I dina armar
Forum > Fanfiction > I dina armar
Användare | Inlägg |
---|---|
Avis Fortunae
Elev |
Med lite list lyckades jag faktiskt lägga den här bilden på en annan sida och på så vis få en bildadress att kopiera ... tycker den är SÅ fin. Så bra kapitel som vanligt, och alla karaktärer är så perfekt fångade: Snigelhorn, Hermione, Ron, Harry ... och Pansy. För att inte tala om Draco. En plötslig fjäderlätt smekning for längs hennes arm och gav henne gåshud. Hon drog snabbt undan armen från Malfoy som gick precis bakom henne. Det är som att han vill att folk ska se, ÅH alltså jag säger inget mer, citatet ovan talar för sig själv ♥ och jag måste bara tillägga: Ron ... ”Harry eller Ron vet inte vad orden ’kontrollera sina känslor betyder’, och jag tror inte någon av oss har glömt när du örfilade Malfoy under vårt tredje år, Hermione.” ”Det är ett av de finaste minnena jag har”, sade Ron och log drömskt. Och så fint när Ida kikar på Malfoy och konstaterar att saker har förändrats. Nu blir det ju tyvärr svårare för dem att ses, så vi får se vad som händer. Men de måste lösa detta problem. Snart ... Längtar! Vill också ge en eloge för hur bra inramat allt är - med redovisningen, till exempel, och all info om Extroverto-drycken. Det tar sin tid att få till alla sådana detaljer. Superbra Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 16 jun, 2020 18:56 |
96hpevanescence
Elev |
Hello
Jag har en tendens att tro för mycket på min egna kapacitet när det kommer till att lägga upp nya kapitel Jag glömde att efter kandidatuppsatsen började sommarjobbet som skulle ta upp all min lediga tid fram till Augusti. Så nu tänker jag inte vara dum och lova något jag kanske inte kan hålla. MEN som jag så ofta påpekar, så är många kapitel typish klara, men att de har en tendens att sönderanalyseras och skrivas om eller att två-tre kapitel slås ihop etc. Men något som trots allt är bestående och konstant är ditt stöd Avis Fortunae ♥ Inga ord är tillräckliga för att kunna understryka min tacksamhet gentemot dig och dina otroliga kommentarer och ditt stöd och dina tips och allt med dig hahaha ♥ Jag blir så glad varje gång dina kommentarer dyker upp (och möjliggör att fler delar av den historien kommer ut ). OCH ALLTSÅ DEN BILDEN ♥ Gud vad jag levde för den för 8 år sen (och fortfarande egentligen gör)! Enjoy ♥ Kapitel 15 Ida hoppade utmattat av sin Nimbus när hon nådde marknivå och hennes fötter sjönk djupt ned i gyttjemassan. Hon var genomvåt in på huden av både regn och svett. Harry var sällan så skoningslös som han kunde vara på quidditchplanen, men han hade äntligen avslutat träningspasset eftersom deras tid var ute och Slytherins träning skulle börja när som helst. Gryffindor-laget hade ett väldigt intensivt träningsschema inför terminens första quidditchmatch mot Slytherin. Mindre än två veckor bort och Merlin förbjude att laget gjorde något annat än att äta, sova och träna. De tränade minst en gång per dag och Idas kropp hade sällan värkt så mycket som den gjort de senaste veckorna hon levt såhär. Det var med nöd och näppe hon ens hann med sina läxor. Seamus landade ograciöst vid hennes ena sida och Dean på den andra. ”Bär mig!” gnällde Dean och försökte hoppa upp på Idas rygg. ”Jag orkar inte gå.” ”Nej!” utropade hon trött och försökte mota bort honom med sin kvast. ”Du är minst 15 centimeter längre än mig och mycket tyngre. Det borde vara du som bär mig!” ”Om jag inte minns fel Ida, så är du inte särskilt förtjust i att folk bär dig?” sade Seamus och drog på munnen. ”Inte om det sker mot min vilja”, gav hon som svar till hans pik och riktade hotfullt sin kvast mot Seamus istället. Han verkade ta hennes hot bokstavligt och försökte hoppa ur vägen för hennes svingande kvast. Med ett högt klafs så låg plötsligt Seamus vid Idas fötter, dränkt i lera. Både hon och Dean började att gapskratta. Ida såg att Seamus fick något elakt i blicken, men hann inte reagera förrän han fällt både henne och Dean med sin kvastkäpp. Alla tre låg nu i en lerig hög på marken och Ida kunde inte låta bli att fortsätta gapskratta. ”Uppfriskande med ett lerbad”, sade Dean. ”Visste ni att mugglare betalar pengar för att göra det?” ”Varför då?” frågade Ida som fortfarande skrattade. ”Det är tydligen välgörande för huden, så njut.” ”Njut av vadå?” sade plötsligt en släpig och alldeles för välbekant röst. Ida vred lite lätt på huvudet och kisade mot regnet som fortfarande föll lätt över dem. Hennes ögon mötte Malfoys. Han såg ned på den smutsiga trion med ena ögonbrynet skeptiskt höjt. ”Något du aldrig kommer förstå ändå Malfoy”, sade Ida silkeslent utan nästan någon hint av irritation och fyrade av ett falskt leende mot honom. Hon noterade att han var ensam Slytherin-elev på planen. ”Nej, jag förstår inte tjusningen med att bete sig som grisar”, svarade han och tittade med avsmak på Seamus och Dean som hjälpte Ida upp på fötter igen. ”Kaxigt av dig att plåga oss med din närvaro utan ditt vanliga anhang av livvakter”, sade Seamus vars arm fortfarande dröjde sig kvar beskyddande bakom Idas rygg. Malfoy verkade också notera det. ”Om du syftar på mitt lag så byter de fortfarande om och borde komma när som helst”, sade Malfoy kyligt, men hans ögon glödde. ”Men jag behöver inga livvakter för att ta mig an varken dig eller Thomas, Finnigan.” Båda Gryffindor-pojkarna knöt ihop sina händer till knytnävar och Ida såg med en stigande bävan att resten av Gryffindorlaget hade vänt sig åt deras håll. ”Men du skulle med stor säkerhet behöva livvakter mot mig Malfoy”, sade hon kallt och Malfoy vände sig äntligen istället mot henne med en nästan förvånad blick. ”Men det känns inte så rättvist att jag ska skicka dig till sjukhusflygeln tre dagar innan matchen. Slytherin skulle ju inte ha en chans utan sin kapten och sökare, eller hur? Så vi ska låta er träna nu, utan någon incident. Och för att vara helt ärlig, ni behöver verkligen träna om ni överhuvudtaget ska kunna bidra till en något intressant match på lördag.” Innan Malfoy hann svara så drog Ida bort den nu frustande Dean och motsträviga Seamus mot omklädningsrummet. Resten av Gryffindor-laget vände också på klacken när de såg att den gyttjiga trion var på väg bort från Malfoy. ”Du är verkligen otrolig på att ta dig an folk Ida”, skrattade Dean. ”Det är som att du har ett färdigt manus inskrivet i din hjärna.” ”När det kommer till Malfoy är det en nödvändighet”, sade hon likgiltigt. ”Och det fungerar ju uppenbarligen.” ”Det hade fungerat ännu bättre med en förhäxning”, muttrade Seamus. ”Ja, för att förhäxa en prefekt är ju verkligen en väldigt bra idé”, sade Ida och spände blicken i honom. ”Håll dig i skinnet snälla Seamus. Vi har match om två veckor och Harry skulle bli skogstokig om du hamnade i sjukhusflygeln på grund av en dum duell med Malfoy.” ”Tror du inte att jag skulle kunna ta honom?” frågade han irriterat. De hade stannat upp precis utanför dörren till Gryffindors omklädningsrum. ”Eller är han för smart för mig?” ”Det var verkligen inte vad jag sa!” fräste hon och frustrerat kände hon hur hennes kinder hettade något. ”Det spelar ingen roll om det hade varit du eller Malfoy som hamnat på sjukan. Hade du skickat honom dit hade du med all säkerhet fått kvarsittning. Det är ett under att ingen av oss redan hamnat där efter den senaste veckan, där det kastats förhäxningar till både höger och vänster.” ”Hon har rätt Seamus”, sade Dean som äntligen lade sig och Ida gav honom en tacksam blick. ”Jag tycker att det är färdigbråkat för idag och nu ska vi duscha av oss vår lerbehandling.” Ida njöt något enormt av sin varma svampsoppa några timmar senare i den Stora salen. Det förtrollade taket och smattret mot rutorna skvallrade om att regnet fullständigt vräkte ned utanför. Hon hade hört hur Harry innan hade beklagat sig över att Slytherin nu fick mycket bättre förberedelse inför matchen, ifall det skulle bli likadant väder till matchen som ikväll. Harry hade nog inte märkt det själv än, men han höll på att bli oändligt lik Oliver Wood, eller åtminstone så som Harry hade beskrivit honom. En liten vink om deras likhet skulle nog inte skada, tänkte Ida för sig själv och tog en bit bröd till. ”Vad är det med Seamus?” frågade Hermione när hon noterade avsaknaden av hans ständiga pladder. För första gången på flera veckor satt han inte bredvid henne, utan satt längre ned vid bordet tillsammans med Neville och Dean. Ida hade med avsikt placerat sig bortifrån Harry som inte pratade om annat än quidditch, quidditch-taktik och väder. ”Jag kan ha skällt lite på honom”, svarade hon och kikade i smyg åt Seamus håll, som såg oerhört dyster ut. ”Ingen dålig utskällning tydligen,” påpekade Hermione och Ida såg på henne igen. ”Han höll på att göra något idiotiskt och jag såg till