Over the rainbow [PRS]

Det är en rätt bra liknelse som den andre drar till med. Loui kan inte föreställa sig hur smärtsamt det är, men han har ändå full förståelse för att det skulle vara mycket lättare om det bara gick att dra bort.
”Det förstår jag.. det där elixiret som du fick av madam Pomfrey, har det någonting med det hela att göra? Hjälper det dig någonting?” Undrar artonåringen med huvudet på sniskan. Ja, han hade märkt det där elixiret, men tidigare hade han tänkt att det endast var ett hjälpmedel för att sänka febern. Om det är ett elixir som hjälper så skulle han själv gärna vilja lära sig det. Nu har han egentligen ingen i sin närhet som lider av samma sak som Zhíyuan, vad han vet, men det kan ändå vara bra att ha. Nu hjälper kanske inte elixiret så mycket, det är säkert fortfarande fruktansvärt smärtsamt, men om det ens hjälper lite så skulle det vara bra att lära sig det. Artonåringen nickar långsamt medan den jämnårige berättar att han försöker hitta på något annat så att han slipper tänka på det, men det är fullt förståeligt att det inte funkar så värst bra. Att hans kropp sedan är så slö sätter ju hinder för honom, då har han inte möjlighet att gå ut och hitta på någonting. När slytherineleven sedan berättar att Loui är bra sällskap så glider ett leende upp över läpparna.
”Jag kan gärna hålla dig sällskap fler gånger, om du någonsin skulle få lust med det.” Säger han och sätter sig i skräddarställning medan blicken vilar på Zhíyuan. Det glädjer Loui att hans sällskap inte gör det hela värre, för han kan vara riktigt irriterande ibland. ”Kan försöka hjälpa dig ut en stund någon gång om du vill, så att du kan få lite frisk luft iallafall.”

Leendet på läpparna är vid det här laget svagt. Loui förstår ju själv att den andre inte menat något illa med det hela, men orden fick honom att må dåligt. Fick honom att känna sig självisk. Han skakar lätt på huvudet och tar den andres hand i sin och kramar lätt om den. Det är inte direkt som att han kan bli arg på honom.. det är ju sant. Det är synd att den sanningen däremot får honom att må skit.
”Det är lugnt, det är ju sant.” Säger Loui och drar armarna runt benen, och lutar kinden mot ena knäet. Artonåringen sväljer tyst medan han ser ner på sina fingrar igen. Det är något som han tänkt på innan, och det får honom att må riktigt ruttet. Han undrar om Zhíyuan tycker att han är självisk nu. Det kanske han gör, och det är väl rätt det. ”Nej, du är helt okej med ord. Det är lugnt."

”Elixiret? Åh, det är smärtstillande”, svarade artonåringen och nickade mot den lilla tomma flaskan på brickan som stod bredvid nattduksbordet vid hans säng. ”Det hjälper väl litegrann, mest mot huvudvärken”, fortsatte han och drog en hand genom det lätt våra håret, med ögonen fästa på fötterna och tofflorna. ”Men det finns ett annat elixir, stormhattselixiret, som hjälper en del..dock hjälper det inte mot smärtan, men det hjälper sinnet så att säga. Professor Snape kommer nog att leverera det runt lunch gissar jag. Det är tydligen väldigt svårt att tillverka..min äldre bror vet hur man gör men han är lite av ett geni”, rabblade Zhìyuan på fortsättningsvis och sparkade lite med fötterna. Jo, Yuxuan var lite av ett geni, minst sagt. Han visste inte bara hur man tillverkade stormhattselixiret, utan bokstavligen allting om varulvar och alla andra magiska varelser för den sakens skull. Att säga att han var väl påläst var en underdrift.
När Loui sedan påpekade att han gärna kunde hålla artonåringen sällskap i framtiden också, sken den sistnämnde upp. Helt ärligt skulle han inte ha något emot det, han var betydligt bättre sällskap än Junghoon och hans eviga jämrande. Och misstolka honom inte, han älskade sin bästa vän, men merlin vad han kunde oja sig över precis allting mellan himmel och jord.
”Du får gärna hålla mig sällskap igen, skulle tycka att det var trevligt”, mumlade slytherineleven och rodnade svagt. Höll de på att bli vänner? För det verkade som det.
”Gärna”, fortsatte Zhìyuan därefter och satte sig lite rakare upp. ”Skulle gärna komma ut en stund om du orkar dras med mig”, förtydligade han och slog sig själv löst över ena kinden.

