Familjen splittras, familjen förenas

Tack för alla underbara kommentarer De värmer upp min tillvaro i detta höstmörker

"." Tal
'.' Tankar
Hej Brev/Tidningar/Liknande
Hej Minnen
Hej Minnen inuti ett minne

Kapitel 17 Slytherings arvtagare 

"Så vad exakt är hemligheternas kammare?" Emmy såg på sin kusin som letade mellan böckerna i biblioteket.
"En gammal myt om en kammare gömd i skolan av Salazar Slythering." svarade Amelia som letade efter rätt bok bland alla böcker. 
"Vad letar du efter? Och om du säger en bok så slår jag dig. Så mycket kan jag själv räkna ut." Emmy satte sig vid ett av borden och tog fram sin trollkarlshistoria läxa som skulle in om två dagar. 
"En gammal bok som jag har hemma men inte fick med mig, för Remus tyckte att tjugo extra böcker räckte." Amelia fnös åt tanken. Tramptass hade rätt ju, hennes bokberoende kom ju ifrån Måntand. Hon tyckte om att ha många böcker. 
"Vad heter den?" frågade Emmy. 
"Det kan jag inte säga."
"För du minns inte." retades Emmy. 
"Haha, nu var du rolig va? Nej, för att boken är skriven på ormspråket." Amelia for med fingrarna över bokryggarna. 
"Det försvårar ju saken. Amelia, vilken svartalf var det som ledde.."
"Ulrik." 
"Tack!" 
Amelia log svagt medan hon frustrerat fortsatte sitt sökande. 
"Amelia, varning." Emmy reste sig upp och gick bort till sin kusin. Amelia vände huvudet emot ingången till biblioteket. In kom Hermione, Ronald och Harry. 
"Hej Emmy och Amelia." Hermione kom fram till de båda medan Ronald och Harry gick och tog ett bord. 
"Ni kan sätta er vid vårt bort, vet ni va?" Emmy log emot den mugglarfödda flickan. 
"Nej tack." Ronald och Harry nu kommit fram till de båda. 
'Han tycker verkligen inte om oss, kusin.' Amelia log emot Emmy som hade hört kusinen ord i huvudet. 
"Ronald." Hermione såg på den rödhårige pojken menande. 
"Vad gör ni?" frågade Harry. 
"Letar efter en bok." svarade dem samtidigt. Harry skrattade. 
"Ja, så långt kunde jag också räkna ut." 
"Jag letar efter en bok, som jag har hemma men inte fick med mig. Men jag hittar den inte." svarade Amelia och vände sig åter emot böckerna. 
"Den kanske finns på den särskilda avdelningen." Emmy såg bort emot den nämnda avdelningen. 
"Du har troligen rätt, men jag måste ändå försöka hitta den här."
"Hermione kanske kan hjälpa dig. Hon kan ju hela bibliotek bättre än sin egen hand." Harry skrattade. Hermione skakade på huvudet men log. Ron såg arg ut. 
"Hon kan inte, hon lovade att hjälpa mig med mina läxor." sade Ron. 
"Jag kan ju hjälpa dem samtidigt. Medan du skriver uppsatsen, så hjälper jag Emmy och Amelia och när du är klar kommer jag och läser igenom den och ser om det är något fel eller otydligt." sade Hermione och gick bort till en hylla.
"Vad heter boken?" 
'Om jag säger det högt kommer hon inte förstå. Kan du hjälpa mig?'
'Det är det jag är här för.' svarade Emmy. 
'Slythering - en biografi'
"Slythering - en biografi." sade Emmy till Hermione som satte igång med att leta. 
"Något säger mig att hon inte kommer hitta den." sade Harry till Amelia. 
"Troligen inte, då boken är skriver på ett språk som få talar men många känner till." svarade hon. Emmy gick tillbaka till deras bord för att fortsätta sin uppsats om Ulrik, svartalfen. Harry stod kvar med Amelia som letade. 
"Jag förstår inte vad det är med Ron." Harry såg bort emot sin vän som hade gått bort till deras bord med en arg min. 
"Om du vill veta, så fråga honom." sade Amelia bara innan hon lämnade honom vid hyllan för att leta vid en annan.