att han inte gjorde det”, Hon sänkte rösten så att ingen annan skulle höra deras samtal. ”Malfoy och han började att käfta mot varandra. Jag försökte bara få honom att inse hur dumt det hade varit av honom om de hade börjat duellera. Det kunde ha äventyrat våra chanser inför lördag.” Hermione var tyst i några sekunder innan hon tog till orda igen. ”Exakt hur skällde du ut honom? För han ser oerhört ledsen ut.” Ida återberättade hela argumentationen dem emellan, nästintill ord för ord, medan hennes väninna lyssnade noga. ”Jag tror att Seamus är svartsjuk på Malfoy”, sade Hermione efter en stunds betänketid. ”I alla fall om vi ska återkoppla till när ni skrev ert projektarbete ihop och du nämnde att det gick förvånansvärt bra att samarbeta med honom, för att han bland annat är smart. Och Seamus verkar inte kunna hantera att du ser något positivt i Malfoy.” ”Men det är så löjligt”, sade Ida med ett skratt. ”Malfoy är trots allt en av de smartaste eleverna på Hogwarts. Jag tänker inte förneka det. Dessutom finns det något positivt hos alla människor, inte minst Draco Malfoy.” Hon kände att hon antagligen sade för mycket med det där sista. Hermione tittade frågande på henne och just när Ida skulle försöka få ur sig något negativt om Malfoy vandrade personen i fråga in i Stora Salen. Det silverblonda, nytvättade håret låg bakåtslickat och hon såg att hans ögon sökte hennes. Det krävde hela hennes viljestyrka till att inte le när han gav henne ett nästan osynligt leende som hon visste var avsett för henne. De hade inte kunnat spendera mycket tid tillsammans de senaste veckorna. Båda tränade quidditch som idioter, de hade också sina läxor att ta itu med och Malfoy hade dessutom sina prefektuppgifter han behövde utföra. Så det var mycket ugglor och hemliga lappar dem emellan, och dessa flyktiga blickar och hemliga leenden. När Ida åter vände blicken mot Hermione, stirrade hon oerhört intensivt tillbaka på Ida med ett omisskännligt chockartat uttryck. Allt blod lämnade Idas ansikte. ”Nej…” viskade Hermione innan hon snabbt reste sig upp och omilt drog med sig Ida ut ur Stora Salen. ”Aj… Hermione! Det gör faktiskt ont!” gnällde Ida som försökte rycka tillbaka sin arm ur Hermiones hårda grepp. ”Jag hade inte ätit färdigt…” ”Vi måste prata om det här! NU!” fick hon till svar från Hermione, som inte tittade på henne. Ida kunde faktiskt inte avgöra heller om Hermione var arg eller inte. Hur det än var så drog hon med sin väninna hela vägen upp till deras gemensamma sovsal utan att säga ett enda ord mer under hela vägen dit. Först när Hermione bestämt drog igen dörren bakom dem vände hon sig slutligen mot Ida. ”Nå?” hennes röst darrade, kanske av undertryckt ilska eller att hon var på gränsen till gråt, eller kanske båda. ”Hur länge har du varit med Malfoy?” I samma ögonblick som Malfoys namn lämnat Hermione läppar stormade Ginny in i sovsalen med det eldröda håret yrande runt hennes förvirrade ansikte. ”Vad är det med Malfoy?” frågade hon, blicken flackandes mellan Ida och Hermione. Ida såg hur kugghjulen frenetiskt jobbade bakom Ginnys nötbruna ögon och hon kunde svära på att hon hörde klicket av deras avstannande när även Ginny förstod. ”Lägg av”, flämtade hon och gled chockat ned på golvet, stirrandes på Ida. ”Hur?” Ida hade försökt strukturera upp vad hon skulle säga under hela vägen upp. Hon hade i ett första utkast försökt komma på ett sätt att förneka det, men det vore att förolämpa Hermiones, och nu också Ginnys, intelligens. Hon visste att hon skulle behöva berätta sanningen. Men nu när hon förväntades tala var det som att det blev helt blankt. ”Vart vill ni att jag ska börja?” sade Ida uppgivet och satte sig på sin säng. ”Gärna från början”, fnös Hermione som om det var en självklarhet. Hon stod med armarna i kors en bit bort från Ida och hennes mandelbruna ögon glödde. Ginny satt fortfarande överrumplad kvar på golvet. Ida drog ett djupt, darrande andetag och började berätta om Malfoy. Hela deras historia. Att hon varit attraherad av honom sedan deras sjätte år. Hon berättade om deras möte i prefekternas badrum och kyssen i uggletornet. Hur han sedan försökt få henne att dejta honom och att hon vägrat gå ut med honom, ända fram till att han räddade henne från Filch. Hon delade med sig av deras hemliga möten i gömda skrymslen. Att han var annorlunda, han hade utvecklats och var ingen elak, liten snorvalp längre. När Ida väl tystnade efter att ha pratat oavbrutet i nästan en kvart, kände hon hur det började bränna bakom ögonlocken. ”Jag tror inte ni förstår hur jobbigt det har varit att hålla detta hemligt för er”, sade Ida och dolde dåligt att hon hade gråten i halsen. ”Och jag fattar att ni antagligen är vansinniga på mig, det är ju trots allt Malfoy, men det är en sån lättnad att äntligen få dela detta med någon.” ”Jag är inte vansinnig”, suckade Hermione och flyttade sig från sin egna säng till jämte Ida. ”Jag är givetvis arg och sårad över att du inte sagt något att du inte litade tillräckligt på mig att berätta det. Men nu är jag mest irriterad på mig själv att jag inte fattat förrän nu.” ”Jag är i chocktillstånd, så jag vet inte vad jag känner”, sade Ginny matt och ställde sig upp. Hon slog sig ned på Idas andra sida och lade en arm om hennes axlar. ”Du kan faktiskt lita på oss, vi hade inte haft ihjäl dig om du berättat det från början för oss. Även om det kan vara svårt att tro på.” ”Ja, det är svårt att tro på något så otroligt”, skrattade Ida andlöst och torkade några förrädiska tårar som rann längs hennes kinder. ”Men det handlade inte om att jag inte litade på er egentligen. Jag har varit så nära så många gånger att säga något, men min egen feghet har alltid hindrat mig. Hur förklarar man för sina vänner att man plötsligt är intresserad av den där hänsynslösa mobbaren vi alla avskytt under hela vår skoltid?” ”Det är sant, men han var ju egentligen den enda rimliga kandidaten. Ni spenderade överdrivet mycket tid tillsammans bara för att sammanställa ert projektarbete”, kontrade Hermione och log snett. ”Du är försiktig med honom va? Du låter honom inte utnyttja dig?” ”Hade han gjort det hade jag inte träffat honom alls, och jag är rätt säker på att jag gjort det tydligt för honom med.” ”Om inte annat får han med mig att göra”, sade Ginny med ett skratt, men Ida misstänkte starkt att det inte bara var ett skämt. - Author's note: Jaaa.... Det gick ju ändå relativt smärtfritt när Hermione och Ginny fick reda på det. Frågan blir ju då hur kommer pojkarna att reagera på Idas pojkvän (för de kommer definitivt få reda på det)? Mina känslor för det framtida avslöjandet: Spoiler: Tryck här för att visa! 25 jun, 2020 21:53
Detta inlägg ändrades senast 2020-07- 3 kl. 09:57
|
Avis Fortunae
Elev |
Blir så lycklig varje gång ett kapitel kommer ut! Vet ju att det är kvalitetsläsning på hög nivå med alla de där vibbarna som jag älskar! Håller med om att det är bra att inte lova för mycket. Då kan det istället bli glada överraskningar. Det är så roligt att du uppskattar kommentarerna. Rena nöjet
HAHA Harry är skoningslös på quidditchplanen! Gillar skoningslösa Harry. Det är en så stor skillnad mot hur han är annars. Härligt med badet i lera på marken. Jag hade också börjat gapskratta. Trots att Seamus tyvärr har något elakt i blicken, när han påminns om att Ida inte vill bli buren av honom. Åh, vad perfekt när Malfoy kommer där med sin släpiga röst och tittar på dem i leran. Underbart. Han höjer på ögonbrynet och jag dör av fangirling. Älskar höjda ögonbryn! Men åh nej, situationen urartar ... fast Ida löser det perfekt! Dean hjälper till lite också. Han har inte så mycket känslor inblandat i det hela. Blir så full i skratt åt beskrivningen av hur besatt Harry är av quidditch och att han liknar Oliver Wood. Han är ju för söt. Så oskyldig på något sätt. Lite jobbig kanske, men ändå mys-Harry, typ. Tur att Ginny delar hans intresse, annars hade hon blivit galen. TIPS: Spoiler: Tryck här för att visa! Åh, Hermione är så klok och skarpsynt. Så typiskt henne att dra iväg med Ida. Skönt att Ida berättar och att även Ginny får veta! Allt är superbra beskrivet, dialogen, gesterna, allt. Så bra att Ida verkligen berättar ALLT, och säger att det äntligen är skönt att dela det. Hennes vänner reagerar ju väldigt bra och det är säkert delvis på grund av att alla kort läggs på bordet. Här är det lite oklart för mig vad som menas: Du låter honom inte utnyttja dig?” ”Hade han inte gjort det hade jag inte träffat honom alls, Ska 'inte' bort här? Åh gulliga Ginny på slutet! Jag tror då inte att hon skämtar!♥ Men precis som du bävar jag för Ron ... och den skoningslösa Harry!!! LÄNGTAR!!! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 26 jun, 2020 18:46 |
Elzyii
Elev |
HEJ DÄR!!!!!
