Borgen (sjunde året)

Hej, jag kommer läsa nästa helg då mitt stora matteprov är avklarat Har förhoppningsvist tid att cokså skriva på mitt egna verk

Är också febersjuk och förkyld ...

Krya på dig massor, lycka till med matten och kom ihåg att jag gärna återgäldar din respons!

Du är min klippa, och den klippan vill jag behålla! Satt och väntade och längtade efter ett kapitel, tills jag insåg att du redan skrivit ett xD Då dog jag lite inombords men skyndade mig att läsa. Blev jag besviken? Inte en chans. Det här om något är magi och jag bara älskar det, rakt upp och ner. Så magiskt!

Mer Draco? Kan inte önska mig något mer. Så ge mig, PLZ. Jag blir tokig snart. Älskar att se Mirre och Snape tillsammans, du gör det så magiskt. Ingen annan har någonsin lyckats med den biten. Och tro mig, jag har läst miljoner ff:n genom åren.

Jag simmade så fort jag kunde, samtidigt som Severus ropade på hjälp och viftade med armarna. Till slut befann jag mig nära honom, och innan jag hann reagera, grep han tag i mig med iskalla och alltför starka händer.
”Lugna dig!” befallde jag när jag kände hur vi båda höll på att sjunka. Paniken steg i mig i takt med att djupet drog oss neråt.
”Jag har fått kramp!” Severus var kritvit i ansiktet. ”Jag kan inte simma!” Hans annars så fokuserade ögon stirrade utan att se, och händerna greppade för första gången okontrollerat. Det gjorde mig förlamad av rädsla när jag förtvivlat grep efter den sista möjligheten att nå honom.
”Du måste hålla dig lugn”, sa jag. ”Annars…” Längre hann jag inte förrän vattnet slöt sig över oss båda.
Fy vad jag ryser. Vilken inledning, jag älskar den. Känner verkligen paniken... Fy! Det här minnet, det tar mig tillbaka i din berättelse. Fint att få läsa det ♥

Slutet var så spännande.... Jag vill veta mer, gärna nu på en gång! Du är en jäkel på att hålla cliffhangers, jag både hatar och älskar dig för det!

Magiskt, som allt du ger oss ♥ Du är en legend!

Vilket underbart kapitel! Ett riktigt dunderavsnitt! I alla fall, så var det trevligt att Snape och Eugene återförenades igen, som om ingenting hade hänt! (Även om jag nästan velat se lite glädjetårar, men det gör inget! Det var bara en önskan, men du bestämmer. ) Lustigt också att Eugene trodde att det var Eileen som hade sökt honom, men så var det Jessica. Nu får vi se om han dyker upp någon mer gång. Det är också roligt att han tar emot Miriam med öppna armar. Angående din förklaring med kontakt och kontroll: Nu trillade polletten ner! Om du vill, kan jag klura på formuleringen och uggla sedan. Får klura när jag har tid.

Slutet får mig att rysa, för vi vet vad som har hänt Charity Burbage! Huu!
En pytteliten grej: Borde inte delen med Eugene vara kursiv? Jag tänkte, då det är en återblick? Men du bestämmer så klart själv. Jag tänkte bara på hur jag brukar göra när jag gör återblickar i "Tårar från himlen".

Här kommer lite tips: (OBS! Det blir kanske inte i ordning, så du får läsa igenom och leta.)

När jag nu åter var här på slottet, med Severus i min famn och smekande hans alltjämt kolsvarta hår, tänkte jag på den silverstrimmade Eugene som nästan varit en äldre version av sin dotterson,

När det står dotterson, kan folk tro att han är Snapes morfar, men då undrar jag inte om han redan skulle vara död? Ändra ordet.

