Run for safety, Amelia

Superbra!! (Som vanligt...)

Dina personbeskrivningar! WOW. Jag älskar dem!
Detta är som att läsa mitt eget kapitel ur Amelias syn, vilket jag älskar. Hur man än vrider och vänder på det så är Amelia speciell, det syns på lång väg. Framförallt eftersom hon satt såpass länge på pallen som hon gjorde, vilket jag ju vet att du själv hade gjort.

Inga tips idag, it was all perfect♥

Längtar till nästa, och jag hoppas på att ha tiden till att skriva en längre kommentar då! Du förtjänar en kommentar som fortsätter över flera sidor.
Love you♥

♥ ♥ ♥ Clara UW ♥ ♥ ♥

Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag gillar cliffhangers! Det inger (enligt mig) spänning och brukar motivera mig till att läsa vidare.

Angående julkortet, det är september, nästan augusti eftersom att det är den 1:a september men jag tänker mig att hela känslan av en mysig liten gammaldags by på ett kort. Julkort behöver ju inte vara täckta med snö. Eller?

Tack för kommentaren och tummen ♥

♥ ♥ ♥ Avis Fortunae ♥ ♥ ♥

Spoiler:
Tryck här för att visa!De två meningarna var till dig ♥. Tack, för tummen och kommentaren, du ska veta att det verkligen värmer att mötas av en mening som säger “Superfint skrivet som alltid!” ♥

♥ ♥ ♥ Mintygirl89 ♥ ♥ ♥

Spoiler:
Tryck här för att visa!Att låta läsaren vänta är ett bra knep, du är en mästare. Tack för kommentaren ♥

♥ ♥ ♥ Leoney ♥ ♥ ♥

Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack, bara tack ♥

♥ ♥ ♥ catradora ♥ ♥ ♥

Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för tummen ♥

Idag har varit en bra dag. En dag full av händelser. Jag ver inte hur jag ska beskriva med ord vilka känslor som gått igenom mig. Jag har varit distraherad av nästan allt och därför kommer dagens kapitel senare på dygnet än vanligt. Här är kapitel 6:
__________________________________________

Kapitel 6
Hatstall

Jag satte mig bredvid James. Han tittade intresserat på mig, som om jag var ett djur på zoo. Jag såg mig omkring och upptäckte att det var många elever som såg på mig. Jag blev ganska obekväm där jag satt, men intresset skiftade så fort McGonagall ropade upp nästa namn på listan. Ceremonin följde ett klart mönster. Ett namn ropas upp, en elev sätter sig på pallen och mellan tio sekunder och en minut efter att hatten satts på huvudet ropades ett elevhem ut. Förstaårseleven gick sedan till sitt bord där de äldre eleverna applåderade in dem. Jag bröt det mönstret, jag var den enda. Plötsligt förstod jag varför salen blev tyst, varför ingen applåderade. Att sitta på pallen i över fem minuter kan inte vara normalt.

McGonagall ropade upp en flicka som hette Erica Wilson och hon blev sorterad in i Slytherin. Sen var sorteringen över. McGonagall ställde sig framför sin stol och såg ut över havet av elever.

- Välkomna till ett nytt år på Hogwarts! I år har vi fyra studenter som inte kommer härifrån.
Viskningar bröt ut överallt i det enorma rummet. Det var tydligen inte vanligt att inte komma härifrån heller.
- Tre av våra utländska vänner studerar sjuans ämnen och den fjärde är en elev mitt bland er och går i första året. Alla fyra är placerade i olika elevhem och jag hoppas att de ska ha det bra här så var trevliga och välkomnande. Låt nu måltiden börja!

Återigen fann jag att blickar riktades mot mig. Jag vände mig om och hittade Judiths ögon, de såg förstående ut. Jag var nu inte bara hon som satt på pallen i en evighet, utan också en av få elever som inte var härifrån. Mina tankar skingrades dock när McGonagall satte sig ner och mat dök upp på borden. Kyckling, fick och ryggbiff. Stekt, ugnsbakad och kokt potatis, pumpasaft och pumpapastejer. Det vattnades i munnen på mig och jag började förse mig med mat.

