Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)
Forum > Fanfiction > Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)
Användare | Inlägg |
---|---|
PPP
Elev |
22 sep, 2014 19:21 |
Remus Potter
Elev |
AWSOME jar läst både första och andra delen av den här ffen
Och jag älskade det allt tummar så mycket det går!!! http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=40631&page=5#p2880118 Marodör ffs är bäst så tagga mig i de. I alla andra också såklart;) 22 sep, 2014 22:11 |
Nordanhym
Elev |
Skrivet av MillaJ: Åh, mitt hjärta blöder för Snape! Den mannen förtjänar massor av lycka i sitt liv! Och efter allt Penelope varit med om gäller detsamma verkligen för henne. De behöver varandra ♥ Det är bara så otroligt fint att läsa om, orden bara griper tag i mig! Makalöst! Aww fina du! ♥ Jag håller med, de förtjänar att vara lyckliga och få vara med varandra. Men tyvärr har vi inte riktigt nått dit ännu A lot lies ahead. ^^ Skrivet av PPP: Otroligt gripande♥ Längtar till nästa, och jag står visst ut med dig♥ Va härligt att höra Tack ♥ Skrivet av Remus Potter: AWSOME jar läst både första och andra delen av den här ffen Och jag älskade det allt tummar så mycket det går!!! Yay! Va glad jag blir, välkommen hit! 23 sep, 2014 13:13 |
Remus Potter
Elev |
Tack kommer det mersnart?
http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=40631&page=5#p2880118 Marodör ffs är bäst så tagga mig i de. I alla andra också såklart;) 23 sep, 2014 15:40 |
Nordanhym
Elev |
Hej på er!
Här kommer nästa kapitel som jag tror att ni kommer gilla. De närmsta kapitlen är lite utav favoriter för mig, jag tror att ni kommer älska dem också Men nu börjar vi med detta kapitlet ~Kapitel 30~ Senaste Kapitlet - Snapes perspektiv Det knackar på min dörr, vem stör mig så här sent? Idioti. Jag tar min rock och trär armarna genom den innan jag knäpper den och öppnar dörren. Min inställning till störningen ändras genast när min blick landar på henne, Penelope. Hennes blick vandrar över mig, från knapp till knapp. Jag känner mig uttittad, men, på ett positivt sätt. ”Penelope?” säger jag, min röst hes från att ha vilat i sängen ett par timmar innan min nattvaktsrunda. ”Severus... Kan, kan jag komma in?” frågar hon och hennes kinder blir lite röda, mitt hjärta mjuknar vid åsynen av henne. Men, något är fel med hennes ögon. Som om hon gråtit. Jag stiger åt sidan med ett enda steg och hon stiger in framför mig. Jag stänger dörren och Penelope vänder först sitt huvud och sedan sin kropp för att se på mig. Hennes ögon är mjuka men svullna och hon biter på sin underläpp. Det får värme att sprida sig i min kropp var gång jag ser hennes tänder greppa om den fylliga underläppen. Jag höjer mitt ena ögonbryn och lutar huvudet en centimeter åt ena hållet medan mina tankar om hennes mun får mig att nästan känna mig nervös över att vara nära henne. Tänk om hon kan se vad jag tänker om henne... ”Vad är fel?” frågar jag henne i ett försök att få henne att tala för att distrahera mig från mina tankar. Hon ser nervöst ner på sina lila sneakers som nuddar varandra vid tårna. Hon står otroligt sött med slopade axlar och en sorts blyghet och oskyldighet vilar över henne. Du är så vacker. En ängel med rött och lila hår. En Duva. Penelope biter nervöst på sin underläpp ännu en gång och jag kan knappt hålla mig från att kyssa henne denna gången. Jag tar ett steg mot flickan som jag längtar efter och sätter mitt finger under hennes smala lilla haka, mina fingrar kalla mot hennes varma lena hud. Jag lyfter upp hennes huvud för att jag ska kunna se henne i ögonen. De vackra isblå ögonen som jag aldrig kommer få nog utav. ”Penelope... Berätta för mig.” säger jag bestämt och Penelope skiftar sin vikt lite, som om hon inte kan stå rakt längre. ”Jag... Hade en mardröm.” svarar hon mig blygt och ser bort från min blick medan en tår strilar ner för hennes bleka kind. Penelope, jag vill inte du ska vara ledsen. Duvan min. Jag tar beslutsamt hennes