Harrys pov

Harry såg efter Amelia då hon gick iväg. Han undrade vad flickan hade menat. Visste hon varför Ron var som han var. Eller? Harry ruskade på huvudet för att få tankarna att klarna. Han gick bort till Ron som frustrerat försöka få ordning på sin uppsats i trolldryckskonst. 
Harry satte sig mittemot sin bäste vän och tog upp sin förvandlingskonst läxa. 
"Du, Ron?." Ron tittade upp på honom och såg frågande ut. 
"Vad är det?" 
"Vad har du emot Amelia och Emmy?" 
"Emmy är en Slythering elev, behöver jag säga mer? Och Amelia är konstig och galen." svarade han med en axelryckning. 
"Amelia är inte galen, eller konstig. Och Emmy är faktiskt helt okej." Harry såg förargat. Ron såg inte på Harry utan slog upp sin bok för att se om han kunde hitta något svar i den. 
"Jag hittar inte boken någonstans." Hermione satte sig bredvid Harry och såg hans arga min. 
"Vad är det?" 
"Ron är en idiot." svarade Harry och började skriva på son uppsats utan att säga något mer. Ron såg argt på Harry men Harry såg inte minnen. Hermione var förvånad. 

Amelias pov

"Min vän, vi har ingen sån bok här."
"Är du säker?" 
"Helt säker." 
"Tack i alla fall Irma."
"Varsågod, vännen." Bibliotekarien gick iväg från Amelia som gick tillbaka till Emmy med en krossad min. 
"Hittade ni den?" Emmy skrev klart meningen hon var på innan hon såg upp på sin kusin. 
"Nej, de hade den inte. Inte någonstans, Irma kollade till och med inne på den särskilda avdelningen." Amelia kände sig besegrad. Emmy såg medlidsamt på henne. 
"Remus kanske kan skicka den till dig." sade hon. 
"Går inte, han vet inte vilken bok det är." sade hon. 
"Beskriv den för honom då." Amelia såg upp på sin kusin som såg beslutsam ut nu. Amelia var tvungen att le.  
---
"Vem tror ni Slytherings arvtagare är?" Hermione såg in i elden. Amelia svarade inte. Hon såg på schackbrädet framför sig. 
'Om jag flyttar honom dit så tar hans bonde mig och jag har inte råd att förlora honom ännu. Men om jag flyttar dig dit så tar jag honom i nästa drag.' 
"Torn till e5." Percy såg bestört ut. 
"Du är till och med bättre än Ron." sade han och såg på den unga flickan framför sig. Hon log. 
"Hur ska vi veta det Hermione." sade Harry. 
"Jag vet en som skulle kunna vara arvtagaren men jag förstår inte hur det skulle kunna vara han." Amelia såg på de tre andraårs eleverna framför brasan. 
Det har sen på kvällen fyra veckor efter att det mystiska meddelandet hade dykt upp på väggen utanför missnöjda Myrtels badrum. 
"Vem skulle det kunna vara?" frågade Fred Weasley som satt vid ett av fönstren tillsammans med George och Lee Jordan. 
"Tom Dolder." svarade flickan och såg ner på brädet samtidigt som Percys svarta drottning tog ut en av hennes vita bönder. 
"Rakans." hon låtsades blänga argt på prefekten som försökte se oskyldig ut. 
"Vem är Tom Dolder?" frågade Harry. 
"Han var elev här för ungefär femtio år sedan. Samtidigt som Hagrid och Minnie."
"Minnie?" Tvillingarna såg nyfikna ut. 
"En vän till familjen." svarade Amelia, hon ville inte att McGonagall skulle få veta att tvillingarna Weasley skulle börja kalla henne för marodörernas smeknamn. Harry skrattade. 
"Vadå?" Tvillingarna såg på den svart hårige pojken. 
"Nä, Amelia berättade för mig om Minnie för ett tag sedan. En väldigt underhållande historia.. Förlåt, ska inte avbryta." Amelia log emot Harry som fortsatte skratta, även om han försökte sluta. 
"Så vad vet du om Tom?" frågade Hermione. 
"Han måste väl fortfarande leva?" 
"Ja, han lever men ingen har hört av honom på elva år. Det enda jag vet är att han försvann en natt för elva år sedan. Han var väldig väl insatt i svartkonster, hans stamfar var mellan bror Paravell, han tillhörde Slythering elev hem och han är en avlägsen släkting till mig." 
"Hur då?" 
"Min stamfar är den yngsta bror Paravell." Amelia ryckte på axlarna. 
"Så du kan också vara Slytherings arvtagare?" frågade Ron. 
"Nej, för mellan bror var förälskad i en flicka av Slythering ätt medan den yngsta bror gifte sig med en kvinna av Gryffindores ätt. Så på min pappas sida är jag skäkt med Gryffindore men på min mamma sida med Hufflepuff." svarade Amelia samtidigt som hon satte Percys kung i schack matt. 
"Du är bra på schack." berömde Percy henne. 
"Orion Black lärde mig när jag var liten." sade hon och såg hur Ronald spände sig och blev röd i ansiktet. 
"Nä, nu ska jag gå och leta rätt på min kusin. Har lovat henne att hjälpa henne med trolldrycksläxan."
"Vi får spela en match snart igen." 
"Då får du träna om du vill slå mig. Den ende som någonsin har lyckats är Orion." sade Amelia över axeln innan porträttet slog igen bakom henne. 