Jag blev så glad när jag hittade din ff:n. Redan när jag läste hur du berättade att du återtagit skrivandet, skrivit om, skrev om sjunde året osv... Så klack det till. Det kändes som att det var JAG själv som skrivit det där! Exakt så har jag själv känt sen jag skrev min Draco Memoraid för flera år sedan. Du kan ju gissa vem den handlar om?! Jag skrev klart den, sen började jag på tvåan och sen... Ja vad hände egentligen? Under flera år gjorde jag försök att skriva, men fick inte till det. Finns flera stycken trådar av mig, där jag gjort försök att ta upp storyn igen, för jag älskar den ju, jag vill ha ett slut! Nu ÄNTLIGEN, hoppas jag att jag är på rätt spår. I "Skam", hoppas jag att min historia blir komplett. Precis som du har jag skrivit om allt. Och jag vet såväl, att det inte är någon lätt resa. Och vet du? Jag tänker följa din. Jag tycker att du skriver väldigt, väldigt bra. Magiskt. Sug på det ordet, för det är inte många som får höra det från mig. Det spar jag bara till dem som verkligen, verkligen gör avtryck. Det gjorde du. Jag ÄLSKAR att du skriver om Draco!!! Han är min soulmate. Jag skriver också honom, och älskar hur du beskriver honom. Du får godkänt av mig! Det här stycket liksom...WOW. Jag har redan mottagit den, det är för sent för det.” flinade han och tog ännu ett steg närmare. Det var som att de utförde en dans, för varje steg hon backade bakåt tog han ett framåt. ”Visst, jag bryr mig inte.” fnös Ida i ett försök att åtminstone låta oberörd. ”Trevligt sätt du har Crawett.” Malfoy log och hans ögon glittrade av okynne. Hon himlade med ögonen, det här var löjligt. Hon behövde komma bort från honom. Hennes kropp hade börjat frammana syndiga reaktioner som fick henne att rodna djupare, vilket han nöjt verkade lägga märke till. ”Låt mig bara vara Malfoy.” suckade hon irriterat och knuffade sig till slut bryskt förbi honom. ”Vi ses Crawett!” ropade han nonchalant efter henne. Ser verkligen allt framför mig. Loveit. Det här är sååå Draco! Och halsbandet, vad fint du har fått ihop det, varför det är viktigt för Ida. Så perfection!! Ida skakade knappt märkbart på huvudet. Malfoy flinade, höjde på ögonbrynen och nickade bestämt. Han skulle få sin vilja igenom, halsbandet var viktigt för henne. Hon hade fått det av sin mormor strax innan hon dog. Hennes mormor hade varit en framstående Quidditchsökare en gång i tiden, och den kvicken i halsbandet var den första kvicken hennes mormor hade fångat i sin första världsmästerskapsmatch. Idas morfar, som var trollkarlsjuvelerare, hade efter det förminskat kvicken och fäst den i en guldkedja som han senare gett hennes mormor som gåva när de firade sin första bröllopsdag. LOVEIT. Gaha fangirlar över kyssen, även om jag blev lite svartsjuk!! Han är aningen mer mogen och mindre barnslig än min Draco. Det glädjer mig, då vet jag att det finns hopp för honom ändå, trots allt. Älskar verkligen det kapitlet. Min stora favorit. Klockrent eftersom man redan från början kan känna spänningarna dem emellan. Resten av kapitlen fortsätter i samma spännande, fantastiska stil. Dina kapitel är inte för långa! Jag älskar dem. Älskar, återigen, hur du får ihop relationen mellan Draco och Ida. Draco är ju go ändå, på sitt eget lilla vis. Jag vet hur du fungerar Malfoy, du är lika hal som ormen som representerar ditt elevhem. Hade jag dykt upp hade du försökt leka med mina känslor. Något du faktiskt redan försöker med. Och när du sedan ansett att jag var tillräckligt snärjd skulle du ge mina känslor ett giftigt, mördande bett innan du skulle slingra dig tillbaka din mörka håla, utan minsta bevis på ånger. Precis som en orm. Magiskt skrivet. Ryser i hela mig. Har nu sträckläst allt du skrivit, och återigen - WOW! Ber om ursäkt på förhand för mina osammanhängande röriga kommentarer, men har man jobbat natt tre nätter i sträck är det okej att inte riktigt vara vid sina sinnes fulla bruk! xD Så grymt bra skrivet, jag längtar efter fortsättningen. Jag älskar Draco mer än någonsin. Du fångar verkligen alla karaktärer på ett fantastiskt vis. Ida är så naturlig, loveit! Bevakar, vilken överraskning va? Din nu trogna, Elzyii Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 2 jul, 2020 02:43 |
96hpevanescence
Elev |
Hej ♥
Avis Fortunae - Tusen och åter tusen tack för plus, kommentar och tips ♥ Och hahah åh älskar din lilla utläggning om Quidditchplanen och Dean (som inofficiellt är min favoritkaraktär i både den här historien och i originalet, för jag är rätt säker på att man får ha egna favoriter. Men det är hysch-hysch, låt inte Draco höra talas om det) ♥ Och Harry älskar den sporten nästan överdriet mycket så jag tänker att det är ingen omöjlighet att han skulle gå åt det hållet i sin kaptensroll xD Och omg, när jag upptäckte att en ny själ kommenterat och läst min fanfic blev jag nästan ställd. TACKTACKTACKTACK Elzyii för din kommentar. Det gör absolut ingenting att kommentaren var rörig, för jag var i ungefär samma sinnesstämmning som dig (jobbmässigt) när jag läste den. Men åh, jag vart i samma veva som jag läste den så rörd över din kommentar och din kärlek för Draco och att du tycker att jag gör honom rättvisa. För i mitt original tycker jag att jag gjort honom alldeles för "gullig" och han har cirka noll Malfoy-drag bortsett från vid några få tillfällen. Så det är något jag verkligen fått jobba med när jag skrev om den, för jag vill ju att han ska vara likable, men fortfarande vara Draco-esque. Jag känner att jag börjar spinna iväg och bli lite rörig själv, men som sagt, tusen tack för att du läser och gillar min historia ♥ Så nu efter en häktisk jobbvecka, som inte är slut än, kommer det lite mer läsning för er. Enjoy ♥ Kapitel 16 De följande dagarna fylldes Idas liv av läxor, quidditchträningar och endast flyktiga möten med Malfoy. Lidelsefulla kyssar bakom gobelänger och tysta samtal i de ödsligaste delarna av biblioteket. Trots att både Hermione och Ginny nu visste vad som försiggick i hennes liv och att det lyft en enorm tyngd från hennes samvete, kvarstod ett problem; Harry. Han visste fortfarande att Ida träffade någon och Harrys nyfikenhet visste tyvärr inga gränser. Han frågade henne aldrig om det, men hon märkte att han ibland studerade henne i vad han själv trodde var i smyg. Med stor sannolikhet skulle han gräva fram marodörkartan om hon någon kväll skulle promenera ut i slottet på egen han. Helst hade hon velat göra sig osynlig på kartan så att man inte skulle kunna se hennes namn… Tanken slog henne plötsligt under en trollformellektion och hennes förtrollade fjäderpenna som höll på att rita en nifflare föll slappt ned på pergamentet. Vid-behov-rummet! Rummet som kom och gick när man behövde det. Rummet hon, Harry, Ron och Hermione hade upptäckt för några år sedan när de sprungit från Filch efter att ha varit ute sent och som hjälpt dem många gånger efter det med många olika angelägenheter. Där skulle ingen se vem hon var tillsammans med, för rummet fanns helt enkelt inte på kartan. Söndagen veckan innan Quidditchmatchen möttes Ida och Malfoy upp sent under eftermiddagen vid den fula gobelängen som Vid-Behov-Rummet gömde sig bakom. Hon hade dröjt sig löjligt länge kvar i duschen efter eftermiddagens Quidditchträning. Det gjorde så att Ginny, som visste vad Ida hade för kvällsplaner, kunde lura med sig hela laget, inklusive en motsträvig Seamus, upp till slottet och därmed lämnat henne ensam kvar i omklädningsrummet. Det blev då fritt fram för henne att utan några bortförklaringar ta sig direkt upp till den sjunde våningen. Ida gick fram och tillbaka framför gobelängen tre gånger och tänkte att hon behövde någonstans där hon och Malfoy kunde ses ostört. Dörren uppenbarade sig så att hon och Malfoy snabbt kunde smita in. ”Hur fick du nys om det här rummet?” frågade han och såg sig uppenbart imponerat om. Rummet hade tagit skepnaden av något som skulle kunna ha varit ett överdimensionerat vardagsrum. Stora delar av rummet upptogs av en rymlig och inbjudande soffgrupp framför en sprakade brasa. Rummet innehöll även en bokhylla överfylld av böcker och sällskapsspel. Det fanns också en musikanordning med tillhörande skivor placerat i det ena hörnet. ”Vi ramlade över det för några år sedan”, sade Ida svävande och gick fram för att undersöka den väldigt varierande skivsamlingen, som innehöll både mugglarmusik och