Life in Nacra - PRS Emma07 och SiriusLupin

Jasper såg upp mot läkaren och nickade genast lite.
”Gör allt vad ni behöver, såklart.” Han behövde inte ens fråga, han ville självklart att dem skulle göra allt vad dem bara kunde för att hjälpa henne. Det var också en lättnad att höra att han ändå var mer positiv än vad han hade varit först. Såg upp då Thalia kom in, förstod snabbt vem hon menade. Tvekade smått innan han nickade smått.
”Jag kommer ut och talar med honom.” Kanske vore det till det bästa att trots allt lyda läkarna och låta de få jobba ifred och ge henne vilan. Även om det tog emot att lämna henne, trots att det bara var för en stund. men läkarna visste bättre än honom och han fick väl bara lita på dem, även om det var svårt. Han suckade lågt innan han klev ut ur rummet, ut i korridoren med den lilla sonen i famnen och han kunde inte riktigt dölja stoltheten i blicken heller när han fick se Axil och Janet där.
”Det har gått ganska bra, hon är väldigt trött men verkar som om hon är okej nu.” Sade han mjukt.

Han såg nervöst ner mot sina fötter och upp mot Janet. Kämdes som hon hade det värre när det ändå var en som hon hade varit så nära så länge. Lyfte blicken mot dörren, trodde det skulle vara tjänsteflickan så blev chockad över se honom där. Flyttade blicken ner till det han höll i famnen och greppade löst hennes hand för krama den mjukt. Tänk att även de skulle bli föräldrar. Axil såg upp mot sin vän och klev lite närmare, klappade honom lätt på axeln.
"Skönt att höra, och ser du har blivit pappa." Log mjukt emot honom och såg ner på barnet. Hoppades verkligen att allting skulle sluta bra men nu fanns det åtminstone något att fira.
"Vill du ha hjälp med något? Tror du behöver vila ut också men förstår att du inte vill lämna henne eller barnet ifrån dig. Vi finns här för vad det än är." La han till, hade verkligen aldrig trott de qku fe skulle vara i en sådan situation och ha barn. Att vara gift.

Jasper log genast, det kändes verkligen otroligt ovant att bli kallad pappa - men en känsla han lätt kunde vänja sig vid.
"Ja, det blev en liten pojke." Svarade han, utan att kunna dölja stoltheten vare sig i blicken eller rösten. Oron för Florence hade förstås inte släppt helt, men den hade åtminstone lugnats av att läkarna verkade tro att det mest var vila som behövdes nu. Han skakade lite på huvudet åt Axils fråga, just nu visste han knappt ens själv vad han skulle göra kändes det som.
"Tack, men tror inte det behövs något nu. Det verkar som om läkarna mest vill att Florence ska få vila ifred lite." Sade han, det var åtminstone så han hade uppfattat dem.

Janet kramade mjukt Axils hand i sin, den lilla sonen Jasper bar på var otroligt söt där i hans famn. Tänk att det bara var några månader tills hon och Axil kunde stå där med sitt eget barn... Tanken var lockande, fantastisk och skrämmande på en och samma gång. Det var så mycket känslor inombords snurrandes kring hennes graviditet, och hormonerna gjorde det knappast bättre.

Axil hade fullt fokus på pojken i sin väns famn, hur var det ens möjligt att de var i en sådan situation. Hade förstått att det nog skulle komma en dag där Jasper skulle slå sig ne och vilja ha en familj. Speciellt när han aldrig hade haft en sådan uppväxt. Där skiljde sig också de två åt. Han själv hade nog aldrig tänkt att han skulle bli gift eller någon pappa, mycket av den förfärliga uppväxten han hade haft. Sneglade mot Janet. Ville det skulle vara möjligt, att han var lyckligare än någonsin annars ha varit. Kramade mjukt hennes hand och strök tummen över handens rygg innan han såg upp mot kungen.
"Han påminner allt om sin far. Vi kanske-" han stannade till I sin mening när dörren öppnades igen. Fortfarande så ingen kunde se in utan bara de som var i rummet tog sig ut. Såg tjänsteflickan med en korg som lämnade först och snart följt av den som nog var läkaren. Hur mannen såg upp mot kungen.
"Vi har gjort allt vi har kunnat i stunden. Inget mer vi kan göra i.. en timme om inte längre." Nickade lite mot kungen.
"Ni bör ta vara på stunden och vila upp er, ni har haft en tung period och finns ammor och barnskötare som kan hjälpa." Sa han därefter, såg mot de andra två innan han nickade igen.
"Jag kommer befinna mig på mitt rum i väntan."