När jag nu åter var här på slottet, med Severus i min famn och smekande hans alltjämt kolsvarta hår, tänkte jag på den silverstrimmade Eugene som nästan varit en äldre version av sin systerson,

“Du var duktig i sjön”, sa han erkännsamt till mig när vi satt alla tre tillsammans, torra och lugnade, i stugan. “Du är en bra simmare, men det är svårt att få grepp om någon i en sådan situation, när man närmar sig framifrån. Det är bra att försöka ha med sig ett föremål att sträcka fram, det man brukar kalla den förlängda armen, så att man inte själv dras ner i djupet.” Vid de här orden hade han sett aningens strängt på mig och sedan låtit sin gåtfulla, svarta blick vandra över till Severus, som satt ovanligt tyst och medtagen, uppenbart överväldigad av alla känslor som både incidenten och återseendet måste ha gett honom. “Och angående djupet, Severus...”, sa Eugene sakta. “Jag har en bestämd känsla av att din vän här alltid kommer att försöka rädda dig. Så gör er båda en tjänst och tänk på var du simmar. Jag är säker på att du minns regeln vi hade?”
Ett leende krusade svagt Severus bleka läppar. “Att inte gå ut ensam på djupet där man inte bottnar.” Eugene nickade och strök sig tankfullt över hakan, medan de betraktade varandra. Så vände sig den äldre mannen till mig igen.
“Jag uppskattar verkligen det du gjorde för min systerson”, sa han. Severus log om igen svagt vid hans ord och såg på mig med oändlig ömhet.


På en del ställen vill jag flytta ner några meningar en rad, så det inte blir en "klump" om du förstår vad jag menar. Sedan vill jag peta vid en mening samt ändra några ord, så det låter bättre och att det blir en synonym. (Ordet "svagt" dyker upp lite för nära varandra, tycker jag.) Se mitt exempel.


“Du var duktig i sjön”, sa han uppskattande till mig när vi satt alla tre tillsammans, torra och lugnade, i stugan. “Du är en bra simmare, men det är svårt att få grepp om någon i en sådan situation, när man närmar sig framifrån. Det är bra att försöka ha med sig ett föremål att sträcka fram, det man brukar kalla den förlängda armen, så att man inte själv dras ner i djupet.”
Vid de här orden hade han sett aningens strängt på mig och sedan låtit sin gåtfulla, svarta blick vandra över till Severus, som satt ovanligt tyst och medtagen, uppenbart överväldigad av alla känslor som både incidenten och återseendet måste ha gett honom. “Och angående djupet, Severus...”, sa Eugene sakta. “Jag har en bestämd känsla av att din vän här alltid kommer att försöka rädda dig. Så gör er båda en tjänst och tänk på var du simmar. Jag är säker på att du minns regeln vi hade?”
Severus bleka läppar krusades till ett svagt leende.
“Att inte gå ut ensam på djupet där man inte bottnar.”
Eugene nickade och strök sig tankfullt över hakan, medan de betraktade varandra. Så vände sig den äldre mannen till mig igen.
“Jag uppskattar verkligen det du gjorde för min systerson”, sa han.
Vid hans ord log Severus återigen försiktigt, och såg på mig med oändlig ömhet.

Åsynen av Jessica hade dock, naturligt nog, väckt en del frågor.
“Första ögonblicket trodde jag att det var Eileen som sökte mig”, berättade Eugene.


Ändra, så det låter lite mer naturligt.

Åsynen av Jessica hade dock, av naturliga själ, väckt en del frågor.
“För ett ögonblick trodde jag att det var Eileen som sökte mig”, berättade Eugene.

Ja, det var ett lika bra avsnitt som alltid! Och vilka fina bilder du fick fram!

Elzyii, det är jag som har skrivit inledningen! Om du går tillbaka till kapitel 4, så ser du att jag står som gästskribent, och då finns inledningen med, fast på slutet! (Några saker har Avis Fortunae lagt till, för att öka spänningen.)

NUUU har jag läst allt som tillkommit som jag inte kommenterat hitills (aka de två senaste kapitlen). Oh boy was that a journey

Kapitel 4:

Alltså dör av (flera anledningar till) det första stycket ♥ ♥ ♥ Så bra skrivet och inte minst väldigt s*xigt



Och om inte annat är det ett väldigt bra kapitel då det fyller i en del luckor om vad som hänt från att de anlände till stugan fram tills de återvände till Hogwarts. För det har jag verkligen varit nyfiken på sen jag läste kapitel 2 för första gången i Skam!!!

Och stor shoutout till Mintygirl89 för ett superspännande och fint skriven del i kapitlet, jag älskade det verkligen, speciellt den spännande cliffhangern! ♥

Kapitel 5:

Så, så, såååå fint att äntligen få möta Eugene igen i "nutid" så att säga! ♥ Jag får en så tydlig och fin bild av honom när du beskriver honom! Den här meningen står ut extra för mig:

"Han var mycket tystlåten men hade ett lugn och en vänlighet som tycktes komma från själva naturen som omgav den ensliga stugan"

Och du borde veta vid det här laget att jag älskar att läsa om Sevs och Mirres relation och hur de är med varandra ♥ De är så naturligt kompatibla och jag älskar det.