trollkarlsmusik. ”Ramlade över det”, fnös Malfoy. ”Jag vet ingen grupp som är så benägen att hamna i trubbel som du och din sorgliga gyllene kvartett.” ”Vi letar inte direkt efter det”, svarade hon frånvarande och drog fram en bekant mugglarskiva. ”Jag ser att du har skolväskan med dig”, kommenterade Malfoy medan Ida försökte lista ut hur den avancerade musikanläggningen fungerade. ”Detta är väl ingen ny pluggträff va?” ”Lugna dig Malfoy, någon typ av täckmantel behöver jag ju”, svarade hon och kände plötsligt Malfoys armar som omfamnade henne bakifrån. ”Är du så hårt hållen att du inte ens får gå ut själv?” viskade han tätt intill hennes öra och rysningar av välbehag for längs hennes ryggrad. ”Nej, men jag är inte typen som dagdriver runt i slottet”, sade Ida behärskat samtidigt som de bekanta tonerna av Unchained Melody klingade ut från högtalarna. Hon gungade i takt med musiken och kände att Malfoy följde hennes exempel. ”Vem är detta?” frågade han. Ida vände sig om så att hon stod ansikte mot ansikte med honom och lade armarna runt hans hals. ”Roy Orbison”, svarade hon och log. ”Min mamma älskar honom.” ”Jag har aldrig hört talas om honom”, sade Malfoy och drog henne närmare sitt bröst. ”Han är mugglare”, Ida hade förväntat sig att hennes ord skulle få Malfoys ansikte att skrynkla ihop av avsmak, men han såg obrydd ut. ”Det förklarar varför jag aldrig hört talas om honom”, var det enda han gav som svar. Ida kunde bara stirra på honom. Malfoy gav ifrån sig ett lågt skratt. ”Fråga mig Crawett, jag ser att du spricker snart om du inte gör det.” ”När fick du denna… passiva inställning gentemot mugglare?” frågade hon och granskade honom noggrant, som om hans ansikte kunde besvara hennes undran. ”Jag vet inte riktigt”, svarade han och funderade ett kort ögonblick. ”Något år sen kanske, men det var en process i sig. Men jag vet med säkerhet att det har med dig att göra.” ”Mig? Hurdå?” frågade hon förvirrat. ”Sluta förolämpa din egen intelligens Crawett.” Han flinade och Ida himlade med ögonen, men hon kunde inte låta bli att le när han fortsatte prata. ”Jag blev intresserad av dig, så jag började ifrågasätta varför en renblodig, fin häxa som du umgicks med smutsskallar och blodsförrädare.” ”Säg inte de orden!” förebrådde Ida honom reflexmässigt och försökte ta sig loss ur hans omfamning, men Malfoy var för stark för henne. ”Det tillhör min historia, låt mig berätta färdigt”, sade Malfoy och antog ett allvarligare ansiktsuttryck. ”Jag kom i vilket fall fram till att det bara var tomma ord, att de inte betydde något och inte hörde hemma i den moderna trollkarlsvärlden, den som du tillhörde. Den som jag också ville, eller rättare sagt, vill tillhöra. Så de orden hör som med så mycket annat hemma i dåtiden.” ”Men det där kan inte ha gått över en natt?” ifrågasatte Ida honom och hans ansikte sprack upp i ett snett leende. ”Långt ifrån. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer förstod jag att många av mina fördomar jag hade inte kunde stämma. För om mugglarfödda ska stå under oss renblodiga häxor och trollkarlar, både i ställning och intelligens, hur kommer det sig då att Granger bräcker både dig och mig i varje examination vi någonsin haft?” ”För att hon är vår tids smartaste häxa.” sade Ida och kunde inte dölja stoltheten hon kände för sin bästa vän. ”Och en besserwisser utan dess like… Aj!” Malfoy hade fått ett hårt slag i bröstet av Ida. ”Jag sade bara att jag inte längre bryr mig om de omoderna termerna, men det betyder inte att jag automatiskt börjar tycka om dina vänner. Även om jag uppskattar att Granger och Weasley-tjejen-jag-aldrig-minns-namnet-på är okej med vår relation.” ”Ginny, men det är väl bättre än inget antar jag”, muttrade Ida och hörde hur nästa låt, A love so beautiful, började spelas. ”Du har inte försökt konvertera din familj eller vänner till denna uppenbarelse antar jag?” ”Det är svårt att få gamla hippogriffer att bli tama”, sade han och ryckte lätt på axlarna. ”Räcker det inte för dig att jag är annorlunda?” ”Jo”, sade hon och kysste honom på halsen. ”För tillfället i alla fall.” Malfoy gav ifrån sig en suck innan han fångade hennes läppar med sina. Ida och Malfoy var mitt uppe i deras tredje parti trollkarlsschack. Han var placerad i en av de stora sofforna medan hon satt mittemot i en pösig fåtölj. Himlen utanför fönstren skiftade i orange och svarta moln seglade långsamt över himlen. Bredvid schackbrädet låg resterna av deras enkla middag som hade bestått av matiga smörgåsar, som en vänlig liten husalf dykt upp med. Ida höll på att förlora. Igen. Hon hade blivit av med båda sina löpare, ett torn, en springare och nästan alla sina bönder. Hon försökte hålla masken hos en god motspelare så gott hon kunde, men som den dåliga förloraren hon egentligen var blev det oerhört svårt. ”Vad är det Crawett?” frågade Malfoy malligt från andra sidan bordet. ”Vill du ge upp och erkänna dig besegrad innan jag tar din kung igen?” ”Tyst!” fräste hon och han skrattade åt henne. På något vis hade han lyckats lura in henne i exakt samma position som i det förra partiet. Hon visste att det var kört. Tveksamt flyttade hon en av sina bönder och i nästa sekund hade Malfoy tagit hennes andra springare. ”Hur kunde jag missa det?” suckade hon irriterat och granskade brädet för att överväga nästa steg. ”Det brukar aldrig gå såhär dåligt i vanliga fall.” ”Du är väl inte van vid att motståndaren är lika skickliga och stiliga som mig”, sade Malfoy och log brett mot henne. Det var ett sällsynt leende, ett där han visade sina tänder. När han log på det viset fick det henne att kännas som om blodet i hennes ådror blivit ersatt av varm eldwhiskey som rusade och fick hennes inre att skälva. Malfoy visste oturligt nog om vilken effekt det leendet hade på henne. ”Mina motståndare brukar inte skryta så om sig själva heller. Ron och Seamus är ganska ödmjuka motspelare.” Leendet i Malfoys ansikte slocknade och skrynklades istället ihop av irritation. ”Finnigan försöker säkert inte ens att vinna över dig bara för att göra dig glad”, sade Malfoy irriterat och noterade inte ens när Ida triumferande tog hans ena löpare. ”Nu tycker jag att du är orättvis”, sade hon nonchalant. ”Seamus är en bra schackspelare.” ”För att han uppenbarligen låter dig vinna”, muttrade han och Ida höjde på ögonbrynen. ”Kan du snälla sluta vara svartsjuk på Seamus?” frågade hon och såg menande på honom. ”Hur skulle jag kunna sluta med det?” Det lät som att han morrade fram orden och Ida hade svårt att hålla tillbaka det retfulla leendet som lekte på hennes läppar. ”Han är tydligt upp över öronen förälskad i dig och ingen tycker att det är konstigt. Folk hejar ju för i helvete på honom i sina försök att få dig intresserad av honom. Jag skulle aldrig kunna göra så utan att få en hel folkhord bakom mig.” Ida reste sig från fåtöljen och gick runt soffbordet innan hon försiktigt satte sig gränsle över honom. Hon log ljuvt mot honom och virade armarna runt hans hals. ”Lyssna nu Draco Malfoy, för jag tänker bara säga det en gång. Det hade rent praktiskt varit lättare att dejta Seamus. Nej, titta på mig när jag pratar!” Malfoy hade vänt bort sin blick men Ida tvingade honom att se på henne igen. ”Det hade varit enklare, för Seamus har aldrig varit elak mot mina vänner. Han är i samma elevhem som mig. Och som du så fint pekade ut, så är det en relation mina vänner uppmuntrar. Men, och det är ett stort men, jag känner ingenting för honom. Mitt hjärta börjar inte slå snabbare så fort jag ser honom. Det är inte hans ansikte som jag tänker på innan jag somnar, eller det första jag tänker på när jag vaknar heller för den delen. Det är du.” Ida tryckte sin panna mot Malfoys. ”Det är dig jag tänker på, det är du som får mitt hjärta att slå så hårt att jag ibland tror att det ska gå sönder. Och när du rör mig, då vill jag aldrig mer känna någon annans beröring. Hör du vad jag säger?” Hon hörde hur Malfoy svalde och tryckte henne om möjligt ännu närmare mot sin kropp. ”Klart och tydligt.” - Author's note: Ja det var det. Vad tyckte ni? Blir ni sugna på att lyssna på Roy Orbison efter det här? Om ni vill lyssna på honom rekommenderar jag versionerna med The Royal Philharmonic Orchestra. De är otroliga. Liksom ni som läser ♥ 3 jul, 2020 10:26 |
Avis Fortunae
Elev |
Redan vid andra meningen i kapitlet fangirlar jag totalt!
