Rollspel: Marodörernas tid

Lily reste sig upp med sin trasiga låda. Hon bet sig i läppen. "Det var Jane", sa hon lågmält utan att se på James. "Hon hade hittat min låda med eh, mina saker och släppte den i marken. Bara för att jävlas, men... det spelar ingen roll..." Hon skakade långsamt på huvudet och såg ner i golvet. Trots att hon inte hade gjort någonting så kände hon sig skamsen.

Jag log mot James och följde honom upp till uppehållsrummet där Lily stod på golvet med en massa mugglarsaker. Jag såg på henne och gav henne en snabbt leende och lät James ta över och satte mig ansträngt ner i en stol och hoppades att Lily faktiskt inte skulle skälla på James

Jag rynkade på pannan.
- Varför gjorde hon det? Jag trodde ni var vänner? Sådär får man inte bete sig, sa jag vänligt till henne hon verkade skämmas.

Lily lyfte blicken en aning. "För att jag ignorerade henne tidigare idag, och för att hon typ är avundsjuk på mig... Jag trodde också att vi var vänner, nu... vet jag inte riktigt." Med en suck ryckte hon på axlarna. Hon var medveten om att hon antagligen såg förjävlig ut just nu, hennes hår stod antagligen åt alla håll och kläderna var väl smutsiga... Men just nu kunde hon inte bry sig mindre.

Remus drog sig undan och försvann ut igenom porträtt hålet. Fel plats vid fel tillfälle. Kanske skulle Lily tro att han skvallrade vidare. Men det skulle han inte göra. Jane, var inte det hennes vän? Han fortsatte gå och snart såg han en blond tjej lite längre bort. Hon kastade med håret och fnittrade. Bredvid henne stod ytterligare en blond tjej. Remus funderade en stund innan han slutligen gick fram till dem, men han stannade inte upp. Samtidigt som han passerade Jane hällde han ut bläck i hennes perfekta blonda hår. Utan så mycket som ett ord fortsatte han vidare följd av ett gällt skrik av förtvivlan. Ett brett leende lekte på hans läppar.
Undrar om hon tyckte det där var lika kul som de hon just gjort emot Lily Evans. Det hade inte varit hans uppgift att hämnas, det var det Lily som skulle göra. Om hon nu verkligen ville det. Men det var i alla fall väldigt kul att hälla bläck över blondinen.

Jag såg på Lily hon verkade faktiskt ledsen. Konstigt hon brukar alltid vara full med liv och skälla på oss. Men eftersom hon faktiskt kan ha ett Civiliserat samtal med James kanske det inte är helt kört? Jag hoppas han inte dumpar det nu. Jag log mot honom och slängde sedan venen över armstödet men det gjorde bara ont så hag satte mig normalt

- Ja, varför ignorerade du henne då?, sa jag och pekade på fotöljen närmast brasan att hon skulle sätta sig. Och jag satt mig ner i en annan fotölj och väntade på henne.

I vanliga fall skulle hon ha ignorerat James, men idag orkade hon inte. Hon satte sig ner i fåtöljen och lade lådan ifrån sig. "För att jag är trött... det hände konstiga saker i går kväll", sa hon och ångrade att hon hade sagt så. "Hon babblar alltid på i evigheter... jag stängde av öronen, trodde inte att hon skulle märka det. Men så blev hon förbannad och har helt plötsligt startat något Anti-Lily program." Hon ryckte på axlarna. Det var konstigt, att hon berättade det här för James. Hon som mest brukade skälla på honom.

- Och vad hände det för konstiga saker?, sa jag och log mot henne och lät intresserad.
Jag ville se om hon misstänkte oss hon borde ju lagt märke till sårena.

- Sen så ordnar det nog sig med din vän, dt hoppas jag iaf, sa jag tröstande mot henne.

Jag hörde Lilys samtal med James. Så hon hade inte listat ut att det var vi. Jag trodde hon skulle förstå det så fort hon såg våra sår. Eller så sa hon bara inget vjag utbytte en snabb blick med Tagghorn men sa inget. Jag ville veta hur mycket Lily visste men jag tänkte inte avbryta dem