Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan kunde inte låta bli att släppa ut ett litet roat skratt åt hennes kommentar angående turneringen, han förstod definitivt henne.
”Vart skulle annars riddarna få visa upp sin meningslösa träning för prinsessan?” Log han, han förstod inte alls vad deras ritter skulle framställa. I strid skulle dem bli dödade direkt, den där lansen var inte mycket till hjälp. Rowan hade haft turen att han rest med legosoldater i flera år, och där lärde man sig otroligt mycket matnyttigt. Man lärde sig överlevnad. Det hade varit ett svårt liv för en ung pojk, men diskret och lärorikt. Det var det viktigaste.
Då hon frågade om hans planer log han åter igen.
”Är det inte roligare att få en överraskning istället?” Han hoppades att hon skulle våga lita på honom även om dem träffats samma dag. Inte för att det gjorde något att berätta innan, det var bara roligare att överraska henne.
”Men oroa dig inte, jag tänker inte kidnappa dig. Jag är rädd om huvudet. Är du redo att gå?” Han skulle bli den första som råkade illa ut om nåt hände henne.

Thessa såg lite oförstående ut. Skulle riddarna visa upp sig för henne? Göra till sig för henne? Hm. Så hade hon inte sett det. Aldrig tänkt på det så. Hon hade mest sett det som en av hennes plikter. Att närvara. Om någon skulle visa upp sig, så var det väl hon? Folket behövde se sin prinsessa, ja, det hade hennes pappa sagt iallafall. Thessa var dock inte säker på att hon höll med honom.
När Rowan berättade om äventyret som en överraskning log hon då och kände ett iver sprida sig inom henne. Det kändes som att saker och ting föll på plats för henne nu. Nu skulle det bli bra. Och hon var säker på att det var Rowans förtjänst. Ändå kunde hon inte säga något sådant. Hur dumt hade det varit att kläcka ur sig att hon verkligen uppskattade honom? Bara på den korta tiden hon spenderat med honom? Nej. Hon nöjde sig därför med att ta tag i hans hand för att möta hans blick. "Jag gillar överraskningar.", sa hon i ett andetag och släppte sedan hans hand utan att se bort från hans ansikte. "Vi går.", instämde hon då, när han föreslog att de skulle ge sig av därifrån.

Hon verkade inte vara helt på samma noter som han själv, men det var alldeles säkert också lite annorlunda att vara prinsessa än hans tid som prins. Dessutom hade ju han varit ganska ung då. Det var ju olika sorters press som lades på dem. Men men, det var väl kanske inte värt att tala mer på den saken. Han ville inte höja några misstankar i onödan, för varför skulle en enkel vakt som honom egentligen veta särskilt mycket om livet som en kunglighet?
I vilket fall som helst verkade hon inte ifrågasätta mer vad dem skulle hitta på, vilket gladde honom.
”Bra.” Log han stort, ett leende som breddades av att både få hålla hennes hand i sin och bara få betrakta hennes vackra ansikte.
”Det blir en liten bit att gå, men jag hoppas inte att det gör något.” Sade han samtidigt som han tog täten ut ur hennes kammare. Dem kunde visserligen ta hästar, men dem skulle egentligen bara ut till skogen och risken var väl bara stor att hästarna skulle bli rädda i Camenags närhet. Förståeligt.
”Så. Hur trivs du som prinsessa?” Frågade han nyfiket.

