Sticks and stones [PRS]

Carpaccio. Madison känner sig aningen dum när hon hör det ordet, för hon har faktiskt ingen aning om vad det är för något. Hon har hört det förut, Henry är väldigt förtjust i det, men det har aldrig riktigt fastnat i skallen på henne.
”Det blir bra, aldrig provat innan så hoppas du leder mig på goda vägar,” svarar hon med ett litet leende på läpparna. Åh, med tryffelolja, det låter väldigt gott faktiskt. Hon är så pass hungrig att hon nästan skulle kunna slänga i sig vad som helst vid det här laget. Tjugoåringen har inte ätit någonting under dagens gång, och inte heller någon middag under gårdagen. Hon har ett litet problem med maten ibland, en tendens att glömma bort det. När hon var yngre hade problemet varit betydligt större, det hon fick i sig kom strax därefter ut ur hennes mun. Det är en sak som hon inte berättat om för Yuxuan, men det är väl inte någonting hon behöver klargöra, eller hur? Hon har haft problem med det, men nu är de där negativa tankegångarna nästintill helt borta. De blåa ögonen stryker sig över den äldres ansikte, hans kinder har blivit mer rosiga, röda. Är det pågrund av den plötsliga förändringen från kyla till värme, eller är det någonting annat? Hon kan inte undgå att hoppas på att det är någonting annat, men hon tvivlar starkt på det.

När Yuxuan sedan börjar prata om mönster, hur han ser sliten ut åtminstone någon gång i månaden så rynkar Madison på ögonbrynen. Visst har hon sett att han ser sliten ut tidigare, det händer rätt ofta, men hon hade inte riktigt tänkt så mycket på det. Eller ja, hon hade inte tänkt på att det var så ofta och någon gång i månaden.
”Nej.. det hade jag inte. Menar du att det finns ett mönster?” När den två år äldre sedan försöker bortförklara sig så höjer hon på ögonbrynen, han verkar oerhört kluven över vad det är han ska säga. Uppenbarligen så finns det ett mönster, och kanske det finns en del av henne som inser vad det kan vara, men samtidigt så låter det helt galet. Hon känner sig nästan töntig som ens kommer på den tanken, varulvar existerar inte. Gud, Yuxuan skulle säkert reta gallfeber på henne om hon ens nämnde det, men ändå så bestämmer hon sig för att göra det. ”Du är inte en varulv, eller?” Hon säger det skämtsamt, men helt ärligt så det lite av en genuin fråga.

Gud vad gott det ska bli med mat, och vin. Den här gången har Madison beställt rött vin, vilket hon ser framemot väldigt mycket. När Yuxuan lutar sig framåt så skimrar de levande ljusen vackert över hans ansikte. Det är väldigt fint, han ser varm ut, välkomnande, med sina bruna ögon. Visst är han sliten, men han är fortfarande fin. När den två år äldre mannen sedan frågar om hon själv mår så flackar hon lite med blicken, innan den tillslut fäster sig vid honom. Ja, hur mår hon egentligen?
”Jo, vi stötte på varandra för några dagar sedan, som du kanske ser.” Säger hon och pekar lite snabbt på det blåa runt hennes öga. Det känns konstigt att prata om det, men samtidigt så känns det rätt. Som att hon borde prata med Yuxuan om det. ”Men det blir det sista mötet, det är jag rätt säker på.”

Åh, Yuxuan hade definitivt lett Madison in på en riktigt god väg med den där carpaccion. Eller han var åtminstone ganska så övertygad om det, med tanke på hur gott han själv tyckte att det var. Sedan kunde det ju visa sig att hon tyckte att det smakade pest, men han hade svårt att föreställa sig det. Gillade man tryffel så gillade men den här restaurangens carpaccio, de gick mer eller mindre hand i hand. Rått nötkött hade inte någon stark smak direkt, så oljan de hällde på maskerade allt det där vilda, eller vad man nu skulle kalla det för. Det var helt enkelt gott, punkt slut.

