Life in Nacra - PRS Emma07 och SiriusLupin

För en stund så kändes allt det där andra, allt det innebar med att nu vara kung, så långt borta vilket var en skön undanflykt ifrån den normala vardagen. Att för en stund bara få känna sig som en helt vanlig familj, en just nu väldigt lycklig sådan. Han hade svårt att förstå hur något så litet kunde vara så otroligt vackert. Han skakade lite lätt på huvudet åt hennes förklaring då hon återigen tog upp deras bråk.
"Nejdå, du var upprörd och det var väl inte det minsta konstigt att du gjorde så då." försäkrade han henne, allt det där hade känts så avlägset för en stund men det var också skönt att kunna tala ut om det.

"Men det är inte okej. Inte hur jag halvt kickade ut dig." Sa hon och försökte ändra för att se upp på honom. Visste inte vad hon skulle gjort om något hemskt hade hänt honom utan säga ett hejdå. Om det som hade hänt honom på vägen hem som var allvarligare skada. Eller om hon hade förlorat barnet medan hon var sjuk, visste inte vad hon skulle göra av sitt liv så. Eller ens om det värsta hade hänt henne och han kom hem till ett tomt hem.
"Jag borde inte gjort det. Inte när jag visste du skulle vara borta så länge." Fortsatte hon, slog ner blicken mot bebisen i famnen när han rörde sig lite. Tog lätt tag i hans lilla hand. Hur kunde man vara så liten och allt fungera.
"Jag är riktigt ledsen, och all stress och press på dig.."

Axil låg ner på hennes säng, flyttade blicken från taket till Janet. Hade behövt vila upp något efter den utmattade dagen. Eller nästan de båda två veckorna. Också med nyheten som hade kommit ner som en bomb. Ville verkligen inte att det som hade hänt Florence skulle hända henne. Även om de vann i längden när man fick en sånt litet barn som var helt magiskt.
"Du vet det vi pratade om innan. Vi kan ju inte bo här kvar om liksom nio månader." Hade ingen aning om hur långt gången hon var men kunde kanske räkna de tillfällena de hade haft.

Jasper skakade lite smått på huvudet åt henne, kanske mest för att avfärda hennes ursäkter.
"Det kanske inte var den bästa tajmingen, men det gör verkligen inget. Det viktigaste är att du, ni, är välbehållna." Sade han uppriktigt, det hade varit en tuff resa nästan enbart tack vare hur de skiljts åt. Men samtidigt kändes det som om den första tidens känslor hade lugnat sig med tiden och istället övergått till nån sorts förståelse istället.

Janet rätade lite på sig då han tog till orda, lade huvudet lite på sned. Hon förstod vart han ville komma, men samtidigt ville hon höra mer från honom hur han tänkte.
"Du menar att du vill det?" frågade hon mjukt, men han hade ju rätt - de kunde inte bo kvar såhär. På ett vis kunde hon nästan känna att hon tvingade in honom i det, men hon hoppades innerligt att det inte var en känsla han delade med henne.

Florence skakade långsamt på huvudet, ville inte göra för mycket rörelser för snabbt. Ville verkligen inte lämna det där. Hade tänkt i dagar om vad hon skulle göra för att göra allt rätt och berätta alt vad hon kände och inte skälla ut honom. Men nu kändes det så svårt att formulera dem och speciellt när han bara skakade av sig de orden och acceptera som det var. Förstod nog inte vad han hade upplevt med att komma hem till henne så sjuk och i fara i livet. Särade åter på läpparna för att säga emot honom. Men när hon såg honom där, hur han verkligen bara verkade bry sig om att ha sin son och fru vid livet hindrade hon sig. Drog in ett andetag för försöka släppa den ånggern hon hade. Satt där en stund i tystnad till barnet gjorde sig påmind.
"Du har känt honom längre än jag. Har du funderat på vad han ska heta?" Frågade hon, flyttade händerna så att han skulle ta honom men också så hon kunde ändra hur hon låg om han ville sätta eller lägga sig bättre.

Axil höll väntandes blicken på henne, vore väl egentligen det första man gjorde men deras relation hade gått ganska snabbt. Precid som för kungen och drottningen. Han satte sig bättre upp vriden mot henne. Gick inte riktigt att slappna av och bara sova ut. Inte när så mycket hade förändrats på en halvdag.
"Ja det vill jag." Började han efter ha tagit ett djupt andetag, blev en läskig sanning när de orden lämnade hans tankar. Följden av ord hade han nog aldrig trott att han skulle säga till någon eller ens till sig själv.
"Det är med dig jag vill spendera mitt liv och bo med. Så ja.. jag vill vi ska tillsammans." Ett leende klädde hans läppar långsamt.