SUUUUUUUUPER BRA!
LÄNGTAR TILLS NÄSTA DEL!

Sjukt bra!

AWESOME!!! (som vanligt)

Glöm inte att du äger!?

Tack för alla värmande kommentarer



"." Tal

'.' Tankar

Hej Brev/Tidningar/Liknande

Hej Minnen

Hej Minnen inuti ett minne



Kapitel 18 sanningen till slut?



"Han vågar påstå att hon gjorde det!! Han vågar anklaga Amelia!! Hur kan han?!"

"Harry!! Lugna dig!"

Har vände sig om och såg på Amelia och Emmy som stod bakom honom i entréhallen. De var ensamma, vilket var tur för Harry hade ett bra par lungor.

"Lugna mig?! Lugna mig!! Hur kan jag lugna mig när han.." Amelia slog handen över hans mun.

'Emmy, gå i förväg och förbered honom på att vi kommer.'

Emmy sprang iväg mot trappan ner till fängelsehålorna. Amelia flyttade bort handen från Harrys mun

"Jag vet vad han sade. Men jag låter inte det provocera mig, Harry." Hon log emot honom.

"Men Ron hade igen rätt att säga att du skulle försena Hermione och alla de andra.." Harrys upprörda mig sårade henne. Hon ville göra honom glad men visste att hon måste få honom lugn först.

"Följ med mig." sade Amelia mjuk och tog hans hand för att leda honom ner till fängelsehålorna.

---

"Litar du på mig?"

"Alltid."

Amelia höjde armen och knackade på dörren. Genast öppnades den och Severus Snape släppte in dem snabbt och stängd dörren bakom dem, låste och satte upp privat förtrollningar runt hela kontoret. Emmy skyndade fram till syskonen.

"Här." sade hon och räckte fram en lugnande trolldryck till Harry som tog den efter ett uppmuntrande nick från Amelia. Han svalde drycken och kände sig med ens lugnare.

"Den smakar inte lika illa som trolldryckerna brukar göra."

"Det är för Amelia tycker om att experimentera med trolldryck." Severus satte sig bakom sitt skrivbord och såg på Amelia som log emot honom.

'Jag hoppas du vet vad du gör flicka.' Amelia himlade med ögonen åt sin professor.

"Amelia, varför tog du med oss hit?" Hon såg på Harry.

"Därför att Severus är den enda som skulle kunna hjälpa oss just nu."

"Men Hermione.."

"Ligger förstenad uppe i sjukhusflygeln och kan inte hjälpa till mer än vad hon redan har gjort."