Det tog inte många minuter innan vinet anlände till bordet, en flaska vitt och brett tt glas med rött åt Madison. Ja, nu satt han mycket ritkigt där och halsade vin igen, men han var så nervös att han behövde den där alkoholen. Utan den skulle han bara vara skum och darrig, hur underligt det än må ha låtit.
Yuxuan förde glaset mot läpparna och smuttade lätt på den ljusa drycken. Okej, han behövde det där, efter en vecka av rent elände. Och väldigt mycket pälstussar överallt, för tydligen tappade han pälsen när han var stressad. Inte så att det märktes på honom, men det blev ganska så evident när stora tovor låg utspridda lite här som var. Inte hade någon städat upp dem heller, utan de låg fortfarande utspridda och såg sorgliga ut. Stackars päls.

Just som han sedan skulle ta ytterligare en klunk, satte Yuxuan i halsen. Vad hade Madison precis sagt? Visst, han hade själv slängt ur sig något ganska så underligt, men hur fan hade hon lyckats dra den slutsatsen? Eller kommit fram till den teorin, eller vad det nu var?
”Ursäkta?” Kraxade tjugotvååringen och försökte hämta andan. ”Nej, det är väl klart att..? Jag är inte- nej, sånt existerar inte ens”, fortsatte han halvt desperat och plockade upp glaset med vatten istället, som han halsade på mindre än en sekund. Hah, varför fick han ens panik över något sånt? Hon skämtade säkert med honom, för varken tomtar eller troll eller varulvar existerade, det visste ju varenda kotte.
”Du är rolig du”, konstaterade han efter att han äntligen lyckats samla sig själv igen, och tog en klunk av vinet. ”Vad är det med mig som får dig att ens ställa den frågan? Är inte ens hårig..” Yuxuan släppte ur sig ett nervöst skratt och vände blicken ner mot bordet, bort från den yngre kvinnans trevliga ansikte. Fan.

Det Madison berättade därnäst fick den äldre att rynka på ögonbrynen, för att inte tala om hur hans hjärta sjönk. Raka vägen ner till tårna. Underbart.
”Jo, jag antog nästan det”, mumlade han och pillade lite med bordsduken, medan tänderna gnagde i underläppen. ”Hade nästan hoppats på att han inte skulle våga sig tillbaka, men..han är uppenbarligen helt sjuk i skallen, så är inte förvånad heller”, fortsatte han tyst och vände tillbaka de mörka ögonen mot tjugoåringen. ”Är du okej? Jag borde ha..jag vet inte..dödat honom? Eller jag vet inte..”

Om Yuxuan bara kunnat brista ut i skratt som en vanlig människa och låtsats som ingenting, hade det hela nog inte slutat med att Madison blivit genuint misstänksam. Först hade hon troligen inte ens varit det, men efter att han betett sig sådär suspekt var det inte konstigt att hon började ifrågasätta naturens lagar. För han var helt övertygad om att hon inte gjort det innan. Fint, nu hade han gått och grävt ner sig i ett hål igen.
”Att jag blir sjuk ja, det är som att mitt immunförsvar går efter någon slags klocka”, sade den äldre och log blekt mot servitören, som försiktigt placerade förrätten vid bordets mitt. Det där hade varit en bra förklaring va? Jo, det tyckte han nog ändå. Nu var det bara att hålla fast vid den historien och förklara bort resten, lätt som en plätt.
”Hade inte du blivit lite nervös om någon frågat om du var en..ehm..varulv?” Undrade tjugotvååringen med ett frustande och plockade upp gaffeln, bara för att därefter ta för sig av carpaccion. ”Eller nervös och nervös, snarare osäker? Brukar inte varulvar framställas som fula och håriga typ? Blev liksom orolig att du tycker att jag är ful och hårig”, fortsatte han och stoppade in det tunna, råa köttet i munnen. Det kändes extra bra att sitta och komma på ursäkter när han satt och åt rått kött, något som varulvar för övrigt var kända att göra, även om det brukade handla om ännu mer råa saker. Saker med en puls, typ. Men det kvittade, det kändes ändå väldigt ironiskt.

