Familjen splittras, familjen förenas
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Familjen splittras, familjen förenas
Användare | Inlägg |
---|---|
Borttagen
|
Jätte bra!
30 okt, 2015 19:41 |
Borttagen
|
Mer! Bevakar!
30 okt, 2015 21:05 |
Borttagen
|
Awesome!!!!!!!!
30 okt, 2015 21:08 |
Teater apa
Elev |
Igen, tack för era kommentarer
"." Tal '.' Tankar Hej Brev/Tidning/Liknande Hej Minnen Hej Minnen inuti minnen Kapitel 13 Första Dagen När Amelia vaknade den första morgonen såg hon på klockan. 05:30. Hon log för sig själv innan hon klev ur sängen och drog på sig sin uniform. Tyst som en mus tog hon upp sin slitna ryggsäck, den hon hade fått av Remus när hon skulle lämna sjukhuset och ta sig till barnhemmet. Hon ruskade på huvudet för att tränga bort tankarna på barn… Det stället. Det var inte så att hon inte var dåligt omhändertagen där. Det var bara jobbigt att bli tvingad att bo på ett sådant ställe där många bor för att ingen vill eller kan ta hand om en. Men hon hade haft det men fick inte bo med dem. Amelia skakade på huvudet igen och tog sig fram till dörren, öppnade den tyst och smet ut genom den innan hon tyst stängde efter sig igen. Hon slank ner för trappan, kvick som en vessla och stannade vid foten av spiraltrappen. Hon hade hoppats att uppehållsrummet skulle vara tomt vid den här tiden på dygnet men det satt någon vid brasan. En pojke. Amelia kände genast igen honom. Det var Harry, den berömde Potter, pojken som överlevde, hennes storebror. Inte för att han kände till deras släktskap. Det visste hon, Dumbledore hade talat om det för henne. Både han och Trolldomsministeriet hade förbjudit henne att nämna något om deras släktskap för Harry, varför dem inte ville att Harry skulle veta, fick hon aldrig reda på. Och om hon hade kunnat berätta för honom så skulle hon gjort det i alla fall. Om det inte hade varit för att Dumbledore och Ministeriet hade hotat med att spärra in henne i Azkaban för alltid. Och Amelia tyckte att hon kunde hjälpa Harry (om han behövde det) bättre utanför fängelsets murar än innanför. Dock hade dem inte förbjud henne att hinta till Harry om deras släktskap och om han förstod och frågade henne rakt ut vem hon var, så skulle hon inte kunna att ljuga för honom. Ett perfekt kryphål som ingen annan än hon och Remus hade tänkt på. ”Hej” en röst fick henne ur sina tankar. Amelia tittade upp och såg in i mandelformade, gröna ögon. Så lika hennes egna och Lily Potter. Förutom att dessa ögon inte innehöll lika mycket sorg och intelligens som hennes egna. Hans ögon höll mer glädje och kärlek än hennes. Vart kärleken kom in i hans ögon visste hon inte riktigt då hon kände sin mosters familj lite grann. Och kunde räkna ut att Harry hatade att vara där. ”Mår du bra?” Harry såg orolig ut och hon fick en känsla av att han inte bara frågade för att han blivit lärd att fråga en sådan fråga utan för att han faktiskt brydde sig. ”Ja, det gör jag.” svarade Amelia och log. ”Varför skulle jag inte göra det?” ”Du såg först arg ut, sedan ledsen, sedan.. ingenting” ”Oo, jag brukar göra det när jag tänker på Ministeriet, eller min bror” Harry såg förvånad ut. ”Varför skulle du vara arg på dem och vad har hänt med din bror? Om du inte tar illa upp att jag frågar.” ”Låt inte Dumbledore eller Ministeriet lura dig. De är inte lika trevliga emot alla de möter. Dem båda hatar mig mer än vad de hatar Voldemort.” Harry tappade hakan. ”Du sade hans namn.” ”Ja, eller nästan i alla fall.. Han heter egentligen Tom Dolder.” ”Jag har bara hört ett få tal som kallar honom vid namn. Voldemort, inte det andra.” ”Jag är inte rädd för ett namn, speciellt inte ett påhittat namn av en galen mördare som ligger bakom mordet på mina föräldrar.” Hon hörde hur häftigt hon andades och tvingade sig själv att lugna ner sig. ”Jag är ledsen att höra det. Han tog mina föräldrar också.” sade Harry. ”Jag vet, och jag är ledsen för din skull. Men se det från den ljusa sidan, du fick ett år med dem.” ”Vad menar du? ”Ja, Voldemort kunde dödat dem när du vara var två månader gammal.” Harry förstod vad hon menade och såg ledsen ut för hennes skull. ”Dog din bror då också?” frågade han tyst. Hon skakade på huvudet. ”Nej, men vi växte upp åtskilda och så vitt jag vet känner han inte ens till att jag existerar.” Harry sade inget utan tappade bara hakan av förvåning igen. ”Du får ursäkta mig men jag måste verkligen gå på toa nu.” sade hon sedan plötsligt och lämnade rummet via porträttet och gick ner mot frukosten medan hon snabbt torkade bort tårarna som hotade med att rinna. 31 okt, 2015 10:29 |
Borttagen
|
Awesome!