Florence vaknade till av en hemsk mardröm. Visst hade det varit många mardrömmar under graviditeten men speciellt av sjukdomen som hade gripit tag i henne. Denna gång var det dock inte sjukdomen i sig som skapade mardrömmen utan dem blandning som läkaren hade givit henne, inget som hon kunde veta om om hur stark den hade varit. Kände hettan om sina kinder som fick förklaring av främst solen som hade vandrat in i kammaren. Hur länge hade hon ens sovit? Kroppen var mer utmattad än på länge men samtidigt var det som det fanns lite mer energi än tidigare. Flyttade sin hand mot sin mage, hur pulsen åter ökade av att inte känna hur barnet rörde sig eller sparka. Såg sig om i rummet för att få något svar men det var helt tomt i rummet. Fanns några trasor som låg i ett fat med vatten. Att mardrömmen hade känts så sann gjorde det knappast bättre med det som nästan kändes som en minneslucka. Paniken som utlöste ännu mer av stressen, försökte dra sig upp från liggandes men strax kom en smärta som spreds sig från hennes ben och uppför magen mot ryggen. Flämtade till av smärtan och kom på vad som faktiskt hade hänt men det lugnande henne knappt för om allt var okej, var var Jasper och barnet? Pulsen som åter ökade och adrenalinet som plötsligt tog till, var var hennes barn? Försökte åter flytta sig ur sängen men smärtan var outhärdlig och vad skulle hon göra om hon kom upp på fötterna? Hon hade inte gått själv på många dagar men hon behövde veta att de var okej. Drömmens bilder dök åter upp som fick svetten att tränga sig fram

Jasper hade inte velat dröja kvar alltför länge ute i korridoren, även om Axil och Janet var ett gott sällskap ville han hålla sig nära Florence. Läkarna hade förvisso sagt att det inte var någon fara, men han trodde det först när han såg henne vaken och piggare med egna ögon. Han hade ganska snabbt återvänt in i rummet igen, och slagit sig ner i en av stolarna där. Den var inte direkt särskilt bekväm, men ändå hade det inte dröjt länge innan han börjat slumra till - det hade varit en lång resa hem, för att sedan komma hem direkt till hennes förlossning och nu när lugnet hade börjat lägga sig gjorde sig tröttheten alltmer påmind. Sonen hade han dock kvar i sin famn - han hade inte riktigt kunnat med att lämna ifrån sig honom, och särskilt inte när han inte visste när hon skulle vakna. Han ville att barnet skulle vara nära då.
Han höll precis på att vaggas helt in i sömnen när han hörde hur hon rörde sig och genast vaknade till igen. Sträckte genast på ryggen då han såg att hon faktiskt var vaken.
"Du är vaken!" Utbrast han och kom kvickt upp på fötter för att gå närmare henne med sonen i famnen.
"Hur mår du?" fortsatte han oroligt.

Hur tankarna började spöka om allt som kunde och inte kunde ha hänt. Hur många timmar och dagar som kanske hade passerat. Förstod först inte att det var hans röst och inte hon som bara inbillade sig tills hon såg honom där. Hur kunde hon missat honom där? Hann knappt säga eller göra något innan tårarna började rinna. Framförallt av lättnaden av att se honom och att veta att han fortfarande ville ha henne. Ändå kunde hon inte riktigt rå för sig att se upp på honom, mindes knappt vad hon hade sagt när han kom hem men minnet för det som hade hänt innan han begett sig iväg var fast. Utöver den självklara skammen och ångern kände hon sig mer eller mindre motbjudande för honom med kombinationen av sjukdom och födseln. Hade hört det skulle vara något vackert, men nog byggdes en falsk bild upp av allas ord samt att maken, eller någon annan, befann sig i rummet. Men tacksamheten var oändlig, förstod nog hon aldrig skulle klarat det utan honom och hans kraft. Tog tillslut modet att se upp mot honom och försöka flytta sig närmare utan för mycket smärta genom att lägga handen mot hans arm. Hindrade sig i sin rörelse, men inte av smärta utan av det som låg i Jaspers famn. Såg inte mycket mer än tyget som var lindat runt något litet, mindre nog än ett nyfött barn skulle vara. Hur de tårarna som hade minskat åter föll ner av bara tanken på deras familj.
''Bättre... du? Ni?" Sa hon på en skakig röst under tiden hon tog stöd mot hans arm för att närma sig honom. Behövde känna att han på riktigt var där, ingen illusion eller lögn. Höll kvar handen mot Jaspers arm, vågade inte röra barnet i hans famn. Rädsla för att göra något fel, att tiden för första kontakten var över och det var dömt att hon skulle förbli dålig förälder.
''Vad är det...?'' Frågade hon lågt, lätt harklande. Inte för det spelade så stor roll men om de behövde ett namn var det ett ganska viktigt svar. Och även om det inte spelade någon roll för henne, var samhället än så länge eniga om vad de föredrog. Inte för hon trodde Jasper var lika villig att gifta bort sin dotter som hennes far hade varit.