Med en lätt suck lutade Yuxuan sig tillbaka och plockade upp vinglaset ännu en gång, varpå han tog några klunkar. Seså, Madison trodde inte på allvar att han var en varulv, hon skämtade bara. Och att hon ens ställt frågan till att börja med berodde ju helt på honom själv. Han var helt enkelt extremt taktlös.
De mörka ögonen strök sig över den yngre kvinnan när han sedan lutade sig framåt för att norpa ytterligare en bit med kött. Hade han inte varit så grymt generad hela tiden, hade han nog suttit och betraktat henne nonstop. Hon var liksom behaglig att vila ögonen på, med sina kristallblå ögon och mörkblonda, tjocka hår och alldeles för lockande läppar. Urk, han var verkligen förälskad, det gick inte att förneka längre. Han var hundra procent attraherad av henne, och inte bara när det kom till det fysiska, utan även hennes personlighet och sätt att tänka..Yuxuan grimaserade för sig själv och drog frustrerat händerna genom håret. Gud, han hade problem. Jävla skit.

”Vad hade han ens att vara svartsjuk över? En halv kyss som inte ledde någonstans?” Tjugotvååringen skrattade torrt till, innan ansiktet genast mjukande. ”Förlåt, jag ska inte hata på kyssen..för jag uppskattade den verkligen”, mumlade han därefter och kände hur kinderna återigen hettade till. ”Och jag uppskattar dig, väldigt mycket”, fortsatte han tyst och petade omkring med gaffeln i maten, med tänderna grävandes i underläppen. Nåväl, det var ju bra att Madison hade gått till polisen, på samma sätt som det var bra att han åtminstone lyckats skrämma Michael. Uppenbarligen inte tillräckligt, så nästa gång han visade sitt fula tryne fick han väl sätta igång sin lilla skräckshow, ingen skulle tro på honom ändå.
”Jag är bara glad att du är okej”, konstaterade Yuxuan och rätade lite på ryggen. ”Du ska inte behöva känna dig otrygg bara för att han saknar hjärnceller..hoppas han blir inslängd någonstans bakom lås och bom.”

Fan, det verkade som om Madison gått och övertygat sig själv om att Yuxuan faktiskt var en varulv, åtminstone med tanke på hur hon pratade om det. Men längre än så skulle hon inte lyckas föra sin lilla utredning. Det fanns ingenting med tjugotvååringen just i den stunden som talade för att han inte var hundra procent mänsklig. För att han såg lite sliten och trött ut kunde ju bero på fullständigt vanliga anledningar. Typ som en förkylning eller något annat alldagligt. Hon skulle helt enkelt inte kunna bevisa något och då skulle de där misstankarna hon dragit på sig tyna bort. Åtminstone förr eller senare.
”Nej, jag är inte någon varulv”, försäkrade han och himlade med ögonen. Jösses, att de ens hade den här konversationen, även om den var på skämt, fick den äldres hjärna att göra ont. Varför hade han inte vara kunnat hålla käften förut? Varför hade han varit tvungen att säga sådär?
Med en lätt suck vilade han kinden mot en av händerna och betraktade Madison. Det kändes fortfarande otroligt farligt att kolla på henne, men han ville försöka lista ut vad det var hon egentligen tänkte.
”Madison”, började Yuxuan och masserade försiktigt sinna tinningar, med ett otydbart uttryck strykandes över ansiktet. ”Varulvar existerar inte, så varför skulle vampyrer göra det?” Och det var ju faktiskt så att han inte hade någon aning om just vampyrer existerade. Han misstänkte förvisso att de gjorde det, men han hade inte direkt fått det bekräftat heller. Så vem fan visste? Gud kanske?

