Att skapa ett liv

Reverus



Avis Fortunae



Mintygirl89



Elzyii



EDIT: Jag visste att det var något jag glömt: Vill varna för blod och hemskheter!

Kapitel 3. 30 juli
Gift


Ännu en dag gryner. Det har varit varmt de senaste dagarna och morgonsolens flammande röda strålar sträcker sig ut över London där Jessica nu befinner sig. I korpkåken i stan. Det var så ensamt, så tyst, så mycket ängslan i korpherrgården. Ingen var där, regnet och vinden som greppade tag om egendomen, och henne, och höll ett hårt grepp om dem båda. Hon blickar mot skyn i väster. Snape ska dyka upp närsomhelst och med det uppiggande elixiret i kroppen känner hon sig redo. Ändå kan hon inte låta bli att syna sina taniga armar, fulla av sticksår, och dra ett skälvande andetag. När hon återigen synar skyn ser hon skuggan komma. När han landar i den lilla trädgården med det höga svartstålade staketet inser hon att han har någon med sig. En lika märglad kvinna som hon själv.
Vad i all sin dar betyder det?

Hon bevärdigar honom inte med att öppna dörren när hon vandrar mot rummet där de ska ses utan låter magin strömma och får porten att slås upp just som han ska knacka. Han är inte sen med att se henne och grymtar förläget när han ser änden av hennes klädnad försvinna in i rummet. Severus Snape smäller igen dörren bakom sig och tar hårda, rappa, steg mot rummet där hon infunnit sig. Jessica synar honom länge och likaså den brunett han håller ett hårt grepp om. Hela hennes varelse skriker rädsla och längs kinderna finns streck kvar från tårar som hon tidigare vätt dem med. De blå ögonen är uppspärrade och de fjuniga ljusa fransarna ger en illusion av två vita klot.

”Nej men Snape? Vad är detta?” frågar Jessica där hon placerat sig fåtöljens armstöd med knäna korsade och händerna lutade bakom sig. I sin fullständiga ro och vishet om att hennes fristad inte kommer inkräktas av någon bevärdigad med anständighet är hon klädd i en t-shirt och jeans. Armarna som vecklas bakåt är därför en uppvisning av stickmärkena på ett sätt som får den skrämda kvinnan i Snapes grepp att kasta oroliga blickar fram och tillbaka över synen.

”Det är dags för det slutgiltiga steget i vårat experiment”, svarar han syrligt. På ett ögonblick har han trollat fram en stol intill Jessicas fåtölj där han binder fast kvinnan i rep.

”Du får allt förklara dig, kära du”, väser hon, ”vad är detta för ovärdig typ?”

”Det är som jag sa, fröken Raven, ditt blod är värdefullt. Hennes är av allra minsta värde. En perfekt blandning.”

”Var inte detta gåvan du lovade mig? Det är en väldigt sen gåva.”

”Experimenten… Har inte gått som förväntat. Men denna verkar ge rätt utkomst.”

”Ditt gift”, skrattar Jessica och placerar sig i fåtöljen med armen på stödet. ”Och så kallar du mitt blod för gift.”

Också… En plötslig uppenbarelse när de två dödsätarna synar varandra noga. Is mot is som skapar fler barriärer än vad som hade behövts. ”Exakt vad är meningen med giftet?”

”Det är en diskussion du kan ta med vår Herre, Raven.”

”Dina… experiment, de har dött i dina försök… Exakt hur många människor har du mördat, Snape?”

