Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Det hade varit en tuff hemfärd för Rowans del, varje liten rörelse gjorde så ofattbart ont och det hade inte dröjt långt efter att de börjat innan han helt förlorat medvetandet. Allt därefter hade varit ett enda töcken, några små korta stunder hade han väl varit vid lite mer medvetande sen dess men överlag krävde alla skador alldeles för mycket energi av honom för att han skulle orka hålla sig vid medvetandet. Smärtan var där hela tiden, alltid närvarande. Lika väl som det där mörkret alltid låg där, hotande och lockande samtidigt, en gräns han inte skulle komma tillbaka från. En del av honom lockades närmare, ville bli smärtfri. Men det gick inte, han kunde inte lämna Thessa. Inte heller Aiden eller Jeanne. Jeanne... Han hade vaga minnen av att hon kommit tillbaka, men de var svaga och han kunde inte minnas hur eller historien kring det.
Nånstans långt borta kunde han nog uppfatta Thessas närhet, förstå att hon var där och talade med honom. Men orden var alldeles för långt bort för att han skulle kunna uppfatta dem genom mörkret, utan det var snarare att han bara visste att hon var där. Att hon fanns där för honom.

Adriana hade haft svårt att sova den natten, även om hon känt sig tryggare än på länge i Philips närhet. Ändock hade hon vaknat tidigt, vankat av och an i rummet och till sist slagit sig ner. Kanske var det all oro som satt kvar i kroppen efter gårdagen, oron för Rowan och inte minst ovissheten om det här med Philip. Något hade ändrats med honom, det var hon säker på efter igår. Frågan var bara vad och om det var tillräckligt. Hon hade inte mycket till hopp om att han skulle ha börjat förstå varför hon lämnat honom, varför hon inte orkat längre. Han hade trots allt aldrig haft särskilt mycket till självinsikt, vad hon nånsin märkt. Han var... Som han var. Han var Philip. Samtidigt älskade hon den envise, något idiotiske man hon tillbringat så många år med och trodde nog att hon alltid skulle göra det.
"Du bad mig stanna?" sade hon, genast något oroad att gårdagens förändring skulle vara som bortblåst. Att allt hade varit en tillfällighet efter skadan, och att han nu stängt ute henne igen. Tankarna om det suddades dock ut något av nästa fråga - att han frågade om att träffa sonen direkt. Det om något borde väl vara ett tecken på förändring? Hon nickade, varsam med att inte vilja fråga för mycket nu direkt. Ville istället vänta, bedöma läget och hans sinnesstämning.
"Ska vi bege oss till dem direkt?" frågade hon och reste sig upp ur stolen där hon suttit.

Philip tystnade ett bra tag. Hade han bett henne att stanna? Han tänkte efter, försökte minnas gårdagen när de lämnade lägret. Men de bilderna hade suddats ut. Det senaste han minns var Adrians beröring när hon plåstrat om honom. Och hennes vänliga ord. Han tyckte om det och vaknade raskt upp ur tankarna av det. ”Tack, antar jag.”, sa han fumligt och ställde sig upp och såg sig om efter sina kläder. När han upptäckte de hängande på en annan stol gick han fram för att plocka upp de. Han började att byta om.
”Ja, nu. Är..”, Philip tvekade när bilden av deras söner dök upp i hans tankar. Hade alla klarat sig? ”..Är de okej?”, sa han utan att titta åt Adrianas håll. Fokuserade istället på att få på sig skjortan och knäppa knapparna och dra på sig byxorna.
Philip visste ju att Jerome var oskadd. Han hade inte varit där på fältet. Men Finnigan och Drew hade Philip inte ens försökt söka upp, bara antagit och räknat med att de deltagit. Han ångrade det. Det var frustrerande för honom. För det var jobbigt nog att det kanske var ute med Rowan. Kanske mer frustrerat eftersom han fann sig orolig för någon som han aldrig sett som sin vän. Men att det skulle förlorat någon av deras söner skrämde honom. Var hade de här känslorna kommit ifrån?
Philip hade under sina år deltagit i flera strider. Och orädd i det. Han drevs av vinsten, se fienden krossas framför ögonen på honom. Bevisa för sig själv, gång på gång, att han var stark. Deras arméer var att frukta. Och säkerligen på något håll hade han lyckats med det.
Men det här kriget, som handlade om att förinta Vrales största fiende hade påverkat honom på djupet. Hade det kanske kommit med åren? Var det det här som innebar att växa upp? Skulle Philip fortsätta att leka och spela med sitt liv? Med sina barns liv? Han visste inte säkert.
”Kom nu.”, sa han innan han skulle fundera vidare på det. Vågade se mot Adriana igen. ”Jerome och Bron, sedan Finnigan och sedan.. Drew.” Blev påmind om att Drew inte var Philips. Men det ville Philip inte tänka på nu. Det handlade inte om det.
Philip gick före Adriana mot dörren för att öppna den och stiga ut ur rummet.

