Life in Nacra - PRS Emma07 och SiriusLupin

Jasper kom på sig själv med att fastna med blicken på den lille sonen igen, innan hennes röst påminde honom om deras samtal igen och han såg upp på henne.
"Varför skickade du inte efter mig tidigare?" frågade han mjukt, noga med att inte låta anklagande. Inte för att det egentligen spelade någon större roll nu - det blev som det blev och allt hade ju gått bra ändå. Men han var ändå nyfiken på att få veta. Han ångrade att han ens åkt ifrån henne från första början, men även där fanns det ju ingenting de kunde göra åt saken nu. Han tänkte då definitivt inte göra något liknande igen, i vilket fall som helst.

Janet nickade instämmande åt hans svar, de två kunde behöva tid ifred. De tre. De kunde nog alla behöva varandra efter den här minst sagt turbulenta dagen, och minnet av det fick henne att glädjas ännu mer över att Axil äntligen var hemma igen.
"Jaså? Hurdan var han då?" frågade hon nyfiket, han hade känt kungen så mycket längre än hon själv. Även om kände nog var lite av en överdrift det med.

Florence drog ett djupt andetag efter flyttat upp blicken till det mörka taket. Hade ställt sig själv den frågan många gånger och alltid hade hon kommit fram till olika svar. Förstod att han inte skällde ut henne utan bara för att veta men det var ändå jobbigt att höra de orden.
''Det var inte bara mitt beslut.'' Förtydligade hon när hon åter flyttade blicken mot kungen.
''Men för det första ville jag inte störa dig, inte när du var så upptagen med jobbet och inte när det närmade sig slutet. Likaså var jag inte så sjuk. Trodde inte det åtminstone.'' Sa hon lågt, kändes så löjligt men samtidigt så var det rimligt att hon tänkte så. Hade mest bara försökt hålla sig så frisk att hon kunde föda barnet.
''Tänkte inte det var akut, han är ju född för tidig och... jag var helt klart inte redo att träffa dig.'' Erkände hon tillslut efter vilat blicken på dem två, han förtjänade att veta sanningen trots den var jobbig att berätta.

''När han var ung? Ganska annorlunda från den mannen han är nu. Vi var små när vi sågs första gången och var tydligt att han inte var den mannen han skulle vara. Som han flydde från något. Vad det var.. det dröjde ganska länge innan jag lärde mig det.'' Sa han och såg mot henne, var otroligt tacksam att ha lärt känna honom när han gjorde det. Trots hela olika bakgrunder, och färdigheter samt kunskaper hade de ganska mycket gemensamt. Det fanns punkter som stämde så bra överens fastän deras liv var så olika.
''Var ändå förvånad över att vi blev så bra vänner, Jasper flydde för han var tvungen. Jag för jag behövde komma bort från mitt liv. Nog därför vi också såg så olika på.. kärlek, familj och det.'' Sa Axil med ett svagt leende.

Han hoppades att hon inte tagit illa upp av frågan, men han tyckte i vart fall inte det lät så på hennes svar - och han hoppades att hon inte gjort det. Svaret var också ungefär vad han hade väntat sig, att känslorna hade haft en del i det hela - vilket inte var det minsta konstigt samtidigt som det stack i hjärtat. Han ville ju på ett vis att hon aldrig skulle tveka på att kalla honom ifall det var något, men samtidigt var det fullt förståeligt att hon inte velat göra det nu.
"Det gör inget, men lova mig att alltid säga ifrån om det är något framöver." Bad han mjukt.

Janet fick ändå erkänna att hon var ganska nyfiken på deras bakgrund, på båda männens - det kändes som om de hade varit med om så mycket, och det hade förstås pratats mycket när Jasper återvänt eftersom det legat en sån mystik kring att han hållit sig gömd i alla år. Det gjorde också skillnaderna mellan henne och Axil mycket tydligare - han hade varit med om så mycket, upplevt massor, medan hon själv knappt varit utanför stadsportarna.
"Saknar du fortfarande det livet?" frågade hon mjukt.