”Jag tyckte det var du som sa att hon var ovärdig?” poängterar han och höjer på ett ögonbryn innan han, med sina flinka fingrar, väver samman Jessicas arm med brunettens och tar fram en kniv. Jessica rycker till i ovetskap och Snape tittar upp på henne från sin plats på knä mellan dem båda. Han har övertaget i situationen och han vet det. För mungipan rycker uppåt. Men det är blott för ett ögonblick innan han spänner blicken i deras armveck och drar ett tydligt och djupt snitt, utan förvarning, genom deras hud. Jessica biter ihop. Kvinnan skriker. Skriker ett så ilande skrik att Jessica tror att vartenda fönster i London ska spricka. Blodet sipprar fort fram och skapar vällande vattenfall rakt ner i behållaren Snape håller under dem. Kvinnan skriker och hulkar och rycker sin arm hetsigt fram och tillbaka medan Jessica gör allt i sin makt för att förmå dem att vara stilla tillsammans. Med all blodförlust är det säkert att de båda kommer att dö. Jessica omfamnar tanken. Kan det finnas något fridfullare än döden? För trots att hon sökt den i herrgården fanns den aldrig där. Fastän hon sökt den i Londonhemmet fanns den inte där. Döden låter mer än lockande.

Men ännu kämpar någon för henne. Dörren slås upp i en högljudd smäll och skriket från kvinnan tystnar i samband med en grön blixt. På en sekund är någon framme vid henne, men hon blundar och ser inte, känner bara dödens kylda hand kupa sig runt halsen. Dödens kyliga kyss mot läpparna. En helvetesvärme, het som kol, svallandes ner genom strupen som lava får henne att spärra upp ögonen. Blicka in i karmosinröda ögon, lika uppspärrade som den numer döda kvinnan intill henne. Ett lugn svävar in i Laras ögon och hon släpper greppet om sin svägerska. Istället är det Snapes mantel hon fångar upp.

”HADE DU TÄNKT DÖDA HENNE, SNAPE?!” skriker Lara och om möjligt är skriket högre än kvinnans. Hon sluter sina bleka fingrar om hans vaxgula hals och han flyger upp mot taket i dödsgreppet, kippande efter andan.


”Låt bli honom”, viskar Jessica svagt, ”släpp honom.”

Och på kommando faller den unge mannen ner på golvet. ”Han lyder order från högre makter än du, Lara.” poängterar Avery som svassar in i rummet. Klädnaderna dansar runt honom och det svarta, finkammade, håret har inte ett enda löst hårstrå. Lika samlad som alltid medan Lara påminner om en vålnad. De vita fina hårstråna står åt alla håll kring henne, i en annan situation hade det varit en gloria.

”HAN HAR DÖDAT HENNE SAKTA I VECKOR NU!” tjuter hon men Avery greppar tag i hennes axlar.

”Det är dags att vi går nu, Lara. Låt inte Bellatrix provocera dig så här. Snape hade läget under kontroll. Har.” säger Avery men innan han släpar henne därifrån viftar han sin stav mot Jessicas arm och låter hennes sår sys ihop i ett stygn och repen att försvinna. ”Ut Lara.”

Och medan Lara gör som hon blivit tillsagd skyndar sig Avery fram till Jessica och omfamnar hennes ansikte i sina händer och kysser hennes panna kyskt. ”Min älskade lillasyster. Du vet att detta är för en större sak. Vår sak. Allt blir bättre nu.”

Med en handrörelse stänger Avery dörren bakom sig och sedan hörs en ljudlig smäll och det inkräktande paret har transfererat iväg sig. Snape ligger kvar i en stor pöl av tyg på golvet och det svarta håret ligger slätt mot den del av hans ansikte som borde ha visat ögats känslor. Jessica, utmattad och nedslagen, blundar och lutar sig bakåt. För trött för att bry sig. För irriterad över sitt flyktiga ögonblick med sin dödsdom. Hon märker inte att de båda lider i tystnad i ögonblick som blir minuter. Till sist reser han sig, det hörs tydligt när skosulan skrapar mot de gamla ekbrädorna som golvet är klätt med. Hörs hur han borstar sina klädnader rena genom att stryka händerna över manteln. Så slår hon upp ögonen och möter återigen hans blick. Isen är borta. Där finns inget annat än mörker. Om du stirrar för länge ner i avgrunden så stirrar avgrunden tillbaka.