Och det är klart att du vrider om mitt stackars hjärta med att slutligen ge mig den hemska bilden av Charitys hemska öde. vilket också inte helt oväntat låter mina tankar glida över till min stackars Draco (ja du läste rätt Elzyii, MIN Draco, han som vi motvilligt delar med varandra). För just den delen är typ det som gör mig mest sorgsen, för han är för ung att få bevittna något så hemskt. Så jag har samma request som Elzyii, mer Draco (men i rimlig mängd, eftersom detta faktiskt inte är hans historia egentligen).



Du är bäst, längtar givetvis efter mer ♥

Kraaaaam ♥

96hpevanescence, tack för dina varma ord!

Avis Fortunae, jag lovade ju att klura på hur man skulle uttrycka hur Miriam ska nå Snape.

Man kan kanske skriva så här: Det gjorde mig förlamad av rädsla, när jag förtvivlat grep efter den sista möjligheten att nå honom och jag hoppades att jag skulle få honom att hålla sig stilla.


En annan grej med Eugene: Han borde kanske lägga till att Miriam skulle ha närmat sig Snape bakifrån, ifall hon inte hade hittat något att ha som den förlängda armen.

Det var en tanke som slog mig att det är så man egentligen ska göra. Men du gör som du vill.

Nepflite


Reverus


Mintygirl89

Elzyii


Trezzan


boknörd_


96hpevanescence




Kapitel 6 - Ångest

“Tänk om det varit du.”
Det var det enda Severus hade fått ur sig, den där ödesdigra natten när han plötsligt bara dök upp utanför stugan, krampaktigt kramande om den regnvåta dörrkarmen med en kritvit hand. Bröstet hävde sig oroväckande snabbt under alla åtsittande lager av svart tyg, och jag hade omedelbart dragit in honom i värmen och stängt in oss i den lilla kammaren där jag började befria honom från den hårda klädedräkten. Det var skrämmande att se hur han kämpade för att få luft och hur paniken flimrade i hans ögon. När jag slängde en blick åt Eugenes sovrum till, skakade Severus vilt på huvudet och backade ännu längre in i rummet, skräckslagen. Så föll hans ögon på mig igen och stannade där, fixerade mig när jag snörde upp den vita skjortan han bar närmast huden. Så upprepade han: “Tänk om det varit du.”
Och så småningom, allteftersom vargtimmen fortskred, hade jag fått höra den ofattbara historien om vad som hänt den natten på Dödsätarnas möte, den omänskliga scenen Severus bevittnat i en värld han annars aldrig delade med mig. Nu förstod jag på allvar varför. Skildringen av hur den stackars vettskrämda kvinnan hängt med huvudet neråt i luften över bordet Dödsätarna satt samlade vid, hur hon gråtande och lamslagen cirkulerat kring dem och upprepade gånger vädjat till Severus om hjälp, fick även mig att nästan tappa fattningen. Charity Burbage hade varit vår kollega på Hogwarts, en lärare i mugglarstudier som i en tidningsartikel yttrat sig positivt om relationer mellan trollkarlar och mugglare. Något hon fått betala ett dyrt pris för.
“Om det varit du som befann dig där, Miriam”, viskade Severus hest och orden kom hackigt, stötvis. “Om han hade utsatt dig för något sådant … Jag skulle inte ha kunnat sitta oberörd. Jag hade befriat dig och vi skulle båda ha blivit avrättade på plats. Eller kanske något ännu värre … hans grymhet vet inga gränser.” Han tog ytterligare ett rosslande andetag. “Men jag är värre, Miriam. Mycket värre. Det vidrigaste odjur man kan tänka sig.”
När jag bara stumt skakade på huvudet fortsatte han: “Mörkrets herre saknar helt empati. Men bara en alltigenom vidrig varelse klarar att hålla en opåverkad fasad inför det lidande herren utsatte Charity för. Den död hon mötte framför mina ögon. Och hon är inte den enda jag sett plågas utan att ingripa. En gång i tiden var jag till och med en del av processen … jag har själv gjort … hon … det kunde ha varit du …” Han avbröt sig och utbrast: “Hur kan du ens röra vid mig, Miriam?” Men jag höll honom i mina armar med huvudet mot hans bröst och mumlade: “Ett odjur hade inte känt som du gör just nu, Severus.” Egentligen hade jag inte många ord till tröst. Världen var galen och snedvriden, och det enda jag kunde göra var att hålla honom tätt intill mig.