Florence vände upp blicken mot honom vid hans önskan om att hon skulle säga till om det var något. Drog ett djupt andetag, kände hur det än stack till i kroppen av att dra djupa andetag. Om det var till följd av sjukdomen eller att hon nyss hade fött barn visste hon inte. Vilket också betydde att trots hon kände sig frisk jämfört med tidigare var hon långt ifrån hel.
''Du vet att det inte kommer gå.'' Erkände hon, han var kung och i stor mening hade han större plikter till riket än till sin familj.
''Men jag ska göra mitt bästa för att försöka göra det. Om det lugnar dig.'' Log svagt och la handen mot hans arm.

''Att leva som soldat? Att inte ha ett hem eller någon som älskar en mer än vänskapsrelation?'' Axil såg ut mot rummet innan han vände blicken till henne. Hade levt så många år så, att det var något som var det normala och så livet skulle vara.
''Ja, i viss mån saknar jag livet som vandrande. Spenderat typ.. hälften av livet så att ströva med olika mål och regler att leva efter. Men samtidigt... detta liv verkar väldigt trevligt också. Hoppas längtan kommer minska för vill spendera tid med dig men just nu har jag svårt att tro det helt kommer försvinna.'' Svarade han efter ha funderat en stund.
''Men kan säga dig.. så som det ser ut nu efter varit borta i två veckor, vill jag inget hellre än spendera tid med dig..med er.'' Flyttade sin hand ner mot hennes mage vid de orden och gav henne en puss på hjässan.

Jasper log smått tillbaka emot henne, gav henne en svag nickning som en bekräftelse på att han lyssnade.
"Det gör det." Log han mjukt, visste att deras roller - eller kanske särskilt hans - försvårade allt vad en relation normalt sett innebar. Men det fanns inte heller mycket dem kunde göra åt saken.
"Du säger väl ifrån om du vill vila ifred?" frågade han sen, med en viss ton av oro i rösten - oron för henne hade förvisso minskat, men den var definitivt inte helt borta.

Janet lyssnade nyfiket, kunde gott och väl tänka sig att det kändes kluvet så. Vem hade inte känt så? Hon kunde också förstå det. Allting här kändes tryggt för henne, det här var allt hon visste, men samtidigt kunde hon längta efter att få se mer. Hon hade varit instängd här så länge, och tiden med Ysaac hade fått henne att känna sig ännu mer låst. Hon sprack upp i ett mjukt leende av hans fina ord.
"Tack." Log hon och lade handen över hans, det kändes fortfarande så ovant att det lilla livet växte i hennes mage. Hade det inte varit för den, så trodde hon ändå att hon hade velat se mer av världen. Resa med honom. Men det kändes inte som den rätta tiden nu.

Florence höll blicken mot honom där han satt. Kändes så otroligt skönt att ha honom hemma igen. Önskade bara att hon inte var så sjuk som hon var, att han och alla andra slapp se henne så svag. Men det var inte mycket hon kunde göra. Nog fanns det de som önskade att hon inte klarade sig även om de säkerligen inte ville säga det högt om det inte var inför dem som delade åsikt. Och nog hade några hoppats att deras barn inte skulle klara sig, att de tänkte att han var en oäkting eller någon som inte skulle få tronen.
''Ja, det gör jag. Men just nu vill jag gärna ha er hos mig. Så länge du orkar, du behöver nog också sömnen. Och behöver inte oroa längre för oss två.'' Svarade hon trött, hoppdes att det skulle bli lättare att somna nu med all medicin som hon hade tvingats ta.

Han vände upp blicken från deras händer med ett leende på läpparna.
''Kan fortfarande inte förstå detta. Är helt galen sak, men samtidigt så... känns det så rätt.'' Mumlade han, som att allt skulle bli bättre och vända nu. Att de skulle få en sån lycka tillsammans som han aldrig trodde skulle ske. Att det var ödet som var det som lett de till varandra.

Jasper såg på henne, granskade henne som för att försöka se ifall hon talade sanning och verkligen orkade med att ha dem där. Oron vägrade att släppa taget helt om honom, även om han gjorde sitt bästa för att ställa den åt sidan tills vidare.
"Såklart jag stannar hos dig." Sade han mjukt, allt som hänt, adrenalinet efter födseln och oron efter henne hade fått all trötthet att kännas som helt totalt bortblåst. Åtminstone för nu - han anade att den kunde komma stormande sen när allt det väl släppte igen. Dessutom kunde han inte tänka sig att vara någon annanstans än här hos henne.