Sunniva hade mött upp soldaterna, kungaparet och alla andra inblandade på Rowans sida när de återvänt till Eimport igen. Spelade ingen roll att det var sent på kvällen. Dessutom var hon inte ensam. Nyfikna invånare av staden hade stått ute på gatorna för att hälsat de välkomna, gratta de och hylla segern.
Dels var hon orolig över att inte se sin egen familj återvända- Erland och Sienna och hennes bror Edric. Även om hon litade på sina föräldrar och bror, så gnagde ändå oron och rädslan att någon av de skulle farit illa vid. Hon blev lättnad över att se de återvända helskinnade.
Men det fanns en till som hon behållit i sina tankar och böner- Drew. De hade umgåtts mer och och med tiden hade deras känslor för varandra vuxit. Kalla det kärlek kanske. Sunniva skulle flera gånger om dagen komma på sig själv med att tankarna vandrade till denna charmiga och stiliga man.
När hon till sin lättnad fått syn på honom hade hon dragit med sig Drew till värdshuset. Ville ta en närmare titt och ta tillbaka tid de förlorat tillsammans. Detta passade bra. I värdshuset skulle de få vara ifred. Och hon hade nära till arbetet. Sunniva skulle kunna ha att öga på Drew även då.
”Här, ta något att dricka.” Hon satte ner ett glas fyllt med öl på bordet framför honom. ”Vill du ha något att äta också?”, frågade hon och granskade Drew, försökte se efter ifall han funderade på något. Ville först försäkra sig om att Drew var okej innan hon skulle återvända till sitt pass.

De senaste två veckorna hade utan tvekan varit några av de tuffaste i Rowans liv, han hade nog aldrig varit så lockad till att ge upp som när det varit som värst. De allra första dagarnas medvetslöshet efter skadan hade gått över till några dagars hög feberyra och knappt någon sömn av smärtan innan det äntligen hade börjat vända igen. Innan styrkan sakta, sakta men säkert börjat återvända till honom igen. Det hade känts evighetslångt, men nu var han äntligen så pass att han åtminstone orkade leva lite mer normalt än tidigare. Smärtan fanns förstås kvar där alltid närvarande, och fortfarande hemsk när han gick eller rörde på sig. Men det gick åtminstone, även om han rörde sig både stelt och långsamt och helst fick ta hjälp av kryckor eller något att hålla sig i för stabiliteten. Men det gick åtminstone åt rätt håll, vilket var det viktigaste. Öm och mörbultad var han också fortfarande, överkroppen var som ett enda stort konstverk i lila, blått och gult som inte heller det verkade ha särskilt bråttom att lugna ner sig. Men trots smärtan försökte han ändå hålla sig vid gott mod, fokusera på det positiva. De hade vunnit över Clavius. Om inte för sin egen skull så för Thessa, Aiden och Jeanne. De hade varit med om tillräckligt genom kriget och han ville inte tynga dem något extra. Inte efter allt som hänt.
Istället hade han försökt fokusera framåt och på balen de hade att planera. Tänk att tiden hade gått så otroligt fort - redan tjugo år tillsammans med Thessa. Han älskade henne verkligen med hela sitt hjärta, hon var både hans stora kärlek och trygghet. Den som fått honom att vilja kämpa vidare, förmått honom att inte ge upp. Hon som alltid hade funnits där. Balen gav honom på ett vis också ett mål också i hans återhämtning, han ville så gärna få dansa med henne där. Dansa med henne än en gång som på deras bröllop, och särskilt nu när han ändå hade så pass ont när han rörde sig.

För Drew hade det känts självklart att vara med och strida i kriget, även om det väl egentligen inte var "hans" strid. På sätt och vis hade det ändå känts så, för han hade tillbringat så mycket tid här i Vrale nu. Det var dessutom hans mormor och morfars mördare som återvänt, så på sätt och vis kunde det väl också räknas till hans strid. Även om den personliga kopplingen inte varit jättestark.
Han hade försökt tränga undan alla tankar och bilder i huvudet efter striden, vilket inte alls var särskilt svårt i Sunnivas sällskap. Hon hade en egenskap att få honom att glömma precis allt annat. Han log upp emot henne, glad att få tillbringa bara en liten stund tillsammans med henne.
"Tack, men nej tack. Så länge jag har ditt sällskap nöjer jag mig." Log han och lyfte ölglaset för att ta en klunk ur det.

