Familjen splittras, familjen förenas

Nytt kapitel

"." Tal
'.' Tankar
Hej Brev/Tidning/Liknande
Hej Minnen
Hej Minnen inuti ett minne

Kapitel 15 bror och syster 

"Valpen! Lugna ner dig!" Amelia vände sig blixtsnabbt om och såg in lugna bruna ögon. Hon drog ett djupt andetag och log svagt emot Remus. Så fort hon, Emmy och Severus kommit in på trolldrycklärarens kontor så hade han kontaktar varulven via Flampulver nätverket. Emmy hade satt sig bakom skrivbordet och iakttog sin kusin som hade börjat vaka av och an i rummet och muttrade om idiotiska rödhåriga pojkar och allmänna idioter. Hon märkte inte ens att varulven hade kommit genom flampulvret förrän han hade sagt är henne att lugna ner sig. 
"Men han hade ingen rätt..." började hon men Remus stränga min fick henne att tystna. 
"Jag vet att han inte hade någon rätt, lilla valp men du måste lära dig att tygla ditt humör." Han lade betoningen på måste för att flickan verkligen skulle förstå att hennes känslor inte fick ta över.
"Jag vet men det är svårt.." viskade hon så att bara Remus skulle höra. Severus och Emmy hade takt nog att låsas om att de inte hörde samtalet mellan varulven och hans valp. De diskuterade Emmys utbildning, igen. 
"Jag vet, Amelia. Bättre än någon annan vet jag hur det är." svarade Remus och drog in flickan i sin famn. Hon borrade in ansiktet i hans bröstkorg och tog ett djupt andetag. Hon hade alltid känt sig trygg hos Remus. Ända sedan hon var liten. Innan hennes föräldrar hade dött. 
En knackning hördes på dörren intill kontoret. Severus fick fram och öppnade den. 
"Potter, jag trodde du fått nog av mitt kontor efter igår kväll." Amelia vred på huvudet och såg Harry stå framför Severus. 
"Jag ville bara se hur det var med Amelia, professorn." svarade han och log emot Amelia som besvarade leendet. 
Severus släppte in pojken, motvilligt och gick tillbaka till Emmy som betraktade sina kusiner. Hon log menande emot Amelia som snabbt besvarade leendet. 
"Hur är det med dig?" Harry hade kommit fram till Amelia som fortfarande stod innesluten i Remus famn. 
"Bättre, även om jag inte hade behövt att någon" hon såg på trolldryckläraren "hade kontaktat Remus." Severus fnös lätt emot henne. Hon log lyckligt emot honom. Alla som kände Amelia något så när visste att hon älskade att vara i närheten av Remus då hon visste att ingenting kunde skada henne så länge han var i närheten. 
"Så varför gjorde han det?" frågade Harry. Amelia såg tillbaka emot honom. 
"För att jag behövde lugna ner mig innan någon råkade illa ut. Remus säger att jag har ett värre humör än min mamma. Och starkare lungor också." 
"Jag ber om ursäkt för Ron.." började Harry. 
"Det ska du inte göra." Emmy såg på Pojken-som-överlevde. 
"Han kan själv be om ursäkt för sitt beteende. Det ska du inte göra. Du gjorde inget fel." 
"Men han hade ingen rätt att.." 
"Harry, jag är van vid att folk beter sig så emot mig." Harry såg arg ut. 
"Det är inte rätt! Varför gör folk så?" 
"För att jag är annorlunda." svarade Amelia. 
"Vi båda är." Emmy hade lämnar stolen bakom skrivbordet och kommit fram till syskonen. 
"Hur menar du?" Harry såg nyfiket på flickorna. 
"Emmy kan se framtiden och Amelia kan se döda." sade Severus och ställde sig bakom sin dotter och lade en hand på hennes axel. 
"Säkert?" frågade Harry och såg förvånad ut. 
'Han tror oss inte, Amelia. Vad gör vi?' Emmys ord fyllde hennes sinne. 'Väntar, något inom honom vill tro men kan inte' svarade Amelia sin kusin. 
"Ja, det är säkert. Det är därför.." Amelia såg något röra sig bakom Harry. En gestalt tog skepnad och lade en hand på hans axel. 'Mamma' 
"Därför?" Harrys ord tog henne tillbaka till verkligheten. 
"Därför att Lily Potter står precis bakom dig med sin väntar hand på dig högra axel." Harry såg över sin axel men såg ingen men han ville tro Amelia. 
"Ni borde gå till lektionerna." sade Lily och log emot son dotter. 
"Ja, mrs Potter." Amelia tyckte det var väldigt konstigt att kalla sin egen mamma för mrs Potter. 
"Vad sade hon?" Remus log emot sin valp. 
"Att vi borde gå till våra lektioner." svarade Amelia. 
"Hon har rätt, ni måste till örtläran." Severus såg på klockan som satt precis bredvid dörren. 
"Och du måste väl hem till vad du nu gör på dagarna." tillade han till varulven. 
"Du är alltid lika vänlig, Severus." Han fnös. 
"Måste han verkligen gå?" frågade Emmy. 
"Du vet att Dumbledore inte skulle låta mig stanna här om jag inte är lärare." Remus log emot den bleka flickan. 
"Och du tyglar ditt humör, valpen." tillade han till Amelia innan han åter igen kramade om henne och försvann sedan in i flampulver nätverket. 
"Skynda er nu. Ni har tio minuter på er." Severus föste ut de tre genom dörren. De gick tillsammans upp till entré hallen där Harry såg på flickorna. 
"Igen är jag ledsen för Rons beteende."
"Och igen är det inte ditt sak att be om ursäkt för. Men jag är glad att du tog dig till att komma för att se hur det var med Amelia." Emmy log emot honom. 
"Du vet för en Slytherin elev är du helt okej." 
"Jag försöker." Amelia skrattade. 
'Emmy, kan du gå i förväg. Jag kommer.' 
Emmy gick i väg utan att svara. Hon vinkade adjö till Harry och försvann ut genom dörren. 
"Såg du verkligen min mamma?" frågade Harry och såg på den rödhåriga flickan. 
"Ja, det gjorde jag. Du har verkligen hennes ögon men annars så ser du ut som din pappa. Men du är en perfekt blandning av deras båda personligheter." sade flickan till pojken. 
"Tack." Harry rodnade. 
"Du borde verkligen gå nu, Minnie är inte den som förlåter sen ankomst i första taget." 
"Minnie?"
"McGonagall, när jag lärde mig prata så kunde jag inte säga McGonagall så Sirius eller Tass som jag burkar säga lärde mig deras smeknamn på henne. Men säg inte det till henne. Hon tycker inte om namnet."
"Varför?" 
"Jag tror det orsakar henne smärta.. Det påminner om en gladare tid innan svek, död och sorg." svarade Amelia och log svagt. Hon vinkade adjö till Harry som vinkade tillbaka innan han satte av i språngmarsch till sin lektion. 
Amelia gick ut genom dörrarna ner till växthusen.  