"Du gjorde det inte." Emmy såg på Amelia med stora ögon.

"Jag är mer förvånad att hon gjorde det."

"Vadå?" sade Harry och Severus i kör. De såg förskräckt på varandra.

"Amelia märkte att Hermione hade något i handen när vi var där uppe, och fastän jag sade åt henne att inte göra det så tog hon ut pappret ur hennes hand."

"Jag var tvungen, hon fattade ju vad det är för monster. Något jag själv skulle ha tänkt på. Allt är så uppenbart nu, vilket betyder att det måste vara Tom som ligger bakom allt.."

"AMELIA!"

"Vadå?"

"Du får förklara för herrarna vad du håller på med."

"Oj, tänkte jag högt igen." Emmy nickade.

"Så vad är det för monster då?" Severus såg på den grönögda flickan. Hon stoppade handen i fickan och tog upp pappret hon tagit ifrån en förstenad hand. Hon vecklade försiktigt upp det och läste:



Bland de många fruktansvärda odjur och monster som hemsöker vårt land minns det ingen märkligare eller mer dödsbringande än basilisken. Även känd som ormarnas konung. Denna orm, som kan uppnå jättestorlek och leva många hundratals år, Kläcks ur ett hönsägg och ruvas under en padda. Dess sätt att döda är högst förunderligt, ty förutom sina dödligt giftiga huggtänder, har basilisken en dödsbringande blick, och envar som träffas av ljusstrålen från dess öga ljuter en ögonblicklig död. Spindlar flyr för basilisken, ty den är deras värsta fiende, och basilisken flyr bara för tuppens galande, vilket är livshotande för den.



"EN BASILISK?!" Severus såg mordisk ut.

"Hur kan du vara säker på det Amelia, hur kunde Hermione veta det?" Emmy såg på Amelia med stora ögon.

"Emmy, en basilisk är en orm. Ormarnas kung för att vara exakt. Vilket språk talar ormar?"

"Ormspråket." svarade Harry så lågt att Severus inte hörde något men Amelia och Emmy, tack vare sin amnings hörsel hörde honom.

"Ja, Harry. Ormspråket."

"Kan du det?" frågade Harry.

"Det finns en anledning till att jag inte är öppen med det."

"För att ingen ska tro att du är Slytherings arvtagare." svarade Harry och suckade. Han visste hur Ron skulle reagera. Han hade länge sagt till Hermione och Harry att det var något konstigt med Amelia.

"Precis, Ron hörde mig tala med Cedric om ormspråket och drog slutsatsen att jag kunde tala det. Han har försökt få mig att erkänna att det är jag som förstenat alla men.."

"Du är oskyldig." sade Harry mjukt.

"Amelia, Emmy. Vet ni vart ingången till kammaren är?" frågade Severus. Emmy skakade på huvudet men Amelia nickade. Harry och Emmy såg förvånat på henne.

"Hur länge har du vetat?" Emmy såg sårad ut. Hennes kusin hade talat om det för henne.

"Jag vet inte men jag misstänker vart det är. Jag har bara inga bevis." svarade Amelia och såg ursäktande på Emmy.

"Vart?" Severus stod nu framför flickan med en hand på hennes axel.

"Missnöjda Myrtels toalett." Severus såg på flickan.

"Är du säker?"

"99,999999%."

"Stanna här, Emmy följd med." Severus tog ner förtrollningarna han lagt över kontoret och svepte ut genom dörren med Emmy tätt bakom sig.

"Varför är han sån emot henne?" frågade Harry när dörren stängdes bakom paret och Amelia återigen satt upp förtrollningarna.

"Vadå?"

"Snape och Emmy."

"Oo, det är inte min sak att berätta." Amelia vände sig ifrån Harry och tittade runt omkring kontoret. Harry var djupt försjunken i tankarna.



Emmys pov



"Pappa, varför måste jag följa med?" Emmy försökte hålla jämna steg med sin far men fann det svårt. Severus skyndade fram genom dom tomma korridorerna. Det var inte så många elever ute så här sent på kvällen.