”Jag vet vad du gjort här idag, Snape”, säger den överlevande kvinnan, ”och om ändamålet fyller sitt syfte ska jag göra allt i min makt för att du lever resten av ditt liv i vetskap om vad du orsakat.”

”Du vet ingenting, korpfan.”

”Om ditt gift tar livet ur så mycket som en enda mugglarfödd person så vet jag, personligen, även om ingen annan vet, precis vem som bär ansvaret.”

”Vad skulle herren säga om han hörde dig nu?”

”Som jag sagt tidigare Snape: Jag hade inget val men det hade du. Alla val i världen. Och se dig omkring”, hon synar den döda kvinnans blodiga, avlidna, kropp, ”ditt val var död och förstörelse.”

”Ge dig av, flyg din kos, din djävulskvinna”, väser han ilsket och i ögonen finns bara mörker. Avgrunden.

Men hon gör som han säger. Går sin väg liksom en daggmask krälar ner i sitt hål, med huvudet högt och tårarna gömda. Det är först bakom tredubbelt låsta dörrar hon faller samman. Kravlar sig fram på alla fyra från golvet och in i duschens kalla vatten. Följer de rosiga strimmorna av blod blandat med vatten när de dalar vägen ner i avloppet för att försvinna ut i Thames som ringlar genom London.

Vem saknar henne? Inte Jessica själv, men kvinnan som dött. Dött för ett större syfte. Ett offer men inte ett sådant offer som de av Jessicas egen sort kommer att sakna. Jessicas egen sort, egen familj, verkade lika obrydd som offret som skördats. Hon var nästan död, Snape hade säkerligen inte låtit henne dö, men bortsett från Lara var det inget speciellt med det. Som att det var en självklarhet att hon skulle plågas för att fler människor skulle dö. För att rensa trollkarlssamhället.

En gång i tiden hade hon hållit med dem. Den indoktrinerade rädslan hon haft sen vaggan och som förföljt henne upp i tonåren. Hatet mot mugglare som brände häxor på bål. Mugglare som stal deras magi. Försvagade dem för att lura in dem i fällor. Förtvina och förinta magin. En gång i tiden var det hennes ståndpunkt också. Sedan mötte hon Lily… Åh vad hon saknar sin lyckliga, glädjespridande, flamma. De rosiga strimmorna på väg ner i avloppet hade kunnat vara havet som speglade solnedgången med allt saltstänk.

Det är så Herren finner henne. Omlindad nakenhet i svart hår som en sköld runt hennes märglade, blåmärkstäckta, rygg. Sittandes på knä, hukad ner runt sin egen varelse.

”Raven. Klä dig och möt mig i herrgården.”

Var det inte Rosier? Undrar hon tyst men när hon vänder sig om är Herren borta. Mörkrets Herre. Hon gör som hon blivit manad till och klär sig i adekvata klädnader och fäster manteln om sin blöta hydda innan hon infinner sig på plats. I kofferten på sitt rum stjäl hon en klunk av sitt flytande flax.

Herren väntar henne i östra flygeln. Står där och blickar ut genom fönstret och iakttar den varma dagen vars sol gassar över nejden.

”Jag har fått höra att du varit en aning motvillig till uppdraget med Severus”, han talar tyst.

”Jag gjorde som var sagt och det som betts av mig, min Herre”, svarar hon uppriktigt. För det har hon gjort. Hade det inte varit för att det var Snape och en hel del munhuggande ägt rum kanske det gått bättre. Om Snape kunde hållit sin käft stängd hade kanske inte Herren befunnit sig i hennes hem nu. Det är vad hon tror, att Snape låtit slippa hennes svaga stunders sanna ord.

”Du vet vad det här innebär, frun?”

”Nej, tyvärr inte. Men berätta gärna.”

