Roll the dice - Medi & Vidomina PRS

Marcell stannade upp och försökte läsa av situationen. Var det ett trick? Försökte hon lura honom?
Någonstans fann han det roande, men visade det inte. Marcell var ju trots allt där och lurade Nia.
"Okej.", sa han sedan lika lugnt som tidigare.
Han tog istället ett steg fram och lade försiktigt sin hand om Nias grepp om pistolen. Lika varsamt sänkte han handen. "Så. Det var bättre, va?", sa han i ett andetag och drog lite på ena mungipan. "Kom. Jag hörde att du gör den godaste chokladen här." Han log lite då och nickade åt vardagsrummet sedan, som för att föreslå att de skulle gå tillbaka in dit.

Hans grepp var inte lika hårt som hon trodde. Hans blick var lugnade och hon kunde bara nicka.
"Ja jag känner det på mig med." Hon log bakom tårarna och såg på pistolen.
"Förlåt." Sa hon och skakade på huvudet.
"Det är lika tufft varje år. Jag skulle egentligen behöva ringa ett samtal men mobilnätet är sönder."

Marcell var lättad- Nia mådde bättre. Iallafall så verkade hon inte lika upprörd som för ett tag sedan.
De båda gick tillbaka till vardagsrummet och Marcell slog sig ner i soffan.
"Be inte om ursäkt. Jag gick för långt.", erkände han och såg upp på Nia.
Han såg lite fundersam ut när hon förklarade för honom om åren. Han kunde inte hjälpa henne där. "Täckningen kommer förhoppningsvis snart tillbaka igen."

Hon satte sig med och tog upp koppen. Skakade på huvudet.
"Ändå jag skulle inte ha pistolhotat dig. Vad är jag för enstöring då?" Hon pressade fram ett leende.

De samtalade i timmar innan hon sträckte på sig och gäspade.
"Jag vet inte hur det är med dig men jag är dödstrött. Ta filten och sov på soffan. Det är supermysigt. Godnatt..."
Hon gick till sitt rum i dunklet, låste in sig och föll i djup snö.

"Jag går ut och skottar. Ska du med? Vi kan sedan fixa din punktering och sen är du så gott som klar antar jag?" Hon stod i köket och drack en kopp choklad.
"Det har visst snöat massor och du kommer få skotta fram bilen i någon timme kanske."

Marcell hade halvsovit på soffan den natten. Han tänkte på Nia, pistolhotet. Och jobbet, varför han ens var där.
Det började dra ihop sig för att komma till skott. Men så länge han inte gjorde något, så skulle Marcell inte avslöja sig för Nia.
Han drog på sig armbandsuret och fixade kragen kring sin hals när han hörde Nias stämma. "Jag hjälper dig.", hörde han sig själv säga till svar. Det var bra, det gav honom ett bra tillfälle att komma henne närmare.
"Tur att jag är stark då.", sa han skämtsamt tillbaka som svar och sträckte sig efter jackan för att dra på sig den. Han kollade ut genom fönstret och såg lättat att stormen var över, men efter sig hade den lämnat snö. Massor av snö.

Hon ställde bort muggen och kom efter. Hon tog fram ett par skor. En blandning av vinterskor och gummistövlar som räckte upp til knäna. Sedan plockade hon fram ett par snöbyxor och tog på sig dem.
"Behöver du oxå?" Hon drog fram ett större par och svalde.
"Det var pappas. Låna dem men var försiktig." Hon såg rädd ut att behöva låna ut dem men hon ville inte att han skulle bli blöt.
"jag har även två stora snösyflar. så det skulle gå relativt bra.

Marcell såg upp på Nia då hon klev in i rummet. Lade märke till att hon verkade på bättre humör idag.
Men snabbt slog han bort den tanken. Idag visste han att han skulle göra sitt jobb klart. Marcell kunde inte vänta längre. Dessutom ville han helst vara klar med det. Det hade dröjt nog länge.
Han tackade för erbjudandet och satte på sig de och drog upp dragkedjan på sin jacka. "Var är snöskyfflarna?", frågade han och gick före henne mot dörren för att sedan vila handen på handtaget.

"Precis vid dörren." Hon pekade mot två snöskyfflar som stod vid ena väggen.
"Tog in dem innan snöovädret för vi vet inte ens om vi kommer ut." Hon såg sedan på honom.
"Det är klart vi kommer ut." Sa hon och sträckte sig efter ena och log.
"Så är du redo för hederligt snöjobb?"

Marcell vände sig om för att upptäcka skyfflarna bakom sig. Han tog båda och tryckte ner handtaget för att öppna dörren. Han möttes av kylan och huttrade till.
"Här, bäst vi börjar då, så ska du se att jag är härifrån på nolltid och du kan återgå till dina siffror.", sa han skämtsamt och körde spaden i snön för att kasta den åt sidan och på så sätt skapa en väg för de att gå.

Hon kom ut efter honom. Skottade intill honom och då och då kastade hon snö måt honom. Hon kände sig gladare än på år. Loh när hon såg honom.
När de kommit fram till hennes bil så skottade hon fram den innan hon fortsatte vidare.
Vad klockan var innan de kommit ut till vägen visste hon inte men hon kunde se att de varit och plogat. Bilen stod gömd under all snö och börjaade även skotta fram den.
"Puh det var verkligen ett träningspass. Då får man väl tacka? Om jag får tillbaka byxorna så är det här väj hejdå?"