lilla hand med smala långa pianofingrar i min högra och med min vänstra vänder jag hennes huvud tillbaka mot mitt. Jag vill se de vackra ögonen. ”Berätta.” säger jag, hennes ansikte mjuknar lite och hon verkar slappna av i kroppen en aning. Som om mitt ord kunde förändra hela hennes värld. Jag ser på henne, tålamod har aldrig varit min starka sida, men för henne... För Penelope skulle jag vänta en evighet. Hennes fingrar omsluter min hand och fingrarna slingrar sig in mellan mina. Jag börjar röra mig innan hon hinner säga något till mig. Vi vandrar genom mitt mörka kontor mot min sovrumsdörr, rummet endast jag varit i sedan detta blev mitt kontor. Jag håller ett stadigt grepp om hennes hand, rädd att hon ska flyga iväg från mig när som. Jag öppnar den tunga dörren och leder in henne, hon ser sig omkring. Dömande och nyfiket på samma gång. Jag stänger dörren bakom henne medan jag betraktar hennes ljuvliga hår, långt, lockigt, rött och lila. Månens ljus faller på det och får det att gnistra som om det hade tusentals små silverpärlor i sig. Du är magnifikt vacker Penelope... Vad ser du i en sådan som, mig? Hon vänder sig om mot mig och våra ögon möts innan hennes blick följer alla delar av mitt ansikte. Men, hennes blick, den är inte dömande eller hård. Den är, mjuk, varm, älskande. Jag kan känna hur det svarta i mina ögon genast ger vika för henne, de mjuknar när de ser på henne. Jag söker något form av svar i hennes ögon på varför hon är här halv fyra på morgonen men jag kan inte se något. ”Penelope, berätta för mig.” säger jag ännu en gång, hon suckar och går långsamt fram till fönstret bara tre meter bort från oss. Hon lutar mjukt sin lilla axel mot kanten av väggen och korsar sina armar över hennes välformade byst. Hennes former är så, mjuka. Smal midja. Lagom breda höfter. Rund rumpa. Lagom stor byst. Vackert slanka armar. Långa ben. Allt perfekt avrundat med det ljuvliga ansiktet, vackra ögonen och magiska underbara håret... Penelope, vad gör du med mig... jag har inte sett åt en annan kvinna sen... Lily. Penelope släpper taget om sin underläpp med sina tänder och tar ett djupt andetag innan hon börjar tala. ”Jag drömde att du lämnade mig, att du inte älskade mig, att du satte dig på tåget bara för att komma bort från mig och lämna mig bakom dig för evigt...” mumlar hon med sin mjuka, men något hesa, röst. Mina axlar sänks en aning och jag kan känna hur mitt hjärta värker lite över att se henne så sårad över något som handlar om mig, även om det ej är något jag åstadkommit eller orsakat henne. Jag ställer sig bakom henne, på ett lagom avstånd och flyttar försiktigt hennes hår från den bara axeln. Hennes vita blus är ljuvlig, den lämnar nacke och axlar bara och slutar precis ovanför hennes byxlinning. Jag ser försiktigt på den bara huden innan jag lägger min hand på hennes axel. Den är varm, len. Hon stirrar ut genom fönstret, på månen, hennes ögon reflekterar varje ljusstråle och de ser mer magiska ut än någon form av trollstavsmagi jag skådat. ”Penelope...” viskar jag försiktigt, hennes namn rullar mjukt över min tunga och jag vill kunna säga det varje dag. Hennes kropp bara någon centimeter bort från min nu när jag tagit ytterligare ett steg mot henne. ”Det är inte så, kommer aldrig vara så.” Min röst är ärlig och rak, jag menar det jag talar om för henne och tänker stå vid det tills evigheten har försvunnit. Hon vrider sitt huvud och ser på min hand som vilar på axeln innan hon ser upp på mig, den där värmen sprider sig starkare genom min kropp vid åsynen av den ljuvliga blicken hon ger mig. Den där blicken som säger ”jag älskar dig Severus” och mer. Hon är tyst ett par sekunder innan det ser ut som om hon har samlat sina tankar och uppenbarligen nu vet vad hon vill säga, ”Vem är Lily..?” frågar hon och hennes ljuvliga röst är nästan ohörbar. Men jag hör den ändå klart och tydligt. Jag stelnar till vid nämnandet utav det namnet. Det var så länge sen jag hörde det sägas