Men han berättar inte. Han vänder sig om och höjer sin stav och låter förbannelsen träffa henne. Och det är som att se Sirius sårade ögon och hat gentemot henne om och om igen i tusen år. Bellatrix tortyrlektion var rena barnleken i jämförelse. Det här är som att bli begravd levande och söka luft där det inte finns någon men ändå aldrig tappa medvetandet. Det är en så enastående tortyrsession att det hade kunnat driva vem som helst till vansinne. Men så länge håller han inte på. Nej det tar slut innan det känns som det börjat och ändå verkar det ha hållit på i all oändlighet. Och all känsel som den kalla duschen gett den märglade flickan, för hon är trots allt bara arton år och ingen kvinna ännu, är som bortblåst. Värmen är tilltagande, griper tag i hennes lår, och kommer djupt inifrån. Hon hinner knappt reagera förrän Herren dragit upp henne från marken, som hon inte ens vetat om att hon befunnit sig på, och ställt henne upp med en hand om tyget på hennes klädnadsarm. Han ser in i hennes ögon men hennes mentala styrka, totalt uppbyggd av all övning och förberedelse, finns där och han kan inget se. Hon vet att tårarna strömmar nerför kinderna, det kan hon inte hjälpa, men händerna som kravlar nerför hennes kropp och placerar sig över magen – de har hon full kontroll över.

”Mitt barn”, snörvlar hon och bryter ut i ett hackande gråt. ”Han var stark nog att överleva allt annat… Men det här?” Hon sänker ena handen ännu längre ner och under klädnaderna blottar hon blod som rinner längs låren. ”Missfall.”

Herren spänner musklerna i ansiktet nästan omärkbart men den uppenbara irritationen knakar i käkbenen Han synar Jessica noggrant från topp till tå. ”Jag ber om ursäkt, fru Rosier.”
Och med ens har han försvunnit i tomma luften.

Jessica faller till marken med ansiktet begravt i händerna och tackar något övermäktigt väsen för sin tur. Det flytande flaxet verkar ha fungerat. Hennes månatliga blödning har aldrig varit så läglig.

Har läst allt nu, är lite upptagen - kommenterar under dagen

Läste med andan i halsen, bit för bit, överväldigad av spänning, känslor, fasa och fruktan... du skriver makalöst bra och det faktum att du beskriver den karaktär som min egen karaktär älskar så djupt gör att känslorna blir nästan olidliga. Jag satt där och bara NEJ, NEJ, NEJ. När du säger att mina kommentarer är ett stöd för dig så kan jag säga samma sak om vad dina ord, kapitel och kommentarer, är för mig!

Det blir så uppenbart nu, när min egen historia närmar sig en milstolpe, att Miriam faktiskt är en klippa för Snape, med tanke på hans bakgrund som nu börjar ta form. Ett förflutet som varken jag eller Miriam riktigt vågat tänka på i detalj, men som vi nu måste konfronteras med, genom din Jessica.

Skuggan som kommer, som obevekligt närmar sig.

Och att han har med sig den här kvinnan. Jag kan inte ens föreställa mig skräcken hon måste känna. Men en sak är säker: det här kommer att hemsöka honom i hela hans liv efteråt. För han måste ju tänka att det lika gärna kunde ha varit Miriam. Men vid den här tiden - den allra mörkaste tiden - finns det ingen kärlek i Snapes liv.

Jessica är så perfekt i sitt skådespeleri. Jag tolkar det som att hon spelar. Hennes klädsel känns som en hyllning till Sirius samt en förolämpning mot Snape.

”Nej men Snape? Vad är detta?” frågar Jessica där hon placerat sig mot fåtöljens armstöd med knäna korsade och händerna lutade bakom sig. I sin fullständiga ro och vishet om att hennes fristad inte kommer inkräktas av någon bevärdigad med anständighet är hon klädd i en t-shirt och jeans.

Lite tidigare i texten står det att han ser en bit av hennes klädnad försvinna in i rummet. Har hon dragit av sig den och har jeans och t-shirt under?

Känns som om Jess spelar på det här med ovärdigheten i något fåfängt hopp om att kvinnan ska anses så värdelös och obetydlig att hon får gå ... (?)

