Spellbound [bubbles & jackies]

”Nej, det behövs inte. Han är inte ensam, så han klarar sig. Och eftersom vi inte vet var han befinner sig är chansen stor att de kommer tillbaka innan vi hittat dem”, svarar Theo när Hazel frågar om de bör ge sig ut för att leta reda på hans farbror. Han drar av sig den smutsiga och blöta kappan innan han haltar efter de andra in i värdshuset. Lättad över att vara tillbaka inne i värmen. Helst vill han byta om till rena kläder och slå sig ner intill en öppen brasa, men följer ändå med sin vän till långbordet där alla sitter samlade, och Jonah får två av männen i sällskapet att maka på sig för att göra plats för Hazel och Theo på bänken mitt emot hans egen plats.
”Det var ett vildsvin” förklarar Theo när han ser hur hans vän tittar på honom med något frågande i blicken medan han mödosamt försöker sätta sig ner. Jonah hm:ar tyst och låter blicken vandra mellan Theo och den unga kvinnan bredvid honom. Granskar henne med sina mörka ögon. ”Och du bara råkade befinna dig i skogen just då? I det här ovädret?”.
”Jonah..”, fnyser Theo och ger sin vän en ogillande blick. Han vet hur svårt Jonah har för att lita på okända människor. Men Hazel har just ägnat en hel eftermiddag till att behandla hans skadade ben. Om hon nu var en häxa hade hon väl knappast gjort sig besväret att rädda honom…
Plötsligt dimper någon ner på platsen bredvid honom. Det är mannen som tidigare varit uppe och dansat som nu trycker sig ner på bänken mellan Theo och en annan jägare. Han är äldre än dem, och de vingliga rörelserna tyder på att han fått i sig ett par glas under kvällen.
”Du ser förfärlig ut”, säger mannen roat, och fortsätter tala innan Theo hinner förklara varför han ser ut som han gör. ”Har du hört ryktena som går?”.
”Vilka rykten?” Theo tittar intresserat på honom. Lukten av alkohol och tobak fyller hans näsborrar när mannen lutar sig närmare och sänker rösten. Drar ut på spänningen innan han säger; ”Det sägs att att det stryker omkring en överprästinna i de här trakterna”.
Theos ögon vidgas.
”En prästinna? Är ni säkra?” Hans uppmärksamhet flyttas genast till Jonah som sitter tyst på andra sidan bordet, men Theo ser hur hans grepp om bägaren blir hårdare, och hur han långsamt nickar till. Medan de flesta häxorna har en handfull av övernaturliga gåvor, sägs en prästinna vara förkroppsligandet av magin själv. De är sällsynta och kan vara extremt farliga, men Jonah är övertygad om att en prästinna kan identifiera häxan som mördade hans vän, och är därför fast besluten om att hitta en av dem.
”Vet någon var man kan hitta henne?”, frågar Theo och mannen öppnade munnen för att svara, men tystnar när Jonah sparkar till honom på smalbenet under bordet. Gesten får honom att luta sig tillbaka och hans blick flyttas snabbt till Hazel – som om han just insett att de har en främmande kvinna bland dem.
”Vi får diskutera det senare… ”, säger han till slut och ett stort flin breder ut sig över hans ansikte. ”Ikväll ska vi ha roligt”.

