The kiss of Judas (sv)

Självklart taggar jag dig, och så småningom kommer du förhoppningsvis att kunna fortsätta med den här storyn. Då är jag en ivrig läsare

Åh, förlåt att jag inte har taggat dig i "Tårar från himlen"! Jag ska försöka komma ihåg det!

Jag fattar helt! Det var nära att jag blev av med min dator över lovet men tack och lov blev den kvar här. Pauser kan vara nödvändigt, de kan vara skitjobbiga eller bara irriterande, men såklart att jag taggar dig i min ff ♥

EDIT: Jag såg att du pausat för nu - och det gör inget! Jag läser när du är tillbaka! ♥


OMG OMG OMG

Jag är en stenhård ny bevakare.

Jag älskar att läsa om unga Tom. Och om inte annat så lockade titeln hit mig - bibliska referenser är något jag inte kan undvika. Vi vet ju alla vem Judas är. Så jag undrar direkt vad det kan ha för betydelse för berättelsens gång.. Vem sviker vem?

Direkt från första kapitlet håller du fast mig. ( Och honestly, jag tänker på svengelska hela tiden, så ibland formulerar man sig grammatiskt rätt på engelska… fast orden är svenska. Det gör inget)

Åååh, 1943 - undrar om något om andra världskriget nämns!

Jag tänker så mycket på Narnia när de går längs tågperrongen. Och kan inte låta bli att le över manipulativa Tom och hur det fungerar så skickligt på Euphemia.

Och fastän ingen vet vad Tom gjort så har han en respektingivande aura. Det är nog den som Euphemia misstar för vetskap om vem Tom innerst inne är. Det är det ingen som vet.

Jag är dock lite förbryllad över vad det är som sker mellan Fleamont, Euphemia och Tom… Fast det kanske är meningen att göra mig förvirrad!

”Jag hade dåsat av direkt när jag hörde riktningen samtalet lutade åt, och de böljande landskapen som susar förbi”…

Här blir det lite fel i tempuset. Prövade att byta ut ”susar” mot ”susade”!

Och om jag får komma med ett förslag..

”Den area”
skulle kunna bytas ut till:
”Det utrymmet”

Tycker det är snyggt skrivet med ordet ”parar” då det verkligen beskriver synen som är. Förminskande till att de beter sig som djur…

Älskar gestaltningen av Abraxas som verkar ha livsmålet att tråka ut alla.

Sen har det råkat bli fel vid ”studerar” och står istället ”sutderar” ♥

Ååååååh hon har ringen!!!! Och den är obehaglig… Det vet vi ju med all säkerhet varför den är.

Mäktigt skrivet!

Kapitel 2 nu då!!!!

Jag tror att Tom nog kan läsa av Euphemia men låtsas inte om det. Som för att få henne att lita mer på honom - manipulativt som sagt!

OJ! Myrtle börjar få sitt rykte redan här. Men jag förstår hennes ilska! Och knappast ett spöke - mer en vålnad på grund av det hemska sättet hon dött på. Och Olive Hornby??? Vad har hon haft för involvering i detta. Mysteriet tätnar och jag är så nyfiken!

Jag slås plötsligt av en tanke. På att allt hat Tom hyst mot Potters och anledningen till att de blev de utvalda med sin son är på grund av relationen Euphemia och Tom hade… Vi får se! Det är superspännande i vilket fall som helst!

OCH VAD I HELA FRIDEN SA DUMBLIS OM TOM!?!?! Detta blir intressant. Och Tom är på spänn… Ingen annan än Dumbledore kan få honom så fokuserad…

Kapitel 3…

Tom och Euphemia har verkligen en annorlunda relation.

Något jag älskar när jag läser är liknelser som är egenskrivna och originella såsom denna:

”Benen vinglar under mig som om jag vore en sjösjuk sjöfarare på öppet vatten”

AHA! Älskar att hon heter Isolde. Är ännu mer fascinerad över faktumet att hon har Davidsstjärnan kring sin hals!!

Åh, bakgrundsinfo om Euphemia. Att hon också bott på barnhem. Det säger ju massor om Toms och Euphemias djupa relation till varandra.

Fröken klädnypa!!! ♥ ♥ ♥

”Försvar mot svartkonster går som en dans på rosor; rosor som är vissna, har tusentals sylvassa taggar och dansen river upp mina fotsulor så fort jag rör mig.”

HAHAHAHHA! JA XD


Du skriver att Euphemia skulle kunna urskilja Toms beröring även om hon vore en ”blind man” och jag tänker spontant att det kanske låter bättre med ”blind <kvinna>”. Because gUuurl power och vi alla behöver mer sådant i texter! Jag tänker konstant på det när jag skriver!

SJUKT SNYGG BESKRIVNING

”Hennes ilskna min och illröda, anmärkningsvärda näsa matchar hårsvallet som faller i kaskader över de nätta axlarna.”

Vad sluga de är som fuskar genom legilimensen! Men vad gulligt av Tom. ♥ c:

MEN ÅÅÅH VARFÖR SVARTNAR DET FÖR ÖGONEN!

Är det obehaget från ringen???

