Sjunde året på Hogwarts

Jag lyssnade förstrött på prästen och kom på varför jag avskydde kyrkan.
Allt var så långtråkigt och inget hände, allt var det samma.
Jag såg på Cara och undrade vad hon tänkte, det var ju faktiskt Voldemort prästen snackade om.
Och han pratade om alla dödsfall och försvinnande.
När han nämde Elisabeth Williams namn, kved jag till och lämnade bänken och gick ut ur kyrkan.
Hon var försvunnen, snälla rara tant Elisabeth, jag satte mig på kyrktrappan och lät tårarna falla.
Varför kom jag tillbaka hit?, för att höra att alla som jag kände var döda eller försvunna?

Jag såg på prästen och undrade om han visste vad som egentligen pågick? Jag såg sen konsigt på Laura och gick efter henne och satte mig bredvid min vän och kramade om henne
"kände du henne?" frågade jag försiktigt

Jag nickade och lutade mig mot Caras axel och gömde ansiktet.
- Hon var vår barnvakt, hon tog alltid hand om oss när mamma och pappa jobba.
Hon bodde hos och när de var ute på turne med sitt teatergäng.
Och vi var alltid välkommna hem till henne, hon var som en mormor för mig, sa jag och grät mot Caras axel.
- Och alla de andra namnen, jag kännde igen dem, vissa har gått på min skola, eller jobbat i nån affär.
Underbara personer, sa jag förtvivlat och grät.

Jag såg på Laura och kramade om henne
"jag är verk gen ledsen. Jag önskar jag kunde göra något" sa jag och höll om henne och tröstade henne

(sorry att det blir så dåligt, har noll insperation)

Jag lugnade ner mig, och torkade ögonen och såg på henne.
- Tack, men det kan du inte, sa jag och reste mig upp.
- Nej nu ska jag ta bort Vilmas namn från gravstenen, sa jag bestämt och gick gångarna fram till graven och försökte ignorera det faktum att gramstenarna var oändligt många flera än när jag sist var här.
En massa döda mugglare, tänkte jag dystert och kom fram till graven.
Jag tog fram staven och tog bort Vilmas namn och trollade dit en krans när jag ändå höll på.
- Nej, nu ger vi oss av härifrån, sa jag till Cara och såg mig om en sista gång.

( Lungt det, vet hur det är )

Jag såg på Laura och nickade och kände mig sorgsen över att Laura var så ledsen och att det var folk från min familj som orsakat det. Jag såg när hon kom tillbaka och vi åkte hem
"jag finns här i fall du vill prata" sa jag vänligt

(vad bra xD)

Jag nickade och log mot henne.
- Det är lugnt, jag är glad att åtmindstone Vilma lever, sa jag och log svagt mot henne och funderade sedan.
- Tror du Yaxely och Sev vill hjälpa till med huset, Sev kan ju alltid laga mat sedan om han vill.
Och tror du Malfoys vill hjälpa till?, sa jag lätt till henne.

"ja vad glad för det" sa jag leende och funderade sedan
"det gör de säkert, skriv och fråga dem" sa jag leende

- Ja, det kan jag göra, sa jag och visslade till mig Tristan.
- Tjena sötnos, du har lite brev att dela ut, sa jag och trollade fram pergament och bläck och skrev till dem.
Sedan knöt jag fast breven vid Tristans fot och såg honom flyga iväg.
- Du kommer väll också, imorgon och hjälper till?, sa jag leende till Cara.

Jag såg på Laura och nickade och log svagt "ja jag kommer, vilken tid" sa jag