Egentligen borde väl Hazel ha förstått innan att några av männen skulle vara reserverade gentemot henne. Det är en bra fråga, det är väl ändå lite underligt att hon varit ute i ovädret, och i den djupa skogen framförallt. Hon ser upp mot den andre med ett leende, kanske hennes ursäkt är lite dålig, men det är åtminstone sanningen.
”Jag plockade svamp, hade inte tid att göra det under dagen och tro det eller ej, men jag och min bror behövde något att äta.” Svarar hon lugnt och rycker på axlarna. Jonah får helt enkelt finna henne misstänksam om han vill, men hon tvivlar på att det kommer vara tillräckligt mycket för att få dem att vilja bränna henne på bål. Åh, Hazel ångrar sig nästan att hon följt med till värdshuset. Kanske de kan se igenom henne. Hon får åtminstone se till att inte dricka för mycket så att hon försäger sig, men hon brukar vara rätt noga med det vanligtvis. I hennes fall brukar mycket alkohol aldrig leda till någonting gott, tyvärr. När hon slår sig ner så glider de mörka, stora ögonen över ansiktena på de som hon tror är häxjägarna. De ser vanliga ut, ingenting som vid första ögonkast ger ett farligt intryck. Detta gör henne bara mer rädd.. att inte kunna identifiera jägare med bara ögonen. Men vad hade hon förväntat sig egentligen? Att de skulle bära runt på sina gevär konstant? Att de skulle skryta med hur många häxor de mördat? Nej, hon vet faktiskt inte det. Innan de satt sig ner hade den unga kvinnan beställt en kopp med varm glögg, vilket snart placeras framför nosen på henne. Åh gud vad gott det ska bli. Hon sätter öronen på skaft när männen börjar tala om en prästinna, men tyvärr blir det samtalet kortvarigt när Jonah sparkar till mannen som tagit upp det. Typiskt. Kanske hon borde försöka få allihop än mer fulla så att de kan börja försäga sig, även Jonah. Men det skulle mycket möjligt vara för uppenbart.
”Åh.. jag kan flytta på mig, om det är något viktigt ni vill diskutera alltså,” erbjuder hon ärligt. ”Vill liksom inte tränga mig på för mycket.."

Ett snett leende framträder på Jonahs läppar, och någonting i hans blick säger att han inte tror på hennes historia om svamparna. Men han säger ingenting. Tittar bara på henne. Nickar lätt. Dricker ur sin bägare. Vinkar sedan dit en av kvinnorna som jobbar på värdshuset och ber henne om påfyllning och en öl till sin vän.
”Nej, stanna”, ber Theo när Hazel föreslår att hon kan flytta på sig så de kan prata ostört. ”Han har rätt. Ikväll ska vi bara ha roligt”.
”Det stämmer! Nu får ni ursäkta mig…”, säger mannen som slagit sig ner intill honom muntert, och ger Theo en lite för hård dunk i ryggen innan han flyger upp på fötter igen och återtar sin plats på dansgolvet där de två männen fortfarande spelar på sina instrument. Musiken fyller salen och Theo ler brett mot alla glada, dansande människor som nu svänger med till tonerna. Den unga kvinnan kommer tillbaka till deras bord och ställer ner en kall öl framför honom och rundar sedan bordet för att kunna ge Jonah påfyllning. Theo tar en klunk och följer henne med blicken, ser hur hon kliver närmare hans vän, och hur hon låter sin arm stryka lätt mot hans när hon sträcker sig för att fylla hans bägare.
”… önskar Ni något mer?” undrar hon och ser ner mot Jonah med ett leende på sina läppar – en öppen invit.
”Nej tack, det var allt…”, svarar han kort, ger henne ett halvhjärtat leende och vänder sig tillbaka till sitt sällskap, och Theo kan nästan se besvikelsen i hennes ansikte. Jonah hade alltid varit vacker, det måste till och med han medge. Under åren har han flera gånger bevittnat vilken effekt hans vän kan ha på människor. Det mörka håret, de intensiva svarta ögonen och den långa kroppen gjorde honom attraktiv, men det var mystiken som förtrollande kvinnorna i rummet. Men med åren hade hans vän också förändrats. Efter det brutala mordet i skogen hade Jonah blivit mer sluten. Och saker blev inte direkt bättre när farbrodern erbjöd Jonah en plats i sitt följe. Han blev som besatt att jaga häxor och få dem dömd till döden, och Theo undrar ofta om folk skulle vara lika betagna av honom om de kände till vad han är kapabel till – vad han gjort bakom stängda dörrar…
Han ser efter flickan som lämnar bordet med en tyst fnysning och väntar tills hon försvunnit innan han öppnar munnen. ”Jag har bjudit med Hazel till vår träning imorgon bitti”. Orden får Jonah att stanna upp med den nu påfyllda bägaren intill munnen. ”Hon vet vad vi är.. eller snarare, vad vi jobbar med”, fortsätter han.
”Jasså...?”. Jonah ställer ner drycken och vänder sin uppmärksamhet till Hazel igen. ”Då gissar jag att du känner till stadsmötet imorgon också? Kommer vi se dig där?”.