"Därför då vet jag vart du är. En basilisk.." muttrade Severus.

"Men Amelia.. Och Harry.."

"Amelia har sett värre saker än en basilisk, Emmy. Skynda dig nu."

De hade kommit fram till rektorns kontor. Severus gav lösenordet "vaniljfudge" och skyndade upp för trappan.

Han knackade på dörren.

"Kom in." Hördes det från insidan och Severus sköt upp dörren och förde in Emmy till rektorn.

"Aaa, Severus. Vad kan jag göra för dig? Jag är säker på att du själv kan straffa denna unga Hufflepuff flickan."

"HUFFLEPUFF! Jag är en Slythering elev!"

"Emmy!" väste Severus och Emmy tystnade genast.

"Det är en basilisk." Trolldrycksläraren såg på Dumbledore.

"Jag vet."

"I kammaren, monstret är en.." Severus som hade börjat stega fram och tillbaka över golvet framför skrivbordet stannade tvärt och såg på den äldre mannen.

"Du vet?" viskade han. Emmy blev blek.

"Min käre pojke, jag var på skolan som lärare förra gången kammaren öppnades." svarade Dumbledore lugnt och stoppade in en karamell i munnen. Han bjöd Emmy på en men hon blängde tillbaka.

"Varför har du inte gjort något då?" fräste Emmy. Hennes far gav henne en sträng blick.

"För jag visste inte vart kammaren var, inte förrän unga miss Black-Lupin kom.."

"Potter." Severus och Emmy hade talat samtidigt. Dumbledore hade en blandning av ilska och förvåning i ansiktet.

"Tror du verkligen inte att jag skulle känna igen Lily i flickan? Eller ens James?" svarade Severus på Dumbledore outtalade fråga.

"Hur kunde du veta det?"

"Hur skulle han inte kunna veta vart hans brorsdotter finns?" svarade Emmy denna gång.

"Brorsdotter?"

"Det är mycket du inte vet om familjen Potter, rektorn." sade Severus hånleende innan han tog Emmy i armen och drog med henne ut från kontoret och tillbaka till fängelsehålorna.



Harrys pov



Harry såg på Amelias ryggtavla. Det var något bekant över henne. Som dem hade träffats innan någon gång. I en lyckligare tid.

"Amelia?" Inget svar.

"Amelia?" Han talade lite högre men Amelia sade fortfarande ingenting.

"Melia!"

"Vad sade du?" Amelia vände sig blixtsnabbt om och såg på honom med uppspärrade skrämda ögon.

"Melia.." sade Harry. "Är det något fel?"

"Jag har inte hört det namnet på länge bara.." svarade Amelia och satte sig ner i Snapes stol och såg ner i knäet. Harry såg till sin förskräckelse tårar i hennes ögon.

"Förlåt, det var inte meningen.."

"Det är inte ditt fel." sade Amelia snabbt och såg upp på honom. Till hans förvåning log hon lyckligt.

"Det är så att ingen har någonsin fått kalla mig Melia, ingen, förutom.." Hon bet sig i läppen.

"Förutom?"

"Min bror." Hon sänkte blicken igen när ordet viskades fram, nästan för lågt för att han skulle kunna ha hört det.



En man med svart hår försökte få in mat i hans mun men Harry ville inte äta. Hon var ju inte hör.. Den där nya dockan som var så söt. "Lily! Harry vill inte äta."

"Vi kommer." Harry hörde sin mammas röst uppifrån och gav i från sig ett skratt.

"Mamma kommer, grabben. Äter du då?" Mannen log emot honom. Harry log tillbaka.

"Nej, sötnöt.. Du ska inte äta mitt hår." Hans mamma hade kommit in i köket tillsammans med den lilla dockan. Harry kände sig med ens hungrig.

"James, kan du ta henne?" "Ska du komma till pappa nu?" sade hans far och tog dockan in i sina armar. Hans mamma gav hans pappa dockan och satte sig på pappans plast, tog upp skeden och försökte mata honom.

"Här är min stilige pojke. Vill du inte äta? Varför inte då?" Harry såg med stora ögon på sin mamma och öppnade munnen då hans mor försökte få in en sked med mat.