Han ville protestera mot att han skulle ha känt honom längre, hon hade ju trots allt burit på honom under de senaste nio månaderna. Men det kändes som en petitess inte värd att ta upp tid i en stund som denna. Även om det kanske känts som om det mest börjat i kaos, så var han övertygad om att det i framtiden skulle vara ett av hans allra käraste minnen. Han dröjde dock ändå något med svar på hennes fråga, ville inte svara något helt förhastat.
"Vad tror du om Caleb?" föreslog han efter några sekunders dröjsmål, de hade ju så smått diskuterat lite namn innan och det kändes som ett passande namn åt den lille.
"Vill du att jag tar honom?" frågade han mjukt då hon flyttade på sig så, ville inte riskera att missta hinten då han ändå ville att hon skulle ha honom så länge som möjligt.

Janet vred sig lite lätt åt hans håll, samtidigt som ett leende spred sig över hennes läppar tack vare hans svar. Det var en enorm lättnad att höra honom säga så, att få det svart på vitt. Det var en sten som lättade från hennes hjärta, en oro hon äntligen kunde släppa taget om.
"Tack. Jag vill inget hellre än att bara få vara med dig." svarade hon mjukt.

Florence rörde försiktigt den lilla pojkens kind, hur len hans hud var men hon än hade oro för honom. Att hon inte var utom fara men ville verkligen inte lämna honom, inte när han äntligen var här och allting kändes så perfekt. Också att ha Jasper hos sig igen. Ville inte glömma det hon hade behandlat honom men nu ville hon bara ha sin familj igen. Göra allt för skydda dem även om det var svårt från sängen där hon låg. Flyttade handen ner mot deras son hand som grep efter något i luften medan hon funderade över hans förslag. Nickade tillslut.
"Caleb låter otroligt passande för honom." Sa hon lågt, lät honom ta honom och sjönk ner trött på kudden med händerna knäppta på magen. Att han en gång ganska nyligen fick plats där, hur tomt det nu kändes men också hon mådde så mycket bättre.

"Har du någon aning om hur lätt det är att få tag I något? Jag menar.. vi är nog inte de bästa kunderna eftersom vi är ogifta, jag är inte ens född i denna stad." Sa han och rörde långsamt hennes arm. Kunde inte förstå hur snabbt det hade gått och ville komma så mycket närmare och spendera tiden med henne.

Jasper såg på de båda, kunde inte se sig mätt på dem. De båda var så otroligt vackra, och perfekta. Även om deras bråk innan han rest säkert skulle ligga kvar i minnet ett tag så kändes det alltför oviktigt nu i relation till det här. Dessutom kändes det som om de då sårade känslorna hade gått över igen.
"Då blir han en liten Caleb." Log han mjukt, det kändes verkligen passande för den lille krabaten. Tog försiktigt över honom i sin famn igen, det kändes så otroligt ovant att hålla sin egen son i famnen. En overklig, men helt fantastisk känsla.
"Hur känner du dig?" frågade han henne mjukt.

Janet tvekade lite, hade ju inte direkt den största erfarenheten av att söka bostad här direkt. Hon hade haft en väldig tur att Florence erbjudit henne det här rummet.
"Nej, det har du väl rätt i. Men samtidigt borde det vara ett plus att vi arbetar här?" föreslog hon, det kändes ändå som något prestigehöjande för en eventuell hyresvärd att dess hyresgäster arbetade vid hovet.

Det trötta leendet höll sig kvar på hennes läppar av att se dem två tillsammans. Han kändes verklige som de bästa far man kunde tänka sig. Visste att han skulle göra allt för att ta hand om sin son och trots att de var en bit ifrån varandra så fann hon att hans son var äldst likt honom. Inte för att någon skulle tvivla på kungen nog, men det lugnade henne lite. Och för det betydde att sonen skulle vara en otroligt söt och stilig pojke. Florence vände upp blicken mot takt medan hon funderade över hans fråga. Hur mycket skulle hon berätta? Ville verkligen inteoroa honom, inte nu när han var den som höll det mesta i schack. Inte för hon hade gjort några kungliga sysslor direkt, de flesta hade nog inte gått med på det och sen hade hon blivit sjuk. Nickade långsamt medan hon vände huvudet mot honom.
"Bättre än jag gjort på länge, trodde inte något så litet so han kunde dra så mycket energi och lust ur kroppen. en jag skulle inte tro jag är frisk.'' Såg till sidan om honom till det lilla bordet där det stod tomma flaskor, öppnade men också torkade och färska växter av lika sig. Hade ingen aning om vad hn hade fått i sig, speciellt inte den dagen men inte dem senaste dagarna heller.
"Hur mår u? Har någon kollat till din panna?" Frågade hon efter ha harklat sig lätt.