Okej, så det är uppenbart att Jonah inte tror ett dugg på Hazels historia, vilket får ångesten att gro inom henne. Det är ju sanningen, enda anledningen hon varit ute i skogen i det ösande regnet var för att få mat på bordet åt henne och hennes storebror. Uppenbarligen så är Jonah mycket mer misstänksam än Theodore, vilket får henne att bestämma sig för att stanna vid hans sida under kvällens gång.
”Okej, tack,” säger hon till Theodore med ett leende på läpparna och låter de mörkbruna ögonen stryka sig över människorna i värdshuset. Alla verkar ha så trevligt, och Hazel gör en mental notering om att hon bör komma hit oftare. Hennes ögon landar på en ung kvinna som serverar resten av bordet, det är uppenbart att hon är förtjust i Jonah och vill ha hans uppmärksamhet.. hon har lite lust att frusta till, men hon håller sig i skinnet. Hazel själv har inte flirtat med någon på ett tag. Hon har haft dåliga erfarenheter av pojkvänner och män i allmänhet, så hon är lite vaksam när det kommer till kritan.
”Hazel Brooke,” hör hon en bekant röst säga. Hennes blick glider från Theo upp mot en gammal man som står vid deras bord med ett leende på läpparna. ”Det var länge sedan man såg dig,” Hazel skiner genast upp och kramar om den gamla mannen. Han var en vän till hennes far, en mycket snällare man än vad pappan någonsin varit. Det är en av få människor som Hazel känner att hon kan lita på fullt ut, en av människorna som vet om vad hon är för något och inte bryr sig ett dugg. Nej, i hans ögon är hatet mot häxor helt oproportionerligt, och hon älskar honom för det.
”Theo, det här är Mr Adams. Den bästa fiskaren i staden,” säger hon för att introducera dem till varandra. Ja, Mr Adams jobbar med fiske, och föder många i staden. ”Mr Adams, det här är Theodore, vi träffades i skogen idag.”
”Trevligt att träffas,” säger han till Theodore och räcker fram sin hand till honom för att hälsa. ”Men du och den där skogen, snart börjar det bli dags för dig att flytta in till staden så att man får se dig oftare.” Svarar han och skakar på huvudet. Jo, Hazel sparar till att kunna flytta ut från skogen. Även om hon älskar naturen och djuren i det, så vill hon påbörja sitt egna företag i en liten butik inne i staden. Att bo närmare skulle underlätta en hel del. ”Aja, kom och hälsa på någon gång, frugan väntar på mig.” Den gamla mannen vinkar mot henne innan han rör sig tillbaka till sitt egna bord. Åh, Hazel älskar verkligen den mannen.

Uppmärksamheten glider återigen till Theodore och Jonah, då den förstnämnda berättat att hon ska vara med på deras träning dagen därpå. Hazel tar en klunk av den varma glöggen medan blicken glider emellan de två männen. När Jonah sedan undrar om hon kommer att vara med på stadsmötet så nickar hon långsamt.
”Ja, det är planen iallafall. Hörde inte om det förrän Theo nämnde det.”

Plötsligt blir de avbrutna av en äldre man. Han har ett vänligt ansikte och talar med Hazel som att han känner henne väl – vilket Theo får bekräftat när den unga kvinnan reser sig upp och omfamnar honom med ett stort leende på läpparna. När hon sedan presenterar dem för varandra tar Theo tag i bordet och försöker att ställa sig upp, men dimper genast ner på bänken igen när smärtan i benet gör sig påmind. Och efter en tyst suck sträcker han istället upp handen för att ge honom ett fast handslag.
”Trevligt att träffas, Mr Adams. Jag skulle resa mig om jag kunde, men jag har lite problem med benet just nu”, säger han ursäktande. Ser därefter mellan Hazel och mannen, och lyssnar på deras konversation. Även om han gillar den lilla stugan i skogen kan han förstå om Hazel vill bosätta sig i staden. I dessa tider är det farligt att sticka ut från mängden – särskilt om man var kvinna. Rykten sprider sig snabbt i små städer som denna. Människor blir falskt anklagade för häxeri enbart för att de är annorlunda – för att de håller sig för sig själva. Och tanken på att det skulle hända Hazel eller hennes bror gör honom illamående.
”Hazel.. Brooke”, säger Theo med ett leende när mannen har lämnat dem och gått tillbaka till sitt eget bord. ”Jag inser nu att jag aldrig frågat efter ditt efternamn”.