Adriana nickade svagt åt Philips fråga, hon hade försökt försäkra sig om sönernas hälsa så snart de återvänt från striden. Oron för dem hade varit stor redan innan, och det hade ju inte direkt blivit bättre av Philips skada. Bara minnet av det fick en oro att göra sig påmind i maggropen.
"Ja, dem mår bra." Sade hon, ångrade dock ordvalet något. Vem mådde helt bra efter ett krig? Trots att de vunnit så var det inte något trevligt att vara ute i. Hon såg på sin make som om hon hoppades få något hum om vad som pågick inuti hans huvud, hur hans tankar gick. Det hade varit svårt att förstå sig på redan innan, och ännu svårare nu. Hon försökte skaka av sig känslan och följde honom istället ut.
"Så hur känns såret idag?" frågade hon, delvis för att tala på något annat men också för att styra undan tankarna lite.

”Se, vi har fått svar av våra vänner.”, försökte Thessa och räckte över breven åt Rowan för han att se närmare på de.
Bara dagar senare verkade Rowan bli bättre, vilket gladde Thessa oerhört mycket. Men hon kände också sin make, anade att han hade mer ont än vad ögat såg.
Thessa lät sig spela med. Hon ville hålla humöret uppe och fokusera på det som de hade framför sig. Det som de hade att glädjas över. Balen närmade sig. De hade redan fått svar från inbjudningarna. Deras vänner skulle komma hit. Slottet skulle fyllas med kärlek och glädje. Det var lättsamt att tänka på.
Och framförallt skulle Thessa och Rowan fira 20 år tillsammans. Tiden hade sprungit förbi. Hon mindes det som igår. När Rowan klivit in i hennes liv.
Den tiden hade varit en påfrestande tid. Med Clavius i makten, Thessa i en främmande stad och plötsligt påtvingad rollen som prinsessa. Och på det- hon var inte omtyckt. Hon var inte välkommen. Hur kunde hon tro att hon betydde någonting? För någon? Tills Rowan. Han visade henne kärlek. Och lärde henne kärlek. Thessa hade aldrig känt såhär mycket för någon. Det var givet att deras kärlek och vänskap för varandra skulle uppmärksammas och firas.
De satt inne i ett av arbetsrummen. Thessa gick igenom papperna. ”Brynjolf- jag.. jag hittar inte hans namn här. Är vi säker på att vi har bjudit honom också?” Hon bläddrade bland papperna. Hela Erland och Siennas familjer var bjudna. Och nu, när Anselm inte fanns med skulle Brynjolf känna sig ensam. Det var viktigt för Thessa att alla skulle få vara med.

Aiden hade sovit några timmar och bestämt sig för att gå bort till värdshuset. Han gillade inte att hålla sig inför slottets väggar nu. Det bara påminde honom om hans pappa. Aiden klarade inte av att se Rowan så dålig. Vilket han egentligen visste att det bara var trams. Hans pappa skulle förmodligen föredra att Aiden visade sig och stöttade eller höll sällskap. Men det här kriget hade satt spår hos Aiden med. Det var så mycket död. Och det handlade om hans nära och kära. Hans bästa vän, Edric, hade varit där. Båda Aidens föräldrar, Rowan och Thessa.. Det var vrickat nog att det varit hans morfar de stridit mot. En sjuk och hemsk person. En hemsk person som kidnappat hans syster. Aiden visste inte vad han skulle tro. Kanske en dag skulle han fråga sina föräldrar om Clavius. Få veta mer om de skador han orsakat och var han kom ifrån. Men det var inte idag. Han måste få tankarna bort från det här. Värdshuset, ja..
Det var något, eller någon, som fångat hans uppmärksamhet. Sunniva. Det var inte tänkt eller planerat. Utan Aiden hade fått ögonen på henne för att hon varit där ibland, när Aiden varit med Edric. Han kände henne inte såväl. Hon var trevlig och snäll. Lite märkliga tankar om magier och verkade nörda ner sig i det. Men när han hörde henne berätta så hjärtligt och längtansfullt om sina drömmar kunde han bara hålla med. Hon var som en frisk vind. Han ville tas med i den. Men det fanns något som hejdade honom. Eller snarare någon- Drew. Han kände sig inte hotad, men Aiden hade sett hur Sunniva och Drew kommit närmare varandra. De verkade trivas i varandra sällskap och vara kära. Aiden försökte rättfärdiga sina känslor och tankar för Sunniva genom att sätta Drew mot honom själv. Aiden var väl mer intressant för att han var prins av Vrale? Det såklart, Drew var också prins. Av Acria. Men Aiden kunde lite magi, precis som Sunniva. Det skulle väl betyda någonting?
Äsch, det där skapade också huvudvärk. Först ville han bara se henne. Sedan skulle han ta det därifrån.