Jag höll honom nu också, andaktsfullt smekande det mörka håret medan han andades djupt och lugnt mot min bara hud. Dessa stunder av frid var så få, och sedan vi anlänt till arbetet på Hogwarts hade de inte alls existerat. Men nu var det slut på vilan. Severus ryckte till, häftigt som han alltid gjorde i sömnen, och reste sig blixtsnabbt på armbågarna medan han tog ett beskyddande grepp om mig. Med det svarta håret lätt rufsigt, de spända musklerna och de intensiva ögonen var han en betagande syn, som kom mig att dra lätt efter andan en sekund innan jag fann mig: “Så, så. Det är ingen fara, älskade.”
Han såg sig vilt omkring.
“Severus, vi är ensamma.” Jag försökte lugna honom genom att stryka hans bara arm, men han drog sig undan, och utbrast: “Vi är aldrig ensamma i borgen! Det här får inte hända! Jag blev frestad och riskerade din säkerhet …”
“Vi var två om det.” Jag behöll min hand på hans arm och stödde mig på den andra handen, i ett försök att behålla lugnet. Klädnadernas tyger bildade oregelbundna formationer omkring oss på bordet, en svart, böljande kontrast mot min vita hy som lystes upp av det gyllene skenet från vaxljusen. Ärret på mitt högra ben avtecknade sig tydligt och till full beskådan i det oroligt flämtande ljuset. Severus lade sin ena hand över det vilket som alltid fick mitt blod att rusa, men jag tog ett bestämt tag om den beskyddande armen och sa: “Det är synligt även med glamourförtrollningen.”
“Vi är båda märkta för livet”, sa han dystert och ögonen var som svarta kol. “Och vi måste leva därefter.” På handleden under mitt grepp om hans arm skymtade dödskallen med den svarta ormen, lika omöjlig att dölja som min blixtform. Severus hade blivit så mycket mörkare efter avgörandet i tornet, med en tyngd i sin framtoning, en svärta som nästan sög upp ljuset omkring honom. Jag knöt beslutsamt händerna.
“Det går att värja sig.” Jag visste inte varifrån kraften kom, men faktum var att det stundtals hade gått att känna en närvaro under sommaren. I vissa svaga stunder, när känslan av otillräcklighet slog till, fanns det som ett eko inom mig, en sökande röst som ville smälta in i de anklagande tankarna. Men tack vare det Jessica Raven hade berättat för mig visste jag vem den rösten tillhörde, och jag tänkte aldrig låta den nästla sig in i min tankevärld igen.

Tankarna på Jessica återförde mig till nuet. Det gladde mig att hon skulle ta över ämnet Försvar mot svartkonster. Amycus Carrow hade använt Cruciatusförbannelsen på lektion, något som var så motbjudande att det var svårt att ta in. I dessa sjuka tider gick han ostraffad, men Severus hade åtminstone lyckats få bort honom från undervisningen. Jessica var själv ingen duvunge, men jag var av någon anledning helt övertygad om att hon aldrig skulle använda sig av Crucio mot en oskyldig individ. Hon hade räddat mitt liv i somras, Sirius hade en förbindelse med henne och jag litade på hans omdöme.

Men det var inte bara det.

Jessica hade hjälpt mig även under hösten, då vi börjat leva vårt liv i borgen.

Mina tankar vandrade tillbaka till den första riktigt kyliga dagen, då växlingen mot mörkare tider varit ett faktum.

Att kapitlet heter "Ångest" passar alldeles utmärkt, för jag kunde, konstigt nog känna av den! Men det är positivt menat. Jag känner med de båda nu. Nu drar sig mörkret fram som ett gift.

Angående föregående kapitel. Jag förstår när det gäller delen med Eugene. Det var bara en tanke jag hade. Om Eugene dyker upp igen i berättelsen, kan du kanske ge en liten vink.

Du gillar ju tipsen, så nu får du ett till!