Jonah iakttar den äldre mannen under tystnad. Gör en mental notering om att söka upp honom under de kommande dagarna. För om det som den unga kvinnan säger stämmer – att han föder många i staden – kan det betyda att han bär på värdefull information, som i sin tur kan hjälpa dem att hitta häxor som gömmer sig i närheten…
”Några av våra killar kommer att informera stadsborna tidigt imorgon…”, förklarar han när mannen lämnat dem och Hazel riktat sin uppmärksamhet mot bordet igen. ”… men eftersom Teddy har svårt att hålla munnen stängd, och redan avslöjat anledningen till varför vi är här, antog jag att han även berättat om mötet…”.
Theo grimaserade.
”Kalla mig inte det…”.
”För vadå?”
”Teddy”, säger han buttert och tar en klunk av sin öl. Låter drycken glida ner i strupen. Börjar snart känna hur den stiger till huvudet. Hans vän vet mycket väl varför han inte står ut med det smeknamnet längre – att det är vad kvinnan som han en gång älskat hade kallat honom…

Hade det varit otrevligt av Hazel att ställa sig upp och hälsat på det viset? Hon vet inte riktigt, men hon hade inte kunnat låta bli att hälsa på mannen som är som en far för henne. Nej, det hade hon inte kunnat. Samtidigt så hade det inte varit en konversation igång samtidigt, ingen hade blivit avbruten, men ändå känner hon sig aningen skamsen över att ha gjort det. Hon blev bara lite glad över att träffa någon hon verkligen känner inne på puben, det känns lite som att hon kanske förstör stämningen för männen som sitter runt om bordet tillsammans med henne. De vill troligen prata om häxor, och uppenbarligen är hennes närvaro inte riktigt accepterat för det samtalsämnet.
”Han är väldigt snäll.. om du vill ha fisk att äta någon gång så kan du gå till honom. Han är den bästa på det, helt opartiskt sagt såklart,” det sista säger hon med viss ironi och skakar lite på huvudet åt sig själv. Den unga kvinnan tar några klunkar av drycken som nu börjar svalna, men den är fortfarande väldigt god. När Theo nämner att han inte frågat efter hennes efternamn så glider blicken upp mot honom med lätt rynkade ögonbryn. Har de inte? Nej, just det ja. Lite dumt, Hazel skulle gärna lära känna Theodore mer och hans efternamn är en rätt viktig del i det.
”Åh ja, mitt efternamn är Brooke. Vad är ditt?” Undrar hon och granskar snabbt hans ansikte. Som hon påstått sen första gången hon la ögonen på honom så är han attraktiv, hon hoppas bara att det faktumet, och faktumet att han är snäll, inte kommer att förstöra det hela. Hon vill inte bli vän med någon av dessa personerna egentligen, det är farligt för folk som henne. Väldigt farligt.

De mörkbruna ögonen glider mellan de två männen. Jonah har inte direkt fel, Theodore hade berättat om mötet. Men Hazel är väldigt tacksam över det, då kan hon förbereda sig åtminstone mentalt inför det hela, även om de inte behöver veta det.
”Så man ska inte kalla dig för Teddy?” Undrar Hazel innan hon skakar besviket på huvudet åt sig själv. ”Förlåt, det har inte jag någonting med att göra. Kan jag bjuda på något mer att dricka?”

”Då vet jag vart jag ska vända mig för att hitta den bästa fisken i staden. Ska definitivt kolla upp det”, säger Theo muntert och ser efter den äldre mannen som slagit sig ner mitt emot en kvinna som han förmodar är hans fru. Tanken på fisk får honom att inse hur lite han ätit sedan han klev i land vid hamnen under förmiddagen. Inte konstigt att han känner sig någorlunda påverkad efter bara en öl. Trots detta dricker han upp det sista ur sin bägare, och när Hazel sedan frågar efter hans efternamn ångrar han genast att han nämnt hennes.
”Mitt efternamn…”. Theodore tvekar. Han vet hur berömd hans farbror är. Även i mindre städer har folk ofta hört talas om honom, och varje gång Theo säger sitt fulla namn fylls människors ansikten med igenkänning. Därefter övergår det alltid till någonting annat. Vad skulle det bli den här gången? Fascination? Lycka? Skräck? Avsmak? Snälla låt det inte bli något av de sista. Han är stolt över sin familj, men drar sig ändå ibland för att säga sitt efternamn när han träffar nya människor. För så fort han avslöjar det bildar de sig en uppfattning av honom. Dömer honom innan han ens hunnit lära känna dem.
”… är Devereaux”.