Först ville Philip inte säga någonting. Det kliade i hela honom för han visste hur allvaret kröp nära inpå. Adriana och Philip hade spenderat en tid ihop nu, en tid efter att varit ifrån varandra länge. Efter de sagt att de gjort slut och gått skilda vägar. Såklart skulle det märkas. Men Philip ville inte. Samtidigt som han i tystnad ville ha Adrianas närhet. Han hade saknat henne. Men inte insett det först nu.
Tillbaka i deras rum på värdshuset stampade han otåligt omkring i rummet. Försökte förstå vad det var han hade gett sig in på.
”Bara för att..”, sa han utan att titta åt hennes håll. Fortsatte att gå omkring och talade som att han tänkte högt. ”..bara för att du och jag är här.. så betyder det inte att jag har gjort någonting fel.”, sa han och fnös. Satte sig ner på en stol och sökte med blicken runtom i rummet. Undvek att se åt Adriana. ”Jag är glad att alla är oskadda,..”, syftade på barnen. Han kände med handen på bordet samtidigt som han såg på den. ”.., men det var tänkt att jag skulle gå framåt nu, inte ett steg bakåt.”. Philip sänkte rösten. Var inte säker på orden. Inte säker på att han ville ha det här samtalet alls. Han bråkade med tanken att fråga Adriana om att komma tillbaka till honom, bli hans igen. Och tanken att avfärda deras sällskap som ett misstag. Philip hade visat sig sårbar och var inte helt sig själv.
Han föredrog inte någon av tankarna. Men ändå var de där och gnagde. Verkligheten gick inte att fly ifrån. ”Adriana.”, sa han då och drog ny luft, samlade mod att se upp mot henne. ”Jag tycker vi ska skaffa ett till barn.”

Rowan fick ett leende om läpparna där han tog över breven ifrån Thessas hand, att planera inför balen hade gett honom något att planera och fokusera emot vilket nog var bra för de båda. De behövde något positivt att fokusera på efter allt som skett, inte bara allt det fysiska med skador och kriget men kanske mest såren det rivit upp att Clavius hade återvänt på det sätt han hade gjort.
"Inte? Jag har för mig att jag skickade iväg hans." Sade han med en lätt rynkad panna, han hade då för sig att han hade sett ett kuvert med hans namn på när de hade skickat iväg inbjudningarna. Han bläddrade igenom bunten med brev hon gett honom, sökandes efter Brynjolfs namn på något av dem.
"Ah, där är det." Han lyfte upp brevet något som för att visa henne innan han kom på lite andra tankar. Tvekade, sökandes efter de rätta orden.
"Har du pratat med Aiden ordentligt, om kriget? Jag oroar mig för honom. Oroar mig för att det ska ha påverkat honom för hårt." Sade han, det kändes som om sonen dragit sig undan mer efteråt och han hade ännu inte fått chansen att tala med honom om det. Det oroade honom verkligen hur sonen tagit det hela, att han skulle stänga in sig alldeles för mycket av det här.

Drew svepte med blicken över värdshuset som ändå var ganska välfyllt nu, och fastnade med blicken vid Aiden. Han hade egentligen alltid gillat prinsen, inte så att de direkt varit goda vänner eller något sådant - men det intryck han haft av honom var positivt. Men så var det något i hans blickar som fick honom att känna en något mer avig sida gentemot honom, de där gångerna som han fastnade lite för länge med blicken på Sunniva. Drew gjorde sitt bästa att intala sig att det bara var inbillning, att det bara var någon svartsjuk sida av honom som talade. Oavsett vad det var så låg dock tankarna kvar där i bakhuvudet, gnagde i honom när han såg på prinsen.