”Hm? Visst är det? Skulle lätt kunna äta typ tio tallrikar, men det skulle förstöra min plånbok”, sade Yuxuan och skrattade till. Därefter fiskade han upp en bit av det tunna köttet på gaffeln och placerade den på Madisons tallrik. Alltså den där lilla tallriken som brukade finnas till för bröd och sånt. Om hon nu tyckte om maten ville han inte äta upp den för henne, så det var bäst att se till att hon åtminstone fick några tuggor innan han spann utom kontroll och slukade allt. Hans aptit var som sagt hemskt problematisk och allt annat än normal. Vem åt tre kilo kött utan att blinka liksom? En galning, uppenbarligen.

”Han är helt knäpp”, konstaterade Yuxuan och öste på ännu mer kött på den yngre kvinnans tallrik. Sådär, nu hade hon fått ungefär hälften. Det enda som kvarstod var att inte sträcka gaffeln över bordet och börja äta av det han räddat åt henne. Ja, han hade mycket riktigt problem.
”Men..hade nog också blivit svartsjuk..även om jag inte vill erkänna det”, erkände han efter en stunds tystnad. Det var dumt, otroligt dumt, men han kunde inte hjälpa det. Och självfallet hade han aldrig blivit sådär våldsamt svartsjuk, men lite purken? Väldigt omoget och fjantigt, men men. Han skyllde på sin ärthjärna, det fanns ändå inte mycket annat att göra.
”Gör du? Trodde helt ärligt att du tyckte jag var jobbig..att du tycker att jag är jobbig.” Tjugotvååringen ryckte lite på axlarna, innan han hastigt lutade sig tillbaka i stolen när varmrätten anlände. Bra, han hade redan fått i sig två glas med vin så det var bäst att fylla på magen med något annat.
”Hoppas bara han är smart nog att följa det beslutet då, för tvivlar helt ärligt på det.”

Okej, middagen kanske blev lite halvskum med tanke på konversationerna de hade, men det var trevligt! Väldigt trevligt faktiskt, och mysigt. Brasan sprakade i hörnet och snön dalade ner utanför det stora fönstret, samtidigt som de smuttade på vinet och tog för sig av maten. Sedan pratade de om lite allt möjligt - typ som mat, resor och staden. Vanliga saker helt enkelt, inget konstigt. Inte om varulvar och vampyrer i alla fall, något som Yuxuan var högst tacksam över. För grejen var att han inte bara hatade att han var annorlunda, han skämdes också. Så att sitta och prata om det, och ljuga om det, kändes inte någe vidare. Nej, det kändes snarare ganska pissigt, så det var skönt att de kommit bort från den konversationen och in på något annat. Egentligen var det dock ganska underligt att de gjort det, med tanke på att båda två fått i sig en hel del vin och började bli allt annat än nyktra, men men. Det kvittade, han var nöjd i vilket fall.

Efter att notan sedan var betald, började Yuxuan dra på sig jackan Madison tagit med sig. Han bytte även skor och lade ner det andra paret i påsen, som han naturligtvis planerade att ge tillbaka. Bara han fick chansen att ta med sig grejerna hem skulle det inte vara något problem, han kunde bara tömma dem på golvet i dörröppningen.
”Är du redo att dra?” Undrade den äldre, som var alldeles röd om kinderna. Tacka alkoholen, och att han var allmänt pinsam av sig. Inte kunde väl tjugoåringen tycka om någon som honom? Någon som var både taktlös och spänd på samma gång, plus att han hade kapaciteten att vara våldsam. Nu hade Michael förtjänat att bli slagen både gul och blå, men ändå. Det hade också visat att han inte var så oskyldig som han kanske såg ut, vilket han inte heller var. Hah, han var så långt ifrån oskyldig man kunde komma. Madison förtjänade någon så mycket bättre, om det nu var så att hon gillade honom, vilket han inte var helt säker på. Usch, han hatade att ha så många tankar i skallen, det var irriterande.