Theo för handen över sin nacke när hon frågar om smeknamnet som hans vän just använt.
”Nja, helst inte..”, säger han och ser lätt generad ut. Harklar sig tyst innan han tar till orda. ”Det är en lång historia”.
”Kvinnan som krossade hans hjärta kallade honom för Teddy..”, slänger Jonah ur sig.
”Jonah!”
”Vad..?”. Jonah flinar och dricker mer av sin öl. Alkoholen hade till slut stigit honom åt huvudet och gjort honom mer frispråkig. ”Jag tycker bara att det är på tiden att du kommer över henne. Dessutom är hon förmodligen gift med den där andra killen vid det här laget”.
Theo suckar teatraliskt. Vill säga att ’det kommer just från rätt person’, men vet samtidigt att det inte vore rättvist mot Jonah. Så istället vänder han sig till Hazel och ser tacksamt mot henne.
”Ja tack. Gärna. Jag kommer behöva mer att dricka om min vän ska fortsätta ge mig relationsråd ikväll…”.

Hazel har en känsla av att hon kanske borde känna igen mannens efternamn när hon hör det pågrund av hans farbror, men helt ärligt så gör hon inte det. Är det konstigt? Hon vet inte helt säkert hur hon borde reagera på det, men bättre att vara ärlig än inte. Devereaux, det är ett fint namn. Ovanligt, hon har verkligen inte hört det tidigare. På något sätt låter det franskt. Jo, hon har träffat några fransmän tidigare, och det påminner henne om det. Samtidigt så är hon långt ifrån kunnig inom det ämnet, så det är nog bäst att inte nämna det. Jösses, det skulle nästan vara lite generande om namnet inte kommer delvis från Frankrike, och hon vet att det är mycket möjligt att hon har fel.
”Det är ett väldigt fint efternamn,” säger hon muntert och dricker upp det sista av hennes glögg. Hon borde nog sakta ner lite, men om hon tar en öl till så är det lugnt, hon kan dricka den långsamt också. Hon vill inte förlora sig själv, hon måste vara fokuserad på vad männen kan komma att säga. Plus, om hon fyller på deras drycker till bredden så kommer det finnas större chans för henne att snappa upp viktig information. Hon vill verkligen inte göra så mot Theodore, men han och hans gäng hotar flera häxor i staden, häxor som inte har gjort någon illa. Hazel kan inte låta dem göra det, nej.. hon ska göra sitt bästa i att hålla identiteten på häxorna hemliga. Ja, hon känner flera häxor, men det är färre som vet att även hon är en. Hazel är väldigt försiktig med det, hennes mor hade varit den första som fått reda på det. Sedan hennes far, vars våld och ogillande känslor gentemot henne ökat. Senare i tonåren hade hon berättat för sin bror och Mr Adams, plus två av hennes nära vänner som också är häxor. Hon vill hålla den listan väldigt kort, och med tanke på att båda av hennes föräldrar är döda så finns det nu bara fyra stycken, exkluderande henne, som vet om det.

”Det där var ju inte direkt så schyst, eller hur?” Undrar hon och vänder blicken mot Jonah. Nej, om Theodore vill hålla den delen av sig själv hemlig så måste han ju få göra det. Hazel känner de två männen knappt, det är förståeligt om Theo inte vill att hon ska veta om kvinnan som krossat hans hjärta. När Theo nämner att han nog behöver mer att dricka för att stå ut med sin väns relationsråd så frustar Hazel till och nickar förstående.
”Det kan jag förstå, jag tror att jag är bättre än honom på relationsråd.” Svarar hon med ett svagt leende och ställer sig upp från bordet. ”Jag köper en öl till dig!” Hazel vänder sig ryggen mot dem och rör sig mot baren istället. En anledning till att hon inte brukar gå till värdshuset är för att ett av hennes ex rätt så ofta befinner sig där. Han har alltid haft lite av ett alkoholproblem, vilket gör henne rädd för att stöta på honom igen. De stora ögonen stryker sig över rummet, och lyckligtvis ser hon inte en skymt av honom. Med ett leende mot kvinnan bakom baren så beställer hon två öl, en till sig och en till Theodore.