''Jo det är sant, och detvå skulle säkert hjälpa oss utan något som helst krav tillbaka men det vore ganska skönt att lyckas med detta bara vi två.'' Sa han med ett djupt andetag och lutade sitt huvud mer makt mot söänggaveln och blicken upp i taket. Sig skulle de också behöva ta nästa steg i relationen, eller rättare sagt alla steg på en och samma gång och gifta sig. Me et kändes otroligt skrämmande att göra. Så mycket värre än det att flytta ihop.Nog hade det att göra med att han inte hade set en enda relation som mådde bra i ett äktenskap. Dock borde de ha ganska gott om tid med det, hon kunde ju inte vara så långt gången. så nog skulle det inte synas på i alla fall några veckor, förhoppningsvis månader.

Jasper dröjde med blicken på lilla Caleb, innan han återigen lyfte den till Florence och log mjukt. Han kände sig så orimligt stolt över de båda, men mest över henne som hade gått igenom allt det här med bravur. Att hon verkade så pass pigg nu trots hur hennes mående verkat innan, hon hade verkligen skrämt upp honom där en sväng.
"Hur länge har du varit dålig?" frågade han mjukt, önskade innerligt att han hade tillkallats tidigare så att han hade kunnat finnas där för henne men det var inget att göra åt nu. Dessutom borde han ha vetat bättre än att ens ge sig av när det hade varit så pass kort tid kvar innan födseln. Han skakade avfärdande på huvudet åt hennes fråga.
"Det är ingen fara med det, Reol kollade till det på vägen hit." Reol var förvisso bara en erfaren soldat och ingen helare, men Jasper trodde mest det såg värre ut än vad det var. Han hade knappt ens tänkt på det efter själva skadan men å andra sidan hade han också haft väldigt mycket annat i huvudet nu sedan han kom hem.

Janet nickade instämmande åt hans ord, tvivlade inte en sekund på att Florence och Jasper skulle vilja hjälpa dem så fort dem hörde det. Men precis som Axil sade så skulle det kännas bättre om de klarade av det mer självständigt, om de inte behövde deras hjälp i allt även om hon uppskattade deras försök.
"Ja, det skulle kännas bättre." Instämde hon och såg på honom.
"Vad tror du om att vi letar runt lite de närmsta dagarna? Försöker hitta något, och känns det helt omöjligt får vi ta emot deras hjälp då?" Föreslog hon i mjuk ton.

Låg stilla med blicken på de två, nog hjälpte deras närhet henne något otroligt för åtminstone närma sig så att hon blev friskare genom få henne att slappna av mer. Att ha de två hon älskade så nära varandra.
''Så som jag var när du kom tillbaka?'' Hon harklade sig lätt medan hon tänkte tillbaka, febern som hade fått henne att bli så förvirrad och tappa bort dagarna gjorde inte minnet bättre. Om någon var det Janet som hade koll på sånt, hon hade inte lämnat hennes sida. Behövde träffa och prata med henne också. Speciellt om det hon berättat. Hoppades ändå Axil hade fått den infon nu.
''Ett.. två dygn? Skulle nog inte klara mig om du inte kom hem när du gjorde.'' Hon behövde vara ärlig mot honom, hon var ännu inte frisk och kanske kunde någon komplikation från födseln slå till.
''Fick en förkylning bara någon dag efter du åkt ivä.'' Florence såg upp mot honom med en trött blick. Han hade gjort så hon kämpade för att se honom en sista gång. Förstod att de ville vänta så länge som möjligt men kanske hade de tvingat att skära ut Caleb om hon inte orkat. Tyckte sig ha sett något som blänkte till.
Hon nickade långsamt, var bra att någon kollade till det. Det kunde bli farligt, det visste hon.

''Det låter bra. Då kan vi ju också se till så dem två får tid tillsammans. De kommer behöva det. Aldrig sett honom sakna någon så mycket och trodde verkligen inte när jag såg honom första gången att han skulle passa så bra som far.'' Sa Axil och nickade lätt. Kändes som de två också behövde tid ihop, prata om att de två faktiskt skulle bli föräldrar vilket var ännu mer osannolikt. Flyttade sig lite närmare henne, lät armen om henne för dra in henne i en kram.