Nej, det var inte alls sant. Eller det kanske det var, men det var inte så Zhìyuan hade menat när han sagt det där. Han hade bara försökt få fram att han var orolig för den jämnårige, inte få honom att känna skuld och känna sig dålig, vilket uppenbarligen var den effekt hans ord haft i slutändan.
”Det är inte sant, det är jag som är dålig att formulera mig”, envisades den längre eleven och lade en tvekande hand på den andres axel. ”Du, jag dömer dig verkligen inte, jag har också gjort mig själv illa utan att tänka på det. Det viktiga är däremot inte vad andra tycker utan att du mår bra, okej? Hade en period när jag blev förbannad på mig själv under förvandlingarna och slet isär min rygg vid varje fullmåne”, berättade Zhìyuan och knäppte av sig pyjamas skjortan, bara för att vända ryggen mot Loui. ”Inte för att jag vill jämföra våra situationer på något sätt men vill bara inte att du ska känna dig ensam och inte heller känna dig dålig över det. Vi går alla igenom saker och tja, vi hanterar det vi går igenom på olika sätt”, fortsatte han och började gnaga sig själv i underläppen.

Ja, stormhattselixiret har Loui hört en hel del om innan. Han har läst mycket om det under perioden som han studerat varulvar. Väldigt svårt att tillverka, men även det är någonting som han vill lära sig göra. Loui vill lära sig så mycket som möjligt, han vill få in allt i den lilla skallen han har och kanske det kan komma situationer där man skulle kunna behöva stormhattselixiret. Han nickar långsamt åt det Zhíyuan säger. Han har ett svagt minne av den äldsta av Huaze bröderna. Nu minns han inte vilken årgång som han gått, men han hade varit lite av ett föredöme. Nu gillar lärarna Loui, men han kan bara tänka sig vad de älskat honom.
”Mhm, jag minns honom,” erkänner han med ett svagt leende på läpparna. Det gör honom rätt glad att den jämnårige vill ses igen, det hade han definitivt inte förväntat sig. När Zhíyuan sedan berättar att han gärna vill gå ut en stund så nickar han och drar benen över sängkanten, för att sedan ställa sig upp från sängen.
”Absolut, det är klart jag gör.” Loui håller fram en hand som slytherineleven ska kunna ta tag i om han behöver hjälp att stå.

Även om nu Zhíyuan inte velat jämföra deras situationer så hindrar inte det Loui från att göra det. Såren ser riktigt smärtsamma ut, de är grova och relativt stora. Det får honom att känna sig riktigt fjantig om han ska vara ärlig. Nu är han riktigt tacksam över att den andre delar med sig av det, för det visar ju att han faktiskt inte är ensam i det. Men Loui har inte heller trott att han är ensam över att göra det. Loui tittar ner på sina töntiga fingrar och ler än en gång svagt mot slytherineleven. Nu finner han sig själv bara pinsam. Han har ett ärr vid handleden, och några små ärr efter att hans far bränt honom, men inte något liknande den jämnåriges.
”Tack för att du visar mig det..” Viskar han tyst medan blicken glider över såren en kort stund. Loui känner sig både töntigt pågrund av hans lindriga skador i jämförelse med Zhíyuans och faktumet att hans, vad folk skulle kalla självskadebeteende, påverkar andra runt omkring honom. Loui sväljer hårt och kliar sig bakom nacken. ”Jag vet att jag inte är ensam om det.. men det är inte många som vill prata om det direkt, så tack.” Säger han med ett genuint litet leende på läpparna.