"Konstigt att han äter nu." Hans pappa rynkade på pannan.

"Antingen beror det på att du gör fel eller att Amelia inte var här." skrattade hans mor.

"Haha, du är hysteriskt rolig, älskling." sade hans pappa och log emot hans mamma som log strålande tillbaka.



"LILY! Det är han!! Ta Harry och spring!"



"Harry!" Harry slog upp ögonen såg in i mandelformade gröna, så lika sina egna.

"Vad hände?" Snape kom stod ovanför Amelia och Emmy stod bakom honom.

"Jag vet inte, Harry hur många personer ser du? Inte nu mamma."

"Fyra." sade han då han såg en kvinna sitta bakom Amelia med ett skrämt ansikte uttryck.

"Fyra? Det är bara tre här." sade Emmy.

"Du ser henne?" viskade Amelia. Just då bleknade kvinnan bort.

"Såg." Amelia vred på huvudet och rynkade pannan.

"Jag förstår." sade hon.

"Vem såg han?" Snape såg på flickan med det röda håret.

"Lily."

Snape och Emmy bleknade. Harry satte sig upp.

"Kan någon berätta varför jag såg min döda mamma och varför ingen har talat om för mig att jag har en lilla syster?" sade Harry irriterat. Snape såg på honom med ett svår tolkat ansiktsuttryck. Emmy vände och Amelia såg på honom med tårar i ögonen. Om de var lyckliga eller sorgsna visste han inte.

"Nå? Vem ska börja prata?" Han blängde på dem alla tre.

Super!!!!

Så bra!

Sjukt bra!

"." Tal
'.' Tankar
Hej Brev/Tidning/Liknande
Hej Minnen
Hej Minnen inuti ett minne

Kapitel 19 Harrys vrede

Harrys pov 

"Nå? Vem ska börja prata?" Harry blängde på dem alla tre. 
"Det första du måste förstå är att hon ville hålla dig i mörkret. Men hon var tvungen."
"Vem?" Harry såg på Emmy som inte mötte hans ögon. Snape gick bort till brasan. 
"Säg inget." Amelia såg på professorn. 
"Du vet att han borde bli underrättad om detta." svarade han innan han försvann i flampulver nätverket. 
"Vart ska han?! Vem ville inte hålla mig i mörkret?!" Harry kände hur ilskan sakta steg upp inom honom. 
"Amelia, andas." Amelia vände om mot elden där Remus just kommit ut ur Snape ur. 
"Vad är det som hände?!" skrek Harry. 
"Wow, han är lik Lily." 
"Harry." Amelia gick fram till pojken. 
"Kan du berätta vad du kallade mig innan du svimmade av?" frågade hon svagt. 
"Melia. Inte för att jag förstår varför det skulle betyda.."
"Vad sade du?" 
"Melia." 
"Vart hörde du det?" Snape blängde på honom. 
"Severus."
"Ingenstans, jag bara kände att det var ett passande namn men eftersom det tydligen bara är Amelias bror som.." han tystnade då polletten ramlade ner för honom. 
"Din bror.."
Amelia log svagt emot honom. 
"Jag är din bror." viskade han och såg in i Amelias ögon.
"Jag är din bror!" sade han lite högre och log brett. Amelia log emot honom. Harry slog armarna runt omkring henne och kände hennes armar runt sin midja. 
"Jag har en syster." viskade han i hennes öra. 
"Varför har du inte sagt något?" Han släppte henne. 