Lidelsefulla kyssar bakom gobelänger och tysta samtal i de ödsligaste delarna av biblioteket. Åååh det är bara så... undrar vad de pratar om vid de där tysta samtalen! För att inte tala om hur kyssarna är! Men en del måste såklart lämnas åt läsarens fantasi. Och HAHAHA skoningslösa quidditch-Harry visar en helt annan sida när han är omåttligt nyfiken på vem Ida träffar! Alltså jag älskar Harry i den här ficen. Jag vill vara kompis med honom!!! Hihi, han skulle gräva fram marodörkartan... precis som när han var närmast besatt av Malfoy under sjätte året. Tanken slog henne plötsligt under en trollformellektion och hennes förtrollade fjäderpenna som höll på att rita en nifflare föll slappt ned på pergamentet. Det här är ett så snyggt sätt att berätta och samtidigt lägga in en liten typisk detalj från magi-världen. Jag försöker själv göra sådant ibland, med lite varierande resultat. Och javisst, Ida och Malfoy skulle ju kunna träffas i det osynliga rummet... Åh gulliga Ginny!!! Som lurar med sig hela laget INKLUSIVE Seamus. Men Malfoy ... vadå sorgliga gyllene kvartett, hoppas du skämtar nu Malfoy. Men undrar hur det kommer att utveckla sig i längden. Hur han kommer att förhålla sig till Idas vänner. ”Är du så hårt hållen att du inte ens får gå ut själv?” viskade han tätt intill hennes öra och rysningar av välbehag for längs hennes ryggrad. *OMG åååh fangirlar så totalt den meningen!!!* Och älskar hela deras konversation om hur Malfoy har förändrat sin inställning gentemot så kallade mugglare och vill bli mer 'modern'. Fint att han tänker på det så, och att han faktiskt gått igenom den här långa processen helt själv, när han blev intresserad av Ida. Du är suverän på att skriva dialog, bara så du vet ”Det är svårt att få gamla hippogriffer att bli tama” Så himla bra alltså! Och bra och verklighetstroget att han inte genast börjar älska alla Idas vänner och tycka att de är felfria. Men... slutet. Sista stycket. Hela konversationen och Idas tal som får avsluta det hela. JAG ÄR HELT FÖRSTÖRD NU! Helt tårögd! Om inte detta får Malfoy att inse vidden av Idas känslor så vet jag inte vad som får det!!! Det här är helt... ljuvligt! Får titta upp den musiken också... och längtar SÅÅÅ till nästa kapitel!!! HOPPAS du får tid att skriva i sommar! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 4 jul, 2020 13:53 |
96hpevanescence
Elev |
Hej ♥
Jag blev alldeles tagen av din senaste kommentar Avis Fortunae ♥ Jag hade VERKLIGEN inte förväntat mig så mycket kärlek över det. Jag skrev det i min kommentar till ditt senaste kapitel till Prinsen, att jag inte var helt 100% nöjd med det och blabla. Så som sagt, jag blev tagen och rörd över din kommentar ♥ Och hahahah Dracos syn och inställning till Idas vänner är spännande att skriva om och kommer utvecklas mer över tid Och tack för den specifika komplimangen med mitt dialog-skrivande, för det är det jag tycker är roligast att skriva! Och det som fick mig tårögd var det nästsista stycket i din kommentar, tack fina du för att du finns och för att du är så investerad i min historia ♥ Men nu blir det nytt kapitel! Enjoy ♥ Kapitel 17 Det kokade av upprymdhet innanför det gamla slottets väggar när dagen för läsårets första Quidditch-match kom. Tävlingsnerverna hos båda lagen var på helspänn, men Ida hade dock inga tvivel om att det var Gryffindor som skulle ta hem det. Malfoy var en duktig sökare, men Harry var hittills mer eller mindre obesegrad. Det var ett faktum som endast Slytherin-eleverna vägrade inse. Hela Gryffindors lag-sammansättning var bättre än det gröna motståndarlaget. Slytherin hade Crabbe och Goyle som slagmän, som visserligen inte var helt värdelösa längre men fortfarande relativt dåliga på att sikta. Deras tre jagare hade Ida inte vidare bra koll på, men av det lilla hon sett så verkade hon själv och hennes tjejer vara bättre. Gryffindors mest ostabila kort var Ron. ”Du måste äta lite Ron om du ska orka spela”, sade Harry och nickade mot Rons nästintill orörda frukost. Han hade hittills varit otrolig under deras träningar, men han hade inga starka tävlingsnerver. Slytherins vaktare däremot var bra, det kunde inte ens Ida förneka. För första gången på flera veckor var solen framme och sken så starkt att den verkade kompensera för all den tid den varit frånvarande. Ron å andra sidan sken inte, utan hade nästintill en askgrå nyans i ansiktet. ”Lyssna på Harry”, sade Ida och flyttade runt äggröran på sin egna tallrik. ”Det är viktigt att äta.” ”Så varför äter du inte själv?” kom det plötsligt från Seamus. Han betraktade henne med ena ögonbrynet höjt och Ida tog demonstrativt ett litet bett från sitt rostade bröd. ”Jag äter”, sade hon och tittade stint tillbaka på Seamus. Brödet växte i hennes mun och det var med stor möda hon slutligen svalde det. Ida försökte att inte låtsas om det, men hon var minst lika nervös som Ron. Hon ansåg också att hon hade mer anledning att vara nervös än honom. Det var trots allt hennes allra första match, Ron hade gjort detta förut. Det faktum att hon var nervös skulle hon aldrig erkänna. Det var hon alldeles för stolt för. Döden låg närmare till hands än att visa den minsta svaghet. Hennes insida kändes däremot lika skör som ett asplöv och hon skulle antagligen kunna gå sönder när som helst. En högrest, vitblond gestalt reste sig plötsligt upp från Slytherinbordet och fångade Idas uppmärksamhet. Malfoy svassade ut genom Stora salens dörrar och han kastade en sista dröjande blick på Ida. Hon visste vad det betydde. Med en sneglande blick åt Hermiones håll märkte Ida att hon sett det med. Hermione höjde menande på ögonbrynen och Ida försökte att inte börja le. ”Jag ska fixa en sak, men vi ses där nere sen”, sade Ida hastigt till sitt lag och innan någon hann svara så praktiskt taget rusade hon bort från sina vänner, ut efter Malfoy. De hade under de senaste veckorna utvecklat en vana att alltid ses bakom Almeric Sawbridges gobeläng. Mycket riktigt så väntade Malfoy på henne i det dunkla utrymmet bakom det väldiga tygskynket. ”Crawett.” Han stod lutad mot väggen och betraktade henne från topp till tå, som om han slukade henne med sin blick. Ida svarade inte utan kastade bokstavligt armarna om Malfoys hals och drog honom intill sig. Deras läppar kolliderade och hon drog honom girigt närmare sig. Desperat över att få tänka på något annat, eller helst av allt inte tänka alls. ”Är du nervös?” mumlade Malfoy in i hennes mun. Ida svarade inte utan fortsatte ivrigt att kyssa honom. De var så tätt omslingrade att om någon kommit på dem nu hade det antagligen varit svårt att urskilja vem som var vem. Malfoy bröt plötsligt deras kyss och tittade menande på henne. ”Det kommer gå bra Crawett. Du flyger bra.” ”Man vet aldrig”, mumlade hon till svars. Hon mötte inte hans blick utan höll blicken fäst på deras sammanflätade händer. ”Titta på mig”, sade Malfoy och försökte fånga hennes blick tills Ida trotsigt såg upp i hans grå ögon. ”Alla är nervösa inför sin första match. Jag var tolv år, ung och väldigt dum. Minns du vad som hände mig?” ”Du föll av”, sade hon sammanbitet. ”Precis. Men du är inte tolv och du är absolut inte dum, så du har redan mycket bättre förutsättningar än vad jag hade”, Malfoy log triumferande mot henne, men Ida var fortfarande inte övertygad. Han drog henne intill sig igen och sänkte rösten till en viskning. ”Det kommer gå bra. Och efter idag kommer vi äntligen ha tid att ses igen. Vi måste ju fira Slytherins seger i eftermiddag.” ”Slytheirns seger?” sade hon med ett hånskratt och skakade på huvudet. ”Det kommer aldrig att hända.” ”Och där har vi dig igen”, sade Malfoy med ett leende. Ida och resten av Gryffindor-laget befann sig i deras omklädningsrum där Harry gav dem ett kombinerat pepp-talk med inslag av taktik. ”…och ni tjejer gör bara som vi tränat”, fortsatte han och mötte Idas blick medan hon, Ginny och Demelza värmde upp. ”Passa mycket, förvirra dem!” ”Ska ske kapten!” sade Demelza och gjorde en honnör mot Harry. ”Är vi redo?” frågade Harry och hans röst darrade av upphetsning. ”JA!” ropade hela laget tillbaka. ”ÄR VI REDO?” röt Harry och fick bara ett vrål tillbaka denna gången. ”Då går vi ut.” Stormande applåder och jubel mötte det scharlakansröda laget så fort de klev ut på Quidditchplanen. Luften utomhus var frisk och klar och Ida drog ett sista djupt, lugnande andetag. Hennes blick mötte Malfoys som redan stod mitt på planen och inväntade Harry så de kunde skaka hand. Hon skickade honom en varnande blick som han helt verkade ignorera eftersom både han och Harry verkade försöka krossa den andras högerhand. Sekunderna innan visselpipan nådde Madam Hooch läppar var bland de längsta sekunderna i