The cold in our bodies [PRS]

Smärtan hade skingrat sig lite men inte mycket. Märkte hur hon plockades upp och hon kände doften av Rions parfym. Hur hon sedan lades ner och sedan smekningen. Frågan fick henne att öppna ögonen. Handen som greppade mot tyget om klänningen.
En svett hade brytit ut på hennes panna.
"Hela kroppen." Viskade hon och försökte få bort Maurices hand.

"Hela kroppen?", sa han fundersamt och ögnade Alice igen från topp till tå. "Ivan. Jag tror.. Jag tror att det är hennes blod. Det.. är inte som det ska. Jag tror hennes blod är dåligt." Ivan reste sig långsamt, besvärat, upp och såg mot Alice som låg på mattan. "Vad menar du?", frågade Ivan lika fundersamt. "Jag måste smaka, för att vara riktigt säker.", sa Maurice då, en aning darrande på rösten. Han ville ju inte sätta sig över Ivan. Alice tillhörde ju honom, det visste han.
Ivans tänder skymtades av blotta tanken att få sätta gaddarna i hennes hud igen och smaka hennes blod. "Jag med.", sa Ivan och rörde sig fram för att sjunka ner på golvet bredvid Maurice. De bytte blickar med varandra. Sedan gjorde Ivan en snabb rörelse och satte tänderna i Alices hals, men lika snabbt drog han sig tillbaka och spottade av avsmak. Det smakade inte rätt. Det var inte gott. Utan att fråga högg Maurice också tag i Alice och smakade på hennes blod, även han ryggade tillbaka av den sjukliga smaken.

Alice nickade som svar men stelnade sedan till. Smaka? Vad menade han? Men hon kunde inte fråga utan kände någon vid hennes andra sida och kunde skymta Ivans gestalt. Sedan skrek hon till. Bettet var så hastigt och hon försökte ta sig loss men hon var för dålig. Hon kände snart en annan mun vid sin sida och började nu gråta.
"Snälla låt mig vara. De.. "

Maurie torkade bort blodet med baksidan av sin hand för att sedan avsluta det med en näsduk som Leo räckte över till honom. Han spottade i den och ögnade blodet för ett ögonblick. Färgen stämde inte riktigt. Något var snett till med Alice. "Det här är märkligt, Ivan."
Ivan, som spottade fortfarande hulkade sig i en annan näsduk. Han hade dragit åt sig en från bordet alldeles bredvid. "Blä, det här är ju vidrigt! Vad är det för fel på henne?!" Maurice dröjde en sekund med att svara. "Jag tror hon behöver vidare undersökning. Jag kan inte hjälpa henne mer.", mumlade han bakom näsduken med blicken fäst på Alice. "Såja, spara krafterna.", sa han lugnt åt henne när han såg hur ledsen hon var.

Hon hade satt händerna mot ögonen och torkade bort tårarna. Det gjorde så ont och hon kände hur blodet rann ner längst hennes hals.
Cecilia kom med baljan och sjönk ner.
"Hon kanske ska sova på övervåningen igen? Så hon inte behöver vara i fara i köket..." Sa hon och började badda hennes panna med den svala trasan.
"Och kanske vi borde äta lite senare? Eller vad tycker ni? Rion vill du hjälpa?" Hon såg på honom och log ömt.
"Men försiktigt..."

"Jag undrar varför..", sa Maurice och mumlade för sig själv. "Jag undrar varför hennes blod var dåligt. Kan det.." Han bytte en blick med Cecilia. "..Jag tror hon blev dålig eftersom hon tänkte berätta, men kroppen hennes stoppade henne. Hon får inte berätta. Alice har sagt det från starten." Han vände sig mot Alice igen.
"Övervåningen blir bra. Lottie och Charlotte- ni får hjälpa Alice till hennes rum.", sa Ivan och reste sig upp från golvet. "Jag går med henne, Ivan. De där två kan inte bära Alice själva." Rion himlade med ögonen och böjde sig ner för att plocka upp Alice i sina armar som han hade gjort tidigare. "Hon är inte gjord av glas, Cecilia.". Rion nickade åt henne. Såg en aning besvärad ut, men när han fått ett bättre grepp lättnade Rion något.
"Lottie och Charlotte- ni får se till att Alice har allting hon behöver för natten. Och ni får meddela köket var Alice är. De vill nog veta, annars får vi massa frågor efter oss." Rion lämnade sedan salen med Alice i sin famn.

Charlotte och Lottie nickade. Försvann för att göra det de hade fått order om och Alice kved sedan till.
Hon såg på Rion med sorgsna ögon och torkade bort ögonen.
"Det är okej. Jag kan gå själv." Viskade hon tyst och nickade. Det hade blivit bättre och smärtan hade nästan försvunnit helt nu.

"Okej, om du är säker på det så." De hade kommit halvvägs genom korridoren mot Alices rum. Varsamt tippade han Alice så att hennes fötter tog i golvet. "Känner du igen dig? Du sov i det här rummet tidigare.", sa han och lät för ovanlighetens skull snäll. Han drev inte med henne, eller hånades. Han verkade genuint oroad över hennes tillstånd. "Vet du varför du fick ont?", frågade han sedan.

Hon såg på honom och kände golvet under sina fötter. Hon var inte riktigt klar så hon höll i sig hårt i Rion.
Hans röst fick henne att se upp på honom och hon tvekade men nickade.
"Ja det vet jag." Sa hon och bet sig i läppen.

Rion tvekade också. Hon verkade så skör. Han ville inte skada henne mer.
"Vad var det då som fick dig att få ont?", frågade han, nästan i en viskning. De stod stilla med Alice om Rions arm. Han väntade med spänning på hennes svar.