31 okt, 2015 10:32 |
Borttagen
|
Hur kan du skriva så bra???
31 okt, 2015 16:48 |
Borttagen
|
SÅÅÅ BRA!
31 okt, 2015 19:05 |
LunaLovegood123
Elev |
Så bra!!!!!!!
1 nov, 2015 16:30 |
Teater apa
Elev |
Marina Granger: Jag vet inte hur jag kan skriva så bra efter som att jag personligen inte tycker att jag skriver bra (är väldigt självkritiskt ) Men tack för kommentaren ♥
Tack för era kommentarer Dom värmer VARNING: Till er som gillar Dumbledore och Ronald Weasley, fortsätt inte att följa denna fanfic! Ni gör det på egen risk och jag tänker inte sitta och ta emot några kommentarer där ni rattar mitt val över att göra dessa båda elaka mot Amelia, detta är min berättelse och min egna lilla värld som utgår från den underbara värld som J.K. Rowling har skapat. Kom inte och säg att jag INTE har varnat er! "." Tal '.' Tankar Hej Brev/Tidning/Liknande Hej Minnen Hej Minnen inuti ett minne Kapitel 14 en ny fiende Amelia gick genom korridorerna på väg mot Stora Salen. Tårarna föll sakta ner för hennes kinder, hon var glad att det var tidigt på morgonen så att ingen skulle se henne. *Harry, varför fick vi inte vara tillsammans..* "Amelia!" Amelia ryckte till och tittade upp. Framför henne stod Emmy och log brett. "Wow, du var långt borta i tankarna va? Har försökt få kontakt med dig i tio minuter.. Minst." Emmy satte sig mittemot henne vid Gryffindore bordet. Amelia log emot sin kusin. "Jag pratade med Harry i morse." sade hon och log. "Imorse? Du vet att din morgon och min morgon är två helt olika saker.. Hur var han? Vad pratade ni om? Vet han? Hur var.." "Emmy! Lugna dig. Om du vill veta så måste du vara tyst så jag kan svara. Och om du tycker att vakna vid åtta är morgon så visst." Amelia skrattade åt sin kusins beteende. "Amelia, att vakna vid sex är inte okej.. Det är alldeles förtidigt." "Hellre klockan sex än två på natten." muttrade Amelia. Emmy såg skyldig ut. "Förlåt, jag tänkte mig inte för." "Det är okej, jag vet. Nu, Harry? Vad ville du veta?" Emmy såg genast gladare ut. Resten av frukosten gick ut på att de båda kusinerna pratade om Harry Potter. "God morgon." Emmy och Amelia vände blicken emot den nyanlända rösten. "God morgon, Harry!" Amelia log emot honom. Harry besvarade leendet och satte sig bredvid henne. "Vem är du?" frågade flickan som satte sig bredvid Emmy och såg nyfiken på henne. Den rödhårige pojken - Ronald, Ginnys bror - såg misstänksam ut. "Jag är Emmy." svarade hon lätt. "Du var Hermione va?" Hermione nickade. "Och du är?" frågade Ronald och såg på Amelia. "Mitt namn är Amelia." "Utöver det? Alltså ditt efternamn." "Jag förstod att det var det du menade. Jag är inte korkad" fräste Amelia mot den rödhårige pojken. "Ron. Du behöver inte vara oförskämd." sade Harry åt sin bäste vän. "Men vad är era efternamn?" frågade Hermione vänligt. "Prince." svarade Emmy lätt. Hon hette egentligen Snape som sin pappa men då hon inte ville att alla skulle tro att hon fick specialbehandling hade hon - tillsammans med Severus - bestämt att använda sin farmors flicknamn. "Så du är renblodig?" Ron såg förvånad ut. "Nope, pappa är halvblod och mamma är renblodig." svarade Emmy. "Och ditt namn?" frågade Harry och log svagt emot Amelia. "Svår fråga." svarade Amelia och försökte komma på hur hon skulle förklara situationen med sitt efternamn. Hon visste att det inte fanns någon annan än henne själv och Harry på skolan med namnet Potter. Och han skulle snabbt koppla ihop deras relationen, vilket skulle resultera i att Dumbledore fick reda på det och Amelia skulle hamna i en allvarlig knipa. Hon tänkte så det knackade i huvudet. "Hur kan det vara en svår fråga?" Hermione rynkade på pannan i oförstående. Ron såg belåten ut. Emmy mordisk. 