Edórea PRS Vidomina & Medi

"Nej jag menade att vi skulle gå EFTER vi lämnat våra saker på rummet." Hon började gå upp för trappan och hon såg på henne.
"Märkte du hur mannen såg på oss? " Hon ryste.
"Kanske han är rädd om oss vem vet eller att vi bara snokar." Hon såg på henne.
"Så vilket rum hade vi? " Hon såg mot dörrarna. Såg sedan in i rummet och suckade av lättnad.
"Den ser skön ut." Viskade hon och såg sedan på henne.

Sylvia ryckte på axlarna och följde efter Léllos.
"Såg på oss? Nä, det gjorde jag inte. Tror du att han vill oss något illa?" Sylvia sneglade över axeln åt männens håll. Var inte säker på vem hon talat om. Hon vände blicken åter åt vännens. "Här." Hon låste upp dörren och klev in. "Ja, ser jättefint ut ju.", höll hon med.

"Nej det tror jag verkligen inte. En alv och vad han tror är en människa. Vi är båda unga och om du ursäktar väldigt söta. Han kanske vill inte se oss hamna i mannens klor? " Hon gick in och lade ner sin väska på golvet och slog sig ner.
"Det kan även vara att han är misstänksam mot oss. Vi är kvinnor som är från olika raser och är på ett värdshus själva." Hon öppnade väskan och plockade fram en bunt papper och några flaskor mem bläck.
"Välj vilken du vill. Har massvis." Sa hon och flinade innan hon sneglade mot fönstret och som hon hade misstänkt såg hon svarta moln längre bort.

Sylvia drog osäkert på läpparna. Hon hade ingen aning. Men han hade väl ett märkligt beteende att uttrycka sin oro för deras säkerhet, om det var som Léllos trodde.
Hon klev in i rummet och lade sin väska på bädden. "Jag är inte orolig för min säkerhet. Jag har varit i Házie flera gånger och aldrig råkat på trubbel.", funderade hon.
Hon vände sig till Léllos när hon såg henne packa upp sina saker ur väskan. "Wow, jag trodde inte att du hade så mycket i väskan! Otroligt." Hon lät häpen.
Sylvia gick fram till bordet där hon ställt fram flaskorna. Hon iakttog de. De var vackra och unika, inte en likadan som den andra. Sylvia anade att Léllos kanske hade gjort bläcken själv, med sin egen magi. Men hon kunde också ha handlat de ifrån någon marknad. Men hon föredrog att tro på det första. Tanken fick henne att fnittra. "Tack. Jag ska genast skriva." Hon pausade och plockade ett pappersblad och valde en av de små bläckflaskorna. Sedan började hon skriva på bladet. "Kan du berätta din plan? Vad gör vi sedan? Var reser vi först?"

"Samma här. Varit i den här staden många gånger under många år men det kanske är på grund av mannen alla är lite... Som dom var i dag? Avvaktande om man skulle säga så." Hon såg på henn med ett litet leende. Nästan retsamt.
"Den väger inget och har typ mer än vad du tror. Lite slukhålsmagi är det bästa som finns. " Hon pekade på mot flaskorna.
"Ta den första och tredje. Det är en vacker skogsgrön och guld. Skulle sätta lite extra fadäs på dina brev." Hon blev sedan tyst.
"Jag tänker att vi går ut och ser oss om. Sen kanske vi ska prata med Jarlen? Han om någon måste veta om va som händer i Házie." Léllos ansikte blev genast avslappnat.
"Det kanske är en vampyr? För de sa att flickan blivit överfallen på natten. Men någon hade sett mannen på dagen. Så jag vet inte."

"Ja, kanske..", funderade Sylvia och följde Léllos förslag att använda de två bläcken. Det blev vackert. "Du har rätt, vad fint det blev. Som att det är skrivet på ett magiskt sätt!", fnittrade hon och iakttog sitt verk innan hon rullade ihop det och snörade det. "Om det inte hade varit för regnet, så hade jag nog skickat det här med en duva. Men ett bud får väl duga. Det finns säkert någon som ska resa till Demeled som jag kan skicka brevet med." Sylvia log matt.
"Det är väldigt häftigt med din magi. Jag har inte sett någon liknande." Hon såg häpet med förtjusning när Léllos visade henne väskan.
"Bra idé.", höll hon sedan med. Jarlen visste nog en del. Hon hade aldrig träffat honom. Hon funderade ett tag på hur jarlen kunde se ut, men vaknade upp ur tankarna då Léllos talade om en vampyr. "Vampyr? Här? I Házie? Det låter märkligt. Undrar vad han vill. Du har rätt, det låter märkligt alltihop."