Omg

Längtar efter fortsättning!

(Och bevakar förstås?????)

Bevakar!!!
Fastnade för din inledning direkt. Den är annorlunda, och sådant tilltalar mig. Den verkar intressant på djupet. Jag har alltid fascinerats av historier om Tom, den han var innan han blev Voldemort. Jag är också nyfiken på Myrtle, och började ivrigt läsa när jag läst din beskrivning. Både hon och Tom är karaktärer som ofta glöms bort. Just det gör dem så intressanta att läsa om.

Euphemia verkar vara en spännande karaktär. Hon har inte haft det lätt och det sätter sina spår. Kanske är det därför hon och Tom funnit varandra? Jag känner ett stort medlidande för henne redan, som jag också känner för Tom. Ingen föds ond. Ibland finns det inga val. Ska bli spännande att se vilka vägar hon väljer.

Jag bevakar, och längtar efter fortsättningen när du känner att det finns tid och ork!

med kärlek,
Elzyii

TACK för ert tålamod och fantastiska stöd, bästa! Mycket har hänt sedan jag senast lade ut något här, och mycket händer för tillfället också. Här kommer i alla fall *äntligen* kapitel fyra! Hoppas hoppas hoppas ni tycker om det!

Avis Fortunae

Leoney

catradora favoritkritkern har varit i farten igen

Pixelow

Mintygirl89

Trezzan

Elzyii

Akatsuki, krambjörn, Velleity


Kapitel IV

Bländande vitt.
”FLEAMONT HARDWIN POTTER!”
Plötsligt; en hård, modifierad röst. Ilska? Nej - jag lyckas snappa upp undertonen av kärlek, oro.
”Otaliga gånger har jag bett dig ta det lugnt med den där förbannade kvastsporten. Lyssnar du någonsin på far din?” En dramatisk paus. ”NEJ! Ingenting verkar nå dig tills det värsta inträffar. Är du från vettet, din usling! Tänk dig för innan du bestämmer dig för att ge din gamle far en hjärtattack!”
Så mycket ljus…
”Äsch, nog har du fått dig en tillsägelse nu”, skrockar rösten. ”Ta hand om dig, min son. Men fy skäms!”
Prasslet som uppstår när illvrålet eldar upp sig själv följer. Hela min kropp värker. Jag vet inte om det är av utmattning eller självömkan.

”God eftermiddag, Euphemia.” Madrassens fjädrar knarrar i protest när någon dimper ned på änden. Det är självfallet Potter som sitter där; jag skulle inte ens behöva se för att veta det. Min mun blir torr; den vänliga tonen förvirrar mig. Jag förmår mig inte ens att påminna honom om att det är vid mitt efternamn han ska tilltala mig. Så jag låter bli att svara, betraktar istället den luftiga salen vi befinner oss i; eller i alla fall så gott det går. Min omgivning är suddig och ur fokus men jag märker att bortsett från oss, och någon stackare som kvider bakom ett skynke, är det helt tomt. Inte ens sjuksyster Pomfreys ständigt vakande öga syns till.
”Är dina revben läkta?” frågar jag försiktigt, famlar efter glasögonen på nattduksbordet intill. En våg av lättnad sköljer över mig när världen återigen blir skärpt och jag ser hur Potter roat höjer på ögonbrynen. De exceptionellt djupblå ögonen glittrar på ett sätt som ger mig en klump i halsen.
”Inte visste jag att min hälsa var av betydelse för dig”, svarar han med ett muntert leende. ”Du är så rar som frågar - de är läkta. Jag blir ju antagligen inte utskriven förrän till middagen eftersom de inte litar på min förmåga att hålla mig hel tills dess.” Brunetten gör ett försök att se sårad ut. Jag fnyser, vilket jag genast ångrar, då det blixtrar till av smärta i huvudet.
”Hur lyckas man ens?”
”Midnattsquidditch och eldwhisky, Effie lilla. Behöver jag säga mer?” Potter blinkar mystiskt. ”Jag kan ta med dig nästa gång!” Mitt nekande svar fastnar på tungspetsen när jag ser de genuint hoppfulla ögonen, så jag rycker på axlarna istället.

Fleamont Potter visar sig vara en välkommen fläkt av frisk luft. Jag skulle aldrig erkänna det för någon, men att han säger exakt vad han tänker är en lättnad - han lämnar mig aldrig vilseledd och letandes efter tvetydigheter. Visserligen börjar samtalen stelt och knackigt och jag får reda på att Fleamont, till min besvikelse, håller på Chudley Cannons. Fleamont förlitar sig på mig alldeles löjligt enkelt och vid slutet av min vistelse är jag tyvärr övertygad om att han kommer vara som en öppen bok i mina händer. Jag önskar till en viss del att jag kunde göra detsamma, men jag känner ingen lust för att säga något i stil med “jo, förresten, nu när vi ändå sitter här och lär känna varandra så kan det vara värt att nämna att jag är ganska säker på att min bästa vän mördat några personer?”. I mina ögon är våra djupaste hemligheter och mörkaste samveten på ganska olika nivåer. I Toms mening är en sådan ärlighet Fleamont besitter rent oförstånd, men är det inte på sätt och vis genialt att alltid tala rakt från hjärtat? Någon gång vid lunch dyker i alla fall den unge doktor Nettleberry upp, ger mig en helande brygd och säger att det nog måste vara låga blodsockerhalter. Jag är inte den enda som tar emot hans diagnos med en min av misstro. För visst, Nettleberry är utan tvekan en utomordentlig trollkarl, men sådana kontinuerliga svängningar i blodsockret upplevs nog endast av sockersjuka.