Super bra
När kommer hon berätta för Harry om att de är syskon?

Bra

I kapitel 18 och 19 kommer Harry att får reda på vem Amelia är

Okej tack

"." Tal
'.' Tankar
Hej Brev/Tidning/Liknande
Hej Minnen
Hej Minnen inuti ett minne

Kapitel 16 minnesdag 

"Vakna sötnöten" Amelia slog upp ögonen och log emot sin mamma som stod ovanför henne. 
"Lily! Harry vill inte äta." 
"Vi kommer." Lily lyfte upp sin dotter i famnen och lämnade rummet. 
Hon gick ner för trappan och skrattade mjuk emot flickan som hade fått tag på en slinga av sin mors röda hår. Flickan försökte äta det. 
"Nej, sötnöt.. Du ska inte äta mitt hår." Lily försökte ta ifrån dottern håret. Amelia släppte det då dem kommit in i köket. 
"James, kan du ta henne?" Hennes make reste sig upp från bordet där han suttit bredvid paret ett år gamla son. 
"Ska du komma till pappa nu?" sade han och tog flickan från sin mammas armar. Lily satte sig på James tomma stol. 
"Här är min stilige pojke. Vill du inte äta? Varför inte då?" Harry såg med stora ögon på sin mamma och öppnade munnen då hans mor försökte få in en sked med mat. 
"Konstigt att han äter nu." James rynkade på pannan. 
"Antingen beror det på att du gör fel eller att Amelia inte var här." skrattade Lily. 
"Haha, du är hysteriskt rolig, älskling." James log emot sin fru som log strålande tillbaka. 

"LILY! Det är han!! Ta Harry och spring!"