Thessa öppnade dörren igen från kammaren för att kliva ut i korridoren. Hon såg att dörren till hennes pappas sovrum, kung Clavius, kammare, stod på glänt. Hon hörde röster därinne ifrån. Men det var svårt att tyda vad exakt han sa. Förmodligen var det någon utskällning eller order till någon av vakterna, eller någon annan undersåte till honom. Hon suckade lågt åt det, hans alldeles för korta temperament.
"Vi tar den här vägen, så behöver inte alla se oss.", föreslog Thessa och gick före mot en av sidodörrarna som ledde de först ner en våning för att sedan gå till porten ut på sidan av slottet. Den sida som vätte bort mot skogen.
"Som prinsessa?", ekade hon och såg tystnade. Hon var inte säker på vad hon skulle säga. Egentligen gillade hon det inte alls. För många plikter, för mycket uppmärksamhet. Det kändes som att hon levde någon annans liv. Mest för pappas skull. Hon hade ju haft något annat val än att följa med honom när han tagit över riket. Men här, här hade hon blivit formad till något som hon egentligen inte alls kunde relatera till. Visst, Thessa hade sin bakgrund som en adelsdam och hade bekantat sig i de kretsar med de så kallade högt uppsatta. Hon visste hur hon skulle bete sig, vad hon skulle säga, när hon skulle säga det, vad hon skulle göra och vad hon inte skulle göra.
Men när hon blivit utsedd till prinsessa hade fler förväntningar lagts på henne. Fler plikter, fler rutiner. Hon kände sig som ett tomt skal på så sätt. Tack och lov att hon hade sin magi, tack och lov att hon fortfarande hade sina drömmar. Utan de visste hon inte vad hon hade gjort.
Detta var såklart svårt att sätta i ord för Rowan, som förmodligen bara ville konversera. "Jag lär mig något nytt varje dag.", svarade hon honom och pressade fram ett leende i hopp om att han skulle acceptera det som svar. Det skar lite i henne att hon undanhöll sanningen för honom. Och speciellt när han verkat så genuin och trevlig mot henne. Det hjälpte ju förstås inte att han såg så stilig ut. I ytterligare ett försök att dölja sina känslor gav hon ifrån sig ett lågt osäkert skratt och fortsatte stegen därifrån för att sedan stiga ut i den friska kvällsluften.

Rowan tolkade det som att hon inte riktigt ville berätta allt, men det var väl heller inte särskilt konstigt. Dem hade trots allt mötts först idag, så vad förväntade han sig? Han måste faktiskt ändå erkänna att hon verkat öppna sig ganska mycket iallafall. På ett sätt kände han nästan avund, för att faktiskt kunna öppna sig på det viset. För även ifall han ville så skulle han inte kunna berätta allting. Åtminstone inte för henne, inte ännu, det var för farligt. Det hade varit fantastiskt att äntligen ha fått berätta för någon då han avslöjat för rebellgruppen vem han var.
"Det kan väl inte vara särskilt lätt såklart att plötsligt vara prinsessa." svarade han enkelt, han hade ju fått erfara båda ändarna av samhället så att säga. Han skulle aldrig nånsin vara tacksam för vad som hänt, men han hade åtminstone lärt sig otroligt mycket på vägen - att ha levt som kringvandrare utan något större av värde ville han iallafall tro kunde göra honom till en bättre kung. Vilket ju också var hans mål en dag.
Det var egentligen inte särskilt långt att komma ut i skogen, och väl där ville han mest komma en liten bit utanför självaste staden. Inte för att det gjorde något att Camenag syntes, utan bara för enkelhetens skull. Då dem hunnit fram till den relativt stora gläntan hade den massiva, mörkröda draken redan hunnit före dem dit. Rowan hade funnit Camenags ägg redan som liten, men det var först när han var i 12-årsåldern som draken hade kläckts. Det bandet de båda hade med varandra var svårt att sätta ord på - dem var sammansvetsade men ändå relativt oberoende av varandra. Helst av allt så skulle ju Rowan tillbringa tiden mest med honom, men draken klarade sig även på egen hand när han exempelvis behövde hålla sig inne i slottet.

De gick tillsammans, sida vid sida in i skogen. Hon njöt av doften av skogen, lätena. Den kändes så levande på något sätt. Hon kände sig med ens mer lättad och log ett litet leende då.
Leendet skulle dock försvinna och övergå till att hon tappade hakan en aning då hon fick syn på den väldiga draken. "Vad i..", flämtade hon och stannade upp då hon klivit fram i gläntan för att se upp mot den.
Thessa var inte rädd. Dels kanske för att hon hade med sig Rowan, han som skulle skydda henne, men också kanske för att hon inte kände sig hotad. Även om hon inte kände till besten, eller träffat den förut, fanns en känsla av trygghet. Sakta med säkert lade hon ihop pusselbitarna och såg över axeln på Rowan. "..Är det här.. är han.. är han din?", frågade hon och svalde då. Hoppades att draken var den överraskning han syftat på tidigare. "Han är så vacker..!", flämtade hon och vände sig mot draken igen. Det var känslan igen. Den skulle inte göra henne någon skada. Sådär som hon hade känt hemma, i sitt tidigare hem, när hon spenderat sin tid med de odöda. De som var en del av hennes vänner.