Jag åt tills jag inte kunde äta mer och då åt jag lite till. Det var jättegott. Sen, en dryg halvtimme efter att sorteringen var över, försvann all mat och i dess ställe dök det upp efterrätter och bakelser. Sirapstårta och kittelkakor, chokladgrodor och andra sorters godis. Det var magiskt och jag var bara tvungen att smaka lite av varje kaka och tårta. När även efterrätterna försvann senare den kvällen var jag så mätt att jag knappt kunde stå upprätt. Tröttheten slog över mig som en våg och det enda jag ville var att sova. Bara tanken på en varm säng fick mig att börja halvsova. Men tanken kunde inte få mig att ignorera Judith. Hon kom gående mot mig och log stort.

- Du blev en Gryffindor! sa hon med en underton av sorg i rösten.
- Ja, det blev jag, svarade jag.
- Du satt på pallen i sju minuter, det är väldigt länge, fortsatte Judith. En sjundeårselev sa till mig att det senast hade hänt när han sorterades, det var försteprefekten som hjälpte dig på tåget, Amber. Hatten var sliten mellan Ravenclaw och Slytherin i hennes fall. Det kallas “hatstall” och sker när hatten är osäker, väldigt osäker på vilket elevhem en elev ska hamna i. Vilka två elevhem hade hatten i åtanke för dig?
- Tre. Slytherin, Ravenclaw och Gryffindor.
- Oj, jag tror att två är ovanligt men tre!
- Jag antar att jag är en svår person, svarade jag ledsamt.
Vi började gå mot dörrarna som ledde ut till hallen. Judith såg nöjd ut, hon hade definitivt hamnat i rätt elevhem. Hon hade ju redan vänner där i Cassie, Kate och Erion. Jag kunde inte säga att jag var avundsjuk, för det var jag inte. Jag hade alltid gillat omstarter, mest för att ingen någonsin gillade mig för den jag var. Men att separeras från en av de få människor som jag på riktigt tyckt om var inte särskilt lätt.

Vi skiljdes åt i hallen, Judith följde efter Hufflepuff-eleverna ner en korridor som såg ut att leda till källaren medan jag följde efter James upp för marmortrappan. Hopen av elever trängde sig för att komma framför varandra och för att komma först upp för trapporna. Jag försökte bara att hålla ögonen på James ryggtavla för att ha ett mål att gå mot. Vi kom fram till en stor hall med massvis med trappor i. Det var emellertid inte något som var vanligt med trapporna, de rörde sig. Man fick vara med om man ville komma till rätt ställe och om man inte gjorde det så fick man vänta på nästa trappa.

Det tog ungefär femton minuter innan alla elever stod på rätt trappavsats. Den äldsta prefekten ropade ut något som jag inte riktigt förstod:
- More Salivati!

Efter det minskade folkmassan, sakta men säkert. Jag, som stod nästan längst bak i hopen av elever, såg inte vart de tog vägen förrän det var min tur att försvinna. Jag gick igenom vad som såg ut som en tavla och hamnade i ett cirkelrunt rum med röda väggar och många fåtöljer. Det fanns en eldstad längst ner och två dörrar.

- Välkomna till Gryffindors sällskapsrum! Jag heter Albert, men alla kallar mig Abe, och är prefekt. Välkomna hit till alla er som är nya och välkomna tillbaka till alla er som inte är nya! Lösenordet för att komma förbi Den Tjocka Damen är för närvarande More Salivati. Det säger man till damen i tavlan utanför för att komma in i sällskapsrummet. Killarna sover till höger och tjejerna sover till vänster, bums i säng!
Efter Abes lilla tal gick jag upp för trappan till vänster. Efter trappan kom en korridor med sju dörrar i. Det stod en sjua på den första dörren, jag såg en sjundårselev gå in genom den. Det stod en sexa på nästa och så vidare. Längst ner låg dörren med en etta på. Jag gick in. Där inne satt två andra tjejer. En blond tjej med ett vilt utseende och en till blondin som såg något lugnare ut. De pratade med varandra. Min blick drogs mot väskan som stod bakom en av de fyra sängarna. Det var min väska vilket förmodligen betydde att den sängen var min. Precis som jag satte mig på min säng klev en fjärde tjej in i rummet. Hon hade ett glatt uttryck i ansiktet och rödblont hår. Vi verkade vara blonda klubben.