Mindes Loui Yuxuan? Det var kanske inte så konstigt, han hade trots allt varit både huvudprefekt och quidditchkapten under sin tid på skolan. Däremot hade han varit mest känd för att vara lärarnas älskling, personen som de alltid tog fram när de behövde hjälp att demonstrera någonting eller liknande. Merlin, vilken liten skit han hade varit - och fortfarande var. I den stunden satt han nog hemma och studerade inför ett uppkommande prov eller något i den stilen.
”Gör du? Stackare, han var en riktig suck up under sin tid här. Och merlin vad han hade tjejer efter sig hela tiden..tänk vilket kaos det hade blivit om han var här under julbalen.” Zhìyuan rös till och skakade på huvudet. Nej, det hade inte slutat bra, särskilt eftersom Yuxuan inte var intresserad av andra människor. Han var tvärtom en riktig ensamvarg, en person som höll sig för sig själv och sällan umgicks med andra. Fan, han hade haft färre vänner än sin två år yngre bror, som bara hade två på sin höjd, kanske tre om man räknade med Loui.
När den jämnårige sedan höll ut sin hand efter att ha kommit upp på benen, tog artonåringen tag i den och drog själv upp sig från den mjuka sängen.
”Tack”, sade han med ett svagt leende dansandes över de spruckna torra läpparna, innan han släppte den andres hand.

”Varför säger du tack? Jag försökte bara..du vet..äsch jag vet inte ens”, muttrade Zhìyuan och drog på sig pyjamaströjan igen. Han knäppte knapparna och skakade på huvudet åt sig själv, förvirrad över varför han precis gjort det där. Nu hade det ju varit för att visa Loui att han inte var ensam, men det kanske inte hade varit det han behövt höra i en stund som denna? När Yuxuan hade försökt med samma taktik under fullmånarna hade det bara stört den yngre brodern, så vad hade han egentligen tänkt åstadkomma med det där? Fan, vad korkad han var.
”Nej, det är inte många som vill prata om det och jag antar att det är okej, men det skadar nog inte att prata om det om man känner att man grejar det”, konstaterade artonåringen och tassade över till sin säng, där han slängt skorna i en hög bredvid kläderna. Han böjde sig fortsättningsvis ner och drog på sig dem, bara för att slutligen snöra fast dem ordentligt innan han rätade på sig igen. Det var väl inget konstigt att gå ut i bara pyjamas när man kände sig sjuk? Han kunde ju slänga en mantel över sig så skulle det inte synas så förfärligt heller.
”Är du redo att dra?”

Loui kan inte undgå att skratta till. Ja, Yuxuan kan nog ha varit en riktig suck up. Nu hade han inte gått i samma klass som den äldre, men med tanke på att lärarna älskade honom så mycket så är det nog inte konstigt ifall han blivit en suck up.
”Äsch, jag är lite av en suck up också, så jag kan inte direkt döma honom,” berättar han och skakar på huvudet åt sig själv. Kanske han ska tänka på det, för han minns att han ibland funnit den äldre irriterande.. det är säkert mycket möjligt att andra elever finner Loui irriterande också, men förhoppningsvis inte allt för mycket. Zhíyuan har nog rätt om det där med att han haft många tjejer efter sig, det kan Loui däremot inte relatera till. ”Där skiljer vi oss åt iallafall.” Nej, artonåringen kan ha varit lite populär bland några tjejer under de tidigare åren på skolan, men definitivt inte i den mängd som slytherinelevens bror varit. På senare år efter att ryktet om att han är gay kom fram så minskade det antalet. Loui är så här i efterhand väldigt tacksam över att det ryktet kom fram, på så sätt blev hans vänner inte direkt förvånade när de hörde honom snacka om killar i deras årskurs.