Sedan - obevekligt - de där raderna som inte går att stå ut med:

”Dina… experiment, de har dött i dina försök… Exakt hur många människor har du mördat, Snape?”
”Jag tyckte det var du som sa att hon var ovärdig?” poängterar han och höjer på ett ögonbryn innan han, med sina flinka fingrar, väver samman Jessicas arm med brunettens och tar fram en kniv.

Och varken jag eller Miriam vill tro det, kan inte tro det. Håller fast vid hoppet att den enda människa Snape tagit livet av är Dumbledore, och det ytterst motvilligt. Att det är Jessica som tror att människor har dött i Snapes experiment och att han låter henne tro det. Men faktum kvarstår att han måste ha experimenterat, även om jag fortfarande hoppas att ingen miste livet, att han lät dem gå och raderade deras minne av experimenten... kanske hade han i denna mörka tid ingen större empati för dem, men jag kan inte tro att han mördade kallblodigt. Däremot går det inte att komma ifrån att Snape i den mörka tiden bevittnade och var en del av fasansfulla grymheter. Att han visste det onda syftet och agerade i enlighet med det. Det är detta han sedan ångrar i hela sitt liv.

Det är inte konstigt att Jessica får så mörka tankar, när framtiden ser ut som den gör. Men ibland är livet klokare än vi. Vet att en annan tid finns längre fram:

Kan det finnas något fridfullare än döden? För trots att hon sökt den i herrgården fanns den aldrig där. Fastän hon sökt den i Londonhemmet fanns den inte där. Döden låter mer än lockande.

Men ännu kämpar någon för henne.

Och om igen en sorts tacksamhet mot Lara som bryter situationen och står upp för Jessica. Även om jag har svårt att förstå varför hon (Lara) måste mörda kvinnan. Vill absolut inte tro att Snape skulle ha gjort det. Raderat ut händelsen ur minnet och trollat bort blodet, ja. Kanske till och med kallt slängt ut på gatan. Men inte mördat.

Alltså, Avery. Han är ju också gåtfull när han svassar in där. Undrar hur det hade sett ut ur hans perspektiv. Inte minst med mordet. Bryr han sig? Och vad tänker han om det som sker med hans lillasyster? Är han så lugn som han verkar? "Hade läget under kontroll. Har." Lara är lättare att känna med i det här läget, för hon bryr sig åtminstone om Jess. Och jag förstår att Avery gör det också, på sitt sätt.

Jessica, utmattad och nedslagen, blundar och lutar sig bakåt. För trött för att bry sig. För irriterad över sitt flyktiga ögonblick med sin dödsdom. Hon märker inte att de båda lider i tystnad i ögonblick som blir minuter. Till sist reser han sig, det hörs tydligt när skosulan skrapar mot de gamla ekbrädorna som golvet är klätt med. Hörs hur han borstar sina klädnader rena genom att stryka händerna över manteln. Så slår hon upp ögonen och möter återigen hans blick. Isen är borta. Där finns inget annat än mörker. Om du stirrar för länge ner i avgrunden så stirrar avgrunden tillbaka.

Det här är som sagt den allra mörkaste tiden i Snapes liv. Kärleken har inte gjort sitt insteg. Han har inte heller på djupet insett vad han känner för Lily, försöker lämna henne i glömska. Han ser känslor som svaghet, något som gör en sårbar, så som han själv var när fadern misshandlade honom och hans mor inte förmådde skydda honom. Men Jessica får rätt: han kommer leva resten av sitt liv i vetskap.

”Om ditt gift tar livet ur så mycket som en enda mugglarfödd person så vet jag, personligen, även om ingen annan vet, precis vem som bär ansvaret.”

Och i dessa rader måste jag ta fasta på 'Om'. Alltså har inget liv spillts av giftet. Ännu. Vill jag veta fortsättningen?