- Hej! Vänta… du är hatstallen! Vad hette du nu igen… Amelie… eller Amber? frågad den rödblonda tjejen livligt.
- Amelia, och ja, jag är hatstallen, svarade jag.
- WOW, jag har hört att det är jätteovanligt! Vilka två elevhem? fortsatte tjejen i dörröppningen, de två tjejerna som satt och pratade lyssnade nu på vår konversation.
- Tre, Slytherin, Ravenclaw och, såklart, Gryffindor, svarade jag uttråkat.
- Wow, sa tjejen i dörren igen. Du bryter, varför måste de mest intressanta personer vara de som är med om mest? Du är såklart den utländska eleven som går första året!
- Vill du byta, jag skulle då gladeligen inte vara den som står i centrum, svarade jag vasst.
- Du behöver ju inte vara så otrevlig. Jag måste ha glömt att presentera mig, jag heter Maggie. Vilka är ni två, nu syftade hon på blondinerna i hörnan.
- Jag är Kelly och det är är Olivia, svarade den tjejen som satt närmast mig. Vi har känt varandra sedan vi var små, våra föräldrar är vänner, fortsatte Kelly.
- Okej, sa jag stelt. Jag träffade en trevlig tjej på tåget men hon blev sorterad in i Hufflepuff, träffade du någon trevlig på tåget? frågade jag Maggie.
- Nja, jag gick mest runt och pratade med alla. Jag träffade flera elever från Gryffindor som jag tyckte om, Dominique som gick sitt andra år och hennes syster Victorie, tredje året, var ganska trevliga, sa Maggie, hon rabblade okänt namn efter okänt namn och när hon var klar hade jag nästan somnat.
- Jag träffade som ni kanske förstår ganska många på tåget, avslutade Maggie med ett litet skratt.

Jag tänkte för mig själv att jag nog inte skulle tillbringa så mycket tid med tjejerna i min årskull. Kanske fanns det någon att vara med bland killarna, jag fick utforska dagen efter för Maggies tal hade gjort mig så trött att jag nästan somnade med kläderna på. Jag gjorde som tur är inte det så jag borstade mina tänder och bäddade ner mig bland de mjuka lakanen. De var varma från något som förmodligen var magiskt men jag brydde mig inte om det. Jag somnade till ljudet av Maggies, Kellys och Olivias samtal den kvällen.

Jättebra kapitel!

Dina person- och miljöbeskrivningar är jättebra och det är en perfekt mängd detaljer, inte så mycket så att det blir långtråkigt men tillräckligt mycket för att man ska få en bra inlevelse.

Jag hann inte kommentera på det förra kapitlet, men bara så att du vet så är jag fast i historien nu, så jag kommer antagligen inte sluta läsa den Jag ser mycket fram emot nästa kapitel och blev väldigt glad när jag såg detta kapitlet, jag hade nämligen glömt att det var tisdag

Superbra kapitel!
Du freestylade lite med att Amber växlade mellan Slytherin och Ravenclaw (men jag vet nog varifrån det kommer... moi?)

Lite tips:

Vikningar bröt ut överallt i det enorma rummet.

Troligtvis bara ett slarvfel, det ska nog stå:

Viskningar bröt ut överallt i det enorma rummet.

Även:

Killarna sover till höger och tjejerna sover till höger, bums i säng!

Du har skrivit höger två gånger, lägg till vänster någonstans:

Killarna sover till vänster och tjejerna sover till höger, bums i säng!

Killarna sover till höger och tjejerna sover till vänster, bums i säng!

I övrigt gillade jag kapitlet! Tycker synd om Amelia, som kastas in i en helt ny miljö, med ett annat språk, med magi och sedan pekas ut av två olika anledningar! Vi får se hur det går. Längtar till nästa!♥

Du beskriver allt så fint och levande; det är som att vara där och du har verkligen fångat Amelias berättarröst. De här raderna känns verkligen:

Jag hade alltid gillat omstarter, mest för att ingen någonsin gillade mig för den jag var.

Hoppas Hogwarts blir en riktig omstart för henne. Kanske kan Judith och hon umgås trots att de går i olika elevhem - ja, man får ju nästan hoppas att Hogwarts har blivit lite mer modernt och inte har så täta gränser mellan de fyra längre

Det var ett väldigt bra kapitel. Det var fyllt med värme och vänskap.

Håller med Avis Fortunae om att det vore bra om Hogwarts blir en bra omstart för Amelia, samt att hon och Judith kan vara vänner, trots att de inte tillhör samma elevhem.