Adriana hade slagit sig ner vid en av stolarna i rummet, stilla väntandes ut honom. Hon hade nästan väntat på att de skulle komma att behöva ta det här samtalet, förr eller senare måste de tala ut om vad det här var. Vad dem var. Hon suckade lite inombords åt hans kommentar om att han inte skulle ha gjort något fel -det var ju inte direkt som om hon förväntat sig något annat från honom. Det om något skulle väl ha varit för mycket att hoppas på. Hon motstod impulsen att säga något om det, väntade istället ut honom - han var på väg att komma någon vart, få ur sig något viktigt, och hon ville inte riskera att störa honom i det.
Men när han väl kom fram till sak så stelnade hon lätt till där hon satt. Ett till barn? Vart i all världen kom det här ifrån? Hon hade mer väntat sig ett vettigt prat om hur de båda skulle te sig till varandra. Hur deras relation skulle se ut, även om det väl på ett vis var svar på det med.
"Ett till barn?" Utbrast hon rent häpet, var han inte riktigt klok. Hon skakade lätt på huvudet åt honom.
"Nu, efter allt? Nej, om något borde vi väl börja med att lära oss hantera och ta hand om varandra och de barn du redan har?" föreslog hon, hennes första tanke hade varit att kanske säga något lite mer ilsket om hans idé, men hon insåg själv att det vore fel. Han hade ändå vågat öppna sig för henne och det var något positivt som hon inte ville riskera att förstöra.
"Dessutom vet du att jag inte kan det." Tillade hon i låg ton, det var vad hon hade fått offra. För honom, för att bli av med hans föräldrar - även om det absolut inte varit ett medvetet val. Hade det varit så, tvekade hon på om hon agerat så. Även om hon åtminstone försökt att inte visa det alltför mycket för Philip, så trodde hon inte att det hade blivit helt lyckat - det hade blivit till en av hennes största sorger i livet, och hade han undgått att märka det var han nog betydligt mer blind än vad hon trott.

”Åh, ja, där är den..”. Thessa tog emot brevet och blickade på pappret. Kände sig lättad för ett ögonblick. Det skulle bli så fint att få samla alla kära. Gudarna skulle veta att de behövde det. Efter så mycket det hade gått igenom.
Thessa upplevde att hon ännu återhämtade sig efter kriget. Det var en märklig känsla att båda hennes föräldrar var ur hennes liv nu. Och speciellt när Thessa alltid genom sin magi haft döden så nära. Hur skulle hon hantera det?
Det var en lättnad att Clavius var borta. Han hade gjort så mycket ont för Thessa och hennes familj. Och landet och dess folk med. Han slutade vara hennes far när Thessa såg honom helt tappad och försvunnen, förlorad i mörkret. I mötet där i allrummet. Bilden av hans nuna gav henne kårar och hon kunde må illa för någon sekund.
Thessa fann tröst hos sin familj och vänner. Sienna hade fått höra Thessas tankar mycket. Och Rowan, som fortfarande var skör och sårad, hade också funnits där för Thessa. Även om han inte var helt återställd ännu. Hon ville ta hand om Rowan, se efter honom. Det var lugnande och tryggt att ha Rowan så nära. Och med tiden, när han skulle bli bättre så skulle hon berätta mer för honom om sina upplevelser och känslor. Hon älskade honom så. Och livet som växte i henne. Thessa trodde inte att hon skulle bli välsignad med ännu en! Det var en oändlig lycka. Och när tillfället gavs, så skulle hon påminna Rowan om den goda nyheten igen.
”Aiden, ja..” Thessa vaknade upp ur tankarna och såg upp på Rowan. Skämdes lite för att hon låtit sig driftat bort i tankarna så. ”Eh, nej. Inte ännu.” Hon harklade sig och lade ifrån sig kuvertet för att se på Rowan igen. ”Han gör som sin far- går dit vinden för honom. Han har spenderat mycket tid med Kai. Och Edric skulle jag tro.” Hon log lite då. Gillade bilden av Aiden. Men hon hade ju också sett att Aiden inte mådde helt bra. När han drog sig undan och undvek sina föräldrar. ”Han behöver bara tid. Han kommer när han är redo.” Hon log igen och sträckte sin hand mot Rowans för att krama om den. ”Jeanne.. Hon verkar vara okej, visst? Ivor ser efter henne. Hon är stark.”

”Sunniva.”
Sunniva hade precis hämtat några tomma glas från ett bord där gäster tidigare suttit. Hon hade inte märkt att Aiden klivit in. När hon hörde hans röst vände hon om och log ett varmt leende åt hans håll. ”Aiden, så kul att se dig!” Hon neg lite tafatt åt prinsen. Det var han ju trots allt. ”Nej, inte så, Sunniva. Du behöver inte för min skull.”
Sunniva hejdade sig och fnissade då. ”Okej, om du säger det. Jag har fortfarande lite kvar här att göra. Men sätt dig hos Drew så kommer jag och gör er sällskap senare?”, föreslog hon.
Det var visserligen sant att Sunniva fortfarande hade en del saker att ta itu med. Men hon ville också ge sig själv tiden att samla tankarna. Det fanns nu två personer här som fångat hennes intresse. Och i det hade hon funnit sig själv i ett farligt spel.
Hon kände mycket för Drew. Han hade henne runt lillfingret. Men Aiden hade också skapat en lust och nyfikenhet som växte i henne. Det visade sig att Sunniva och Aiden hade en del saker gemensamt och hon ville utforska det mer. Det hjälpte väl heller inte att hon fann honom attraktiv.
Det kunde möjligtvis bero på att de båda delade intresse för magiska kunskaper. Iallafall var det det Sunniva intalade sig.
”Ja, visst. Hej Drew.” Aiden nickade med ett leende åt Sunnivas håll och gick sedan för att sätta sig ner hos Drew. ”Så. Hur har du det? Jag har förstått att Sunniva sett efter dig. Efter kriget menar jag?”