Amelia satte sig käpprakt upp i sängen och skrek. 
"Amelia!" 
"Vad händer?" 
"Vem skriker?!"
"Jag försöker faktiskt sova här." 
"AMELIA!" 
Amelia kände någon som slog armarna om henne och hon borrade in ansiktet i halsen på en pojke med svart hår. 
"Andas, ingen kan skada dig.." Amelia kände tårarna som hotade med att falla men hon tvingade dom tillbaka. 
Efter tio minuter släppte pojken henne och hon såg att det var Harry som hade kommit till henne. 
"Vad hände?" Hermione stod bakom honom och såg orolig ut. 
"Minnesdag." sade Ginny och satte sig bredvid Amelia och tog tag i hennes hand. 
"Minnesdag?" Percy Weasley stod innanför dörren och såg upp skrämd ut. Han hade aldrig hört någon skrika så högt innan. 
"Idag är det elva år sedan mina föräldrar dog." sade Amelia med svag röst. 
"Jag brukar drömma om den dagen varje natt men på årsdagen är det alltid värst." Hon såg upp på prefekten. 
"Hur kan du drömma om det? Du var ju vadå, ett år gammal?" Ron stod bredvid sin äldre bror och såg väldigt arg ut, troligtvis för att han hade blivit väckt vid fyra på morgonen. 
"Två månader." 
"Vad sade du?"
"Jag var två månader när de dog.. Jag har ett väldigt bra minne." 
"Vi borde försöka sova ett par timmar till." Percy började fösa alla tillbaka till sina sängar. 
"Du också, Harry." tillade han då han såg pojken sitta kvar mittemot Amelia. 
"Kan vi sätta oss nere i uppehållsrummet istället? Jag tror inte att någon av oss kommer kunna somna om." sade Harry och såg på Percy, som nickade till svar. 
"Så länge ni inte stör någon. Ginny, gå och lägg dig igen." 
Harry och Amelia tog med sig Amelias täcke och gick ner till soffan framför elden i uppehållsrummet. De satte sig under täckte och Amelia kröp ihop tätt intill Harrys sida. Han lade en arm runt flickans axlar och lade sitt huvud på hennes. 
"Vill du berätta om det eller?" 
"Nej, inte nu. En annan dag." svarade Amelia och log svagt. Hon tyckte om att sitta sådär med Harry. Ända sedan första dagen på skolan, då Harry hade följt efter henne ner till Severus kontor så hade de båda kommit varandra närmare och var nu väldigt goda vänner. Harry och Amelia pratade väldigt ofta tidigt på morgonen, de båda var morgonmänniskor. Harry på grund av hans moster och hennes familj hade sett till att han lagade frukost till resten av familjen - Amelia hade fått bita sig hårt i tungan för att inte började skrika och ge sig i väg för ett döda sin moster och mr Valross (jag menar Vernon) - och Amelia hade alltid varit morgonpigg. De talade också sent på natten, efter att Amelia hade hjälpt Harry med trolldrycksläxan, Amelias älsklingsämnet var och hade alltid varit trolldryckskonst. Det råkade också vara så att hon var Severus favoritelev. 
"Okej, då sitter vi här då och latar oss." sade Harry. 
"Vi kan ju spela schack." 
"Du vet att jag är dålig på schack." 
"Du kan ju försöka." 
"Svart eller vit?"
"Är alltid vit."
---
"Och jag vann!" 
"Grattis." Harry skrattade åt flickan. Han hade nästan vunnit över henne, men han hade en stark känsla av att hon hade lekt med honom. 
"Du hade kunnat vinna för länge sedan va?" Amelia nickade. 
"Den enda som någonsin har slagit mig är Orion Black, vilket också råkar vara mannen som lärde mig schack, jag vann bara en match av tio emot honom. Men han är  världsmästare i trollkarlsschack och är väldigt bra på mugglar schack också." Harry skrattade. 
"Men jag förstår inte hur du ens skulle kunnat ha vinna med sättet som du spelar på."
"Vad menar du?"
"Det är som om den som lärde dig spela inte hade velat bli slagen av dig. Det är rent av sagt ett självmordsspel du spelar." Harry rynkade på pannan. 
"Det har Ron som lärde mig."
"Jaha, vill du att jag ska visa dig ett sätt att snabbt vinna?" Amelia log emot sin bror. Han log tillbaka. 
"Visa." 
---
"Emmy! Amelia!" De båda flickorna vände sig om så Severus kom emot dem. 
"Vad gör ni här?" Han såg strängt på de båda. 
"Vi följde efter en röst som Amelia hörde. Men hon såg ingen." Emmy såg på sin pappa med skamsen blick. 
"Och vad sade denna röst." 
"Att den ville ha blod. Att den ville döda." svarade Amelia och såg sig omkring i hopp om att höra rösten igen. Men det var tyst. 
"Vad sade du att den sade?" 
"Du hörde mig. Du är gammal men inte hörselskadad." 
"Vart hörde du rösten?" 
"I väggen." 
"Gå till uppehållsrummet nu." 
"Ja pappa/Severus."
De båda flickorna skyndade iväg emot sina respektive uppehållsrum, de mötte ingen och inget på vägen. 
---
Väl uppe i Gryffindor tornet kom Harry fram till Amelia och tog henne i sin famn. Amelia slog armarna runt hans midja. Ronald himlade med ögonen bakom Harrys rygg. 
"Jag trodde det hade hänt dig något när du inte var här."
Amelia skulle precis berätta att hon var okej när hon såg något i Harrys ögon. 
"Du hörde det också." viskade hon. Ronald och Hermione hade kommit fram till dem nu. 
"Hörde vadå?" frågade Harry dumt. 
"Rösten i väggen." viskade hon. Harry spärrade upp ögonen. 
"Var det en död?" frågade Hermione tyst. 
"Nej, jag såg ingen och i så fall hade det inte kommit inifrån väggen. Döda vill bli sedda." 
Harry och Amelia såg på varandra. 
"Vad var det i så fall?" 
"Jag vet inte, Harry. Men jag tycker inte om det."  

SUPER DUPER MEGA AWESOME BRA!!!!!!!!!!!!!!!

Supeeeeeeeeeeeer!

Jätte bra!

Skit! Du är Jätteduktig!!!!!!