Superbra som vanligt!

Det behöver inte vara snö men beskrivningen fick mig att tänka att husens tak var täckta med snö.
/Clara

kokoskatten ♥


Leoney ♥


Avis Fortunae ♥


Mintygirl89 ♥


Clara UW ♥


catradora tack för tummen ♥

boknörd_ och Tonks/Luna ni ska veta att jag saknar er båda ♥

Uppdateringarna under sommarlovet kanske blir lite glesare. Jag har för tillfället inte tid att skriva eftersom att vi gör om det mesta i trädgården. Jag har också upplevt väldigt mycket stress de senaste dagarna vilket inte hjälper.
Jag hoppas att det är okej ♥

___________________________

Kapitel 7
Trolldryckskonst

Den första dagen på Hogwarts började inte fantastiskt. Jag vaknade, liksom jag somnade, till ljudet av Maggie. Jag anade att hennes röst inte skulle vara något jag någonsin skulle komma att sakna. Men hennes röst dog snart bort när hon, Kelly och Olivia gick ut ur sovsalen. Jag kände mig osynlig och för tillfället var det inget dåligt. Efter gårdagens händelser var jag inte särskilt hoppfull om vad dagen skulle medföra. Jag klev upp och tog på mig min klädnad. Den kändes tung där den hängde på mina axlar.

Med axlarna lika tunga gick jag, tio minuter senare, ner till den stora salen. I trapporna märkte jag att några andra elever kollade på mig, jag kände mig olustig och malplacerad. Jag hade aldrig varit den som passade in men aldrig heller den som är värd att stirra på, jag antog att saker förändrades när man inte längre bara var en konstig tjej utan en utländsk hatstall också. Med en djup suck fortsatte jag min färd mot frukostbordet.

När jag kom in i den stora salen smälte jag in i mängden. Jag tittade längs med bordet längst in och hittade ett huvud med en ostyrig och svart frisyr. James. Jag gick dit.

- Kan jag slå mig ner? frågade jag.
- Javisst, svarade James utan att se på mig.
- Hej? sa jag osäkert.
- Oh, det är du, sa han osäkert. Förlåt för det som hände, eller snarare inte hände, på tåget. Jag ville träffa Ber innan hon behövde patrullera och…
- Det gör inget, avbröt jag honom lugnande. Vem är “Ber”?
- Amber, Slytherinprefekten som hjälpte dig på tåget, svarade James. Hon var också en hatstall.
- Jaha, sa jag. Hon verkade trevlig.
- Hon är fantastisk, en av pappas kompisars dotter. Hennes pappa, Oliver Wood, spelar quidditch professionellt i Puddlemere United, sa James, imponerad.
- Wow, sa jag försiktigt. Jag vet inte riktigt vad quidditch går ut på. Jag har ju inte växt upp i en trollkarlsfamilj, jag har växt upp med fotboll och ridning istället!
- Fotboll? Aja, quidditch är den bästa sporten som någonsin existerat! började han.
- Okej, ta det lugnt. Det låter kul men kan vi inte ta detta nån gång när vi inte sitter vid frukostbordet? På tal om något helt annat, vad gör McGonagall? Hon delar ut något.
- Det är schemat, svarade en femteårselev som satt snett framför mig. Hon delar alltid ut dem första frukosten på året.
- Okej, svarade jag.
McGonagall var nu framme vid oss. Hon gav mig och James våra scheman och gick vidare utan ett ord. Vi kollade på våra egna först och sedan på varandras. Vi hade samma schema.
Vår första lektion var en dubbeltimme i trolldryckskonst.
- Åh nej… Inte trolldryckskonst, utropade James.
- Men vi har ju det med Hufflepuffeleverna, kontrade jag med. De är jättetrevliga.
- Jag känner ingen därifrån, svarade James enkelt.
- Jag gör, Judith och hon är jättetrevlig, fortsatte jag.
- Okej, men Judith gör inte det faktum att vi har Snape i två timmar bättre.
- Se det positivt, vi har bara trolldryckskonst en gång till i veckan efter måndagar, hade det varit bättre att ha tre kortare lektioner tre gånger i veckan?
- Du har en poäng, medgav han.