“Severus, vi är ensamma.” Jag försökte stryka lugnande över hans bara arm men han for häftigt ut: “Vi är aldrig ensamma i borgen! Det här får inte hända! Jag blev frestad och riskerade din säkerhet …”

Jag skulle vilja peta så det låter bättre/naturligt.

“Severus, vi är ensamma.” Jag försökte lugna honom genom att stryka hans arm, men han drog sig undan, och utbrast: “Vi är aldrig ensamma i borgen! Det här får inte hända! Jag blev frestad och riskerade din säkerhet …”

Nu blir det spännande att läsa vidare.

Reverus 96hpevanescence


Mintygirl89


Trezzan


boknörd_

Det här kapitlet är ursprungligen skrivet av Trezzan. Jag har bara gjort om det till Miriams/Metrimonas perspektiv.

Förra kapitlets avslutning:

Jessica hade hjälpt mig även under hösten, då vi börjat leva vårt liv i borgen.

Mina tankar vandrade tillbaka till den första riktigt kyliga dagen, då växlingen mot mörkare tider varit ett faktum.



Kapitel 7 - Vänskap (Medförfattare Trezzan)

1997, 24 september

Det är första morgonen med rimfrost i högländerna och dimmorna över Svartsjön tycks falla isär i snöflingor och träffa den blanka ytan. Trots det kastar solen ett blekt sken över Hogsmeade. Kylan kommer ovanligt tidigt i år, som om den är en del av tiderna vi lever i och vill smyga sig in i våra sinnen. Men den får inte ta makten över mig. Den känslokalle herrens ständigt pockande närvaro får inte leta sig in där man minst anar det. Jessica sa det till mig, och därför är det henne jag söker nu när det nya livet i borgen för första gången blivit alltför outhärdligt att bära ensam. Severus är spårlöst försvunnen, förmodligen på något okänt uppdrag, och jag är kvar, famlande i min nya roll och med mitt nya namn. Metrimona Prince - förvandlad, förklädd och förtrollad, och korpen är den enda som möjligtvis vet.

Så nu är jag på väg mot hennes boning i Hogsmeade.

Hennes tornrum på slottet stod tomt och tyst inför mina knackningar.

Severus förmanande stämma ekar i huvudet. Säkerligen är det en risk att ge sig iväg till byn på det här sättet. Men när han bara försvinner utan att meddela hur länge, vad förväntas jag göra? Jag kan ju inte sitta på det vackert inredda kontoret och vänta på obestämd tid. Rektorerna i sina porträtt gör mig nervös. Av rädsla för att säga fel saker har jag inte vågat prata med dem, inte ens med Dumbledore som för övrigt saknades i sin ram den här morgonen. Jag drar rysande den stiliga klädnaden tätare om mig och skjuter upp den lilla dörren under stugans höga, toppiga tak. Mina raska steg har fört mig till Jessicas boning innan tankarna hunnit med. Förvirrat betraktar jag min egen hand och inser att jag just har trängt mig in i en annan människas bostad. Hjärtat fryser fast i bröstet.