Idas liv. Hjärtslagen dunkade i hennes öron och andetagen var ytliga. Den gälla signalen från visselpipan drog henne tillbaka till verkligheten och hon stampade hårt ifrån i marken. Ida susade snabbt upp i luften i jakt på klonken. Hennes nervositet var som bortblåst. Det här kunde hon. Ida greppade klonken rätt under näsan från en Slytherin-jagare och passade direkt vidare den till Ginny. ”…har klonken och Weasley flyger mot Slytherins planhalva”, hörde Ida en hes röst komma susande över fartvinden. Det var den nya kommentatorn Sarah Matthews, en Hufflepuff-tjej som hon inte kände. ”Det är en fin jagar-sammansättning Potter satt ihop i år, tjejerna är ofantligt samspelta.” Jag gillar henne, tänkte Ida nöjt och susade efter Ginny som just passade över klonken till Demelza. Ida flög så hon placerade sig precis under Demelza som släppte klonken och hon tog emot den. Vaktaren i Slytherin-laget hade blicken fixerad på henne när hon närmade sig. Tyvärr skulle han ha varit mer fixerad på klonken då Ida flög mot den vänstra ringen men kastade klonken igenom den högra. Vrålet från Gryffindor-supportrarna dränkte Hufflepuff-kommentatorns ord. Ida kände hur hela hennes ansikte sprack upp i ett stort leende. Hon hade gjort det första målet i sin första Quidditch-match. Och en kvart senare hade Gryffindor gjort tre mål till, medan Slytherin bara gjort ett mål. ”Robins har klonken igen och… OH! Det var nära!” utbrast Sarah som Ida numera älskade, antagligen mest för hon fått så fina lovord från henne. ”Men hon undviker dunkaren galant och susar vidare. Weasley får klonken…” Ida flög upp jämsides med Ginny och var beredd på att ta emot klonken. Hon hade precis lyft sina händer från kvastskaftet för att ta emot den när hon hörde hur Harry avlägset ropade åt henne. Hon vred på huvudet och uppfattade bara som hastigast något svart och suddigt som snabbt rörde sig mot henne. Dunkaren dundrade in i Idas bakhuvud och blixtrande smärta strömmade genom hennes skalle. Stjärnor dansade innanför hennes stängda ögonlock och hela världen snurrade. Plötsligt var hennes kvastkäpp inte kvar under henne. Hon föll. Hon var tyngdlös i nästan exakt fyra sekunder. Sen svimmade hon. Ida var säker på att hon var död. Hon vågade inte röra på sig ifall hon på något vis skulle få det bekräftat. Hennes kropp kändes oregelbunden där den låg, som om hon landat på något som höll upp hennes överkropp. Tröttheten låg som en tung dimma över henne. Just när Ida höll på att glida ner i en ny dvala hörde hon osammanhängande röster. Höga röster som vrålade omkring henne. Hon kikade försiktigt upp och såg Malfoy som skräckslaget tittade tillbaka ned på henne. Den sista tanken som slog henne innan hon återigen svimmade, var att hon antagligen inte var död än. Döden skulle ju trots allt vara fridfull. Hon försökte försiktigt att sära på ögonlocken, men stängde dem snabbt igen. Ljuset förvärrade smärtan som redan pulserade i hennes bakhuvud. ”Ida?” Det var Hermiones skrovliga röst som trängde sig in genom hennes trumhinnor. Ida grymtade till svar och försökte återigen öppna ögonen. De befann sig i sjukhusflygeln. Himlen utanför skiftade i violetta nyanser och ett par enstaka stjärnor hade börjat framträda. ”Jag lever”, kraxade hon fram och hostade till. Hermione såg rödgråten ut där hon satt placerad bredvid Idas säng. ”Det är ingen fara”, Hermione torkade snabbt bort tårarna som rann nedför hennes kind. ”Du skrämde mig bara så mycket i förmiddags. Jag borde ju vara van vid att se mina idiotiska vänner falla till marken under en Quidditchmatch. Men ditt fall var så dramatiskt.” ”Dramatiskt?” sade Ida och satte sig med en grimas till rätta i sängen. Det stod en kanna vatten på hennes sängbord. ”Hur gick det i matchen? Hur länge har jag varit borta?” Hon försökte sträcka sig efter vattenkannan men hela hennes kropp värkte i protest av den lilla ansträngningen. Hermione hällde istället upp ett glas vatten som Ida tacksamt tog emot. Hon drack girigt och väntade på att Hermione skulle utveckla sin historia. Tystnaden som följde gjorde Ida illa till mods. ”Säg det bara Hermione. Jag kommer få reda på det förr eller senare.” ”Du har varit medvetslös i åtta timmar”, började Hermione och verkade titta på allt annat utom Ida. ”Du föll av din kvast.” ”Det menar du inte”, muttrade Ida med en röst som dröp av sarkasm. Hermione kastade slutligen en irriterad blick på henne som Ida besvarade med ett sött leende. ”Du fick en dunkare i huvudet av Crabbe som gjorde så att du föll”, fortsatte Hermione med lätt ansträngd röst. ”och Malfoy försökte fånga dig.” Minnet som kändes mer lik en dröm flödade åter för hennes inre. Att hon låg på marken med Malfoy hukande över sig. Kalabaliken runt henne. All färg lämnade Idas ansikte. ”Alla vet, eller hur?” Hermione nickade innan hon fortsatte. ”Han lyckades nästan fånga dig efter att ha kastat en nedsaktningsformel, men han var inte tillräckligt snabb. Allting blev så stilla och alla blev knäpptysta när de förstod vad som hände framför dem.” ”Jag var vaken i någon sekund och jag minns det inte som knäpptyst”, sade Ida som hade blicken stint fäst på sin väninna. ”Det var knäpptyst fram till Seamus susade ned och började gorma på Malfoy. Det blev en dominoeffekt och kaoset brakade loss. De pausade matchen för det slutade med att alla quidditchspelare hade fötterna i marken samtidigt. Och när de väl återupptog matchen så avslutade Harry den inom ett par minuter.” Hermione verkade vilja säga något mer, men hon tvekade. Ida hade dock en bra gissning på vad henens bästa vän ville ha sagt. ”Det är många som är arga på mig va?” frågade hon och lyckades på något vis klämma fram ett litet, sorgset leende. ”Det är en underdrift”, svarade Hermione och gav ifrån sig ett litet skratt. ”Har någon annan varit här?” undrade Ida och kände en lätt rodnad sprida sig över hennes kinder. ”Ginny har varit här en stund och hon skulle komma tillbaka imorgon igen. Och sen har Malfoy suttit här med mig också.” suckade Hermione och masserade sin ena tinning. ”Men han blev så rastlös av oro och det gjorde mig tokig till slut. Så jag övertygade honom att gå härifrån en stund, gå ett varv runt slottet. Det har varit en så fruktansvärt lång dag. Och många gånger under dagen har jag försökt att förstå vad du ser i honom. Han är så fruktansvärt arrogant. Men,” Hon avbröt sig och hennes ansikte mjuknade något. ”hans ömsinthet mot dig. Jag trodde verkligen inte att han var kapabel till något sådant. Han vägrade släppa dig på Quidditchplanen och han skulle prompt bära upp dig hit själv.” Idas ansikte sprack upp i ett genuint leende och skulle just till att svara när Madam Pomfrey kom runt ett hörn. ”Så du är vaken nu miss Crawett, bra”, sade Madam Pomfrey och började genast utföra massa tester på Ida med sitt trollspö. ”Du borde sagt till mig direkt när hon vaknade miss Granger.” ”Förlåt Madam Pomfrey”, sade Hermione utan ett uns av ånger i rösten. ”Jaja, du får lov att gå nu i alla fall”, fortsatte Madam Pomfrey. ”Jag lovade att ni fick stanna tills miss Crawett här vaknade, men nu måste du gå så hon får vila.” ”Jag har vilat i flera timmar!” protesterade Ida medan sjuksköterskan hällde upp en rykande brygd, en kombination av sömndryck och skeletto-väx, åt Ida. ”Att vara medvetslös är inte att vila”, sade sköterskan strängt. ”Du har punkterat ena lungan, brutit flera revben och ditt vänstra ben är krossat. Dessutom har du en liten skallfraktur på det med! Jag behöver ha kvar dig för observation i åtminstone ett par nätter, så jag ser att allt läker som det ska. Desto mer du vilar, desto snabbare kommer du härifrån.” Ida suckade ljudligt men visste att det inte var lönt att argumentera emot. Hermione verkade ha kommit fram till samma slutsats och vinkade hejdå till sin bästa vän med ett löfte att komma tillbaka morgonen därpå. Ida drack lydigt upp den vidriga brygden Madam Pomfrey räckte henne. Brygden brände hennes strupe hela vägen ned till magen och någon minut senare gled hon in i en drömlös dvala. - Author's note: Ah, nu kommer vi äntligen till något jag längtat efter, avslöjandet och dramat som följer ♥ 9 jul, 2020 22:03
Detta inlägg ändrades senast 2020-07-14 kl. 21:18
|
Avis Fortunae
Elev |
Hihi, vad glad jag blir att du gillar mina kommentarer. Jag gillar dina också! Läste det här kapitlet direkt när det kom. Hög igenkänningsfaktor med hur det brukar vara innan en quidditchmatch. En sak som är ganska skön med den här historien är att det tack vare Voldys frånvaro inte finns så mycket 'elände' med, utan de lever ett ganska vanligt tonårsliv trots allt, dock med allt vad det innebär av drama. Och drama blir det ju verkligen i det här kapitlet!