När de slutligen kom tillbaka ut i kylan hade Yuxuan lite svårt att hålla sig på benen. Främst för att han inte var helt nykter, men också för att det var halt. Han tänkte dock skylla på halkan, för han tänkte inte erkänna att han var småfull.
”Var det okej? Middagen alltså?” Undrade tjugotvååringen och grävde ner händerna i fickorna, medan påsen hängde vid sidan och dinglade. ”Vet att det inte gör någonting okej på långa vägar, men..jag tyckte det var trevligt”, fortsatte han med ett blekt leende och sneglade mot Madison. Hon var så grymt beroendeframkallande att kolla på, speciellt nu när hon hade den där klänningen på sig och man kunde se hennes kroppsform. Okej, nu kunde man inte se så mycket eftersom hon hade jacka på sig, men ändå. Det hade varit svårt att hålla ögonen helt i styr när de satt därinne på restaurangen. Och det var fortfarande svårt, han stod liksom där och stirrade som en idiot. Tacka alla gudar att hans jacka var lång för han hade uppenbarligen ingen självkontroll längre.

Okej, det har varit väldigt trevligt. I början hade Madison varit rätt osäker till hur det skulle gå, men det blev bra tillslut. De pratade om mycket, och lyckligtvis inte bara om varulvar och vampyrer. Hon hade berättat om sina drömmar om att få åka tillbaka till Frankrike, få besöka Asien och resa runt om i Europa. Det hade pratats om deras bägge hemstäder, hur de tycker om London och hur det skiljer sig från vart de fötts upp. Hon hade nästan fastnat i sina egna drömmar, tänkt på hur hon levt när hon var elva i kommunen Ezé. Det hade varit en mycket simplare tid, och från vad hon förstått så hade även Huaze familjen haft det bättre förr. Hon vet att Yuxuans föräldrar slängt ut honom och hans bröder, att de haft det bättre ställt förr i tiden. De bägge två verkar sakna sina föräldrars närhet och kärlek, och hon känner att hon kan ha mer kontakt med den andre genom det här faktumet. De två verkar kunna relatera till varandra inom det inrådet, och det känns bra för tjugoåringen.. hon har inte riktigt gjort det innan, bortsett från hennes bröder.

Madison nickar åt frågan, jo det är nog dags att gå. De har suttit där i flertalet timmar vid det här laget, bara ätit, druckit och pratat. Hon hade blivit genuint förvånad när hon insett hur mycket klockan är när hon kollat på sin mobil. Om hon ska vara helt ärlig så skulle hon nog kunna ha stannat där ännu längre, men det skulle bara kännas oartigt. Restaurangen måste liksom stänga någon gång, så det är väl inte så konstigt att de behövde ge sig ut i kylan. Hon har lagt märke till den äldres röda kinder, men hon gissar på att hennes egna inte är mycket bättre. Vinet, ja, det är definitivt vinets fel. Så det så. Ingenting mer med det, alls.

När de står där i kylan så burrar Madison ner sina händer i jackfickorna medan blicken glider upp mot Yuxuan med ett leende på läpparna. Jodå, hon är lite sådär småfull, men det känns bra. Hon känner sig lycklig på något vis. Hon är väldigt glad över att hon sagt jag till erbjudandet att gå ut, annars hade hon nog smått hatat den andre i tystnad.
”Klart den var okej, den var mer än okej. Tack så mycket” svarar hon med ett leende och låter blicken glida över Yuxuans ansikte. Det enda ljuset kommer från gatlyktorna, vid det här laget är det nämligen väldigt kallt ute. Han ser förbaskat snygg ut, trots att han hade en stor jacka på sig. Under kvällens gång hade hon nästan granskat varje lite vrå av honom som syntes. ”Jag tyckte också att det var trevligt.. tack för att du frågade mig,” det där sista säger hon viskandes, eftersom att hon ställt sig på tå för att lämna en kyss på hans läppar. Och det gör hon. Madison hoppas innerligt att den andre besvarar hennes kyss, annars får hon väl skämmas och springa till en krog för att supa sig ännu mer full. Aja, det är värt att ta den risken.