”CIVILISERADE MÄNNISKOR KNACKAR!” vrålar en mager kvinna och snurrar runt på plats mot mig med staven i högsta hugg. Hon är klädd i jeans och linne, med armarna täckta av röda ärr, och jag ryggar skrämt tillbaka med dörrhandtaget i handen. Den iskalla höstvinden har slagit upp dörren och håller både den och mig i ett järngrepp. Men kvinnan sänker sin stav och säger: “Åh, är det bara du.” Först då känner jag igen Jessica. Hon drar en klädnad över den sargade kroppen och jag kan inte låta bli att stirra. Finns det någon människa utan ärr i den här världen?
”Jag ber om ursäkt för att jag skrek åt dig. Jag är van vid sämre sällskap”, säger korpen avväpnande.
”Men Jessica! Vad i all sin dar har hänt med dig?” Orden kommer innan jag hinner tänka.
Hon suckar och skruvar på en ring på fingret. ”Du kanske vill ha en kopp te, M?”
”Snälla, tala om för mig vad som hänt.” Jag får äntligen makt över dörren och lyckas stänga den efter mig. Klarar bara inte av fler hemligheter. Vem har gjort henne illa? Jag tänker på alla de skåror som täcker Severus kropp. De är besynnerligt lika skadorna på Jessicas vita hy. En ofrivillig rysning skakar mig och jag mår plötsligt illa. Får en impuls att vända om och springa. Att inte vilja veta. Men naturligtvis står jag ändå kvar. I mitt nya liv är det livsfarligt att ge efter för impulser.
”Det är sedan länge glömt och förlåtet”, säger korpen nu men hennes ovanliga mildhet ökar bara min fruktan. Rädsla för att det hon ska berätta för mig kräver en sådan hänsynsfullhet. Mekaniskt går jag mot det enkla köksbord med tre stolar där Jessica anvisar mig en plats. Jag försöker ta lugna, djupa andetag och ser plötsligt mamma framför mig med sitt flammande röda hår. Liten och späd, men med fötterna stadigt på jorden.
”Min mamma sa alltid en bra sak: lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta”, viskar jag och nickar med orden, så som mamma alltid gjorde. Då, för en evighet sedan i en annan tid, när hon fanns i mitt liv. Köksstolen är stenhård men jag känner en doft av svalnande kaffe och blir medveten om värmen från eldstaden. Som om min mors trygga närvaro plötsligt gjort sig påmind.
”Låt ingen höra dig säga det, bara, är du snäll”, säger Jessica kärvt. “Det låter inte direkt som att du är släkt med … Snape”, tillägger hon och jag ser oförstående på henne. Spelar vi spelet även här inne? Jag vet att hon vet allt, även om ingen officiellt har meddelat henne det.
”Du har rätt i det, Jessica. Men här är vi säkra”, säger jag prövande och ser henne rakt in i de isblå ögonen. Hon himlar med dem men nickar, ”så när som. Vi kan bara hoppas på det bästa. Det finns alltid fåglar som viskar och korpar som kraxar.” Jag ler försiktigt mot henne och vi betraktar varandra över bordsskivan.
”Vem har du förlåtit, Jessica?” frågar jag slutligen, med lugn stämma men med hjärtat rusande som en rädd hare i bröstet.
”Det tror jag du vet.”
Jag nickar stumt. För jag vet. Medan hon ställer fram te, vars väldoftande ångor tryggt sprider sig under det intimt låga taket, växer min visshet att förlåtelsen är den enda vägen ur det här. Kanske är det alltid den enda vägen, oavsett vad. En värme fyller mitt bröst och när hon sätter sig hos mig vid bordet, oväntat nära, lägger jag min hand på hennes och nickar igen. ”Berätta för mig, Jessica”, säger jag. Redo för sanningen, för det är trots allt bara den som kan göra en människa fri.

”Snape och jag hade just avslutat vårt sista år på Hogwarts”, berättar korpen. ”Min svägerska, Lara, försökte hålla mig borta från hemskheterna men till sist hade jag inget annat val än att lyda herren. Jag tog mitt märke ett par månader tidigare, under vårterminen, och efter att ha förlorat Sirius på grund av val jag inte hade något att säga till om … ja, efter det så slukade mörkret mig.”
Det är som att höra Severus berätta om hur mörkret tog honom, fick makt över hans sinne så fort Lily hade försvunnit ur hans liv. Déjà vu-känslan är stark. Men Jessicas situation är delvis en annan.
”Du har ju Sirius vid din sida nu, jag har sett fotot han bär med sig.”
Orden blir hängande i luften när hon tankfullt söker sig ut med blicken genom det lilla fönstret. Förlorad i minnen som tycks både smärtsamma och ljuvliga.

