Sagan om ringen (Privat Roll)

Nienna nickade en gång åt människoflickans håll, kvävde ännu fler suckar. Den ödelagda dvärgstaden? Det låter inte inbjudande. Speciellt inte för en alv. Men hon tänkte inte protestera, för vart annars skulle de börja söka? Det var i alla fall en början. Hon skänklade på Finwë, som snabbt travade ikapp sina följeslagare. De red i tystnad ett långt tag, och Nienna, som kände sig en aning besvärad, bestämde sig för att bryta den. De fanns saker hon ville veta om sina följeslagare, deras namn, till en början.
"Om vi ska färdas sida vid sida en lång tid", började hon. "Så borde det kanske göra nytta om vi visste varandras namn? Jag är Nienna."

Tamara nickar och ler. "Visst du har rätt, och vilke vi är kanske?" säger hon och börjar. " Mitt namn är Tamara Girion och jag är Smedsdotter, född i en av Rohans många byar. Under ett överfall av vår by, hjälpte jag till med försvaret och de såg då hur skicklig jag var så jag blev utagen till riddarskola. Det var två år sedan och jag är nu sjutton år och riddare av Rohan." sa hon stolt och log. Hon älskade att ha en titel, att vara någon. Att vara den ända kvinnliga riddaren i Rohan att få vara med på ett sådant viktigt uppdrag. För två år sedan hade hon vart en fattig men ack så stark smedsflicka utan vare sig utbildning eller något, hon hade inte ens kunnat läsa. Men nu kunde hon det och hon var skicklig med sitt svärd och sina dolkar och hon kunde många språk med. Plus att hon var en skicklig ryttare, men det var ju de flesta i Rohan.

"Hon frågade efter ditt namn, inte din livshistoria kvinna!", muttrade Roran ointresserat. "Riddare av Rohan", tänkte han och imiterade hennes löjliga röst i tanken. Vilken skrytig häxa.
"Mitt namn har egentligen ingen större betydelse, inte heller min bakgrund, min familj och mitt ursprung. Jag är en ensam man vars namn fick bli Roran.", svarade han kyligt och såg ner på sina smutsiga händer. Han såg på sin vänstra hand som doldes av en handske som saknade fingrar. Blicken fastnade på silverringen som han fått av sin mor då hon gav sig av. Tre dagar senare återvanns hon död. Mördad. Roran bet sig i tungan och tvingade sig själv att stirra rakt fram. Såg så långt hans trötta ögon kunde nå, kände tårar bildas i hans ögon och med en enda blinkning var de borta.

Nienna log vänligt medan Tamara berättade om hennes bakgrund. Att en människa, som inte ens levt lika länge som halva min livstid, kan ha en så mycket intressantare historia än jag, tänkte hon förundrat. Men hennes leende bleknade snabbt när den manliga människan, Roran, tog till orda. Hon kände hur raseriet växte inom henne.
"Vakta din tunga, du dödliga", pressade hon fram mellan sina sammanbitna tänder. Hennes vänstra hand vilade nu mot bältet som var fäst kring hennes midja, och hon kunde känna shurikens vassa stål under sina fingrar. Men hon visste bättre än att tappa behärskningen. Hon hade stött på otrevligare än Roran. Dvärgar, till exempel. Om hon hade klarat det då så skulle hon klara det nu. Hon såg åt Tamaras håll igen.
"Mitt efternamn är Carnesîr, och jag är dotter till två mäktiga alver vilkas namn är Tári och Findecáno. Jag har i hela mitt trehundraåriga liv bott i Vattnadal, och jag har sorgligt nog inte varit med om några häpnadsväckande uppdrag. Förrän nu." Hon kunde inte låta bli att himla med ögonen åt ironin i det hela. Hennes första riktiga uppdrag, och så var glädjeförstöraren och dåren Roran där och förstörde allt. "Människor", muttrade hon, med en nästintill ohörbar röst.

"Om min historia icke behagar dig, så kan du välja att inte höra." sa hon kyligt till mannen och lyssnade på alvens historia och log. "Trehundra år? Det var en lång tid, nog för att jag vet att alver lever så länge. Men det är ändå häpnadsväckande." svarade hon intresserat och tillade på alvspråk, till Nienna. "Är han inte mycket irreterande?" Nog för att hon skulle kunna säga det så även hans öron kunde höra, men det var roligare att reta honom, att prata på ett sprpk han förmodligen inte behärsskade helt.

Roran svalde hårt och kastade en blick över axeln, manade på hingsten som snabbt började galoppera. Han lämnade alvflickan och den irriterande hästflickan bakom sig. Han såg att solen började gå ned framför honom. Återigen bet han ihop och manade på hingsten. Roran kastade en blick över axeln och kunde inte längre se de två ekipagen. De skulle ligga bakom honom, ett tag.

Nienna drog en hand genom sitt ljusa hår, och hon hade ett litet leende som lekte i mungiporna. "Det är han sannerligen. Vi får hoppas att han bättrar på sig", svarade hon på alvernas språk. Roran och hans vackra hingst satte iväg, och Nienna kunde inte låta bli att känna sig lite lättad. Hans spydiga kommentarer besvärade henne, och hon var van vid att ha kontroll. Åtminstone omkring människor. Och att slippa hans så kallade 'umgänge' ett tag skadade ju ingen. Så länge han inte virrar bort sig som den dåre till människa han är. Men solen började att gå ner borta i horisonten, och Nienna visste att det inte skulle dröja länge innan de blev tvungna att slå läger. De skulle ändå inte nå dvärgstaden i mörker.

"Tror inte det finns mycket hopp i den frågan." svarar Tamara lite småleende och tycker det är skönt att Roran är borta. Det börjar mörkna och hon er sig om efter ett ställe att slå läger. Hon visste att alver kunde hålla på länge, men människor behövde sin vila så ock även deras hästar.
De paserar en å med ett vattendrag och hon pekar. Vi kan slå läger där, hon rider fram och hoppar av det svarta stoet med en van rörelse och går fram till en dunge nära vattendraget.
"Han bör väll återvända när han märker att vi inte kommer." sa hon och började sadla av Nyx för att hon skulle få gå fritt och beta av det frodiga gräset.
Sedan började hon leta ved till en brasa.

Roran höll in hingsten, kastade en blick över axeln. De syntes ännu inte till. Underbart. Han gjorde halt och sjönk ihop i sadeln, lutade sig över halsen på hingsten, vilade kinden emot Quirinus mörka man.
Det var säkert en befrielse för satmaran och häxan att slippa honom. Det märktes tydligt på dem att det avskydde honom, och han kunde inte klandra dem.
Men han var den han var, ingen kunde ändra på honom.

Nienna svingade sig ur sadeln lika smidigt som hon hade tagit sig upp i den. "Det borde han göra. Och om inte, så får vi ta och söka upp honom. Han kan inte ha ridit långt." Hon såg sig snabbt omkring. Platsen var kanske inte speciellt vacker, men den låg ganska så avlägset. Hon klappade Finwë på halsen, och det var då tanken slog henne. Hade de dödliga med sig någon mat, någon packning? Själv så hade hon med sig alvbröd som med största säkerhet skulle räcka i ett långt tag framöver. Speciellt med tanke på hur bra de mättade. Hon sneglade på Tamara.
"Behöver du någon hjälp med det där?", frågade hon.