Artonåringen ruskar lite på huvudet över sig själv. Jösses, han hade tagit åt sig för mycket över vad Zhíyuan sagt och än en gång överanalyserat lite. Nu mår han fortfarande inte så bra över det hela, men han vet att den andre bara ville gott.
”Förlåt.. det jag vill ha sagt är att det inte är många som vågar visa att man mår dåligt, eller berättar om ett självskadebeteende.. Anledningen till att jag säger tack är för att du tja.. är den första som gör det,” rabblar Loui och himlar med ögonen åt sig själv. Han vet inte riktigt hur han ska förklara det, men han är genuint tacksam över att Zhíyuan visat honom det. Sedan att det är hans egna hjärnspöken som kommer fram är ju inte hans fel. Artonåringen drar upp ärmen lite och visar det tjocka ärret på handleden som dels täcks av tatueringen han gjort tillsammans med sin syster. Loui gnager sig i underläppen. Tatueringen gömmer det relativt bra, men det finns ett tjockt ärr där under. Om man kollar lite snabbt på det så skulle man nog inte uppfatta ärret, det är bara när man tittar närmre på det som man kanske lägger märke till det. Han minns den dagen väldigt bra, det var någon månad efter modern gått bort i en överdos och en dag som hans pappa varit speciellt elak. Loui ångrar det och kommer aldrig gå så långt igen, men just då hade han sett det som den enda utvägen. Det känns konstigt att visa det för Zhíyuan, men den andre har delat med sig av så många saker som Loui är tacksam över.. och det kändes som att han borde visa det där ärret iallafall. ”Jag vet iallafall att jag aldrig kommer att gå så långt igen.” Förklarar han och drar ner ärmen på koftan igen.

Loui följer den andre med blicken när han sätter på sig sina skor. Han hade inte förväntat sig att slytherineleven skulle vara så snäll. Nu vet han inte vad han hade förväntat sig.. men han hade iallafall inte tänk att han skulle vara så hjälpsam.
”Absolut, vill du hålla i mig eller tror du att du kan gå själv?”

Det där var nog sant trots allt, Loui var lite av en suck up, precis som Yuxuan också varit. De två var ganska lika när allt kom omkring, bortsett från utseendet och sätter de betedde sig på, men utöver det hade de nog kommit väldigt bra överens.
”Helt ärligt så kan du nog inte det, nej,” svarade Zhìyuan med ett litet skratt och vinglade till en smula där han stod, vilket fick honom att greppa tag om gallret vid sängändan. Det var nog egentligen inte någon vidare idé att gå ut när han var i det här tillståndet, men äsch då. Lite frisk luft skulle log bara göra honom gott i den stunden, med tanke på hur död han såg ut. Huden hade antagit samma färg som ljusgrå målarfärg, med samma ton över hela kroppen, inklusive ansiktet. Han såg verkligen ut som en gast.
”Tror nog att du också hade varit populär bland alla tjejer om du inte varit..du vet..” Artonåringen hade bra lust att slå sig själv i bakhuvudet. Var det så svårt att säga gay? Han var ju för fan själv det så vad var det som var så himla svårt egentligen? Nu visste inte någon förutom Junghoon om det, men det var mycket riktigt så det låg till.
”För visst är du gay, eller har jag missuppfattat någonting? Undrade Zhìyuan tillslut och rodnade starkt, något som fick åtminstone lite färg att återvända till hans askgråa ansikte.

”Äsch, varför ber du om förlåtelse för?” Undrade slytherineleven och stödde sig själv mot sängen där han stod. ”Är jag?” Frågade han därefter och fick genast en smula större ögon. Kanske det inte var så konstigt att han var det, som sagt brukade de flesta inte gå omkring och prata om sådana saker. Tydligen verkade han vara lite av ett undantag.
När Loui drog upp ärmen blev ögonen däremot genast ännu större. Jösses vilket ärr, det där kunde minsann inte ha varit lätt att åstadkomma. Artonåringen tassade ostadigt bort mot den andres säng igen och tog försiktigt tag om handleden på honom, så att han kunde ta sig en närmare titt både på ärret och tatueringen.
”Jag är glad att du inte kommer göra om det”, konstaterade han efter en lång stunds tystnad och strök försiktigt med ett finger över den ojämna huden, innan han istället började följa tatueringen. ”Älskar tatueringen dock, den är jättefin”, fortsatte han och höjde blicken, med ett leende dansandes över läpparna.