Philip fnös åt Adrianas svar. Det var inte det han hade väntat sig. En fråga. Hon borde istället bli glad att han ville försöka på nytt igen, göra något gott här i världen- och vad bättre om inte ett nytt liv? Hur kunde hon inte se detta?
”Inte med den attityden, ja..”, fnös han och korsade armarna. Här hade han öppnat upp sig för henne och hon avfärdade det! Philip var inte säker på att han ville fortsätta sitt tal. Eller sitt försök att bli sams med Adriana. Hon verkade inte vilja samma sak. Det störde honom. Men desto större gnagde tanken att det här var deras chans, kanske deras enda chans, att bli ett igen. Något som Philip ville, men höll gömt långt inne för att inte visa det. Ville absolut inte visa sig sårbar för Adriana. Han insåg sin förolämpning och svalde. En chans till, visst? Vad hade han att förlora? Philip rynkade pannan och sträckte på sig igen.
”Våra barn är vuxna. De klarar sig själva.”, började han. Han satte armen på bordet och lutade sig närmare Adriana. ”Tänk om det fanns ett sätt? Tänk om det fanns något eller någon som kunde göra så att du, ja, blev hel igen? Att du skulle kunna bli mamma igen?” Philip sökte med blicken i hennes. ”Du kom till den här världen för en sak, Adriana. Och det var för att bli mamma. Visst? Du vet det själv. Det har du alltid velat.” Philip väntade otåligt på hennes svar. Nog kunde hon väl förstå att det här var hans sätt att nå ut till henne igen? Att hon kunde förstå att han ville ha henne igen?

Rowan var tveksam till om sonen skulle komma och vilja prata självmant, han var osäker på ifall sonen var lite för lik honom själv där. Han hade aldrig varit bra på att dela med sig av sina inre sorger och tankar, istället begravt det inom sig genom alla åren. Om han fick göra en okvalificerad gissning trodde han att det hade börjat efter allt som hänt med hans föräldrar och när han fått fly - sen ville han tro att han med åren blivit bättre på det. Åtminstone på att dela med sig till Thessa. Samtidigt så kom han på sig själv med att hålla lite väl mycket inombords efter det som hänt. På ett vis kändes det som om han behövde bearbeta det inombords innan han delade med sig, samtidigt som hon kanske också hade kunnat vara ett stöd i det. Men främst så ville han inte tynga ner henne något mer, för hon hade redan varit med om alldeles för mycket. Hon behövde inte belastas med hans också. Belastas med också hans rädslor - rädsla över att inte bli bättre, att behöva fortsätta kämpa med samma smärta varje dag och vara så pass rörelsehindrad som han ändå var nu. Rädsla över att inte orka med varje dags kamp emot smärtan. Läkarna hade heller inte kunnat säga särskilt mycket - i början hade de inte ens vågat lova att han skulle kunna gå, och inte heller nu vågade dem varken säga bu eller bä verkade det som.
Han log litet snett åt sin frus jämförelse av dem, hon hade nog en mycket bra poäng i det.
"Jag hoppas det, men jag vet inte. Om han nu som du säger gör som sin far lär han nog inte börja tala självmant i första taget." Sade han, men baserade det inte på mer än hurdan han själv varit i Aidens ålder. Han kunde bara hoppas att sonen inte ärvt just det. Han kramade Thessas hand lite och nickade.
"Ja, jag tror det. Det verkar så. Hon klarar nog mer än vi tror, och Ivor är fantastisk med henne." Sade han uppriktigt och lutade sig mer framåt mot bordet, försökte dölja en grimas av den stråle av smärta som genast sköt ifrån ryggen. I någon sekund tvekade han och var på vippen att säga något om sin inre oro över den, men det landade till slut i att han inte sade något. Han ville inte tynga ner henne mer.

