Life - Lupple & Medi PRS

Hon gick efter och skakade på huvudet.
"Tja jag vet inte vart hon skulle gömt dem. Jag skulle tänka mig i hennes sovrum." Hon såg upp och log.
"Kanske därnere eller kanske i mitt sovrum." Hon lade huvudet på sned.
"Så du får sova så gott. Vi syns i morgon och jag ska bjuda på en frukost som min mormor skulle ha gjort. Är det något så knacka bara på."

Han stannade till vid dörren och la handen på handtaget. "Sov gott själv." Log han för att sedan nicka. "Självklart." Sa han och såg på henne med ett mjukt leende. "Om du vill något får du också knacka på, hos mig. Men ehm gå inte bara in." Sa han tankfullt. Hans första handling inne i rummet skulle vara att få av sig kläderna och sedan skifta form. Hon skulle antagligen bli väldigt chockad av att det helt plötsligt låg en varg i hans sovrum. " Vi hörs." Log han innan han klev in genom dörren och stängde efter sig. Det fanns en säng i rummet, som knappt var använd. Han hade upprepade gånger föreslagit för hennes mormor att hon lika gärna kunde ta bort sängen men hon hade alltid hävdad- hur skulle det se ut? Han log av tanken och klädde av sig, vek ihop kläderna på sängen och skiftade sedan form. Det var mer smärtsamt än han var beredd på men väl i vargform så tog han några varv runt rummet och sedan cirklade han runt under snedtaket och la sig sedan på sidan med utsträckta armar och ben och han somnade.

Olivia sov gott under hela natten och på morgonen vaknade hon tidigt. Hon kom ner och började koka kaffe och började plocka fram bröd från den stora frysen för att sedan rosta dem och satte på radion på låg nivå medan hon gick runt i köket för att utforska alla små saker. Hon älskade verkligen detta hus. Snart kunde hon höra rörelser och hon vände sig om för att se mot dörröppningen.
"Godmorgon där." Hon log och lade huvudet på sned.
"Du ser inte lika död ut."

Gabriel hade sovit helt underbart under natten och vaknat av solsken men också svaga ylningar. Han visste att det var hans flock, han borde signalera till dem men hans plan var ändå att ge sig av redan idag till dem. Han var läkt, ingen smärta kvar alls. Han reste sig upp och sträckte ut sig och gäspade. Skiftade form, ganska besviket. Pälsen var alltid behaglig- förutom på sommaren men den bästa tiden var självklart på morgonen. Han drog på sig kläderna, rättade till det mörka håret och gick sedan ned och möttes av henne. Han log. "Godmorgon." Log han för att sedan skratta. " Jag är mycket bättre." Svarade han ärligt. "Sovit gott?" Frågade han nyfiket och satte sig vid bordet.

Hon hällde upp kaffe till honom och slog sig ner och nickade.
"Jag har sovit som en stock." Hon tog en av de rostade mackorna och tog en klick smör.
"Så varför ville du inte ha några sängkläder. Sängarna är så sköna. Mormor bytte ut dem ganska ofta." Hon skrattade.
"Vet inte hur hon hade råd men aja det är mitt problem nu. Jag får få in pengar nu."

Han log, och tog ett rostbröd han också. " Tack för kaffet." Log han och väntade in att hon skulle vara klar med smöret innan han bredde sin smörgås och hällde på lite marmelad och tog sedan en skiva ost och la ovanpå. Han skrattade lågt åt hennes ord, frågan. " Det är bättre att du inte vet fören du vet." Flinade han och tog några tuggor av den rostade mackan och log mjukt. " Hon hade tacksamma vänner till en början." Sa han ärligt.

Hon kunde inte låta bli att le igen och stoppade brödet i munnen.
"Så ska du sprida ryckte att Feys barnbarn bor i huset eller hålla det hemligt för dig själv?" Hon tog koppen och drack av kaffet medan hon lade huvudet på sned.
"Så om min mormor var helande människa för väsen. vad var hon om hon inte var en häxa?"

Han såg på henne, leendes. " De som behöver veta, vet redan." Sa han ärligt. Även han hade ju vetat, han som alfahane hade en koppling till huset som visade när det var aktivt och inte- när någon bodde där och inte. Det var undermedvetet och ingenting man kunde sätta ord på - man bara visste.
Gabriel suckade och såg på henne. " Ingen vet, jag vet inte. Men hon visste antagligen men häxa är helt fel. Det är ett väsen, din mormor var människa." Sa han och bet sig lite i läppen. Hade han sagt för mycket?

"Men det vet jag. Men jag kan se saker.... Som spöken och andra väsen. Det är väl mitt kall nu. Att jag ska leka läkare." Hon tog sin kaffekopp och drack ur det innan hon lutade sig tillbkaa.
"Hade min mormor den gåvan? Eller hade min mamma den?" Hon såg upp och svalde.
"Det är lite rörigt."

Han skakade på huvudet. "Inte leka läkare." Sa han allvarsamt och rynkade på ögonbrynen. "Du är en beskyddare. På många sätt." Viskade han, hon - hennes namn, detta hus och de som bodde här sågs som gudinnor, nästan. Beskyddare av väsen, av sanningen - av det oförklarliga. "Jag vet inte hela ditt släktträd Oliva, jag antar att din mormor hade den eftersom hon bodde här, som sagt en betydelsefull, historisk plats är detta." Sa han och gestikulerade mot huset och marken utanför.