”Jag vill definitivt hålla i dig”, sade Zhìyuan när den jämnårige frågade om han möjligen skulle klara av att gå själv. Det skulle han egentligen säkert ha gjort, men av någon anledning kändes det bra att hålla sig nära den andre så han tänkte allt ta chansen nu när han fick den.
”Går jag själv finns det en risk att jag drattar på ändan och det vill vi inte, eller hur?” Fortsatte han och släppte den andres handled, bara för att slingra armarna runt en av ravenclawelevens respektive. ”Får jag hålla såhär eller blir det konstigt?” Konstigt? Det såg säkert helt knäppt ut med tanke på längdskillnaden.

Det kändes bra att komma ut i den friska luften, med den svala vinden strykandes över ansiktet och alla dofter kittlandes i näsborrarna. Merlin vad skönt det var, betydligt bättre än att sitta inne och vara instängd i sjukhusflygeln. Inte för att han tyckte illa om sjukhusflygeln, den var mysig på sitt sätt, men det kunde kännas väldigt instängt när man suttit där ett tag. Nu hade han ju bara varit där i mindre än ett dygn, men det hade redan börjat kännas en smula kvavt. Att vara ute bland träden, med fötterna i gräset kändes betydligt bättre.
Han hade tagit av sig skorna så fort de nått fram till gräset, för att kunna känna grässtråna kittla mellan tårna. Det var behagligt, väldigt behagligt.

Dagen till ära sken solen över skolans marker, med ett någorlunda starkt ljus. Det hade varit en bra idé att ta sig ut, och det var en underdrift. Helt ärligt hade han bra gärna spenderat fullmånarna ute också, men det gick tyvärr emot skolans regler. Förvisso hade de inte vidare många regler gällande just varulvar, men Dumbledore hade varit väldigt tydlig med det när både Yuxuan och sedan Zhìyuan började på skolan. De skulle inte behandlas annorlunda på något sätt men samtidigt var de tvungna att följa en del riktlinjer, till exempel som att hålla sig inne under fullmånarna - antingen i fängelsehålorna eller sjukhusflygeln om den var tom.

Artonåringen slog sig ner på det frodiga gräset med hjälp av Loui och vände de mörka ögonen mot honom. Han såg bra ut såhär ute i solljuset. Inte för att han inte gjort det inomhus också, men han såg på något sätt ännu mer livlig ut. Förhoppningsvis gjorde Zhìyuan också det, men förmodligen var huden fortfarande lätt grå och ögonen som två svarta hål. De mörka cirklarna var verkligen allt annat än snälla mot honom, det var ett som var säkert.
”Jag älskar att vara ute när det är fint väder”, konstaterade slytherineleven och lade sig ner över det mjuka gräset med en lätt suck. ”Allting doftar så gott och man känner sig så fri”, fortsatte han och tog ett djupt andetag, fyllde lungorna med den fräscha luften.

”Det där ärret du har över handleden..lovar du att inte göra om det?” Undrade Zhìyuan plötsligt och slog upp ögonlocken som nyss varit stängda. Han kände inte Loui, eller åtminstone väldigt knappt, men han brydde sig ändå om honom. Av någon anledningen kändes det även bra att vara nära den andre, på ett sätt som artonåringen inte riktigt upplevt innan. Det var liksom svårt att beskriva, men han kände sig på något sätt hemma, trygg. Kanske de kunde bli bra vänner om de fortsatte umgås med varandra.

Sjön låg fridfull och glansig framför dem, som en enda stor spegel. Den blåa himlen speglades mycket riktigt i det annars mörka vattnet och det glittrade på ett vackert sätt. Hade det varit sommar hade nog flera elever badat vid kanten och plaskat omkring. Tanken kändes nästan lite lockande, men artonåringen påminde sig själv om att det nog var förskräckligt kallt i det glittrande vattnet. Däremot hade det varit gott med en isglass eller någonting, men det var nog lite mycket att be om såhär på höstkanten.
”Visst kan den? Den är som en helande kraft nästan”, svarade Zhìyuan och blickade upp mot Loui, kisandes då solen stod rakt i ögonen på honom. ”Tycker du?” Undrade slytherineleven därefter och skrattade svagt till, innan han sköt ögonlocken igen. Han hade precis tänkt säga samma sak om den andre, han såg verkligen ut att höra hemma därute i solen med sina solglasögon. ”Inatt kommer jag definitivt höra hemma härute, mer än vad jag gör därinne. Blir alltid smått galen av att vara instängd, men det är förbjudet att gå ut under fullmånarna”, fortsatte han mumlandes och kände hur ögonlocken nästan blev en smula ringa där han låg. Hade han varit ensam hade han nog somnat där och då, så det var bra att han hade sällskap.