Drew följde de båda med blicken samtidigt som han försvann lite väl långt bort i tankarna. Inbillade han sig bara när han såg dem så? Var det bara någon inre svartsjuka som talade, hade alla åren med hans fars beteende speglat av sig på honom? Han trodde det, men samtidigt var den där inre rösten övertalande. Aidens röst drog honom åter till verkligheten igen och han log emot prinsen.
"Hej." Svarade han först, vad svarade man ens på något sådant? Hur mådde man efter ett krig? Det kändes som om han var en av de mer lyckligt lottade, men samtidigt kändes det nästan lite hånande att säga att man mådde bra emot de som hade det sämre.
"Det är bra, och hon har varit fantastisk." Sade han med en längtansfull blick bort emot henne, innan han vände den åter till Aiden.
"Hur är det med dig efter kriget?" frågade han efter viss tvekan, osäker på om man vågade fråga honom det - det var ju vida känt hur pass illa däran hans far hade varit.

Adriana suckade lågt, något hon inte hade saknat var hur omöjlig han kunde vara att diskutera med. Han tycktes inte kunna ha fel, eller åtminstone inte erkänna att han hade fel.
"De må vara vuxna och klara sig, men de ska ha det bra också. För det kan dem behöva sina föräldrar och inte minst den som varit där minst för dem." Påpekade hon, noga med att ändå säga det i en vänlig ton - det var riskabelt nog att kritisera honom så utan att göra det ilsket också.
"Vad för sätt skulle det vara? Vi försökte ju redan då hitta något." sade hon, men med betydligt mer sorg i rösten än förebrående. Men det var något hon gett upp för så länge sen, och att ta upp det igen kändes som om det bara skulle dra upp allt jobbigt än värre igen. Hon suckade lågt än en gång.
"Är det här ditt sätt att försöka bli sams igen?" Frågade hon mjukt.

”Aiden behöver bara lite tid.”, sa Thessa igen som tyckte sig se Rowan besväras av sina tankar om sonen. Hon oroade sig med. Alla försök Thessa gjort, att närma sig Aiden, hade han bara resulterat i att han dragit sig undan och hållit sig på avstånd. Själv eller med Kai. På senare tid hade hon tyckt sig se Aiden umgås mera med Drew och Sunniva.
Bara Aiden hade det bra så var hon nöjd. Vilket var en sällsynt känsla, då hon ständigt hade en oro över sina barn. Det var många känslor som kriget hade väckt hos drottningen av Vrale. Thessa fick lära sig att fokusera på det som fanns hos henne i stunden. Och nu var hon här med sin make.
Thessa sökte Rowans blick. Hon kramade hans hand tillbaka. ”Du har rätt om Jeanne. Hon klarar mer än vad vi tror. Men hon oroar sig för dig. Jag ser det.” Thessa pausade. Det såklart, hela landet och i Eimport syntes det, att Rowan var illa däran. Det ryktades om det ena eller det andra. Skulle kungen överleva? Kunde han fortsätta leda landet i sitt tillstånd? Där hade Airdan steppat upp och hjälpt sin son. Att utfärda det som krävdes av en kung, när Rowans ork inte räckt till. Något som Thessa var tacksam över. Rowan var trygg här med sin familj. Hon försökte le litet. Kanske skulle hon komma på bättre tankar då. ”Låt oss glädjas över det vi har. Se, all tid har lett oss hit. Vi har varit gifta i 20 år..!” Han log bredare då och lutade sig över för att vila sin panna mot hans. Gillade närheten. ”Balen närmar sig.” Thessa drog sig tillbaka och mötte hans blick. ”Jag ser fram emot att fylla slottet med alla våra vänner, nära och kära.”

Av artighet hade Aiden inlett en konversation med Drew. Sanningen var att han bara hade ögonen, och tankarna, för Sunniva. Han lyssnade halvhjärtat på Drews svar och vaknade upp ur tankarna när bilden av hennes ansikte dykt upp i hans tankar igen. ”Eh, ah. Just det.” Aiden harklade sig och insåg hur tafatt och distraherad han var. Det var dumt att ge Drew en anledning att misstänka Aiden.
Aiden sträckte sig efter sitt glas för att smaka på drycken. ”Efter kriget? Tja..” Något mörkt syntes i Aidens blick. Han gillade inte att tänka på kriget. Han mådde dåligt av det, fick ont i magen och blev rädd. Rädd för att förlora sin familj och sina vänner. Han skakade på huvudet. Det var för nära att tala om det. Klandrade sig själv över att han tagit upp det. Han tvingade sig själv att möta Drews blick. ”Jo.. Det går.”, sa han och ryckte på axlarna. ”Jag försöker att inte tänka på det allt för mycket.” Han smakade av drycken igen. ”Stannar du länge till i Vrale?”, frågade Aiden sedan i försök att byta samtalsämne.