Vi åt upp vår frukost och började gå mot fängelsehålorna. En femteårselev från Ravenclaw hade pekat ut riktningen när hon hört oss småprata om vart lektionen kunde vara.

Fängelsehålorna var mörka och kalla. Det fanns en känsla av instängdhet och mitt lokalsinne sa mig att vi måste vara någonstans under sjön.
Minuterna gick och när jag och James hittade till klassrumsdörren så stod den redan öppen.
Vi gick in genom den men klassrummet var folktomt.
- Vi måste vara först, sa James.
- Ni är sannerligen inte först, hördes en dov röst från ett av hörnen. Ut ur samma hörn klev en svartklädd man, som jag sett vid huvudbordet. Han hade axellångt, flottigt, svart hår som såg ut att behöva tvättas och ett strängt uttryck i ansiktet.
- Jag är professor Snape och jag var faktiskt här före er. Men om du menar bland eleverna så, ja, ni är först.
- Jaha, svarade jag, stämningen blev ganska stel efter Snapes yttrande.

Resten av eleverna kom in tre minuter senare. Jag och James hade satt oss vid samma bord och småpratade när Judith kom gående mot oss.
- Hej! sa jag och hoppade upp.
- Hej! svarade hon och vi kramade om varandra. Det har inte gått mer än fjorton timmar men jag har saknat dig.
- Jag har saknat dig med, jag har hittills bara träffat en vettig människa i min årskull i Gryffindor.
- James Potter? sa Judith skeptiskt. Är han den enda vettiga i din årskull?
- Ursäkta, jag kan faktiskt höra dig, sa James till Judith, aningen roat.
- Förlåt, jag bara… Trodde inte att du var särskilt trevlig bara.
- Jag är supernajs, svarade James, nu påtagligt road av konversationen. Men var det här personen som du saknat?
- Ja det var det, svarade jag innan både Judith och James började skratta. Jag stämde in i skrattet, att en situation som varit så stel kunde bli så fylld med glädje var häpnadsväckande.

- Tig! Lektionen har börjat! Det var Snape som med fyra ord avbröt vår glada stund, jag blängde på honom.

- Här har vi er… de nya förstaårseleverna… Vi har Potter, Hansson, Williams. Han fortsatte att säga våra namn, från höger till vänster.
- Vad ska vi börja med? frågade jag efter att ha räckt upp handen.
- Vänta så får du se unga dam, du måste lära dig tålamod, sa Snape strängt. Två poäng från Gryffindor miss Hansson.
- Tack för den, muttrade jag på svenska.
Snape ignorerade mitt muttrande och började med lektionen.

Vi fick veta att trollstavar inte skulle behövas och att vi kanske inte skulle förstå hur den här typen av magi ens var magi, vi fick också veta lite om saker som man kunde göra med trolldrycker.
- Du kan förhindra döden, läka sår, skapar störningar i tankeförmågan, skada och till och med döda. Här inne får ni inte, under några omständigheter, leka eller springa runt. Trolldryckskonst kräver total koncentration och det är inte många som förstår sig på den ädla konsten. Ni ska få brygga en enkel läkebryggd som hjälper mot enkla sår. Instruktionerna står på tavlan, med det viftade Snape med sin trollstav och en rad instruktioner dök upp.