Amelia pov

Harry släppte taget om henne och spände ögonen i henne. 
"Varför sade du inget?" upprepade han. 
"Det var inte hennes fel." sade Emmy och kom fram till dem. 
"Hur kan det inte vara hennes fel? Hon har ju vetat om det hela året! Vi har ju pratat om våra liv tillsammans och hon 'glömde' nämna den lilla detaljen?!" Harry tog ett par steg ifrån sin syster. 
"Harry, det var inte Amelias fel.."
"Och vem är du?" 
"Mitt namn är Remus Lupin. Jag har tagit hand om Amelia sedan Sirius hamnade i Azkaban." 
"Vem?! Massmördaren som Ron pratade om i september?" 
"Du borde sätta dig ner." sade Amelia och väntade på att Harry hade satt sig på stolen framför skrivbordet. Severus satte sig på sin stol, Emmy stod bredvid honom. Remus satte sig på stolen bredvid Harry och Amelia blev kvar stående vid elden. 
"Det hela började då Voldermot kom till värst hur för elva års sedan.." började Amelia och berättade om varför hon och Remus inte fick ta vårdnaden om Harry, om Remus "lilla päls problem", om ministeriet och Dumbledores tankar om Amelia. När Amelia var klar satt Harry med en tappad haka. 
"Men varför fick inte jag bestämma det? Och om nu Sirius är min gudfar.. Varför lämnade han mig då till Hagrid." Emmy suckade. 
"Vi vet inte det.. Allt vi vet är att Sirius gav dig till Hagrid och nästa stund åkte ni iväg på Sirius motorcykel innan Sirius kom ihåg Amelia och tog med henne i från huset innan Dumbledore hunnit dit för att hämta henne." svarade Remus. 
"Men varför tog inte Hagrid oss båda?" 
"För att det inte var många som visste att jag fanns. Harry.." Amelia avbröt sin bror när han försökte säga något upprört. 
"Våra föräldrar hade gömda i nästan ett helt år. Jag var två månader gammal.."
"Okej, okej.. Jag fattar. Men det betyder inte att jag tycker om det." muttrade Harry. 
--- time line ---
"Okej, kan ni berätta vart ni var nu?" Amelia såg på Emmy och Severus. 
"Han tyckte att det var en bra idé att gå till Dumbledore med basilisk.."
"EMMY!!"
"En vadå?! Amelia!"
"Hej Remus.." Harry skrattade åt Amelias skamsna blick. 
"Amelia."
"Du vet att jag berättade om kammaren.." Remus nickade.
"Monstret inuti kanske, råkar vara en basilisk." Amelia såg ner på golvet. Remus skakade på huvudet. 
"Vad gjorde jag för att få en sådan valp?" suckade varulven. 
"Den frågan frågar jag mig varje dag." muttrade Severus. Emmy och Amelia log emot varandra. 
"Okej, en fråga till innan jag tröttnar på er." Harry såg menande på flickorna. 
"Vad är det med Emmy och Snape?" Han såg på Amelia. 
"Jag har aldrig presenterat mig officiellt va? Mitt namn är Emmy Helena Snape. Dotter till Severus Snape, en extremt begåvad trolldrycks mästare och Helena Doera Potter, lilla syster till James Potter." sade Emmy med en lätt buggning till Amelias applåder. 
"Vad gjorde vi för fel?" sade Severus och Remus i kör. Amelia, Harry och Emmy skrattade. 
"Vad sade Dumbledore?" frågade Remus. 
"Att han visste vad som fanns i kammaren redan.." 
"Och gjorde ingenting." Severus skakade på huvudet. 
"Varför den mannen är rektor förstår jag inte." svarade Remus. 
"Inte jag heller." 
"Varför har ni inte sagt att du är Snapes dotter?" Harry såg på Emmy.
"För att ingen ska säga att jag blir special behandlad." svarade hon med en axelryckning. 
--- time line ---
"Ni borde gå." Severus såg på klockan över elden. 
"Men jag vill inte." sade Emmy. 
"Emmy." 
"Ja, pappa." 
"Amelia, du vet vad ni måste göra."
"Ja, alfa." svarade Amelia och log. Remus kramade om henne hårt och vände sig mot Harry. 
"Ingen för veta att du vet Harry. Inte ens dina vänner." sade varulven till sin andra valp. Harry nickade. 
"Jag lovar." 
"God natt, och inget letade inne på toaletter Amelia." Severus gav henne en stäng min. Hon log och drog med sig Harry ut ur kontoret, efter att Severus tagit ner förtrollningarna och drog med honom upp till tornet för en väl behövd sömn.