Allt som hade tyngt honom innan med deras bråk och allt det kändes nu långt borta, oron som varit för henne när han kommit hem och sedan lyckan över den lilla sonen hade fått honom att för stunden glömma det helt. Bara tanken på att de nu var föräldrar till en så perfekt liten varelse kändes fortfarande främmande samtidigt som han kände sig lyckligare än någonsin. Han sprack upp i ett stort leende igen, ett sånt där nästan lite löjligt lyckligt leende - kunde inte riktigt hjälpa det.
"En liten pojk. Han är helt perfekt." Svarade han mjukt och satte sig varsamt ner på sängen, mestadels för att då lättare nå.
"Håll honom." Uppmanade han henne mjukt för att sedan försiktigt placera den lilla sonen i hennes famn. Om inte annat så var det hög tid för den lille att få vara hos sin mamma nu, och Jasper kände sig så vansinnigt stolt över henne - att hon hade klarat det så. Kände en sån ofantlig kärlek till de båda.

Florence såg upp mot honom och därefter ner på barnet som ändå verkade trivas bra i sin fars famn. Fick inte fram några ord. Var dem två föräldrar? Och hade en son. Såg mot Jasper när han slog sig ner i sängen. Behövde nog hans närhet mer än hon kunde ana efter legat i sängen så länge. Gjorde sig beredd för att klaga och neka att hålla honom, hon var inte van med nyfödda och speciellt inte när hon var så sjuk som hon hade varit. Men sen såg hon den lilla, den otroliga pojken som var så otroligt lik sin far. ingen skulle tveka över det, fanns säkert de som trodde det värsta om henne. Om hur den makten hon gift sig till skulle avgöra något. Höll honom försiktigt i famnen, kunde inte ens slita blicken från den lilla perfekta pojken som låg där. Tårarna som hade slutat kom direkt tillbaka, nästan mer kraftfullt än tidigare. Lutade sig lite mot Jasper.
''Det är han.'' Mumlade hon lågt, rörde försiktigt ena handen för röra honom över hjässan. Satt där stilla med honom en stund. Ta in det miraklet som hon än levde för att se.
''Hur mycket vet de andra? Riket, rådet.. namn.'' Frågade hon lågmält, visste inte hur länge hon var utslagen eller vad kungen hade gjort under tiden.

Det var helt fantastiskt att se dem tillsammans - se också henne så otroligt lycklig över den lilla. De båda var bara helt perfekta, och han hade aldrig känt sig lyckligare. Han skulle kunna göra precis vad som helst för de två, och han lutade sig närmare för att mjukt kyssa hennes panna.
"Ni båda är det." viskade han mjukt, nästan rädd för att tala för högt och riskera att förstöra den så vackra stunden. Fortsatte med att skaka lite lätt på huvudet åt hennes fråga.
"Inte mycket alls tror jag, väl mer än att det blev en pojk." Allt det där andra hade varit som bortblåst för en stund i hans huvud när oron för henne hägrat, och de från rådet hade antagligen som väl var förstått det och lämnat honom ifred. De enda han egentligen talat med under tiden var Axil och Janet.

Florence nickade lätt, den lilla ungen var nästan deras hemlighet då. Att de inte behövde berätta för hela världen för honom än. Eller ens visa upp honom, inte när de för första gången sågs som en familj. Hade flyttat blicken från pojken till honom när tankarna började vandra. Hur nära det nog var att hon eller sonen inte skulle överleva. Ånger att det sista hon gjorde var att bråka med honom. Såret han hade som hon kände var hennes egna fel att det hade skett, även om hon inte mindes hur det riktigt hade hänt.
"Du. Jag är ledsen för allting, att jag drog mig undan och skyllde allting på dig. Att.. jag inte skickade efter dig." Började hon ursäkta sig, hur all den smärtan den lilla pojken hade bidraget med fick alla andra känslor att förtrycka men nu kom en lättnad när bebisen rörde sig i famnen.