rakt ut. Jag avlägsnar min kalla hand från hennes bara axel. Min blick lämnar hennes ljuvliga ansikte och jag fäster den på månen långt bort från oss, från det här rummet. Hur kan hon ha hört talas om Lily? Vem är det som berättat om Lily för henne och hur ska jag kunna förklara detta utan att såra min duva... Efter att ha funderat ett tag öppnar jag långsamt min mun för att avslöja en djup hemlighet för henne som jag begravt inom mig i många år. ”Hon är... Var. En kvinna jag älskade. För många år sedan.” svarar jag henne med blicken fäst på månen. Jag kan se att du funderar... Jag ser ner på henne. ”Nej Penelope, inte som du.” säger jag och hon släpper ut andetaget som hon hållit inne. ”Men, du älskade henne?” frågar hon och det rycker i mitt hjärta, jag nickar kort mot henne. ”Vad... Vad hände, med henne?” Jag ser på henne men nu med hårt ansikte, tanken på att berätta allt jag kämpat med att glömma får mig att stelna. ”Hon dog.” säger jag kort med hård ton, Penelope lutar sig lite bakåt och ser på mig med sina ljuvligt underbara stora ögon i någon form av chock ”Dog? Vad menar du med det?” frågar hon sedan och hon tar nervöst min hand i sin. Min hand i hennes känns bra, det får det att kännas lite, lättare, att berätta. Som om hon finns där, hon kommer inte flyga iväg vilken sekund som helst. Jag ser på våra händer, hennes ser så liten ut inuti min. Hennes smala fingrar mellan mina tjocka. Hennes värme sprider sig i min hand. Med ett fast grepp om hennes lilla hand går jag bort till min sängen. Jag placerar mig på sängkanten, hon sätter sig bredvid mig. Jag vilar våra sammanlänkade händer på mitt ben. Du är här, du kommer inte försvinna från mig även om jag berättar. Hoppas jag. Efter att jag tagit ett djupt andetag börjar jag långsamt att tala. Det känns tungt till en början, men det blir lättare när jag väl har börjat. ”Lily var en flicka jag lärde känna för längesedan, vi gick här tillsammans. Hon var en Gryffindorare. Där mötte hon James Potter...” Penelope sitter tyst och lyssnar på vad jag säger. Jag berättar om allt, allt värt att veta. Om Lily, James, deras barn, deras giftemål, Voldemort, vad som hände i världen, hur allt gick till från dagen jag började älska henne tills dagen hon dog. Efter nästan 20 minuter av berättande avslutar jag med, ”...hon blev mördad av honom trots att jag trodde hon var säker. Det var slutet på allt ljust i mitt liv. Tills jag såg dig Penelope.” Min blick är fäst vid henne, flickan som lugnt sitter vid min sida. Min kropp känns tung, mitt hjärta likaså. Ett mjukt leende på min duvas läppar och hon placerar sin varma hand mot min kind. Jag kan inte hjälpa det, jag lutar mitt huvud mot hennes hand och hennes tumme stryker bort en tår som slagit sig fri från min ögonvrå. Hennes beröring får det att kännas, okej. Hon finns där, hon är kvar, hon stannar. Efter ett par sekunder av tystnad bryter hon den med sin vackra stämma. ”Men jag ska inte dö. Och, jag tänker inte lämna dig Sev.” mumlar hon nästan tacksamt. Mitt hjärta hoppar över ett slag när hon kallar mig för Sev, hennes egna smeknamn på mig. Min duva, du är värd allt. Om jag gått igenom allt detta endast för att få vara med dig, det har varit värt det. Värt varje uppoffring, varje sorg och allt hat jag känt. Du, är värd allt. Tänker jag, min hjärna rusar i hög fart men mina tankar är lugna. För första gången på flera år känns livet inte svart. ”Jag tänker inte lämna dig heller Penelope. Aldrig.” viskar jag mot henne och våra blickar drunknar i varandras, energin mellan oss är nästan påtagbar. 28 sep, 2014 14:09 |
Borttagen
|
Superduperbra
28 sep, 2014 14:21 |
Borttagen
|
Så känslosamt och braaa!!!
28 sep, 2014 14:37 |
PPP
Elev |
28 sep, 2014 20:40 |
ingetledigt
Elev |
Åh, underbart! Älskar Snapes perspektiv :3.
28 sep, 2014 21:19 |
Borttagen
|
Älskar det ♥
28 sep, 2014 22:05 |
Forum > Fanfiction > Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)
Du får inte svara på den här tråden.