Men hon gör som han säger. Går sin väg liksom en daggmask krälar ner i sitt hål, med huvudet högt och tårarna gömda. Det är först bakom tredubbelt låsta dörrar hon faller samman. Kravlar sig fram på alla fyra från golvet och in i duschens kalla vatten. Följer de rosiga strimmorna av blod blandat med vatten när de dalar vägen ner i avloppet för att försvinna ut i Thames som ringlar genom London.

Mitt i allt måste jag bara lyfta den miljöbeskrivningen. Jag kan bara drömma om att kunna skriva på den nivån!

Bra förklaring av den rädsla som är ursprung till hela idén om renblodighet. Det är väl det alla främlingsfientliga rörelser bygger på från början. Rädsla som urartar och snedvrids till extrema dimensioner. Hämndkänslor. Tills någon dyker upp och förändrar allt. Lily har varit den personen för både Jessica och Snape.

Hm, hur mycket kan Snape ha sagt egentligen? Om hennes ovillighet till uppdraget. Det kan vi bara spekulera om. Och vad var i så fall hans motiv?

Tortyren beskrivs så outhärdligt, och mitt i allt är Jessica så slug när hon lurar herren. Han kan gott få tro att det där livet som ska skapas gick förlorat av hans grymma handlingar. Han ser det ändå bara som en affärsmässig förlust...men det kanske kan ge Jess en hållhake på honom? Han kanske tar det lugnare med henne i fortsättningen. Vi får hoppas det. Anar ju att de kommer att få en unik relation och att detta, långt in i framtiden, kan ha sina fördelar.

Du är en författare ♥

Vilket bra kapitel! Jag kan bara hålla med Avis Fortunae i allt hon har skrivit före mig!
Jag undrar vem den andra kvinnan, som Snape har tagit med, är. Det lär komma fram, så jag får ha tålamod. Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.

Jag måste erkänna att Snape är väldigt... ehem... kreativ med sina svordomar! Han gillar inte Jessica, vilket verkar vara ömsesidigt. Oj! Man vill inte göra Lara arg! (Jag syftar på att hon tar ett strupgrepp om Snapes hals!)

Du gillar ju tips, så du kommer att få fler!




”HADE DU TÄNKT DÖDA HENNE SNAPE!?” skriker Lara och om möjligt är skriket högre än kvinnans. Hennes bleka fingrar är om hans vaxgula hals och han flyger upp mot taket i dödsgreppet. Kippandes efter andan.

Det skulle se bättre ut om du lade till ett komma-tecken och byter plats på frågetecken och utropstecken. Sedan skulle jag vilja ändra lite i meningarna, så det låter bättre när man läser texten högt.

”HADE DU TÄNKT DÖDA HENNE, SNAPE?!” skriker Lara och om möjligt är skriket högre än kvinnans. Hon sluter sina bleka fingrar om hans vaxgula hals och han flyger upp mot taket i dödsgreppet, kippande efter andan.



Och på kommando faller den unga mannen ner på golvet.

När det rör sig om män/killar, ska det röda ordet sluta med ett e. Rör det sig om kvinnor/tjej, ska det sluta med ett a.

Och på kommando faller den unge mannen ner på golvet.

Det var riktigt spännande, och roligt att läsa kapitlet. Nu får vi se hur det ska gå! Jag längtar till nästa kapitel.

Mintygirl89... Jag har slut på tummar för idag... Du får en imorgon! Men jag vill tacka för de fina rättningarna, när jag(och kanske fler) skriver intensiva scener upplever jag att det kan bli fler fel... Så tack för synpunkterna på dem!

Trezzan, det gör inget att jag inte får en tumme idag! Självklart hjälper jag dig med ord och dylikt. Du kommer ju med konstruktiv kritik till mig! Ge och ta, vet du!

Och du, glöm inte att det finns risk för ilska i senaste kapitlet i "Tårar från himlen"!.

Trezzan Det var jättebra. Språkmässigt flyter det på väldigt vackert.
Att skriva är lika mycket konst likt som att måla en tavla eller spela teater.