”Den som varit där minst för dem? Vad menar du? Skulle det vara jag?”, sa han oförstående och såg fundersam ut. Lät förolämpad på rösten. Philip övervägde om han skulle ta diskussionen, men innan han hunnit avsluta tanken tog rösten över. ”Jag har bara gjort vad som är bäst för våra barn. Och se vad det har blivit av dem! De har valt själva vad de vill göra. Jag har gett de alla medel för att bli något att vara stolt över. Men de alla har nekat det. Hmpf.” Philip skakade ogillande på huvudet. ”Nä, du kanske har rätt. Inga fler barn. Jag vill inte riskera att det ska bli ännu någon att bli besviken på.” Philip gick från att vara väldigt intresserad av Adrianas närhet till att hålla sig på avstånd. Var det såhär hon såg honom? Kunde hon inte se allt jobb och slit han gjort? Och var fanns tacksamheten från Jerome? Drew? Finnigan? Philip var inte övertygad.
”Jag har varit länge i Vrale. Det kanske är dags att jag beger mig tillbaka till Acria.”

Rowan kände sig nästan lite barnsligt uppspelt inför att ta med sig bara Thessa på den här turen. Det var alltför länge sen de hade gett varandra den tiden, och dessutom hade han nog inte ens flugit sedan innan Camenag först försvunnit. Inte heller kunde han minna sig att de varit i bergen sedan den där första gången för över tjugo år sedan. Det var egentligen helt galet hur fort tiden gått, att de redan varit gifta i tjugo år - tjugo fantastiska år.
Han hade varit en snabb sväng iväg för att tala med Erland inför kvällen och dess bal, och klev tillbaka in i hans och Thessas kammare igen. Ryggen hade tack och lov bättrat sig så gott som helt igen - han skulle inte kalla den helt hundra procent igen, han kände allt dyningarna av det om han ansträngde den för mycket eller något. Men i det stora hela var den bra, han kunde gå, röra sig och leva som vanligt vilket var det viktigaste. Det skulle också bli skönt att komma iväg härifrån en stund före just balen - det hade varit en del att planera inför den, även om det hade varit en rolig planering också. Men nu var det mesta redo och de kunde bara ta det lugnt inför att det var dags.
"Är du redo?" frågade han mjukt, hade inte velat berätta för henne så mycket om vad de skulle göra mer än iväg en sväng. Ville inte avslöja för mycket av överraskningen i förtid.

Dagarna och veckorna efter kriget hade Thessa valt att fokusera så mycket hon kunde på Rowan. Att han skulle bli hel igen. Och när han verkade piggare utförde hon sina arbetsuppgifter som drottning. Det var skönt att få slippa ältandet och återuppleva det som varit. Kriget skapade bara obehag. Det gjorde det inte lättare att Rowan bar spåren med sig. Men inför honom kunde Thessa, med en liten ansträngning, se förbi det. Det var hennes make, hennes livs kärlek. Det var viktigt att han skulle bli hel igen.
Och nu hade de varit gifta i 20 år. Det var helt otroligt vad fort tiden hade hunnit gå. De hade varit med om så mycket. Deras familj hade vuxit. Och vissa av de hade de fått återförenas med igen.
Kärleken hade alltid funnits där. Det var helatiden de två. Thessa och Rowan. Och nu skulle deras familj få ännu ett tillskott. Det var dags att Thessa fick berätta det för honom snart. Även om drottningen var tidig i graviditeten, så hade det gått tillräckligt länge för att hon skulle börja känna av den. Ibland mådde hon illa och hon hade känningar i ryggen. Värst var det på morgonen.
Denna morgon hade Thessa först känt sig pigg- kommande kväll skulle balen äga rum i slottet. För att fira kungaparets giftermål i 20 år. Thessa såg fram emot att träffa sina vänner och kära.
Hon hade klivit upp och gjort sig klar. Rowan skulle ta med henne på en sväng hade han sagt. Men så fort hon tagit några steg från spegelbyrån spred sig en känsla av illamående, tack och lov utan någon fler i rummet. Hon skakade bort känslan och svalde. Sträckte sig efter karaffen med vattnet och hällde i sig vätskan. Då kändes det lite bättre. Ett djupt andetag. Precis i samma stund som Rowan kom tillbaka till sovrummet.
”Rowan. Hej.” Hon log först lite ursäktande. Men sedan genuint. Det var en lättnad att se honom. ”Ja, jag är redo.” Hon gick fram till honom och tog hans hand i sin. ”Är du?” Hon hade själv något att berätta och hon hade en känsla att idag var det bästa tillfället.