Ida är verkligen en Gryffindor djupt in i själen: Det faktum att hon var nervös skulle hon aldrig erkänna. Det var hon alldeles för stolt för. Döden låg närmare till hands än att visa den minsta svaghet. Hennes insida kändes däremot lika skör som ett asplöv och hon skulle antagligen kunna gå sönder när som helst. Älskar hela scenen med dem innan matchen och att de inte låter konkurrensen komma emellan dem. Malfoy till och med stöttar Ida med hennes nervositet och så kaxar de lite lagom mot varandra. Ögonblicket när Ida vaknar upp en kort stund efter olyckan är så bra beskrivet: Hennes kropp kändes oregelbunden där den låg, som om hon landat på något som höll upp hennes överkropp. Såklart har Malfoy försökt rädda Ida. Att Seamus gormar på honom måste ju handla om svartsjuka. När jag läste att folk var arga på Ida kom det faktiskt lite som en överraskning. Malfoy gör inget ont när han hjälper henne, tvärtom, matchen betyder väl ingenting när någon har blivit skadad... Hermione och Ginny förstår det. Undrar dock vad skoningslösa Harry tycker ;P Det blir inte lätt. Lär ju bli drama, precis som du skriver! TIPS: Spoiler: Tryck här för att visa! Längtar till nästa kapitel! ♥♥♥ Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 13 jul, 2020 22:13 |
Trezzan
Elev |
Heeeej, jag är här nu. Men jag har ont i huvudet och mensvärk så jag måste sova istället för att vara vaken resten av natten och läsa resterande åtta kapitel... Men!
Du får äran att läsa mina extremt flummiga... öh - inputs? Än så länge. Alltså, jag vet inte ens vad jag försöker förmedla - så tell me to stop ifall det här inte funkar.... Spoiler: Tryck här för att visa! lol ok, ny spoiler. Spoiler: Tryck här för att visa! 14 jul, 2020 01:51 |
96hpevanescence
Elev |
Hej ♥
Nu kommer det mer att läsa, men först svar på kommentarer. Avis Fortunae - som vanligt tusen tack för kommentar, plus och tips ♥ Som jag sagt innan, älskar när du highlightar vad du gillade med kapitlet, och gällande varför de är arga kommer förklaras i de kommande kapitlen och det är även lite förklarat efter detta kapitlet Och den gifen... Spoiler: Tryck här för att visa! Trezzan - Alltså du ♥ Älskar din superlånga och superflummiga kommentar. Den får mig att känna mig som 14-15 år igen AND I LOVE IT. Och hahahahah du får vänja dig vid Romione, Ida is not sharing Draco (även om Dramione är det finaste shippet vi har). Och hahahha, nä </3 Seamus can't fight his feelings anymoooore. Han kan inte hjälpa det, liksom Draco inte kan hjälpa att han är superior Men det jag kan utläsa från din novell som ska vara en kommentar så verkar du ändå fortfarande gilla det du läser, så det glädjer mig ♥ Ska bli spännande när du är ikapp sen Men tack för plus och otrolig kommentar (och bra fanfic-tips) ♥ Nu ska vara tyst och låta er läsa! Enjoy ♥ Kapitel 18 Ett plötsligt, gnisslande ljud i den mörka sjukhusflygeln väckte Ida ur hennes sömn. I skenet från månens matta ljus avtecknades en lång och välbekant gestalt som just smugit in genom sjukhusflygelns dubbeldörrar. Hans silverblonda håret glänste vitt månskenet och Ida kunde inte hjälpa att hennes hjärta började rusa bara vid blotta åsynen av honom. ”Du är vaken”, sade Malfoy andlöst och skyndade fram till hennes sängkant. ”Jag är vaken”, var det enda hon hann säga innan Malfoy försiktigt tryckte sina läppar mot Idas. Hon försökte dra honom närmre intill sig men han drog sig snabbt undan igen. ”Tanten Pomfrey vägrade släppa in mig efter att hon skickat iväg Granger. Det är först nu jag fått tillfälle att komma hit igen.” Han pressade sina läppar mot hennes igen och hon besvarade den innerligt. Han avbröt den dock för snabbt igen och smekte försiktigt bandaget Ida fått lindat runt huvudet. ”Jag är verkligen så ledsen Crawett, om jag bara hade varit snabbare...” ”Det var inte ditt fel, jag lever antagligen tack vare dig”, mumlade Ida och placerade sin hand över hans. ”Hermione berättade för mig. Hon sa att du drev henne till vansinne i eftermiddags.” ”Under rätt förutsättningar hade det varit riktigt roligt”, flinade han och ett riktigt leende avspeglades i hans ansikte. ”Och jag är tacksam över att det var med Granger som jag hamnade tillsammans med, jag tror inte att jag hade stått ut med någon av de där andra du prompt ska umgås med.” ”De vill nog inte umgås med mig just nu”, mumlade Ida. Hon kände hur det brände bakom hennes ögonlock och det kändes förrädiskt tjockt i halsen. ”Jag är ledsen för det, Crawett”, sade Malfoy medan han flätade samman deras händer utan att egentligen låta särskilt ledsen. ”Men jag kunde inte låta dig falla utan att göra något. Finnigan hade förresten en hel del att säga gällande det. Man kan ju tycka att han borde bli lite tacksam över att jag dämpade ditt fall. Men han skrek på mig att släppa dig och när jag förklarade vår situation skrek han ännu högre att du aldrig skulle vara så korkad att du skulle bli tillsammans med mig. Han slutade skrika först när Ginny Weasley skrek åt honom att det var sant och att han framstod som en idiot.” Han flinade lite lätt vid minnet. Ida svarade inte utan tittade bedrövat ut genom fönstret. Det hon fruktat skulle hända i flera veckor hade nu skett. De hade fått reda på att hon ljugit för dem. ”Ångrar du det?” Hon hörde att han försökte låta nonchalant över frågan, men osäkerhet har alltid en benägenhet att sippra fram när man minst vill visa den. Ida suckade trött och makade på sig lite i sängen för att kunna göra plats åt honom att lägga sig bredvid henne. ”Inte egentligen”, viskade hon och grimaserade till av smärta när Malfoys tunga kropp lade sig ned bredvid henne. En osäkerhet hon sällan tidigare märkt hos honom gjorde henne än mer målmedveten att ha honom så nära sin egna kropp som möjligt. Smärtan rev i hennes kropp när hon grimaserande kröp närmare honom och beslutsamt tryckte sig mot hans bröstkorg. ”Men…?” frågade han när hon slutligen lagt sig tillrätta. ”Jag ångrar ingenting vi gjort”, förtydligade hon och smekte förstrött hans ena arm som stadigt höll henne på plats mot hans bröst. ”Men jag ångrar att jag höll det hemligt, av ingen annan orsak än feghet egentligen. Så Seamus har på sätt och vis fel, jag är visst så korkad.” Båda låg försjunkna i sina egna tankar och bara ljudet av deras egna andetag fyllde tystnaden. Ida tänkte främst på sina vänner, och vad de skulle säga när de träffades igen. Om de skulle komma till henne imorgon eller om det bara skulle vara Hermione och Ginny igen. Vad säger man ens till sina vänner när de kommit på en med att ha varit tillsammans med deras gemensamma fiende? Hur förklarar man det? Om någon kunde hållas ansvarig för detta, om man tänkte långdraget, så var det faktiskt professor Snigelhorns fel. Utan deras gemensamma projekt hade Ida aldrig tillbringat så mycket tid med Malfoy så att hon hade kunnat sänka sin gard och accepterat sina egna känslor. ”Crawett?” viskade Malfoy plötsligt och hon kikade försiktigt upp på honom. ”Vill du göra det här? Är du redo för att vi blir ett officiellt par?” ”Frågar du om jag vill bli din flickvän Draco Malfoy?” undrade hon med ett leende som återspeglade värmen som fyllde och svämmade över i hennes bröst. ”Min fråga är om du är redo för det?” Hans allvarliga ansikte sprack nästan ut i ett litet leende. ”Jag ser ingen mening med att försöka dölja det nu när alla redan vet, eftersom du valde att avslöja det inför precis hela skolan”, sade hon menande. ”Du gav mig inte mycket till val… Säg inte att du är arg för att jag gjorde det.” ”Nej, däremot är jag arg för att du lovade att jag inte skulle falla av min kvast”, sade hon och skrattade, men ångrade sig genast då det högg till i hennes revben. ”Jag lovade ingenting av den vidden”, fnös Malfoy. ”Dessutom ville jag mörda Crabbe efter att han svingat den där dunkaren mot dig.” ”Det är spelets regler, han gjorde inget fel. Jag är mest överraskad över att han faktiskt träffade mig”, mumlade Ida och Malfoy vibrerade av undertryckt skratt under henne. Hon kände hur tröttheten kom vällande över henne igen och gjorde hennes kropp tyngre och tyngre. ”Stanna hos mig”, viskade hon utmattat. Hon hann precis uppfatta Malfoys svar innan hon återigen drogs in i drömmarnas värld. ”Alltid.” Madam Pomfrey gav Malfoy en av de högsta och argaste utskällningar Ida någonsin hört morgonen därpå när hon fann honom nedkrupen i Idas säng. Under alla sina år som skolans sköterska hade Madam Pomfrey tydligen aldrig varit med om maken till fräckhet. Mr Malfoy hade ju äventyrat miss Crawetts hälsa! Madam Pomfrey tog 20 poäng från Slytherin och 10 poäng från Gryffindor, då Ida tydligen inte hade lika stor skuld i det hela. Därefter hotade sköterskan med att om han gjorde något liknande igen skulle han bli bannlyst från sjukhusflygeln. Ida hade fått kämpa med sitt ostyriga ansikte för att inte avslöja ett roat leende när Malfoy med rak rygg svassade ut ur sjukhusflygeln. Han hade uppenbarligen inte tagit sjuksköterskans ord till sig. ”Det är svårt att förstå att ni båda ska vara