"Jag tyckte det passade med dig. Grönt och guld. " Hon ryckte på axlarna och suckade sedan.
"Du kan skicka med en duva. Regnet kommer inte föres om en timme eller så om jag har räknat rätt och jag tror det går mot Parth och inte uppot." Sa hon och log sedan.
"Men då får vi ha något med oss. Vi kan inte komma tomhänta skulle jag tro...." Léllos nickade sedan.
"Men vi får säkert höra med honom och sedan kanske vi kan tala med flickan." Sa hon mjukt.
"Vi kanske kan få fast mannen idag om vi verkligen hoppas?"

Sylvia nickade gillande åt Léllos svar. Det var bättre desto snabbare brevet kom iväg till Demeled. Hennes familj skulle börja fundera när det dröjt alltför länge för henne att återvända. Hon visste att de inte skulle gilla vad de fick för meddelande, men med tiden skulle de förstå och skicka någon annan som kunde ta hand om affärerna. Och hon hoppades på att kunna ha med någon present tillbaka till de, kanske det skulle muntra upp dem också.
Hon ställde sig upp och gick till fönsteröppningen för att kalla på en duva. Hon sjöng en, kort, vacker melodi. Och strax därpå hördes vingslagen och en snövit fågel landade på fönsterkarmen. "Hej där.", skrattade Sylvia och började fästa pappersrullen kring duvans fotled. "Brevet ska till Demeled, till min familj. Okej?", sa hon snällt till duvan som inte svarade henne. Bara tittade tomt framför sig och gav ifrån sig ett kvittrande ljud. "Bäst du ger dig av snart, så att du också slipper regnet." Fågeln verkade ha förstått Sylvias ord. Den breddade sina vingar och lyfte. Sylvia stod kvar vid fönstret och följde den med blicken ett tag, tills hon vände sig till Léllos igen.
"Tack för att jag fick låna bläck och papper av dig. Jag ska återgälda dig på något sätt.", förklarade alven.
"Tror du jarlen vill ha något av oss? Som vaddå?" Hon gick tillbaka till bordet där Léllos satt och slog sig ner på samma stod som hon suttit på tidigare. "Vi kanske kan hjälpa jarlens män att ta förövaren? Han måste betala för det han har gjort." Hon pausade igen. "Ska vi gå?", frågade hon och log lite mot Léllos.

Léllossåg på när hon tillkallade duvan. Såg förundrat på medan Sylvia pratade mjukt till den och sedan log hon.
"Det är ingen fara. Jag brukar inte göra av med så mycket bläck men det är ju bra att ha såklart." Hon kunde höra andra gäster nedanför och hon nickade sedan. Såklart de skulle hjälpa.
"Jag tror jarlen inte kommer tycka det är så bra om två unga möer ska jaga en förövare. Kanske han tycker vi är för dumdristiga? Léllos stoppade ner handen i väskan och drog fram en väldigt vacker hårborste i silver utsmyckat med ädelstenar ochh började borsta sitt hår.
"Ge mig någon minut bara."

"Jag kommer kanske inte hitta likadant bläck som du lånat mig, men något ska du få, som tack för lånet.", förklarade Sylvia och log vänligt.
Hon lade märke till att Léllos noterade att fler gäster entrade värdshuset. Alven lyssnade hon med. Det var inte märkligt hon upptäckte dock. Bara surret av gäster som talade och skrattade. De behövde kanske också få vila från sin vardag.
Sylvia tänkte inte mer på det och fokuserade på Léllos igen. "Vem är jarlen att döma oss på det sättet? Han vet inget om mig. Eller vad jag ens är kapabel till. Han ska vara hedrad att jag vill hjälpa till.", sa hon fundersamt. "Att vi vill hjälpa till.", lade hon sedan till. Sylvia visste ju att Léllos hade en del krafter och de kunde kanske komma väl till hands.
"Javisst. Jag väntar. Jag har inte bråttom.. Inte längre.", log hon.