Snön dalade långsamt ner från ovan och Yuxuan trampade lite på stället. Usch, det var verkligen kallt. Så sjukt kallt. Men det gjorde egentligen ingenting, han var bara glad att Madison tackat ja till middagen överhuvudtaget. om hon inte gjort det visste han ärligt talat inte vad han gjort med sig själv. Blivit spritt språngande galen och olycklig på samma gång? Förmodligen.
”Det var det minsta jag kunde göra, att maten var god var bara en liten bonus”, svarade den äldre med ett leende på läpparna, som darrade lätt. Nej, han kunde verkligen inte hantera kyla. Inga kalla, våta saker, de var inte hans grej. Kanske var det därför han hatade så mycket att duscha? För att man alltid var kall och blöt när man väl klev ut. Eller alltså, man var ju inte kall när vattnet var på, men så fort man stängde av det och steg bort från ångan blev det genast äckligt och kallt. Det betydde absolut inte att han undvek att duscha, men han tyckte absolut inte om det. Inte när han väl var färdig och behövde försöka göra sig torr igen. Usch och fy, det hade varit bättre om han sluppit, men då hade han nog inte varit vidare trevlig att vara runtomkring. Gud vad äckligt, med någon som aldrig duschade. Nej, det var nästan värre.

De svarta ögonen betraktade Madison så stillsamt Yuxuan förmådde - han stod ju och småskakade i kylan. Hon var verkligen vacker, så grymt vacker. Hysteriskt kort i jämförelse med honom själv, men av någon anledning kändes det som om det var så det skulle vara. Då hade han världens bästa ursäkt att plocka upp henne. Men herregud, vad trodde han ens? Det fanns inget scenario där den yngre kvinnan skulle befinna sig i hans armar. Han hade redan sårat henne en gång och han tvivlade på att hon någonsin skulle vilja komma så pass nära honom igen. Fel, åh vad han hade fel.
När de där perfekta, fylliga läpparna plötsligt pressades mot hans egna visste han inte vad han skulle göra av sig själv. Däremot betydde det inte att han inte besvarade den, för det gjorde han - med händerna kupade runt hennes rosiga kinder och ryggen smått böjd. Hon var verkligen kort och det var extremt gulligt, men han hade ingen lust att stå sådär någon längre stund. För han ville liksom inte att den där kyssen skulle ta slut. Den här gången skulle han fan låta den spela sin sång.

Efter att påsen glidit ner i snön, fiskade Yuxuan upp Madison, varpå han pressade läpparna mot hennes respektive ännu en gång. Kyssarna var mjuka och gulliga först, sådär metodiska och oskyldiga. Tills de inte var det och det övergick till samvetslöst hångel. Hur skulle det här ens sluta för tjugotvååringen höll på att brinna upp, bokstavligen. Det här räckte inte, inte på långa vägar.
”Vill du följa med mig hem? De andra borde redan ha somnat..”, mumlade han mellan omgångarna och lät läpparna glida ner över den yngres hals, där han skamlöst lämnade ett bitmärke. Inte djupt eller så och inte heller var det medvetet. Han hade som sagt ingen självbehärskning och det började nog bli ganska så uppenbart.
”För jag vill inte att du ska behöva ta dig hem i den här kylan och jag vill..jag vill ha dig”, fortsatte han och lutade sig äntligen tillbaka en smula, så att han kunde se henne i ögonen. Dum idé, då hans egna ögon sved som bara den och defintivt börjat ändra färg.