När Hazel väl fått sin beställning så rör hon sig tillbaka till bordet där häxjägarna sitter. Samtidigt så hör hon hur bandet längre in i puben börjar spela en låt som hon själv älskar. Hennes ögon blir än mer större än de brukar vara. Att folk dansar till låten gör henne väldigt lycklig. När hon var yngre brukade hon spela låten på sin slitna fiol samtidigt som hon dansat hejvilt. Det hade varit hennes mamma som lärt henne, vilket har gjort så att hon älskar låten.
"Varsågod, en liten öl till herrn." säger hon och ställer ner ölen framför Theodore innan hon sätter sig ner igen.

Theo ser aningen ställd ut när det går upp för honom att Hazel faktiskt inte känner till hans efternamn – att hon förmodligen aldrig har hört talas om hans farbror. Kanske är det högmodigt av honom att tro att alla känner till mannen? Men vanligtvis vet folk både vem han är och vad han sysslar med. Kan det vara så att farbroderns rykte ännu inte hunnit sprida sig till den här staden? Tanken gör honom upprymd. Sedan påminns han om att någon faktiskt kallat dit dem, så helt okända kan de inte vara. Theo ler. Ja, Devereaux är ett vackert namn. Kommer ursprungligen från Frankrike, där familjen på hans fars sida ursprungligen härstammar från. Theo själv har däremot mycket lite kunskaper om sina förfäders hemland, och kan knappt ett ord på franska. För ett par år sedan anlitade hans far en privatlärare som besökte deras egendom en gång i veckan för att undervisa franskalektioner, men Theos tankar hade alltid vandrat iväg till andra platser. Fokuserade aldrig på det läraren försökte lära ut. Och det tog bara tre månader innan de gav upp lektionerna.

”Du har rätt, det var inte särskilt schyst. Jag har kanske fått i mig tillräckligt ikväll”, svarar Jonah, medan ett litet leende spelar över hans läppar. När Hazel sedan reser sig upp och börjar röra sig bort mot baren lutar sig Theo över bordet och viskar högt till sin vän;
”Vad var det där bra för?”.
”Ledsen”, svarar Jonah som också lutat sig närmare. ”Men jag gillar inte att se min vän gå runt och våndas över en kvinna som han aldrig kommer få. Du behöver gå vidare”.
”Det kanske jag har”. Orden kommer innan Theo hunnit stoppa sig själv, och Jonahs ögon vidgas innan han ser bort mot Hazel som nu står och pratar med kvinnan bakom bardisken.
”Hon? Vad vet du ens om henne? Hon skulle lika väl kunna vara en av häxorna som vi letar efter?”
”Det är hon inte”, svarar Theo bestämt.
”Och hur vet du vet?”
”Hon hjälpte mig, Jonah. Tog med mig till sin stuga och vårdade mitt ben. Gav mig te. Lät mig låna torra kläder eftersom mina egna var trasiga och blöta. Låter det som något en häxa skulle göra?”
”Det låter som att ni haft det väldigt mysigt tillsammans. Hände det något mer som du inte berättar?”, ler Jonah retsamt.
”Du är hopplös…”, fnyser Theo och knuffar tillbaka Jonah, men kan ändå inte låta bli att dra på munnen åt mannens kommentar. Hans hjärta slår en aning hårdare nu, och kanske är det i själva verket alkoholen som talar när han bryter ögonkontakten och börjar fingra på den tomma bägaren. ”Jag vet inte. Jag bara... Jag gillar henne och vill lära känna henne bättre. Så jag ber sig, var snäll mot henne”.
Även Jonah sänker blicken, och låter Theos ord sjunka in innan han säger;
”Okej… För din skull”.

