Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

Cecilia var inte säker på saken och ryckte på axlarna. Hon hade ju inte sett huset och dessutom så visste hon ju vilken upptagen man hennes pappa var. Men när Lucia lämnade de för att söka upp Cecilias pappa rynkade hon pannan i osäkerhet. Vad var Lucias plan?
"Lucia! Se så vacker du är." Han kramade om henne och lösgjorde sig strax därpå. "Ett förslag, säger du? Vad är det för förslag?", frågade han och ursäktade sig från sitt sällskap för att se på sin brorsdotter.

Franco nickade instämmande. Han kände igen det. "Jag hade samma sak typ.", erkände han och nickade. Han svalde ner drycken från sitt glas. Ville inte tänka på det. Det hade varit ett blodbad.
"Det verkar vankas musik.. spelar du, Amo?", frågade Gian då.

"Jag och familjen kommer åka till gården om en vacka. Jag undrar om inte min älskade farbror och hans familj vill följa med. Om han kan det vill säga. Han har en dotter som är lite avundsjuk på oss." Hon blinkade lite med ögat och såg på honom.
"Om inte du kan följa med så lovar jag att vi tar hand om Cecilia."


Amo såg på dem och sksrattade.
"vad tror ni om mig?!" Han ställde ifrån sig glaset.
"Ska jag spela något?" Han rullade med nacken innan han slog sig ner vid pianot och harklade sig.

Matteo såg förvånat på Lucia. En resa. Italien?! Stugan. Han log åt tanken. Det var glada minnen han hade därifrån. "Jag kan omöjligt veta såhär, på rak arm, Lucia." Han pausade och såg på henne med ett leende på sina läppar. Glad över att hon hade sökt sig till honom. "Jag är rädd för att mina affärer håller mig kvar här.", sa han. Vilket var sanningen. Så många verksamheter som Matteo styrde över. "Cecilia.." Han såg mot sin dotter som stod borta med Mara. Blicken vandrade tillbaka till Lucia. "Hon är min skatt, Lucia. Du kanske inte förstår det nu." Han skrattade kort. "Hon är min enda dotter.", förtydligade han. "Cecilia har lov snart, va? Om det funkar med er.. och att jag vet att hon och ni har skydd, då har ni min välsignelse. Då får ni resa till Italien."

Gio, Franco och de andra gästerna där applåderde då de såg Amo sätta sig ner vid pianot för att spela för de.

Hon lyssnade och nickade.
"Det är ju självklart. att du kanske inte kunde komma." Hon nickade och lade huvudet på sned.
"Kanske du har någon som du litar på som kan åka med och skydda oss? " Hon nickade.
"Vi har alla lov sammtidigt så därav resan. Vi kommer att sova på gården," Hon nickade.
"Ska jag eller du berätta? Varför kan inte Cecilia Italienska?"

Matteo skrattade kort. Lucia och de andra kusinbarnen, de som inte var med maffian, visste inte vad de gick igenom. Maffian hade viktiga uppdrag framför sig. De skulle inte dela de med de andra. Det var reglerna.
"Jag skickar flera av mina bästa män. Ni kommer att vara skyddade. Ni behöver inte oroa er för något.", försäkrade Matteo och nickade åt henne. Han log. "Vad snällt att ni bjudit med henne på resan." Han skrattade. "Cecilia har inte varit där sedan hon var liten. Väldigt liten.", förtydligade han. "Det låter som ett bra tillfälle för en resa då.", erkände han.
"Berätta du, det kommer hon att uppskatta.", sa han sedan. "Varför hon inte kan italienska? Det är enkelt. Hon är född och uppvuxen här- I New Orleans."

Hon kramade om honom igen och såg på honom med ett stort leende.
"Underbart. De kommer säkert uppskatta lite annan sol än New Orleans." sa Lucia med ett leende och lade huvudet på sned.
"Sant men jag är född och uppvuxen i New orleans med. Vi kan lära henne Italienska om du önskar. Det är en del av oss." Hon log.
"Jag berättar nu om jag får..."

Matteo såg efter Lucia när hon gick tillbaka till Cecilia för att berätta den goda nyheten. Han log stort. Det kändes skönt att kunna le så, att de kunde glädjas denna kväll.
"Vad sa pappa? Vad sa du till honom?", frågade Cecilia nyfiket när Lucia kommit tillbaka till sällskapet.

"Åh Inget. Men du och jag ska åka iväg på lördag och handla lite." Hon såg på sin syster och sa något på italienska och Mara log stort.
"Sen så tror jag du vill lära dig italienska va? Att kunna det är en del av dig."

"På lördag? Handla vaddå?", ekade Cecilia. Hon ryckte på axlarna och drack det sista från glaset. Hon visste inte vad hennes pappa och Lucia hade pratat om. Men kanske det skulle visa sig.
"Lära mig italienska?" sa hon då förvirrat och skrattade kort. "Jag har aldrig behövt kunna det." Hon såg på sin kusin som verkade säker på att det var ett bra beslut. Det var ju, som Lucia hade sagt, en del av henne.
Cecilias leende försvann. "Om du verkligen tycker att det är en bra idé. Så okej. Du kan få lära mig det." Hon fnittrade då.

"Säger jag inte." Hon såg på henne och nickade.
"Ja det är väl bra att förstå Italenska. Hemma pratar vi bara italienska så jag är så ovan att prata engelska ibland." Lucia log.
"Sen är det bra att kunna prata med sina äldre släktingar. Eller de man har kvar." Hon vifftade med handen.
"Men jag hjälper dig gärna. Du kan få låna mina böcker."