myndiga”, muttrade Madam Pomfrey medan hon undersökte Ida, som om Malfoy verkligen hade åsamkat henne nya skador under natten. ”Vi har bara sovit Madam Pomfrey”, sade Ida och försökte sitta så stilla hon bara kunde. ”Med tanke på mitt tillstånd vet jag inte hur vi skulle ha lyckats göra något annat.” Ida ångrade genast den sista meningen och blev pionröd i ansiktet. ”Det hör inte till saken, det är fortfarande oacceptabelt”, Skolsköterskan fortsatte att muttra medan hon räckte Ida bägare med skeletto-väx. ”Drick upp nu, så kommer du förhoppningsvis härifrån imorgon bitti.” Hermione och Ginny kom tillbaka senare under morgonen. ”Vill de fortfarande inte prata med mig?” var det första Ida sa när hon fick syn på Hermione. Hon försökte låta oberörd och glad, men lyckades dåligt. ”De är sårade Ida”, sade Hermione och satte sig ned. Hon hade med sig både sin egna och Idas skolväska, som hon nu räckte till sin väninna. ”Jag har för mig att du nämnde att du inte var helt färdig med din uppsats till örtläran.” ”Tack Hermione”, sade hon och tog emot den tunga väskan. ”Hur är det med dig, Ginny?” Ginny slog sig ned bredvid Hermione och gav ifrån sig en djup suck. ”Jag är helt slut. Min pojkvän är en idiot. Min bror är en ännu större idiot. Och jag orkar inte hantera idioter. Så nu tar vi tag i våra läxor istället, så jag får tänka på något annat.” ”Jag tänkte att vi…”, började Hermione men Ida avbröt henne. ”Vill de inte ha en förklaring från mig?” undrade hon. Hermione suckade och plötsligt såg Ida hur verkligt sorgsen hon såg ut. ”De är arga på oss med”, viskade hon med en vaksam blick mot madam Pomfrey. ”De blev inte glada när de förstod att vi redan visste. Och Ron… Jag vet inte om han mest arg på mig eller dig.” ”Ron är och kommer alltid vara en idiot”, fnös Ginny irriterat. ”De har ingen rätt att vara arga på er”, sade Ida lite för högt och väldigt irriterat. ”Det var min hemlighet och ni var goda nog som inte avslöjade den, för det var inte er sak att göra. Mig har de i alla fall rätt att vara arg på. Om jag inte varit fastkedjad i den här sängen hade jag gått raka vägen till dem och förklarat det på en gång.” ”Lugna dig”, viskade Hermione samtidigt som Madam Pomfrey sköt dem en misstänksam blick. ”Jag vet att du hade gjort det, men det får vänta tills du inte längre är sammanlänkad med den här sängen. Och börjar vi inte göra våra läxor nu kommer Madam Pomfrey att kasta ut oss innan vi ens hinner blinka.” Ida kunde inte säga emot det, utan plockade lydigt fram sin lärobok i örtlära och alla tre började skriva på sina respektive uppsatser. Koncentrationen infann sig dock inte hos Ida och hon kom på sig själv flera gånger med att bara stirra blankt på bokstäverna framför henne. Hon kunde inte låta bli att tänka på hennes vänners reaktion på hennes nya förhållande. Värst av allt, och det hon absolut inte tänkt på innan, var hur det hade påverkat Hermione och Ginny. De förtjänade verkligen inte det och Ida önskade att hon kunde få ta den dusten på en gång. Men liksom gårdagen verkade hennes Gryffindor-gäng undvika henne och sjukhusflygeln så gott de kunde. En plötslig rörelse vid ingången till sjukhusflygeln fick Ida att titta upp. Hennes ansikte sprack upp i ett genuint leende när Malfoy avslappnat gick fram mot henne. ”Crawett”, sade han och kysste försiktigt hennes bandagerade panna. Ida stelnade till, fullt medveten om deras lilla publik och av ren reflex drog hon sig undan från honom. Malfoy skakade menande på huvudet och lutade sig än närmare. ”Vänj dig”, mumlade han så nära hennes öra att det gav henne rysningar. ”Vi har ju inget att dölja längre, eller hur? Speciellt inte med tanke på att de har vetat om det ett tag redan.” Hans ena hand strök förstrött över hennes bandagerade huvud. Idas läppar formades till ett leende medan hennes hand sökte sig upp till Malfoys nacke. Båda två blev nästan helt omedvetna om Hermione och Ginny som delade menande blickar med varandra. Det var först när det hördes en högljudd harkling från Madam Pomfrey som Malfoy drog sig undan och satte sig på Idas andra sida, mittemot Hermione och Ginny. ”Granger, Weasley”, sade Malfoy som hälsning till dem, som om han just upptäckt att de satt där. ”Malfoy”, blev deras unisona svar. Hermione fortsatte demonstrativt att läsa i sin lärobok och Ginny mötte utmanande Malfoys blick. Han i sin tur var först med att bryta den genom att himla menande med ögonen. Dessutom verkade han vara på vippen att snäsa något åt henne, men Ida riktade en spark mot honom med sitt friska ben för att hindra det. Hon skakade varnande på huvudet när hans blick fästes på henne. Hon misstänkte att han fortfarande hade samvetskval över att hon överhuvudtaget befann sig i sjukhusflygeln och att det var därför han lydde henne. ”Är du ikapp med ditt skolarbete?” frågade Ida honom för att blidka honom ytterligare, trots att han troligen inte behövde det. ”Så gott som, jag har bara kvar de sista beräkningarna i talmagi”, sade han och kikade ned på Idas uppsats. ”Och du har örtläran. Och nu ser jag att du nämner två saker jag inte ens tänkt på, så tack för det.” Hermione tittade upp och såg ogillande på Slytherineleven som hånflinade tillbaka. ”Godkänner du inte mina tillvägagångsätt till ett högre betyg Granger?” ”Inte direkt Malfoy”, svarade hon med en fnysning. ”Du får mig att börja undra varför du ens är tillsammans med min bästa vän.” Malfoys hånflin växte. ”Är du svartsjuk Granger? Man kan ju tycka att om jag hade varit ambitiös borde jag ju valt häxan som har högst betyg. Men jag tror ärligt talat inte jag hade stått ut med ditt arroganta besserwisser-beteende.” Hermione blev högröd i ansiktet och skulle just svara när Ida avbröt dem. ”Ni är så lika varandra.” Hon skrattade till när båda två tittade förolämpat på henne. ”Det är bara ni själva som är för inskränkta för att ens kunna se det. Men tänk på det! Ni är båda ambitiösa, smarta och stolta.” Hermione och Malfoy såg på varandra och begrundade det Ida hade sagt i någon sekund innan de båda började att gapskratta. ”Nu ser du Granger, jag är inte tillsammans med henne för hennes intelligens skull.” ”Nej, jag tror Ida har något där”, lade sig Ginny i. ”Jag kan se det också, men Hermione är inte riktigt lika stolt som Malfoy.” ”Tack!” utropade Ida och log glädjestrålande mot Ginny. ”Jag hade ju nästan börjat tolerera dig Weasley efter igår”, sade Malfoy likgiltigt. ”Men det verkar ha varit fel av mig.” ”Håll käften Malfoy”, fnös Ginny, men Ida såg att ett litet leende spelade på hennes läppar. Förmiddagen övergick till eftermiddag utan några särskilda missöden. Madam Pomfrey hade mycket motvilligt gått med på att Hermione, Ginny och Malfoy skulle få äta lunch tillsammans med Ida. Sällskapet hade dessutom försökt göra sitt bästa att inte gå varandra på nerverna. Det resulterade i att de bara gnabbades sporadiskt. Ida lät dem hållas men himlade alltid menande med ögonen när de såg åt hennes håll. I brist på bättre ord kunde hon nästan annars tycka att de trots omständigheterna hade det ganska trevligt. Den bleka solen stod lågt på himlen när Ida nöjt satte Malfoys kung i schack. Hermione satt bredvid och läste obrytt en bok skriven i runskrift. Ginny satt och såg på schackspelet. Hon fungerade lite som en kombinerad maskot och konsult åt Ida. När Ida alltemellanåt såg på sina vänner stack det till av dåligt samvete. De skulle inte likt henne själv behöva vara fastkedjade i sjukhusflygeln. Var det någon som förtjänade pojkarnas ilska var det hon, inte Ginny och Hermione. Hon gjorde därför sitt bästa för att flickorna skulle förstå hur tacksam Ida var för att de var där. Hon ville inte att de skulle känna att de på något sätt trängde sig på bara för att Malfoy också var där, för det var inte den relationen hon ville ha. Och till hennes förvåning verkade Malfoy försöka göra likadant. Han måste ha förstått hur det låg till i flickornas elevhem och vilken stämning som för tillfället härjade där. Och att han var delvis ansvarig för det. ”Schackmatt”, sade plötsligt Malfoy triumferande och avbröt Idas tankegångar. Han hade lyckats lura henne till att tro att hon hade övertaget, när det egentligen hade varit tvärtom. ”Har du någonsin tänkt besegra mig?” Ida skulle just svara honom med en ful grimas när en välbekant siluett syntes i hennes ögonvrå. Hon vände snabbt blicken mot sjukhusflygelns ingång och hennes hjärta stannade vid åsynen av vem som stod där. - Author's note: MWAHAHAAH cliffhanger. Nejmen ja. Och anledningen till att pojkarna är sura och reagerade så starkt är just för att de är pojkar Skämt åsido, de är alla gryffindorare, de är känslomänniskor deluxe (tänk Harry i den femte boken och hur han ALDRIG kan hålla sin tunga när Snape säger något dumt, eller för all del Ron som också har ett ganska eldigt temprament. Och sen har vi Seamus, som också har nackdelen i denna ficen att han vill ha Ida ) och inte nog med det så är de sårade att Ida inte sa något själv. 16 jul, 2020 11:12 |
Du får inte svara på den här tråden.