De två männen tystnar när Hazel kommer tillbaka till bordet. Theo tackar glatt för ölen och tar en första klunk. Passar samtidigt på att titta sig omkring i salen och ser hur människor vid de olika borden klappar med till den fartfyllda musiken och stampar tanken med fötterna. Det är nästan omöjligt att inte föras med av de rytmiska tonerna. Han hade så gärna velat dansa, men slänger en lite besvärad blick på sitt skadade ben innan han åter vänder sin uppmärksamhet mot den unga kvinnan.
”Jag skulle verkligen vilja dansa, men –”
”Jag dansar gärna med dig”, avbryter Jonah som tömmer sin bägare och reser sig från sin plats på bänken med en överraskande smidighet med tanke på hur mycket han druckit under kvällen. Rundar sedan bordet och sträcker fram en hand mot Hazel. ”Om du vill göra mig den äran?”
Theo tittar förvånat på dem, och känner en uns till avundsjuka när han ser vännens hand sträcka sig efter Hazel, även om det är just det här han själv hade önskat – att Jonah ska visa henne vänlighet.

”Förlåt.. jag kanske borde känna igen det efternamnet, men som du kanske märkt så rör jag mig inte lika mycket i stan som jag skulle vilja. Och det är främst där som informationen sprider sig.” Förklarar Hazel generat och himlar med ögonen åt sig själv. Åh, hon är så dum ibland. ”Visst är det franskt?”

Hazel kan inte undgå att undra vad det varit de två männen pratat under tiden hon var vid bardisken. Deras samtal hade slutat abrupt när hon kommit tillbaka till dem. Helt ärligt så börjar oron att ta över, tänk om de pratat om henne? Diskuterat om hon är en häxa eller inte? Den unga kvinnan mår väldigt dåligt över att ljuga för Theodore på det här sättet, hon har börjat gilla honom.. samtidigt vet hon att det definitivt inte kommer att fungera, hon kan inte direkt fortsätta ljuga för honom. Hon kan inte heller riktigt fortsätta umgås med honom så länge till. Om hon skulle berätta så är hon väldigt osäker på vad den andre skulle göra. Han verkar oerhört snäll, men samtidigt är hon säker på att han är lojal mot sin farbror och resten av häxjägarna. Kanske det skulle bli hennes död. Det hela får hjärtat på henne att sjunka och hon drar en hand genom det långa håret i ett försök att lugna ner sig själv. Däremot tvingar hon fram ett leende till dem och slår sig ner vid bordet igen.
”Pratar ni hemligheter?” Undrar hon nyfiket och tar en klunk av ölen. En öl får räcka, hon tänker inte låta sig själv ta mer än så, då skulle hon inte kunna fokusera så bra ifall de nu skulle säga något värdefullt. Plus så vill hon inte vara full ifall Theos farbror skulle komma tillbaka. Nej.. om han är lika duktig som mannen har sagt så skulle han kanske kunna läsa av henne på direkt, hon måste vara redo på att springa därifrån. Lyckligtvis är hon väldigt duktig på att springa, väldigt snabb. Så det är iallafall någonting positivt. ”Jag skämtar lite bara, ni behöver inte avslöja någonting.” Klargör hon med ett leende och tar en till klunk av drycken hon saknat så mycket.

Åh juste.. Theodore är såklart inte i skick att dansa. Hon gnager sig i underläppen av besvikelse innan hon nickar långsamt.
”Typiskt, men det kanske blir andra tillfällen?” Svarar hon med ett varmt leende på läpparna. När sedan Jonah säger att han gärna dansar med henne så stelnar hon till. Det är rätt uppenbart att mannen inte är hennes största fan och knappast litar på henne, så är det verkligen någon bra idé? Varför vill han ens det? Om han inte tycker om henne så borde han väl ändå inte vilja dansa med henne. Är det för att få ut information ur henne? Troligen, så Hazel måste vara väldigt försiktig med vad det är hon säger till honom. Hazel ser mot Theodore, som för att söka efter vad han tycker om det hela. Samtidigt så skulle hon vara rätt oartig om hon tackar nej till förslaget.
”Ja, visst,” svarar hon tillslut med ett svagt leende på läpparna och tar tag i Jonahs hand tillbaka. Åh, egentligen vill hon stanna där med Theodore, men hon vet inte riktigt vad hon ska göra för att få det att ske. Uppenbarligen har Jonah druckit mer än några öl, han verkar aningen ostadig, så hon är osäker på om han kommer att kunna dansa, men till hennes förvåning så börjar det rätt bra.