Det är som att deras läppar är gjorda för varandra, som att det är där Madisons läppar hör hemma. Visserligen hade hon tänkt likadant med Michael, men nu känns det annorlunda på något sätt, som att det verkligen är menat. Hon vet inte hur hon får den känslan, eller om den ens är trovärdig, men just nu känns det hysteriskt bra. Trots längdskillnaden så känns det bra, att stå där på tårna med läpparna pressade mot den andres. Läpparnas rörelser fungerar som en liten dans, mjuka och lugna. Sedan går de över till något helt annat, men hon har inte någonting emot det heller. Det känns bra, att kyssarna blir mer och mer passionerade och sedan leder till hångel, det känns inte påtvingat på något sätt. När han plötsligt fiskar upp henne så piper hon tyst till, men hon klagar absolut inte. Allt känns perfekt, tills oron börjar kicka in.

Det är inte svårt för tjugoåringen att lägga märke till att allting kanske inte ligger helt rätt till. Bitmärket är hon okej med, hon har varit med om värre.. men någonting känns annorlunda med Yuxuan.
”Ja.. det vill jag. Men är du säker?” Madison själv är lite osäker kring det hela. Hon vet inte vad det är, men det verkar som att det är någonting som händer med den äldre. Någonting som hon inte kan läsa av, någonting hon inte kan tyda. När den äldre lutar sig tillbaka från henne så gör hon detsamma, och tar tillfället i akt att granska hans ansikte. Ja, det är helt klart en skillnad, det är bara svårt att tyda vad det är för något.

”Jag vill ha dig också, men..” Hon rynkar på ögonbrynen medan ögonen stryker sig över Yuxuans ansikte, och det är då hon får syn på det. Hans ögon börjar sakta men säkert att ändra färg. Tjugoåringen rynkar på ögonbrynen och lutar sig ytterligare lite tillbaka. ”Är du okej? Dina ögon börjar byta färg.. det är inte normalt, eller?” Försiktigt stryker Madison ett par fingrar över Yuxuans panna för att stryka bort några av hans mörka lockar från hans ögon, så att hon kan se tydligare. Jo, det är definitivt någonting annorlunda med dem.

Det hade defintivt varit dumt att bita Madison, men att stirra på henne med ögon som sakta men säkert började skifta i gult, var nog ännu dummare. Han hade ju känt att de höll på med något, däremot hade han envist intalat sig själv att det inte var någon fara, att han bara inbillade sig.
”Åh..ehm..det är genetiskt”, ljög Yuxuan och knep ihop ögonlocken ett slag, medan han desperat försökte få bort den där svidande känslan. Var det för att han var upphetsad? Det var ju inte precis den första gången han var det, även om det kändes helt annorlunda, mer på något sätt. Och han hade inte ens ljugit för henne när han sagt att det var genetiskt, för det var det ju. Lykantropi var något man föddes in i, det var ingenting man kunde smittas med eller så. Enligt legenderna så var det ju det, men det var inte där sanningen låg. Ett bett under fullmånen kunde förvisso trigga en förvandling, däremot betydde det inte att personen som blivit biten överlevde. Det gjorde de aldrig, mänskliga kroppar var inte gjorde för att genomgå sådant trauma. Skulle man jämföra det med något var det att sätta någon på en buss och släppa den från några kilometers höjd, bara betydligt långsammare och smärtsammare, utdraget. En riktigt hemsk död, med andra ord.

Försiktigt släppte den äldre ner Madison i den fluffiga snön igen, innan han vände ryggen mot henne och gnuggade sig i ögonen istället. Perfekt, nu ville det inte ge med sig. Underbart. Han kunde stå där och ljuga bäst han ville, men det här var inte normalt. Det enda positiva med det hela var att han stannade kvar, att han inte stack sin kos och lämnade henne ensam där i kylan. Han hade redan testat den metoden och det hade ju gått sådär. Skulle han berätta för henne? Nej, det kunde han inte göra, det skulle bara låta komplett galet. Fast hon hade ju typ genuint undrat tidigare..åh, vad fan skulle han göra nu?