'Han vet!! Han vet att du inte får säga något om din familj! Vi kan inte lita på honom' Amelia hörde Emmys ord i sitt huvud, de kunde tala med varandra via tankar. 'Jag vet, var försiktigt' "För att jag har tre efternamn som jag använder." "Tre?" "Japp, Amelia är speciellt." "Klaffen, Emmy!" Emmy skrattade åt sin kusin. "Mitt riktiga namn vill jag inte säga då det orsakar för mycket smärta för mig. Men det namn jag oftast använder är Black men jag heter även Lupin." "BLACK?!" Ron hade hoppat upp och såg skräckslagen ut. Alla som befann sig i salen slutade med vad dem höll på med och såg på gruppen. "Ja, Black." "Som i Sirius Black, massmördaren?" sade en femteårs elev från Ravenclaw. "O nej," suckade Emmy. Amelia kände hur ilskan snabbt steg inom henne. "Vad. Sade. Du?" Hon blängde på pojken. "Att Sirius Black är en massmördare." stammade pojken fram. "Sirius Black är ingen massmördare!" fräste Amelia. "Det är han visst! Han döda massa människor för åtta år sedan!" skrek Ron åt henne. "Snälla, var tyst." Emmy hade rest sig nu och stirrade på Ronald. "Du vet inte hur mycket värre du gör saken!" "Du är visst lika sinnesförvirrad som hon är!" Ronald pekade på Amelia som även hon nu stod upp. Amelia såg rött och precis innan hon skulle explodera kände hon två armar sluta sig omkring henne. "Andas, lugna ner dig." Amelia hörde den sammetslena rösten i sitt öra och hon tog flera djupa andetag. Tårarna rann ner för hennes kinder. Hon vände sig om i famnen som höll henne och gömde sitt ansikte i Emmys pappas bröstkorg. Severus Snape hade fått en lektion av Remus om hur man lugnade ner Amelia snabbt och effektiv. "Weasley, straffkommendering och tio poäng från Gryffindor." "Men professorn!" "Han har rätt, mr Weasley. Du hade ingen rätt att göra vad du gjorde. Du känner inte till Amelias liv. Jag kan upplysa dig att Sirius Black råkar vara miss Black-Lupins officiella gudfar och hon råkade också vara på platsen då han blev gripen över massakern han är anklagad för." sade McGonagall stängt och såg på flickan i trolldrycklärarens famn. "Severus, du borde meddela Remus om unga Amelia här." Han nickade kort och hjälpte Amelia komma ut ur den knäppt tysta salen. "Emmy, kom." sade han över axeln innan han försvann ut ur salen. Emmy plockade snabbt upp deras väskor och sprang efter sin pappa och kusin. Men inte innan hon åter igen kastat en mördande blick på Ronald Weasley. Harrys pov "Alla återgår till sin frukost. Lektioner börjar om trettio minuter." sade McGonagall innan hon återvände till lärarbordet, hon delade ut scheman på vägen upp. "Det där var händelsefullt." sade Hermione och såg på dörren där Snape hade försvunnit tillsammans med de båda kusinerna. "Det var fruktansvärt. Vad tänkte du på, Ron? Vad gav dig rätt att säga så till henne?" Harry såg arg ut. Han hade tyckt om samtalet han haft med Amelia samma morgon. Och av någon anledning känt ett starkt behov av att skydda henne från allt som kunde skada henne. "Vadå? Alla vet att den flickan är galen och borde inte få gå lös bland vanligt folk." svarade Ron och ryckte på axlarna. "Alla? Jag visste inte det." sade Hermione och Harry i kör. "Alla som växt upp i trollkarls världen har det i alla fall." "Det var ändå inte rätt." väste Harry och slängde ryggsäcken över axeln och lämnade salen. Han var tvungen att se om Amelia var okej. "Vart ska du? Lektionerna börjar snart." "Vi ses på förvandlingskonsten." sade han över axeln. 1 nov, 2015 17:47 |
LunaLovegood123
Elev |
Jättebra
1 nov, 2015 20:26 |
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Familjen splittras, familjen förenas
Du får inte svara på den här tråden.