Ögonlocken gled upp igen och Zhìyuan betraktade Loui trots den ljusa solen. Han såg verkligen bra ut, med de nästan guldiga lockarna och ljusblåa ögonen, som förvisso gömde sig bakom solglasögonens mörka glas. Läpparna var fylliga och fina och käken väldefinierad..nej, vad var det han låg och tänkte? Sådär fick han inte tänka, fy skäms.
”Bra, för jag kommer inte låta dig göra om det om jag har någonting att säga om saken”, konstaterade artonåringen och fäste blicken i den jämnåriges. ”Inte för att jag har någonting att säga till om egentligen, men..jag vet inte, jag gillar dig av någon anledning så det känns som om jag har det ändå”, fortsatte han och rodnade genast, vilket gav tillbaka lite färg till det askgråa ansiktet.

Zhìyuan satte sig sedan plötsligt upp och spottade och fräste, tillsammans med en massa hostningar. Fan, nu började det, den långa, utdragna förvandlingen. Det var egentligen ingen fara eller så, men det kändes ändå skumt att spotta ut tänder mitt i det öppna.
”Shit, förlåt”, kved artonåringen med handen över munnen och sänkte den långsamt, vilket synliggjorde en massa blodstänk tillsammans med några tänder, som snart ersattes av nya, vassare tänder. Han stoppade bryskt in ett finger i munnen för att känna efter var de kom, med en grimas strykandes över det nyss fridfulla ansiktet. Det gjorde ont, men inte tillräckligt ont för att han skulle börja gråta och skrika. Snarare var det typ av smärta han vant sig alldeles för mycket vid, något som mest störde honom istället för att faktiskt göra ont.
”Du råkar inte ha en flaska med vatten eller något?” Frågade Zhìyuan och skakade ner tänderna i gräset, nu med en äcklad min över ansiktet istället för den där grimasen.

”Brukar antingen få hålla till i fängelsehålorna eller sjukhusflygeln, om den är tom..föredrar helt klart det andra alternativet över det första”, berättade Zhìyuan och rös till. ”Vi försökte att ha mig i den spökande stugan ett tag medan Yuxuan fortfarande gick här, men det slutade bara med att han gick omkring och städade hela natten och blev alldeles dammig”, fortsatte han och himlade med ögonen, samtidigt som han stoppade in några fingrar i munnen och drog ut ytterligare en tand, som om det inte var något konstigt med det. ”Om du är kvar i sjukhusflygeln inatt och ingen annan kommer, är det okej om jag också är det?” Undrade artonåringen fortsättningsvis och hostade igen, vilket resulterade i att ännu en del blod kom upp. Det var verkligen ingenting konstigt med det, utan det var som det alltid brukade vara. Förmodligen såg det hela väldigt brutalt ut, men det var betydligt mindre våldsamt än det såg ut. Om det var någonting som var brutalt och våldsamt så var det slutstadiet av förvandlingen, för den var inte rolig. Så om Loui nu var okej med att dela sjukhusflygeln med en tam varulv, ja, då skulle han nog behöva stiga ut under själva förvandlingen. För inte nog med att den var otäck, det var även löjligt pinsamt och ingenting artonåringen hade några planer på att visa.

Gillade Loui Zhìyuan? Det kom som en positiv överraskning. Helt ärligt hade han föreställt sig att den andre tyckte allt annat än om honom vid det laget, med tanke på allt de pratat om och tja, han hade helt enkelt fått för sig det. Så därför kändes det otroligt bra att den andre faktiskt gillade honom.
”Ärligt? Det bara känns som om ingen gillar mig, så det är ju kul att veta att någon gör det” sade artonåringen och log brett mot Loui, som verkade försöka dölja sina rosiga kinder. Merlin, vad gullig han var! Själv hade Zhìyuan inte ens försökt dölja sina egna kinder, men å andra sidan var han lite upptagen med att tappa sina tänder för stunden för att riktigt orka bry sig.