Till sist svarar hon: ”Du ser mer än vad du ska, M. Och ja, jag har Sirius vid min sida nu, även om jag inte förtjänar det. När jag behöver honom så är han där. Men vi måste vara försiktiga så alla ögonblick är flyktiga.”
Det har hon sannerligen rätt i. Deras förbindelse överkorsar de flesta möjliga gränser. En Dödsätare och en medlem av Fenixorden. Tänk om de andra visste. Hon stryker åter över ringen på sitt finger. Nu ser jag att den har små korpklor som omsluter en grön smaragd. Hennes bara arm har letat sig ut ur den hastigt omsvepta klädnaden. Några ilsket röda märken tvärs över armvecket är extra framträdande.
”Vad var det som skedde?” frågar jag igen. “Det som gav dig ärren?”
”Herren gav mig ett … enkelt uppdrag”, fnyser hon ironiskt och kramar tekoppen med händerna, som för att suga åt sig av värmen. ”Jag skulle stötta Severus i hans trolldrycksbryggande.”
Det bränner till i bröstet vid hans namn, men den trygga värmen i köket är kvar. Jag måste veta. Glaset i de små fönstren har täckts av imma och i den här stunden är det hon och jag. Vår sanning och våra minnen.
”Snälla, fortsätt”, ber jag igen. “Jag måste få veta vad det är för hemskt som hänt dig, Jessica.”
”Jag har som sagt, glömt och förlåtit för länge sedan”, suckar hon och möter min blick. Säkert kan hon läsa min oro, men hon fortsätter och jag är tacksam över det. ”Severus behövde använda sig av mitt blod och … Vi tyckte oerhört illa om varandra. Så här i efterhand, även om Sirius inte håller med, tycker jag att jag förtjänade det. Jag var hemskt elak mot Severus under våra senare skolår.”
”Vad gjorde du mot honom?” Sirius har rätt. Det är klart att hon inte förtjänade att behandlas illa, men just nu låter jag det passera, måste veta helheten.
”Han hade ett öknamn, förr. Ett öknamn jag inte tänker berätta, för han har vuxit i mina ögon nu. Och jag gjorde allt för att passa in bland mina vänner. Ville inte dit jag är idag. En plats i livet jag hamnade på ändå, till sist. Vi gjorde narr av honom och mobbade honom.”
Hon vet inte att jag vet. Både öknamnet och en hel del av mobbningen Severus utsattes för. Men jag låter även det passera. Det är dags att få veta resten av historien.
”Och vad gjorde han mot dig?” driver jag på, nästan forcerat nu. “Han behövde ditt blod?”
”Han skapade ett gift, jag borde förstått det direkt för mitt minne är färskt och han sa såhär till mig ’ditt blod är gift’, och han visste väl inte riktigt hur han skulle få blodet ur mig och … var väldigt kreativ i sitt sätt.”
”Han …” Jag mår illa.
”Det var förr, M.”
Teet vill komma upp och det susar i huvudet. Hela rummet snurrar kring de djupa ärren i hennes bleka armveck.
”Och du har förlåtit honom?” lyckas jag till slut viska.
”Sedan länge.”
”Har du förlåtit dig själv?”
”Aldrig.”
”Liksom Severus då, befarar jag”, avslöjar jag och suckar uppgivet. Rummet stillar sig.
”Vi är två sidor av ett mynt”, bekräftar kvinnan mitt emot mig som plötsligt blivit en ny länk till Severus förflutna. Sanningen jag inte riktigt vågat tänka på.

Och det slår mig hur fegt det har varit av mig att bara blunda. Det är i sig lika farligt som att begå de hemska brotten, speciellt i dessa tider. Det kan göra oss alla till monster - bara på olika sätt. Och det är den största faran för kärleken.

”Går det att älska ett monster?” hör jag mig själv säga ut i tomma luften. Jessica ser länge på mig utan att svara.

Till sist säger hon: ”Sirius älskar mig och jag är ett monster. Förneka det inte - för jag vet vad jag gjort, och det står jag för. Även om det är mycket mörka saker, kanske värre än vad Snape någonsin gjort.”
”Jag älskar honom, trots att han gjort mycket … dumt.” Mitt eget ordval får mig att rodna, men den äldre, ärrade kvinnan ser på mig med värme.
”Det är sådana ni är, våra klippor i livet, och du delar mycket av din godhet med Sirius”, säger hon stilla.

Jag nickar och kramar muggen hårdare. Rummet är fridfullt igen. Vi sitter i det lilla köket, med den uråldriga spisen i bortre änden och ett par skåp några meter från oss. Det finns ett fönster i vardera änden av rummet, det vi sitter intill, och ett på andra. Som liksom i vardagsrummet, där ett skrivbord skymtar, vetter mot Svartsjön.

