Fjärde årselever

Föreståndaren för barnhemmet samlade ihop alla som skulle till perongen.
Ett par av de minder som ännu inte hade fått börjat stod i en klunga och såg avundsjukt på, vissa grät för att de inte fick åka.
- Senare, er tid kommer, ler föreståndaren och jag tar tag i min koffert och drar iväg den till barnhemmets buss.
Jag packar in kofferten i bagageutrummet och sätter mig på en egen sittplats.
Skönt att snart komma tillbaka till Hogwarts och kunna cara sig själv, kunna använda alla mammas och pappas rikedomar hur man ville.
Ja, eller de som jag kom åt, barhemmet ägde nyckeln till valvet tills jag blev myndig och det var tre hela år dit.
Sen skulle jag skaffa egen lägenhet och flytta från barnhemmet.
Inte för att jag ogillade det utan att allt skulle vara så jämnställt där, ingen fick ha något mer än någon annan.
Och det var i och för sig bra, men inte när man hade ett proppfullt valv som väntade på en djupt under Gringots.
Alla barn hade satt sig och bussen krängde till och körde iväg mot perongen.
Jag såg mig om på bussen, alla verkade undvika mig och det hade de väll all anledning till med tanke på mina föräldrar.
Men de borde ändå ha märkt att jag var inte som dem, jag hade ju inte ens ett minne av dem, tänkte jag med en suck medans landskapet susade förbi utanför bussens fönster och jag försjönk i dystra tankar.

Bra skrivet! Nu gäller det bara att vänta på dom andra så kan vi skriva mer^^ jag e super skriv sugen just nu!

Alltså vi kan väll göra det ändå, det är ju bara för dem att hoppa in man är ju inte inloggad hela tiden eller samtidigt
Och jag är också sugen på att skriva........
Och Tack föresten du skriver också bra

Plötsligt så hördes en buss stanna utanför och in kom massa barn på ett långt led med en ledare längst fram.
"Vilka är det där?" Frågar Albus lågt medan hans blick for igenom ledet.
"Barnhemmet..." Viskade Harry och tog tag i Albus och förde honom istället mot en biljett lucka innan dom sedan fortsatte till perrongen.
"Jag tycker så synd om barnen som måste gå på barnhem... Inga familjer... inte någonting" Säger Ginny uppgivet (Skriver man så?) och tittar snabbt mot Harry men tittade sedan bort. Harry nickade svagt men riktade sedan sin blick mot Albus och Janson.
"Så.... ja det är väl bäst att vi går till tåget redan nu, er mamma kan ju ta ganska lång tid på sig att säga adjö" Säger Harry och skrattar medan han får en knuff från Ginny.
"Men det är bara på grund av att jag älskar er" Säger Ginny och omfamnar både Janson. Plötsligt kom han på Jason på det! Den där flickan hade påmint om någon!
"Pappa... den där tjejen med svart hår.. hon stod vid ledet med dom där från barnhemmet. Hon liknade... du vet hon som jag har sett på kort i någon bok någonstans... vad hette hon? Bellatri...." Säger Janson men tystas snabbt av pappa som avbryter honom.
"Glöm det där nu" Säger Harry och utbyter en blick med Ginny igen, som om dom kände igen något om den där Bellatrix, men vad?

Båda ni två skriver bra
---------------------------------------------

"Mamma du behöver inte vara ängslig. Jag ska ta hand om min bror. Scorpius stanna lite", ropar Lucy.
"Det är jag inte, Lucy, jag är bara lite orolig", säger Narissa, Lucys mamma.

Hehe tack, nu är det din tur att skriva^^
Jo föresten jag har ändrat mitt inlägg, Check it out!

Har sett det

Jag skriver inte jätte långa inlägg eller beskrivande inlägg.

Jag hoppade av bussen och tog min koffert, överallt tog barna avsked av sina föräldrar, de kramades och kysstes och var hur familjära som helst.
Jag såg Potter familjen stå där med sina två söner och jag vände bort blicken.
Det var detta jag avskydde med att komma tillbaka, alla lyckliga familjer.
Hade jag också haft det så om mina föräldrar levt?
Nej, förmodligen inte, de hade väll suttit i en cell på Azkaban och jag hade bott på barnhem som nu.
Varför skulle allt vara så orättvist?, Varför kunde jag inte haft normala föräldrar, som Potters eller Weasleys?, nej jag var tvungen att ha två dödsätare och två döda dödsätare till på köpet.
Jag avskydde allt med vad dödsätare hette, men det var inte alla som förstod.
De flesta trodde att jag var lika galen som min mor eller var lika snabb att döda som min far.
Hur kunad de tro det?, jag hade ju inte ens lärt mig sådant?
Jag gick ut på den överfyllda perongen med sänkt blick så jag slapp se alla familjer.
Jag gick in i tåget och hittade en tom kupé där jag drog in min koffert och satte mig vänd bort från fönstret så att jag slapp se alla glada familjer.
Jag bet ihop och kämpade med gråten som höll på att ta överhand, en stilla tår föll från min kind.
Varför skulle allt vara så orättvist?

( Jo så skriver man )

Hehe bra att jag skrev rätt
Men du Lucy, aså det är bara att öva, snart så skriver du långa inlägg utan att du märker det. Jag intalar alltid mig själv, nej jag får inte skriva för långt, och det blir alltid för långt eller för lite. Visa gånger kommer jag bara på några meningar. så skriv! Vi väntar på dig

Japp Ska äta nu så kommer strax