Edórea PRS Vidomina & Medi

"Bläck har jag massvis av. Men om du inte har något emot det så har jag alltid älskat era smycken. Så kanske något av sådan karaktär? Eller är det något som endast ni får ha?" Frågade hon och lade huvudet mjukt på sned.
"För det skulle väl vara vackert på mig med?" Hon funderade sedan.
"Fast han tror säkert jag är en människa, ung dessutom." Hon nickade och lade sedan ner borsten efter gjort den ren och såg på det hår som lossnat innan hon lade undan det.
"Man kan inte vara nog försiktig..." Viskade hon och reste sig.
"Jag är klar.... Ska vi gå då?"

"Javisst! Jag kan göra ett åt dig. Jag är riktig duktig på det faktiskt!", sa hon glatt, men tvekade sedan. "Men det är klart, jag hade gärna behövt mina verktyg då.. Och de är kvar i Demeled. Men jag kanske kan hitta några på marknaden?", funderade hon och såg mot Léllos.
"Du skulle passa jättebra i det.", försäkrade Sylvia med ett leende åt Léllos håll.
Hon stannade upp sedan när hon hörde Léllos ord. "Ung? Du är väl ung? Vad pratar du om?" Hon fnissade. "Men du har rätt, vi ska vara försiktiga." Hon reste sig upp från stolen. "Då går vi."

Léllos skrattade till och log sedan ömt.
"Ger du själv lite egoboozt?" Frågade hon med en öm röst men skakade på huvudet.
"Vilket är okej det är bra med sådant. Lyfter upp en själv." Hon log mot henne och lade huvudet på sned.
"Jag tror de kan ha det på marknaden men inte är säkert. Annars kan vi säkert låna något." Hon kunde inte låta bli att skratta.
"Så du känner av det? Magin? Tja den här magin luktar sötare har jag hört. " Hon drog med handen över huden.
"Men vet du vem häxan Sollél är?" Frågade hon tyst.

"Nej, vaddå? Jag säger bara sanningen.", sa Sylvia och lät förvånad över Léllos ord. Men sken sedan upp av hopp- kanske det gick att få tag på verktygen på något sätt. Sylvia nickade gillande åt orden. "Ja, din magi, jag har förstått att du har en stor kraft.", sa hon fundersamt, som om det inte var hela sanningen. Hon hoppades på att Léllos kunde utveckla mer. Men när hon istället frågade henne om häxan såg Sylvia oförstående ut och lade huvudet en aning på sne. "Nej. Det namnet känner jag inte till. Vem är det? En vän till dig?"

"Det var ett skämt Sylvia. Men det är bra att du inte tog åt dig." Hon såg sedan på henne med ett leende. Reste sig och började sedan att gå mot dörren.
"Låt oss gå. Så vi hinner utföra våra saker innan regnet kommer. " Hon log sedan.
"Kan man säga, Jag känner henne ja men vänner?"

Sylvia gav ifrån sig ett skratt och gick efter Léllos ut från rummet. "Ja, vi ger oss av. Jag är nyfiken på att träffa den där jarlen." Hon tog trappstegen ner till värdshusets entréplan, där de tidigare suttit och ätit ett mål. Det hade kommit hit fler folk nu. Nyfiket såg hon sig omkring. Tänk om hon kunnat se någon hon kände igen sedan tidigare. Även om den chansen var minimal. "Vem är det då?", frågade Sylvia. "Sollél? Det påminner om ditt namn på något sätt.", fnittrade hon när det gick upp för henne.
Hon gick över golvet mot utgången till värdshuset.

"Jag med. Så vi får hoppas att han kan ta emot oss." Sa hon och gick ner och såg hur det satt mer folk och nickade. Hoppade sedan till och såg på henne. Var hon den första som listat ut hennes hemliga identitet? Léllos såg sedan ner och öppnade munnen för att prata när en man hejdade dem.
"Ursäkta men sa ni Sollél?" Sa han och reste sig upp.
"Som häxan Sollél?" Sa han sedan och såg sig om som om hon skulle vara där.
"Det är inte säkert ute unga damer. Var rädda om er om ni ska gå långt."