Janets leende blev något bredare, kunde inte annat än instämma i hur galet det här kändes. Inte minst hade det gått så fort. Fort från att hon träffat honom, fort ifrån hennes liv med Ysaac. Ett kapitel i hennes liv som hon allra helst skulle vilja glömma helt, och hon kunde inte vara lyckligare över att ha träffat en sån fantastisk man som Axil. En sådan rak motsats mot Ysaac.
"Jag vet - du gör mig så fantastiskt lycklig." Log hon mjukt.

Florence log tacksamt mot honom, visste inte riktigt vad hon skulle göra om hon var själv där. Att inte ha Janet hos sig men inte heller ha barnet. Han hade ju hållit henne sällskap men nu kunde hon nog knappt ta hand om honom. Inte så mycket hon önskade. Visst var hon glad att han fick tid med sin son men nog var det jobbigt att inte få den kontakten till honom som hon hade hoppats.
''Tack...men säg till om det blir jobbigt.'' Sa hon lågt och såg upp mot honom. Vore inte omöjligt att somna.

''Trodde inte det var möjligt att bli så lycklig som jag är just nu. Och jag lovar jag ska göra så bra jag kan, men jag har mycket att lära mig.'' Sa han lågt med ett leende, hade inte haft de bästa förutsättningar för att lära sig vad kärlek var men hoppdes allt hon kunde lära honom vad det betydde att finnas där för någon.

Jasper log och nickade lite som ett svar åt henne, kunde inte tänka sig något bättre ställe att vara på än här, med de två. Det räckte med en snabb blick ner på sonen i sin famn för att han skulle känna sig helt överväldigad av kärlek till den lille igen. Till dem båda. Det var rent fascinerande hur man kunde känna så mycket kärlek till en sån liten krabat, som man så nyss träffat för första gången. Han såg upp på Florence igen med ett leende om läpparna.
"Jag älskar dig." Sade han mjukt, och lade huvudet lite lätt på sned.
"Försök nu få lite vila." Tillade han, det kunde hon gott behöva mer av efter allt det här.

Janets leende blev genast lite bredare, kunde inte förstå hur hon kunde ha sån tur att ha han. Han var fantastisk på så många vis.
"Tack. Jag kunde aldrig önska mig någon bättre än dig, du är perfekt precis som du är." Svarade hon leendes, önskade att de kunde stanna i den här stunden av kärlek och lycka för evigt.

Det hade varit en speciell tid, även om det inte hade påverkats direkt av det som hade hänt mellan kungaparet med deras son var det som staden hade fått nytt liv. Som att det var en önskad förändring, att de inte behövde oroa sig längre. Var dem som varit osäkra när Florence pappa var kung när det inte fanns en direkt arvinge till tronen. Det fanns även dem som nog hoppats på den förlorade sonen var vid liv och kunde föra tillbaka riket till hur det hade varit förr. Nu var det en kombination av dem båda när det nu fanns en arvinge, om än liten. Axil tyckte det var som något hopp om det skulle bli lugnt och skönt där. Eller så applicerade han sin egna lycka på samhället. Vad fanns det ens att be om? Han var nog lycklig för första gången på länge med henne, att de också skulle få ett barn trots det var så lång tid kvar. Men det kändes allt närmare när de nu hade sett flera lediga bostäder och hittat något som ändå kändes rätt för dem två. Eller snart tre. Hade stannat kvar för att prata med hyresvärden. En äldre kvinna som inte verkade ha helt emot att dem var ogifta, nog hjälpte det att de var anställda via slottet. Säkert hade hon nog också haft sin historia då han hörde om hon varit ogift men fått barn. Kändes lite fel att lämna Janet själv men samtidigt ville han gärna hjälpa den äldre kvinnan. Speciellt om det var där de skulle bo därefter, gällde att komma överens och samtidigt hade han absolut inget emot att hjälpa henne med inköp av varor. Brukade få hjälp av sin son men just nu hade han tvingats resa bort.