The cold in our bodies [PRS]

Hon höll honom hårdare även om inte ville. Tvekade.
"Hemligheter är till för att hållas- Kan inte säga allt." Sa hon och såg på honom. Lite färg hade kommit tillbaka.

Rion ryckte till av Alices tag om hans arm. Han hejdade sig när han insåg att hon verkade finna tröst i att hålla sig kvar hos honom. "Hur undviker du att det ska hända igen?", frågade Rion då istället. Det hade varit jobbigt att se henne lida så. Det vore väl för det bättre ifall det gick att inte upprepa smärtan igen?

Hon drog ett djupt andetag och darrade på rösten
Försökte att samla sig och såg mot sängen. Försiktigt tog hon små steg mot den.
"Att prata om vem jag egentligen är." Hon blickade på sin hand och sedan på honom.
Lottie kom in efter att ha knackat.
"Jag ska bara hjälpa dig att komma i nattlinnet." Sa hon ömt.

"Att prata om..", men Lotties närvaro avbröt Rion. Han ville fråga henne vad hon egentligen menade. Och den ständiga frågan- varför fick de aldrig tala om henne? Han hade hört talas om symbolerna hon hade. De verkade betyda något. Cecilia verkade ha tagit reda på vilket land Alice var ifrån. Det var en början.
Han ville säga något uppmuntrande, något som skulle skingra hennes tankar och kanske trösta henne. Men i den stunden räckte inte orden till.
"Jag.. Jag ska lämna dig och Lottie ifred då. Vi.. är inte långt bort.", sa han i någonting mellan en suck och ett mummel. En känsla av hjälplöshet spred sig hos Rion. Sedan lämnade han rummet.

Lottie log ömt mot Rion och sedan mot Alice.
"Såja. Du ska få komma ur den där klänningen. Greven har bett mig att ta hand om dig. Så ta det lugnt." Hon hjälpte henne av med klänningen och drog på henne det vita nattlinnet. Försiktigt hjälpte hon Alice att lägga sig ner och såg mot dörren.
"Försök att vila dig. Du är svag och behöver återhämta dig."

Det dröjde ett tag och sedan knackade det på Alices dörr. Dörren öppnades och Leo stack in huvudet. "Åh. Hej. Öh. Är Rion här?" Han insåg att han inte var det. Bara Alice där med Lottie. "Jag vet inte var han tog vägen.", förklarade Leo. Det var både märkligt och roande, men Rion och Leo hängde efter varandra jämt. "Hur.. Hur mår du?", frågade han då istället, försökte få det att handla om Alice istället. Som att han faktiskt kommit dit för att titta efter henne.

Lottie log och såg upp.
"Åh Leo.." Hon reste sig och skakade på huvudet.
"Jag vet inte vart han gick men han var här. Han sa att han skulle vara i närheten dock?" Hon såg mot Alice som hade öppnat ögonen.
"Ja.." Började hon men slöt ögonen.
"Jag har mått bättre..."

Leo, som vid det här laget började känna sig riktigt i vägen, skruvade oroligt på sig. "Ehm. Okej. Eh.. Hoppas du känner dig bättre snart, Alice.", sa han och kände sig torr i munnen. Om det var på grund av oron eller att han började känna sig törstig efter blod var han inte helt säker på. Men här hörde han inte till. Så det var bäst att lämna platsen.
"Sov gott då. Hejdå." Han nickade tafatt och backade ut från rummet för att sedan stänga dörren efter sig.

Lottie höll handen för munnen för att inte skratta. Såhär fåspråkig brukade inte Leo vara. Hon rättade till Alice kudde och rengjorde hennes sår.
"Sov så kanske du mår bättre snart. Jag kommer att sova här." Hon nickade mot en lite soffa.

Morgonen därpå knackade det på dörren till Alices rum. Det var Olivia. Hon hade sovit oroligt den natten för hon hade tänkt på Alice. Undrat vad som hade hänt henne. Det hade gått rykten om att hon farit illa till. Det gjorde henne orolig.
Hon var dålig på att dölja osäkerheten när hon talade med darrig röst. "Alice? Är du vaken? Jag har med mig frukost åt dig." Hon försökte låta oberörd, men rösten avslöjade henne.