge efter, för han körde vidare.
”Vi säger väl inget till honom”, muttrade han bittert. ”Men min mamma måste få veta det! Och blir du liggande på sjukhus, är det viktigt att Quirinus får veta vad som har hänt. Lovar du det?”
”Nathan…”
”Lovar du det?!” Hennes mans ton var ovanligt skarp.
Mia suckade.
”Ja, ja”, mumlade hon. ”Jag lovar.”
Medan de passerade några hus, bad hon en bön att hon hade rätt.
_________________________________________________________________________________________

Tusen tack till Avis Fortunae, som har korrekturläst texten!

Sedan vet jag att det är viktigt att vara ärlig, men nu har Mia och Nathan valt att vara tysta. Men de gör de inte för att vara elaka, de vill bara inte att Quirinus ska bli rädd. Om han får reda på det, kanske han blir så skrämd att han inte vågar göra det han tycker om att göra. Tänk också på att han ska ju tillbaka till Hogwarts, och då skulle han kanske ha svårt att lyssna på lektionerna och utföra formler, om han skulle bli tvungen att grubbla över Mia och hennes hjärtproblem.

Hoppas ändå att ni gillade kapitlet.

Jättebra kapitel, du är så sjukt duktig på att skriva dramatiskt och fängslande! Och hur spänningen sjunker och stiger fram och tillbaka är också toppen. Först blir jag lättad över att det inte var någon större fara med Mia, bara för att du några rader senare ska avslöja att hennes pappa lidit av liknande problem.

Mias känslor i det första stycket är så fint uppmålade i texten också, typ detaljen med färgen på väggarna. Det ger liksom berättelsen ett större djup. Läkaren känns som en väldigt sympatisk person, jag skulle känna mig trygg om jag blev omhändertagen av någon som honom om jag hamnade på sjukhus.

Stackars Mia, det kan inte vara lätt att vara med om något som detta! Att sedan behöva ta beslutet att inte berätta för Quirinius måste kännas tungt, som du skriver är det ju egentligen bäst att vara ärlig, men i den här situationen så är det svårt att säga vad som är "bäst". Å ena sidan kan ju Quirinius bli väldigt sårad längre fram i tiden då han får reda på allt, men han är ju väldigt ung och hans mamma vill bara honom väl.
Jag förstår ändå varför hon tog det beslut hon tog och varför Nathan till slut håller med. Det måste vara riktigt hemskt för honom också. När man har en närstående med försämrat hälsotillstånd vill man ju inget mer än att göra allt bättre, och man kan känna sig riktigt maktlös. Hoppas att Mia och Nathan kan kämpa på tillsammans, och ta stöd av varandra.

Angående det i spoilern innan, om Quirinius hobbyer: Vad kul att det faktiskt finns mer info om honom från Rowling, och att folk skriver om honom på andra språk. Jag har inte så bra koll på honom då det finns andra karaktärer som jag föredrar att läsa och skriva om, men att han är huvudkaraktären i dina fanfictions har öppnat upp mina ögon för hans personlighet. Kanske är det dags för mig att leta upp mer fanfiction om honom på andra hemsidor

Som sagt, jättebra skrivet! Jag ser fram emot nästa kapitel ♥

Jag gillade verkligen det här kapitlet! Takten var bra och lagom på alla sätt. Svängarna mellan dåligt och bra har du fått in och du gör det så bra!

Jag älskar verkligen relationen mellan Quirinus och Mia, hon bryr sig så mycket om honom och tänker till och med på honom när hon fruktar att hon ska dö. Det är så fint av henne att tänka på honom, även om man ska tala sanning, när Nathan vill berätta för Quirinus vad som hänt. Hon vill inte oroa honom mer.

Kort sagt, jättebra kapitel, längtar redan till nästa! ♥

Vi har just ätit en "familjen Quirrell-frukost." Ja, jag tänker verkligen alltid på det nu när det är helg och vi kan äta tillsammans. Vi följer en plan nu hela familjen, för att dygnsrytmen och livet ska fungera bättre, och den innebär bland annat att vi ska gå upp senast 9.30 på helger och äta tillsammans minst en gång per dag, gärna mer. Så gissa om jag tänkte på Nathan, Mia och Quirinus när jag kom ut i köket och min man stod där och stekte bacon. Din berättelse finns alltid med mig! ♥

Jag blir så glad att du tagit till dig det här med miljöbeskrivningar! Ditt skrivande har utvecklats enormt mycket på det sättet, och eftersom du hade en välskriven grund redan från början blir det en fantastisk effekt. För övrigt kan jag nu se, att alla vi som följt varandras skrivande under några år här inne, har utvecklats på olika sätt. Inte minst jag själv - tack vare dig, och er!