Eftersom vi alla skriver olika (vilket är bra - det märker ju oss från person till person) så är detta bara lite ordinary thing jag brukar haka mig på.
Jag brukar läsa högt, och ibland kan då sådana meningar bli lite si och så:

Citat:"Herren spänner ansiktet, nästan omärkbart, men den uppenbara irritationen knakar i käkbenen, och synar Jessica noggrant från topp till tå. ”Jag ber om ursäkt, fru Rosier.” " Citat slut!

Jag tyckte den första meningen blev lite lång samt att alla "," gjorde det svårläst att läsa högt. Såklart förstår jag textens sammanhang, men det blev svårläst att köra högläsning.
Jag föredrar personligen att skriva fler meningar. När jag brukar vilja få fram känslor på stubin, så brukar jag ta 1 beskrivning (känsla i detta fall).



Sedan burkar jag i princip säga: en bra mening kan man skriva om till en mindre bra mening.
Det var väldigt svårt att skriva om den första meningen där. För nu när jag tolkade och skrev om meningen blev det ett typ syftningsfel.

Exempel:
Citat: "Herren spänner ansiktet, nästan omärkbart, men den uppenbara irritationen knakar i käkbenen ", Citat slut.
exempel 1: Nästan omärkbart spänner Herren ansiktet. Den uppenbara irritationen knakar i hans käkben ...
exempel 2: Herren spänner ansiktet. Nästan omärkbart knakar den uppenbara irritationen i hans käke. ((Inte en så bra mening, men du förstår att dessa två meningar tolkas olika)).


Ytterligar ett annat tycket. Jag gillar att pröva olika typer av meningar, jag gillar att forska på varje mening jag brukar när jag författar ... Ett ord som jag ogillar är ordet "som".
Jag vet att jag ibland skriver "Exempelvis som att" ... Och så kan jag sedan jämföra "Exempelvis att" - såklart beror det på person, sammanhang och tycke , men jag tror många skribenter och läsare föredrar att man minskar sådana bindningsord ...
Istället för att skriva "som" - vilket blir en väldigt tråkig och vanlig standard, kan man utforma meningar med "karaktär" ... DIN STORY HAR KARAKTÄR, och därför tycker jag att du ska strycka vissa vanliga meningar och börja bruka egna personliga meningar.
Som Avis Fortunae nämnde, du är en författare / skribent - så det är kul att du skriver och gör det du tycker är kul... Dessutom så har många nämnt att du skriver bra - det gör du också, men du likt som ALLA (inkluderar mig) kan förbättras =D

Tycker din story är bra för övrigt. Finns några små meningar och ord här och där jag skulle vilja förändra, men det är inget absolut måste och du skriver på ditt sätt.
Jag älskar att läsa svordomar och konflicker
Det blir även kul när det finns med kompisk inslag i typ konflikter!


Efter all kritik och respons du fått borde du bruka detta citat: "Jag gör vad fan jag vill" - Katrin Sundberg

Reverus

Tack för din fina kritik!!! Älskar slutcitatet.

Jag brukar tänka på det här med "som" men ofta när jag skriver i fri form, vilket jag ofta gör med fanfictions, så är tankarna väldigt fria. Annars brukar jag använda andra ord för att få till liknelser eller för att beskriva... Det är dock självklart att jag kommer tänka mer på detta nu! Så en påminnelse är aldrig dåligt!

Hehe, efter alla stavfel jag brukade mig av - kan man ju tro att jag inte ens kan skriva

Nej nej, ju mer man tänker på "hur man skriver" desto tråkigare blir det.
Men korrekturläsning (man granskar texten efterråt, rättar och regigerar) är bra och det är då man kan ändra vissa ord, meningar mm.

Hehe, jag skulle ha korrekturläst mitt inlägg ovan xD

Förresten, finns det ful kritik?
Hade också kallat detta för konstruktiv kritit

Visserligen heter det konstruktiv kritik men det var ett fint(trevligt och snällt) sätt att förmedla det på.