Septimus Heap (Privat roll)

"Japp, vi tar resten av halvan tills imorgon, om du inte har något för dig." ler Menja och skrattar smått roat åt hennes röst. "Så vem byggde Kringelkrokens äldsta hus och när?" börjar hon och fortsätter sedan med fler frågor.

"Jag har nog inget för mig imorgon och jo det var hmm... Gorn Twin för 800 år sedan? Åh nej det var 500 år sedan. Nej vänta här kommer mitt slutgiltiga svar det var för 700 år sedan eller hur?" och så fortsatte dem.
"Det var faktiskt kul...att plugga"säger Elenya förbluffat efteråt när dem var på väg till sina hem, dem kom till en skiljeväg "Ja vi ses imorgon då Menja, hej då jag hade faktiskt kul...och tack"

"Duktigt." ler Menja och fortsätter. "Fortsätter du såhär kommer du får högsta betyg, du är ju jätteduktig." När de kommer till skiljevägen vinkar Menja hej då. "Visst vi ses och jag hade jätte kul jag med, och det är inget att tala om. Jag möter dig vid skolan när du slutar imorgon." ropar hon och fortsätter genom gränderna till den södra delen.

Elenya log när hon gick därifrån.
"Elenya!"ropade någon och hon vände sig om, det var Melissa och Nora som stod och rökte i ett hörn "ska du joina oss eller?" dem log inte och det var något hotfullt över dem och det var tydligt att dem var fulla.
"Sorry jag måste hem" sade hon och skyndade därifrån.
Efter en liten stund blev hon varse att hon var förföljd.
Hon tvärstannade och ropade ut i natten "Okej Melissa och Nora nu räcker det!!" det här var inte likt dem, visst dem kunde vara lite påflugna men aldrig så här mycket.
Hon snurrade runt och skyndade på stegen.
Hon hade en känsla av att konstiga saker skulle hända och då ville hon vara hemma.
Sedan kände hon en iskall hand på axeln och hon snurrade runt varefter allt blev svart.

Menja kom hem till det överfulla rummet och önskade sig ut igen. Hon älskade sin familj det gjorde hon men ibland blev det bara för mycket. Så hon mumlade något och gick åter ut på de mörka gatorna, hon visste inte vad hon skulle ha för sig.

Elenya kunde tänka även om hon var som förlamad och hennes huvud gjorde så fruktansvärt ont plus att hennes arm bultade dovt.
Vad var det som hade överfallit henne? Det ända som hon kunde erinra sig var den där äckliga kalla skugghanden.

Menja gick i regnet och undrade om Elenya hade kommit hem. Hon sökte upp hennes hem men istället för att knacka på så gjorde hon en söknings formel men hon var inte där. Skulle hon inte hem? Menja gick runt bland gränderna kunde det ha hänt henne något?

Elenyas mamma började bli orolig klockan var över halv 10 och hon hade inte kommit hem än.
"Jag går och besöker den där Menja som hon berättade om älskling, du ska se att hon säkert bara har glömt bort tiden" Elenyas mamma hummade instämmande.
När Elenyas pappa gick ut i mörkret och ut ur det trygga hemmet överväldigades han av en känsla av att någonting var fel. Det var en magikers föraning eftersom att både han och hans fru var under magiker.
"Vem där?" sade han till en skugga i en av smågränderna.

Menja vände sig tvärt om och gjorde sig beredd på strid. Något var fel, något var otroligt fel och hon var rädd. Något hade hänt här med Elenya och hon var rädd för vad det var. "Menja, och du?" säger hon med så stadig röst hon kan frambringa och backar tills hon känner den trygga muren bakom sig. Hon frammanar ett eldklot i handen berädd på försvar.

"Menja? Elenyas kompis" Han tar ett steg framåt.
"Är Elenya där, nej svara inte på det, jag kanske inte är världens bästa magiker men jag känner inte min älsklings närvaro." han tystnar och inser att han pladdrar som han brukar när han blir nervös.
"Jo jag är Elenyas pappa Kamir"