Åh, tänk om Mia hade lämnat Nathan och Quirinus efter födelsen, för att de var trollkarlar. Av rädsla kanske, eller en känsla av att ha blivit sviken. Där kan jag faktiskt dra en parallell till Tom Riddle. Men han hade ju dessutom blivit förd bakom ljuset med en kärleksdryck och så är ju verkligen inte fallet här. Det är äkta kärlek! Min teori är att Mia inte hade lämnat dem, men Nathan kanske kände sig osäker ändå. I vilket fall måste det varit skönt för honom, när hemligheten var ute och väl mottagen.

Precis som de andra skriver, har du verkligen fått till Quirinus karaktär bra; de känns till och med ännu mer fördjupad här än i "Quirrells första år", på det sättet att hans intressen kommer fram ännu mer, och de är perfekt fångade: blommorna, böckerna, schack. Vad fint med den tanken att böcker inte retas. Kan relatera! ♥♥♥

Älskar verkligen inledningen. De grå väggarnas kontrast mot hur färgglada de såg ut när Quirinus föddes - symboliskt! Blommor och roliga djur. Håller helt med om catradora's beskrivning av doktorn, mycket förtroendeingivande. En kort känsla av lättnad innan Mia berättar om ärftligheten. Smärtsamt - och så skickligt skrivet. Precis som livet är, stunder av ljus och mörker ibland i tät följd. Särskilt denna vår ...

Vi har ju utbytt en del tankar om beslutet att inte berätta för Quirinus, och jag förstår precis hur de tänker, samt att det inte är något lätt beslut. Det gör lite ont i hjärtat att den hemske pojken, som mobbar Quirinus, får en del i det hela. Hans trakasserier blir en prövning på livets minus-sida, som ytterligare förstärker beslutet att inte berätta om Mias problem. Mobbning påverkar liv så oerhört mycket mer och djupgående än många tror, och det är ett livsviktigt budskap som går att hitta i den här berättelsen.
Längtar till nästa fredag!

♥ ♥ ♥ ♥catradora ♥ ♥ ♥ ♥




♥ ♥ ♥ ♥ Pixelow ♥ ♥ ♥ ♥





♥ ♥ ♥ ♥ Avis Fortunae ♥ ♥ ♥ ♥




♥ ♥ ♥ ♥ boknörd_ ♥ ♥ ♥ ♥





♥ ♥ ♥ ♥ Leoney och Trezzan ♥ ♥ ♥ ♥



___________________________________________________________________________________


Kapitel 4


Quirinus satt vid köksbordet i sin farmors stora kök, där väggarna påminde om havet, och åt lite av jordgubbstårtan som de hade bakat efter middagen. Det hade varit en rolig dag, men nu ville han hem och visa Mia alla tusenskönor han hade hittat. Nicole lät en kvast svepa över golvet medan hon vattnade några blomkrukor.
”Om du är klar, kan du ställa tallriken på diskbänken och gå och tvätta av dig, för jag tror din pappa kommer snart”, sa hon.
”Ja, farmor”, sa Quirinus lydigt. Han åt det sista av tårtbiten. När han var klar i badrummet, samlade han ihop sina saker innan han satte sig i vardagsrummet. Han var evigt tacksam att han inte hade sett pojken från Slytherin under vistelsen hos farmor, så allt kändes bara bra.
Han skulle just luta sig tillbaka och läsa lite, när en gäll ringsignal hördes och efter bara några sekunder stod Nathan i dörröppningen.
”Pappa!” utropade Quirinus glatt och sprang fram till honom. Hans far gav honom en hård kram.
Nicole kom fram till dem med ett vänligt leende.
”Vad roligt att du kommer”, sa hon muntert. ”Har du inte Mia med dig? Vi har hjälpts åt att baka en tårta”, tillade hon.
”Den var jättegod!” sa Quirinus. ”Jag hjälpte till att vispa smeten, utan magi!”
”Vad bra, Quirinus.” Nathan log. ”Det är bra att du hjälper till.” ”Vill du ha en bit innan ni åker?” frågade Nicole.
”Inte just nu”, sa Nathan. ”Quirinus, du kan väl gå och sätta dig i bilen? Jag och farmor måste prata om en viktig sak.”
Quirinus blev förvånad.
”Har jag gjort något?” undrade han oroligt.
”Nej, nej!” Nathans leende blev bredare. ”Det är bara så att vi måste få prata i enrum. Säg hej då nu och gå ut. Jag kommer om en stund.”
”Okej.” Quirinus vände sig till Nicole och gav henne en kram. ”Tack för att jag fick vara här farmor! Jag har haft det jättekul!”
”Det låter bra”, sa farmodern. ”Jag ska försöka hälsa på, innan du åker tillbaka till Hogwarts.”
Quirinus log innan han tog sina saker och skyndade sig mot bilen.