”Är det inte vår lilla Monty!” En sprudlande flickröst ekar genom salen, och Potters ögon lyser upp av igenkännande. Det är tidig eftermiddag nu, så jag misstänker att de precis ätit lunch i den Stora salen.
”Sök skydd! Rädda sig den som kan! Den vettlösa häxan Gigi har tagit sig ut ur Azkaban!”
Den brokiga trion som nu nått min sängkant faller i skratt, men den sista meningen sticker mig som en vass nål rakt i hjärtat och jag lyckas med möda pressa fram ett leende. Georgina Petulengro, den vettlösa häxan Gigi, verkar inte heller finna det underhållande. Jag har alltid beundrat henne i hemlighet - de färgglada sjalarna, gnistrande smyckena, stora kjolarna och klirrande armbanden hon alltid bär efter skoltid har alltid fascinerat mig.
”Ha ha, väldigt kul. Ni skrämmer Longbottom innan jag ens fått chansen att ge henne ett ordentligt första intryck.” Jag krymper omedvetet ihop när hon ser på mig; bara hennes närvaro gör mig överväldigad. ”Gigi.” En hand sträcks ut mot mig och jag tar den. ”Angenämt.”
”Gigi försöker bara få sig själv att se mogen ut.” Pojken som talar är blond och hans högra öga är gjort av glas. ”William Darling till din tjänst.” Han tar min hand och placerar sina läppar vid min vrist. En rodnad färgar mina kinder, något som får denne William Darling att skratta. Varken Gigi eller Potter ser särskilt imponerade ut, men den tredje trollkarlen, med slipsen slarvigt hängande runt halsen, verkar alldeles obrydd - liksom förhäxad. Den glasartade blicken är fästa på mitt vänstra långfinger. Den blänkande ringen reflekteras i de grå ögonen - Toms ring - samtidigt som rosor av rött blossar upp på hans hals.
”Vem hade kunnat tro det”, muttrar han. De olivfärgade händerna skakar när han sträcker sig efter mig. ”Uppståndelsestenen…”
En tillgjord harkling bakom oss bryter upp förtrollningen. Pojken bleknar till, fryser fast med handen i luften och jag sjunker ner i sängen.
”Vem kunde tro att Ian Starkweather trodde på skrönor?” Toms röst är mjuk och han avfyrar ett charmigt, övertygande leende, men jag hinner uppfatta flimret av raseri i hans ögon; jag ser hur ansiktsmusklerna rycker till av missnöje bakom den välsydda masken som Hogwarts omslagspojke. Bakom honom skrattar Avery, Lestrange, Molciber, Dolohov och Rosier hånfullt. Ian Starkweathers öronsnibbar blir knallröda av skam, och jag vill försvara honom, men orden vill inte forma sig och allting med Tom sveper mig in i maktlöshetens sluga famn.
”Ian är som en nifflare”, ursäktar William sig samtidigt som han ger Ian en hård blick. ”Han råkar på något sätt attrahera alla blänkande föremål, vilket är lite av ett problem.” Han nickar åt Gigis håll.
“Jag kan tänka mig det”, kontrar Tom med samma, honungsdrypande röst. “Jag skulle råda er, Starkweather, om att hålla era klåfingriga nypor borta från andras ägodelar. Jag kan tänka mig att jag inte är den enda här som inte uppskattar när mina saker hamnar i fel händer. Sådant beteende hör ju trots allt inte hemma på Hogwarts. Nå, om ni kan ursäkta mig - Euphemia, skulle du vara vänlig och göra mig sällskap till innergården?”
Tom sträcker ut sin hand mot mig att fatta tag i. Något med hans varning känns underligt bekant.

Antal ord: 1172

Du skriver på ett helt unikt sätt, med meningar som är små konstverk i sig:

Madrassens fjädrar knarrar i protest när någon dimper ned på änden.

Istället för att skriva att någon sätter sig på sängen...jag vill också kunna skriva så här! Läser och lär

Dessutom är din idé så spännande, med Euphemia och Tom. Jag kan tänka mig att han är ganska...kontrollerande? När han sa det där:

Jag skulle råda er, Starkweather, om att hålla era klåfingriga nypor borta från andras ägodelar.

Då tänker jag direkt att det egentligen inte är ringen han menar, utan Euphemia. Undrar vad han ska säga till henne nu? Ser fram emot nästa del!

Jag måste ha missat detta! Men jag har nu läst och ojojoj jag märker hur jag saknat den här berättelsen, hur jag saknat dig i ff-forumet! Kapitlet var super, historien du berättar är så fantastisk och idéen är underbar! Hoppas att datorproblemet är löst så att du får skriva mer!