Sylvia stannade upp då hon hörde någon tala till de. Eller snarare till Léllos. Sylvia såg från vännen till mannnen. Vad visste han om häxan Sollél? Hon verkade vara någon särskild, det var ett som var säkert i vart fall.
Hon nickade som svar åt mannens önskan och steg sedan ut i den svala luften på gatan utanför. Staden såg inte lika inbjudande ut när solen inte sken. Det kunde också bero på hennes dunkla humör av händelserna om förövaren. Vem var det egentligen? Vad ville han? Varför dröjde han sig kvar? Varför flydde han inte? Var han inte klar? Det var några frågor som snurrade i Sylvias huvud.
Jarlens hus var inte svår att undgå. Det var en ståtlig byggnad i trä som blivit täljt i, i vackra mönster som dekorerade byggnaden på ett smakfullt sätt. Ett märkvärdigt, passande för en jarls, sätt. Någon med makt.
Banerna som hängde på varsin sida om ingången visade stolt upp vapenflaggan.
"Här är det.", sa Sylvia och blickade mot vakten som gav de en skeptisk blick. Det såklart, det var en del av hans jobb, att vara skeptisk mot vilka som klev in i jarlens hall.
Hon kände på handtaget och dörren öppnades inåt.
Det förstå hon såg var sällskapet som satt vid ett långbord. Det var herrar och damer i jarlens tjänst. På väggen, bakom tronen, hängde samma vapenflaggor igen. I tronen, satt en herre, han verkade inte särskilt gammal för att vara människa, tyckte Sylvia. En ung man, innan sina äldre dagar. Det var bland annat det svarta hårsvallet som skvallrade om det, och den släta hyn. Blicken var bestämd och hård med sin iskalla färg. De tjocka markanta ögonbrynen fick han inte att se snällare ut. Men det gav Sylvia intrycket att det var en man med pondus. Han skulle inte be om ursäkt för vem han var. Och vald av folket, så var han säkert en omtyckt jarl. Iallafall trodde Sylvia det.
"Kom, vi går fram och hälsar, Léllos.", förklarade Sylvia och tog hennes arm för att leda henne fram till tronen där jarlen satt. "Namn?", frågade hovmästaren och hejdade Sylvia och Léllos att komma alltför nära jarlen. "Sylvia och Léllos, sir.", svarade Sylvia och bytte en blick med Léllos för att sedan se mot tjänaren. "Jarl Maivus, Sylvia och Léllos önskar att få tala med er.", förklarade tjänaren med hög stämma så att jarlen skulle höra på.
Den iskalla blicken från jarlen föll på vännerna.
Jarlen iakttog de i tystnad i några sekunder sedan drog han ett andetag. "Nå? Vad vill ni? Jag har mycket att göra. Tala. Kvickt."

Hon talade med mannen lite innan hon rycktes med av Sylvia för att gå ut. Gick sedan mot muren som avgänsade till de dödas land, Necrpolis del.
"Du kan inte bara gå in!" Väste hon medan hon såg på mannen och sedan Sylvia. Såg sedan upp på hovmästaren och öppnade munnen men Sylvia han före henne igen.
"Sylvia!" Väste hon och spände sig sedan när hon hörde jarlen. Hon tog kanterna på klänningen och neg djupt för honom.
"Sir vi är två resande och har fått reda på att något hemskt har hänt. Vi är villiga att försöka reda ut vad som står på." Började hon och nickade åt det hon sagt.
"Vi tror det är en vampyr."

Sylvia hade varit för uppslukad av situationen för att kunna stå emot sin nyfikenhet. Det kändes som att de gjorde något viktigt. Hon ville inte missa en enda sekund.
"Vampyr? Var har ni fått den idén ifrån?", frågade Maivus.
Det var Sylvias tur att svara. "Tja, för att han attackerar på kvällen, när mörkret är inpå. Och det är ju trots allt inte så långt från.. Necropolis?", försökte alven. Maivus såg från Léllos till Sylvia. Han noterade att det var en alv. Vem Léllos var visste han inte, men antog en människa på bara utseendet hon hade. Hon var bekant, men så var många andra här. Många hade rest till Házie, det var vanligt att resande sökte sig till deras marknader. Det kunde vara därifrån han hade sett henne tidigare. Men å andra sidan, så kunde hon också bara vara en främling som påminde om någon annan.
"Necropolis utgör inte något hot för Házie, om det är det du antyder, älva.", började Maivus. "Och för det andra, även om det ni säger utger er för nobla damer, så blir det er tröst att veta att det är omhändertaget. Mina män letar efter förövaren. De är skickliga och kan deras jobb. Flickan är i trygga händer under mitt tak så länge hon helar och hämtar sig efter incidenten." Maivus lyfte blicken och sneglade på en av de unga damerna som satt vid bordet bakom dem. Strax därpå såg han på Léllos och Sylvia igen. "Om det inte var något mer så tackar jag för er närvaro och önskar er lycka på er fortsätta färd, varthän den bär."