Rollspel: A love story (3 pers)

"Vad handlade det där om?" Frågar jag Ginny medan vi utbyter förvånade blickar. Ron har redan gått och nu gjorde Hermione också det.
"Ska vi också gå då?", frågar Ginny och reser sig upp, "du ska till trollkonsthistorian, va? Jag ska ha försvar mot svartkonster, men vi kan följas en bit."
Vi börjar gå ut ur Stora salen. Jag kollar upp i taket; idag var det gråmulet, regnet var just precis på att börja falla.
"Vi ses sen då." Mumlar jag till Ginny när jag går mot lektionen och ger henne ett snabbt leende. Hon besvarar det och jag blir varm innombords.
Fortfarande med ett dumt leende på läpparna möter jag upp Hermione och Ron i salen som dock sitter en bit ifrån varandra. Jag sätter mig emellan.
"Ska vi spela Hänga gubbe?" Frågar jag Ron som vanligt, och vi börjar.

Jag ser hur Ron och Harry ännu en gång spelar Hänga gubbe bredvid mig. Med en suck börjar jag skriva ner orden på tavlan: den här trollformeln uppfanns av...
"Hermioneee...", jag vänder mig om för att möta Harrys ögon. Han spärrar upp dem ännu mer när jag möter hans blick, putar lite med underläpparna och säger:
"Kan inte vi få skriva av dina anteckningar?"
Jag känner hur blodet rusar upp till mina kinder - inte på grund av blyghet, utan av ilska. Att han ens har mage att fråga mig det, efter att... efter att han väljer mig före henne!
"Nej," fräser jag ilsket. "Du går i år sex, det borde du själv kunna hantera!"

Harry vänder snabbt tillbaka huvudet mot mig och kommer snabbt på den sista bokstaven i mitt ord.
"Din tur att gissa." säger han och ritar upp några svarta streck mitt på pappret.
"H?" gissar jag.
"Fel." säger han med ett flin. Jag kastar en papperslapp på honom och sparkar på honom under bänken.
"E?"
"Fel igen."
"R-M-I-O-N-E?" säger jag. Men så fort jag uttalat orden så sätter jag handen framför munnen med en önskan om att Harry inte hörde vad jag sa.

Ron blir röd om öronen, och för artighetens skull säger jag ingenting, istället tänker jag på hur Hermione snäst till åt mig elakt. Så brukade hon inte svara. Jag bestämmer mig för att vara extra snäll mot henne resten av dagen och på väg mot Försvar mot svartkonster frågar jag Ron och Hermione med ett, kanske lite överdrivet, leende på läpparna:
"Ska vi hitta på något senare idag, ikväll? Jag har hört att det ska vara fest i Gryffindors uppehållsrum."
"Jaså", svarar Hermione nonchalant, dock med en gnutta intresse.
Vi bestämmer alla tre att gå, och när den sista lektionen är avklarad beger sig de flesta Gryffindorare mot uppehållsrummet.
"Björnbärsmarmelad" Uttalar Ron det nya lösenordet bestämt, och vi går in.
Inne i uppehållsrummet är musiken igång, honungsöl langas runt och uppe i taket har någon satt upp röda girlanger.
Plötsligt får jag syn på Ginny, stå och prata med Luna Lovegood. Hennes röda hår faller platt ner längs ryggen, då hon tagit det bakom öronen. Ögonen utstrålar intresse och entusiasm och hennes läppar formar ett stort leende som snart går över till ett skratt. Hon är så vacker.

Musiken dunkar i uppehållsrummet; Harry and the Potters spelas i högtalarna, ett par tredjeårselever skuttar omkring, eleverna i år 1-2 syns inte till och de äldre ungdomarna sitter i de röda, stora sofforna, pratandes om allt och ingenting. Jag står bredvid Ron och Harry, båda två dagdrömmandes. Jag ser hur Harrys blick gång på gång letar efter Ginny, och så fort han får syn på henne leker ett leende i hans bleka ansikte. Och som alla andra gånger får Ginny mig att koka av avundsjuka; den där isande känslan kommer krypandes tillbaka i magen.
"Hermione?"
Ron avbryter mig i mina tankar, och med en irriterad blick säger jag "vad?"
"Jo...", börjar han; han blir lite tillbakadragen av min attityd. "Mår du bra?"
Den frågan kom försiktigt, och hans ögon visar omtänksamhet. Detta får mig att mjuka, och med ett snett leende nickar jag.
"Det är okej."
"Säkert...?", frågar han, liksom trevande.
Han känner mig, allt för väl, så jag kan inte smita undan från honom. Med axlarna nedskjutna skakar jag på huvudet.
"Nej, egentligen inte."