Nathan såg efter sin son, och han fick en klump i magen.
”Nå, vad är det du vill berätta?” undrade hans mor.
Nathan satte sig tungt ner på en stol vid köksbordet.
”Det är Mia”, mumlade han. ”Vi var tvungna att åka till sjukhuset.”
”Sjukhuset?” Nicole stirrade storögt på honom. ”Varför åkte ni dit?”
”Hon… hon fick problem med hjärtat”, svarade Nathan med darrande röst. Han svalde hårt och berättade hur det hade gått till. Med viss motvilja talade han om vad Mia hade sagt om sin far.
”… eftersom allt gick bra, tyckte hon att vi inte skulle åka tillbaka”, avslutade han efter en stund. ”Jag kan inte tänka mig vad som hade hänt om jag inte hade fått sluta tidigare på Sankt Mungos!”
Modern såg förskräckt ut.
”Det är ju upprörande!” utbrast hon. ”Mia är ju så ung! Hur kunde hon få hjärtflimmer?! Hur kan det drabba en oskyldig människa som hon?”
Hon flög ur stolen och vankade av och an i köket.
”Vad sa du att den där doktorn sa?” frågade hon med bister min.
”Han sa att det var en lindrigare form av hjärtflimmer”, sa Nathan. ”Vi kom ju in tidigt, så de lyckades hjälpa henne i tid.” Nicole satte sig ner igen.
”Det är ändå orättvist”, muttrade hon.
”Jag vet.” Nathan stirrade ner i bordet. ”Hon vill inte att vi talar om det för Quirinus, för hon är rädd att han ska bli orolig. Så du får inte säga något till honom.”
Hans mor bet sig i läppen. ”Jag ska vara tyst”, sa hon efter några sekunder. ”Men jag tycker det är fel att han inte får veta något.”
”Jag vill gärna göra det, men jag lovade. Mia har sagt att om hon blir inlagd på sjukhuset, ska vi tala om allt för honom.” Han reste sig upp. ”Det är bäst att vi åker nu, så du får smälta det här”, tillade han. ”Tack för att du tog hand om honom.” ”Ingen orsak.” Nicole pressade fram ett leende, innan hon svängde på sin trollstav och lät en stor tårtbit sväva fram till dem. ”Ta med den här, så får ni något gott att äta.”
Nathan gav sin mamma en kram innan han tog tårtbiten och gick ut till bilen.