Zhìyuan tog tacksamt emot vattenflaskan som den andre räckte till honom och tog en klunk, som han sköljde ur munnen med. Därefter spottade han ut det blodiga vattnet, tillsammans med ytterligare några tänder. Okej, bra, det verkade snart vars över. Han kände lite med tungan inne i munnen, försökte avgöra hur många tänder som ramlat ut och hur många som var kvar. De flesta verkade ha ersatts vid det laget, så det var ju skönt. Eller skönt och skönt, han slapp i alla fall känna hur tänderna lossnade bara för att växa ut igen som sylvassa knivar.
”Det bara känns som om det är väldigt äckligt att kolla på”, mumlade artonåringen och skakade fortsättningsvis på huvudet. Behövde de verkligen gå tillbaka? Kanske det var bäst så, men han ville verkligen inte tillbaka in till det där sterila rummet.
”Måste vi verkligen det? Jag känner mig så mycket bättre här ute och det här..” Han viftade lite mot tänderna i gräset. ”Det här är helt normalt.” Normalt och normalt, det var åtminstone normalt för honom.

Fängelsehålorna? Loui rynkar lätt på ögonbrynen medan han tittar upp mot skyn. Han kan bara tänka sig hur jobbigt det är att sitta där nere själv i mörkret under flera timmar.
”Det förstår jag ju.. det lilla jag har sett av fängelsehålorna har räckt för att skrämma mig lite. Förstår varför du föredrar sjukhusflygeln.” Erkänner han och tittar ner på grässtråt som han plockat upp och pillar med. Han river sönder den i mindre bitar, böjer och bänder på det stackars stråt. Den spökande stugan känns lite läskig att vara i också. Nu har artonåringen inte varit där på ett tag, men även den hade varit mörk och lite otäck. När den jämnårige sedan berättar hur hans bror gått runt och dammat så kan han inte undgå att frusta till. Han själv skulle nog också ha fått smått panik över att vistas där länge. Loui vänder blicken mot Zhíyuan och skickar iväg ett litet leende.
”Det är klart att det är okej,” svarar han och nickar långsamt. Nu har han aldrig varit med en varulv som skiftat, men det är nog inga problem. Det är bara trevligt att umgås med den andre, och även om de nu inte kommer kunna konversera med varandra så kan det nog fortfarande bli trevligt.

Verkade det som att Loui inte varit ärlig angående det? Det är ledsamt att höra hur den jämnårige känner att det är få som gillar honom.
”Ja, ärligt,” försäkrar han, som finner det där breda leendet oerhört gulligt. Nu har de precis börjat lära känna varandra, men än så länge så kan han inte förstå varför någon skulle ogilla honom. Det där med självskadebeteendet hade kanske ändrat Louis åsikt lite, men det var ju bara hans egna fel och inte Zhíyuans. Kanske lite taktlöst, men det var även han som överanalyserat. ”Tycker du? Kan inte riktigt tänka mig varför någon skulle ogilla dig, från den delen av dig som jag lärt känna än så länge alltså.” Berättar han och försöker gömma sina kinder med sina händer på något sätt som ser normalt ut. Han vet inte hur han skulle bortförklara det om någon frågade, men lyckligtvis är det nog ingen som kommer fråga.

Huvudet faller på sniskan när Zhíyuan berättar att han vill stanna där ute. Artonåringen gnager sig i underläppen, aningen osäker på vad han ska göra. Madam Pomfrey hade sagt till honom att gå tillbaka till sjukhusflygeln.. men han själv får lite skuldkänslor över att dra med den jämnårige tillbaka till det sterila, inte särskilt mysiga, salen.
”Vad skulle madam Pomfrey säga?” Undrar han och drar en hand genom de blonda lockarna. Ja, han är bara lite orolig över att få en utskällning av den vanligtvis snälla damen. ”Det känns bättre om hon är här och kan ta hand om dig när det händer.. jag vet liksom inte riktigt vad jag kan göra för att hjälpa.”