Utan att lägga märke till vad Ron och Hermione säger börjar jag göra min väg mot Ginny, som möter upp mig halvvägs.
"Hej", säger jag dumt och fortsätter (ännu dummare) "så du är också här..?"
"Det ser du väl, dummer!", ler hon och jag besvarar det stort. Hon ser sig omkring "jag såg Zacharias Smith ta in någras honungsöl till bordet där borta, ska vi gå dit?"
Jag nickar och utan förvarning tar hon min hand medan vi tränger oss fram bland alla galna dansare.
"Eller förresten, jag tar nog lite eldwhisky." Ändrar sig Ginny snabbt, och jag hakar på.
Jag ser Hermione gå undan en bit med Ron. Han har lagt armen över axeln på henne medan de sätter sig i varsin fåtölj, men Ginny drar mig redan åt motsatt håll.

Vi dunsar ner i två fotöljer mitt emot varandra, jag och Ron. De förut omtänksamma ögonen är nu oroliga. Ron är min bästa vän, han kommer att förstå. Ett lugn sprider sig i min kropp och jag tar ett djupt andetag för att börja prata om det som drar ner mig.
"Jo," börjar som start. "Det är Harry..."
Detta gör antagligen Ron förvånad, för sekunden efter att jag har nämnt Harry böjer han sig fram med ögonen lite mer uppspärrade än förut. Han ber mig att fortsätta.
"Jag vet inte... men så fort... så fort jag ser honom med Ginny, blir jag liksom... avundsjuk", får jag ur mig.
Efter det följer det en stunds tystnad. Ron kollar först på mig med en tom blick, för att sedan vända den mot Harry, som sitter med ett glas i sin hand bredvid Ginny. De skrattar som aldrig förr.
"Jag borde ha förstått," mumlar Ron, med sina ögon fäst vid mattan under oss.
"Förstått vadå?"
"Förstått att du bara har ögon för honom", Ron kastar en blick på Harry, innan han reser sig upp.

Sedan går allting så snabbt; Ron säger, med en irriterad röst, att jag ska göra någonting åt saken istället för att sitta här och "gnälla", och att Harry antagligen ändå inte kommer falla för mig - för att jag är jag - sedan försvinner han snabbt upp för trapporna till killarnas sovsalar.

Fullt upp i skrattanfallen Ginny än en gång lyckas ge mig, ser jag Ron storma upp mot pojkarnas sovsal.
Förvånat vänder jag mig mot Ginny igen, men hon har redan börjat gå upp mot dansgolvet.
"Harry!" Ropar hon, och jag följer efter.
Vi dansar hela kvällen, till och från går vi för att dricka. När Harry and the Potters sedan börjar spela en lugn låt, närmar jag mig Ginny och sluter mina armar om hennes slanka och en aning svankiga rygg. Hon lägger sig haka mot min axel och jag njuter av stunden. Då vi dansar runt i en cirkel, ser jag Hermione sitta ensam och snyfta.
Jag slänger förvånade och undrande blickar mot henne varje gång mitt huvud riktas mot henne, men hela tiden stirrar hon neråt.
Utan att tänka mig för, halvropar jag till Ginny att jag måste kolla till Hermione en stund, och hon dansar vidare med några killar i femte årskursen. Det slår till i magen när jag ser hur lätt hon tar det, hon kunde ju åtminstone blivit lite besviken..
Hermione sitter kvar på samma sätt som förut när jag närmar mig.

Jag ligger uppe i min säng, gråtande och blöt. Jag vrider och vänder på mig men ingen ställning verkar vara rätt för att få mig att lugna ner mig. Hon bode väl ändå förstå att Harry Potter aldrig skulle falla för henne. Men att jag skulle det, vill hon tydligen inte förstå. Ingen kommer ändå att komma upp förräns 2 timmar, så jag kan gott gråta lite till. Jag plockar upp paketet med Bertie Botts från min koffert och tar upp en godis på måfå. Jordgubbe. Tur, tänker jag och tar en till. Efter en timmes tröstätande sommnar jag gråtandes och med bara en tanke i huvudet; Hämd

"Vart är Ron?", frågar Harry mig så fort han kommer fram till mig. Hans ögon glittrar av lycka, han andas snabbt, kinderna röda; dansen med Ginny har värmt upp honom ordentligt.
"Jag vet inte...", säger jag tyst.
"Du vet inte?"
"Nej."
Jag slår ner ögonen mot marken, besvärad av tystnaden som sedan uppstår. I ögonvrån ser jag hur Harry sätter sig ner bredvid mig, hur han lägger sina händer på sina spetsiga knän, och hör hur han tar ett djupt andetag.
"Bråkar ni?"
"Ja."
"Om vadå?"
Den frågan är just den jag inte ville höra. Jag vill inte ljuga för honom; det känns allt för fel, men det känns minst lika mycket fel att säga sanningen. Jag förblir tyst, fingrandes på ett par bruna hårslingor.
"Hermione?"
"Harry," börjar jag sakta. "Harry... vi bråkar om dig."