Rowan hade svårt att sätta fingret på varför han kände sig så avslappnad i hennes sällskap. Egentligen borde han vara på helspänn med tanke på att han var ute på farligare mark än nånsin, han hade fulla ansvaret för sin fiendes dotter. Minsta lilla han gjorde fel skulle straffa sig rejält, och minsta lilla felord skulle kunna avslöja honom - och vad, mer än hans magkänsla, sade att hon inte skulle springa direkt och berätta för sin far? Han visste inte vart all denna oaktsamhet kom ifrån.
Hennes reaktion fick honom på andra tankar och spridde ut ett stort leende på hans läppar.
"Han heter Camenag." sade han med en nickning som svar på hennes fråga. Draken i fråga var uppenbart nyfiken på henne, klev fram närmare som för att undersöka henne. Rowan fick snabbt veta att hon tycktes va godkänd - den här kommunikationen dem hade var svår att förklara. Det var som ett telekinesiskt band, men inte alltid i ord. Visserligen hände det också, då i Thu'um, men oftast mer med känslor. Han flinade lätt.
"Du blev godkänd iallafall." sade han, nästan lite retsamt. Inte mycket emot hur Camenag redan tycktes reta honom för detta - han skulle nog få höra om detta ett tag, att han dyker upp med en tjej.

I ett försök att hälsa på draken sträckte Thessa ut sin hand mot dennes nos för honom att känna efter vem hon var. "Hej, Camenag.", sa hon och fnittrade lite då draken närmat sig henne. Hon vågade lägga handflatan mot för att känna dess värme. "Du är så fin.", sa hon och log kärleksfullt mot draken. Hon såg över axeln på Rowan. Slogs av känslan att han faktiskt ville henne väl. Eller, hon var väl övertygad om det nu. Det var kanske därför hon gick fram till Rowan och greppade tag om hans händer för att möta hans blick. "Tack. Tack för att du tog hit mig.", sa hon och mötte hans blick.
"Var har du hittat honom?", frågade hon sedan och släppte hans händer för att se på draken. Thessa var ju trots allt nyfiken på varelsen.

Det var riktigt roligt att se dem båda bekanta sig med varandra. Han förlitade sig till tvåhundra procent på Camenags omdöme - han hade en slags egenskap att se till människors inre på nåt märkligt vis. En av drakarnas många underliga, magiska egenskaper. Dem var fängslande djur, även om Rowan inte såg på honom som ett djur. Han var en slags själsfrände och bästa vän snarare.
"Tack för att du litade på mig." svarade han, med ett stort leende av hennes tydliga lycka. Då hade hon ändå inte ens flugit ännu - det var en helt fantastisk känsla.
"Hur tokigt det än låter, så dök ägget upp i min kammare en dag när jag var runt 8. Han kläcktes fyra år senare." förklarade han, mycket med dessa drakar var underligt. Men det sades iallafall att man föddes till drakryttare och att ödet placerade ägget i ens väg, så han fick väl tro på det. Han kramade hennes händer något.
"Vad tror du, är du redo att flyga?" frågade han.

Bara för ett ögonblick hade hon reagerat på att han talade om hans rum som hans kammare. Ja, såklart, han hade väl också ett eget boende, eget hem där han kallade rummen eller rummet för kammare. Men hon insåg ju att hon fortfarande inte visste så mycket om honom.
Hon skulle inte dröja sig länge kvar i sina tankar då han föreslog en flygtur med draken. Thessa log stort och fattade hans händer igen av ren lycka. "Flyga! Åh. Ja..", började hon, svårt att finna orden. Lyckan var total. Hon gick fram till Camenag och tippade huvudet bak för att se upp på den stora draken. "Åh, får jag det, Camenag? Det.. det skulle vara en dröm som gick i uppfyllelse. Jag skulle vara dig evig tacksam."
Thessa sträckte sedan ut handen för att stryka med handen över drakens fjäll och klappa honom.
Hon såg upp mot den ny stjärnklara himlen. De kunde inte dröja för länge. Hon visste att hennes pappa inte skulle gilla att hon fattades. Inte var på rätt plats. Men även den tanken sköt hon bort och lät sig omfamnas av lyckan. Det kändes alldeles för bra för att vara sant.
"Rowan.. tack.", sa hon igen och mötte hans blick med stor tacksamhet.