”Du kom hit av en anledning, Metrimona”, säger hon till sist och ögonen har fått tillbaka något av sin isblå skärpa. Att hon använder mitt officiella namn gör sitt till.
”Ja … Severus. Han är försvunnen”, säger jag tyst och tänker inom mig att en del av hans helhetsbild också försvunnit men ersatts av en ny pusselbit. Och att jag alltid kommer att känna som jag gör för honom.
”Oroa dig inte, M. Han är på ett uppdrag. Han återvänder i eftermiddag”, säger Jessica lugnt som om det var ett affärsmöte Severus var ute på. Och med hennes perspektiv är det kanske så. Men jag flämtar ändå till, för tanken på min älskade ute med Dödsätarna är något jag aldrig kommer att vänja mig vid. ”Uppdrag?” får jag fram.
”Det är ingen fara, inget farligt. Ett gäng med Dödsätare behöver ledning, bara. Han klarar sig.”
”Vad är det för uppdrag, Jessica?”
”Det är inte min sak att berätta.”
”Men det du berättade om precis …”
”Det var min sak att berätta, det är min historia, mina ärr. Han råkar bara vara en del av den historien, tyvärr.”
”Jag är så trött på att aldrig få veta någonting, att hållas i mörkret! Jag kan också hjälpa till”, utbrister jag och den vanliga frustrationen gör sig påmind igen. Men Jessica fortsätter med oförändrat lugn att tala.
”Du är så värdefull M, för både honom och just nu – för mig. Du är Severus stöttepelare och utan dig hade han inte orkat. Jag kan avslöja så mycket som att anledningen till hans plötsliga försvinnande så här på morgonkvisten har att göra med att det inte var planerat. Jag är säker på att han berättar för dig, om han kan, om du berättar för honom hur du känner.”
Ja, kanske. Om han inte befarar att det är farligt för mig att veta, och han har en viss benägenhet att ofta tro det. Jag tittar länge ner i koppen, djupt sänkt i tankar, och känner en plötslig tacksamhet mot kvinnan framför mig, som kan ge mig ytterligare en del av livspusslet. Jag ser upp på henne och ler: ”Tack, Jessica.”
”Alla kan inte strida vid fronten, vi måste ha någonstans att landa i helvetet vi lever i. Jag önskar du kunde tala med Sirius om detta, men tyvärr är han en glappkäft utan dess like, för han känner sig inte så behövd heller.”
Vid de orden måste jag le. Tanken på Sirius glappande käft, rastlösa kedjerökande och riskfyllda små utflykter från ungkarlsbostaden med motorcykeln ger udd åt tillvaron.
”Jag kan åtminstone röra mig lite grann”, konstaterar jag. Även om min lilla utflykt hit till byn nog är att jämföra med Sirius äventyr med motorcykeln.
”Tacka Merlin för att han tog sig från Azkaban”, mumlar Jessica.

Det är en höstmorgon i kyla och dystra grå toner men inne i den lilla stugan trivs vi i varandras sällskap. Vi äter lunch tillsammans och hennes närvaro lugnar mig. På något löjligt sätt kan jag föreställa mig att det faktiskt är en affärsresa Severus är ute på. Låtsas för att överleva, se framåt mot hur tillvaron borde vara och kanske någon gång kan bli för oss alla fyra.

När jag framåt eftermiddagen ger mig av för att söka Severus har solen brutit fram helt ur dimman. Från bergen hörs ett dovt, tryggt mullrande, som en påminnelse om Gorgelmorfen. Om de enorma naturkrafter som kan komma att övermanna oss människor om vi skulle ställa till det för illa. Och då är våra trollstavar endast små, bräckliga tändstickor. Av någon anledning blir jag trygg av den tanken.

Från vår stund i hennes lilla kök dröjer sig en känsla av lycka kvar. Inte den lyckan jag har av att få se och träffa min Severus. Nej, detta är en annan lycka. Att ha en vän.

Vad duktiga ni har varit, du ochTrezzan!

Kapitlet var makalöst bra, och jag känner av en ganska spänd stämning om jag får säga det själv.

”Går det att älska ett monster?” hör jag mig själv säga ut i tomma luften. Jessica ser länge på mig utan att svara.

Den frågan känns så stark på något sätt! Jag kan inte sätta fingret på vad det är.
Men nog kan man väl älska ett monster.



Om du inte har sett den, borde du göra det.
Inga tips den här gången, men det går nog bra ändå.

Makalöst bra kapitel som vanligt! Nu undrar jag dock vad Jessica ska säga om hon får veta vad som hände vid sjön under sommaren, eller om hon någonsin får veta det.
Längtar till nästa lördag! ♥