Under åkturen hade Quirinus somnat, och Nathan kände sig illa till mods när han betraktade honom i backspegeln. Hans son såg så liten och oskyldig ut där han satt i baksätet med slutna ögon.
Det är faktiskt dumt att oroa honom, tänkte han. Även om jag inte gillar det, förstår jag Mia. Quirinus förtjänar att vara lycklig. Han har inte gjort någon illa, så vi får vänta och se. Förhoppningsvis kommer det inte att hända igen.
Väl hemma bar Nathan Quirinus, som fortfarande sov, till huset. Med försiktiga steg gick han uppför trapporna och lade sin son på hans säng. Så fort Nathan hade lagt en filt över honom, tassade han ut och stängde dörren. Utanför sovrummet stod hans hustru, klädd i morgonrock.
”Jag såg er genom fönstret”, sa hon. ”Han måste ha varit väldigt trött.”
”Ja”, mumlade Nathan, medan han drog en hand genom håret. ”Mamma blev upprörd när hon fick veta vad du har varit med om, men hon lovade att hon skulle vara tyst.”
Mia log.
”Det är det jag gillar med Nicole”, sa hon. ”Hon lägger sig aldrig i mer än nödvändigt och hon kan hålla löften. Dessutom har hon aldrig kritiserat mitt sätt att uppfostra Quirinus!” Nathan kunde inte låta bli att le.
”Ja, hon är fantastisk.”
Mia gav honom en puss på kinden.
”Jag går och gör en kopp te. Det får oss att sova gott.”
”Det låter bra. Jag glömde Quirinus saker i bilen, så jag går och hämtar dem”, sa Nathan. När han såg sin frus frågande min, tillade han: ”Det är dumt om några mugglare ser när jag använder locka till sig-besvärjelsen, eller hur? Då är det bättre att jag inte använder trollstaven.”
Mia ryckte på axlarna och gick ner. Med raska steg tog sig Nathan till bilen, men istället för att samla ihop sonens saker på en gång, satte han sig tungt ner. Att han inte ville att mugglarna skulle se honom använda magi, var bara något han hade sagt, eftersom han ville vara ensam en liten stund. Hans syn blev suddig och i nästa sekund rann tårarna nerför kinderna. Han kunde inte glömma vad som hade hänt på eftermiddagen.
”Låt oss hopps att doktor Young har rätt”, mumlade han för sig själv. ”Jag skulle aldrig förlåta mig själv om något händer henne när jag är på jobbet!”
Han grät tyst en stund, men sedan snöt han sig och tog sin sons bok och blommor.
När klockan var tio, lade Mia ifrån sig sin bok och efter bara några minuter sov hon. Nathan betraktade henne en liten stund, innan han klev upp och smög in till sonens sovrum. Quirinus djupa andning fick honom att känna sig någorlunda lugn. Nathan satte sig på sängkanten och strök honom över håret.
”Inget ska hända din mamma”, viskade han. ”Jag kommer att göra allt jag kan för att vi ska fortsätta vara tillsammans.”
________________________________________________________________________



Ja, så har Nicole fått veta vad som har hänt. Det är tufft, men hon måste hålla sitt löfte.

Angående att Quirinus sover, och att Nathan bär in honom: I och med att Quirinus har umgåtts med sin farmor hela eftermiddagen och de har hittat på en del saker, så är han kanske trött, och det är lätt hänt att man somnar i bilen. Tänk också på att det är långt mellan de båda husen. Sedan tänker jag mig att han är ganska kort, så hans pappa kan bära honom. (I första kapitlet nämns det att Quirinus är ganska kort för sin ålder.) Sedan kan vi kanske tänka oss att Nathan inte har hjärta att väcka honom, när han sover så pass gott.

Kom ihåg att ingen av föräldrarna är elaka när de är tysta om det som har hänt. De vill bara skydda honom.



Tack till Avis Fortunae, som har kommit med tips för att texten ska bli bättre!

Dotterns omdöme: Det är riktigt bra, jag gillar sättet som känslorna beskrivs på!

Återkommer med egna tankar!

Förlåt för att det tog sån tid med kommentaren!

Du skriver så sjukt fint! Texten har ett fint flyt och om man kan säga så, en slags elegans. Det är jättekul och spännande att läsa om Quirinius.

Exempelvis "där väggarna påminde om havet" ger en så hemtrevlig känsla. Gillar också hur du målar hans iver (eller, jag tolkar det så) angående tårtbakningen.

Jag tycker om hur de alla accepterar Mias beslut - att hon inte vill att Quirinius ska veta, trots att de kanske inte håller med.

Sist men inte minst - den avslutande meningen gör mig varm om hjärtat♥

Superbra kapitel!

Jag älskade biten när Nathan går ut till bilen, du får med oron så himla bra!! Självklart gillar jag inte oron men jag älskar hur du skriver, det är så fängslande och bra! Jag hade nog också varit väldigt oroad om det var jag.

Längtar tills nästa kapitel kommer!♥