”Jag..jag antar att jag inte har något val”, sade han smått bistert och vände sig mot den yngre kvinnan igen, efter att han plockat upp påsen från marken. Fint, nu var allt det där romantiska, hettande, alldeles som bortblåst.
”Om du är beredd på att vistas i en lägenhet med två..ugh, jag hatar ordet men..varulvar, så är du helt välkommen. Vi bits inte. Okej, jag bits inte, så håll fingrarna borta från Zhìyuan. Han borde förvisso sova vid det här laget, men man vet aldrig”, fortsatte han med ett torrt skratt och himlade med ögonen åt sig själv. ”Förstår dock om du tycker att jag är galen och bara vill bli av med mig, så skulle inte döma dig om du vill gå hem och glömma att jag existerar.” Tjugotvååringen vände blicken ner mot snön och började långsamt röra sig bort mot lägenhetens riktning, med slokande axlar och underläppen putandes. Pinsamt, han var så sjukt pinsam. Vad hade han precis slängt ur sig? Om hon bestämde sig för att följa med nu var hon nog minst lika galen som honom själv.

Genetiskt? Madison vet inte riktigt vad hon ska tro. Vadå genetiskt? Vad är det för något som gör att ens ögon skiftar färg? Ibland kan hennes kristall blå ögon se gröna ut, men det är det. Yuxuans ögon hade skiftat till en slags gul nyans, helt olik hans vanliga mörka ögon. Det går liksom inte att förklara. Men det kanske finns något sådant, en åkomma som kommer genetiskt där man byter ögonfärg? Kanske hon borde kolla det med sin tvillingbror.. han brukar kunna lite om allting, kanske han vet någonting om det? Risken finns däremot att hon låter som en dum idiot och han kommer att reta henne för evigt, men då har hon åtminstone Yuxuan att skulle på.

När hon sedan släpps ner mot marken igen så känner hon sig besviken, men kanske det är bäst så.. hon har ingen aning om hur den äldre mår, kanske han inte vill ha henne egentligen. Den äldre vänder sig med ryggen mot henne, vilket leder till att ögonbrynen rynkas ihop och hon tar ett steg närmre mot honom.
”Är du okej? Det ser ut att göra ont.. vad är det för genetisk åkomma?” Åkomma? Madison har inte någon aning om vad hon säger längre. Är det ens en åkomma? Hon har verkligen ingen aning. Hon gnager sig hårt i underläppen medan hon betraktar hans rygg. Tjugoåringen är osäker på om hon ska gå fram till honom och lägga en hand på hans axel, eller om det är att gå överstyrd. Kanske det är bäst att låta honom vara? Åh vad svårt. Tankarna susar omkring inne i skallen på henne och hon avskyr det.

Varulvar? Ögonbrynen skjuts upp i pannan på Madison än en gång. Hon trodde att de hade lagt det där ordet på hyllan, men Yuxuan nämner det än en gång. Men så kan det väl ändå inte vara, eller? Varulvar, de existerar inte? Så vad fan är det den andre menar?
”Så du är en varulv.. eller vad det är du nu vill kalla det?” Madison hade nog trott att han drivit med henne om det inte varit för att det känns karaktärsbrytande, och pågrund av faktumet att hans ögon ändrat i färg. Yuxuan verkar sorgsen, men Madison är nästan likgiltig. Hon förstår inte hur hon är det, det är såklart chockerande, men hon gillar honom detsamma. Om Yuxuan haft kontrollen att sticka ifrån henne den där fredagskvällen, då borde han väl ha tillräckligt med kontroll till att inte göra henen illa, eller?

Hon står där och kollar på hans ryggtavla en sekund, medan han rör sig bort ifrån henne. Men tillslut så rör hon på benen och tar Yuxuans lediga hand i sin egna.
”Jag vill inte bli av med dig.. bara din brorsa inte biter mig så är jag okej.” Jösses, hur fungerar hennes hjärna egentligen?