Jag kollade på de engelska orden. Jag förstod ungefär hälften så jag frågade James om han kunde förklara. Det kunde han och lektionen passerade i lagom takt, James talade om för mig vad jag skulle göra och jag gjorde det, han gjorde det också, såklart. Våra brygder blev väldigt lika och båda fick en liten nick av professor Snape. Vi båda såg det som en stor seger och firade glatt medan Judith kollade nedlåtande mot oss.
- Alltså ni är ju bara för mycket… suckade hon, hon hade själv fått några uppskattande ord om sin dryck som förmodligen var färdig och dubbelt så bra som min och James’s men vi brydde oss inte. Snapes röst tog både mig och James ner till jorden på bara några sekunder.
- Ni har läxa till nästa måndag, tio tum om varför den här brygden är användbar och hur du skulle kunna använda den. Efter denna mening blev jag förvirrad.
- Tum? sa jag högt.
- Tum, mätenheten som vi använder här i Storbritannien, svarade Snape förvirrat.
- Du menar alltså att jag ska räkna med min tumme, jag höll upp min tumme i luften. För att ta reda på om jag är klar med läxan eller inte? Kan du inte bara säga att vi ska skriva 1000 ord eller 100 meningar? Eller så kan du kanske komma på ett lättare sätt att mäta på, som till exempel centimeter och decimeter.
- Varför tror du att du kan ändra på traditioner som funnits på skolan i decennier?
- För att saker förändras och moderniseras, jag tror inte att alla här inne är dumma men den som kom på att behålla systemet med tum och fot när det fanns ett bättre och mer symmetriskt och lätt system finns är nog det. Att skriva en uppsats på tio tum kan tolkas på så himla många olika sätt, gör du på ditt sätt men skyll inte på mig om mina uppsatser bli för korta för att jag måste mäta den med mina små fingrar.
- Din otacksamma lilla flicka, jag låter den här passera men nästa gång du käftar emot mig kommer det att få konsekvenser, sa Snape surt.
- Din obildade lilla britt förstår dig inte på logik, viskade jag för mig själv på svenska.
- Vad sa du miss Hansson? frågade Snape strängt varp jag upprepade vad jag sagt, på svenska återigen. Kan du översätta det till engelska?
- Tyvärr kan jag inte det, jag vet inte vad “obildad” är på engelska, svarade jag kaxigt.
- Lektionen är över, lämna klassrummet, sa Snape och ignorerade mig. Han var irriterad och jag visste att jag gått över gränsen. Men det var värt det, att bara anta att alla skulle förstå var något av det värsta jag visste.


Jag följde Judith upp från fängelsehålorna och in i stora salen, det var dags för lunch. Jag bestämde mig för att äta med Judith och sa det till James som bara nickade och skyndade vidare till Gryffindorbordet. Jag följde med Judith till hennes bord, Hufflepuffbordet. Jag kände mig aningen dum för att ha lämnat James men jag tänkte att han förmodligen hade någon att sitta med.

Sen hördes skrik. Jag såg en av de andra utländska eleverna, Jensen trodde jag att han hette, stod vid gryffindorbordet och kollade ner på James. Det lät som om han sa något om Harry Potter och James bröt ihop. Det var en hemsk syn och jag sprang dit för att se vad som hänt. Framför mig rusade Amber, hon hade rört på sig redan efter att det första skriket hörts. Hon var ju trots allt försteprefekt. Hon skrek på Jensen att han skulle dra åt helvete och vände sig sedan mot James, jag kom dit strax därpå och kramade om min vän. Jag hörde viskningar men jag brydde mig inte, min vän var ledsen och jag ville trösta honom. Amber släppte inte sin skyddsling på över en minut. Jag släppte James och backade undan, han behövde inte mig just precis nu och jag tänkte inte göra honom mer ledsen än vad jag redan var, jag gick tillbaka till Judith.

_________________________

Jag vill ge en enorm shoutout till min fantastiska vän Leoney, som finns där och hjälper. Hon skriver en fanfic själv, den heter The Woods Are Safe ♥ ♥

Helt enkelt ett superbra kapitel! Det är så lätt att läsa och följa med, och jag gillar Amelia mer och mer. Hon har liksom sin egna stil. Älskar hur hon och James skojar på trolldryckslektionen och hur hon kaxar mot Snape. Han verkar sträng, men det känns ändå som om han kan vara god innerst inne. Tycker det är sött när Amelia pratar om sina 'små fingrar', haha.

Gillar hur berättelsen är synkad med The woods are safe. Snape verkar dock strängare i den här

Vad fint du skrev innan kapitlet om hur människor man möter tillfälligt kan fylla tomrum i livet. Det är en intressant tanke. Hoppas du får fler tillfällen till sådana möten i sommar, och mindre stress.

Superbra kapitel! Det är tur att Judith och Amelia kan umgås fast än de går i olika elevhem.

Återigen vill jag säga att du är super på att skriva personbeskrivningar och lyckades verkligen fånga bla Snapes karaktär.

Hittade inget som kunde förbättras denna gången och texten flyter på jättebra. Jag blir så fast i historien att jag alltid blir förvånad när jag läst klart ett helt kapitel på vad som känns som en sekund .

Jag undrar vad det var Jensen sa till James och längtar verkligen till nästa kapitel! Hoppas att du tycker om att skriva denna berättelse lika mycket som jag gillar att läsa den, så ses vi här nästa vecka