Borgen (sjunde året)

Jag är tillbaka igen (ish)

och jag börjar givetvis med att läsa din nya berättelse. WOW. vad duktig du är!!! inledningen fångar direkt och vägrar släppa taget. unnade mig lite sträckläsning eftersom jag kan kemin så bra nu (eh). det var definitivt värt det i alla fall, jag ångrar inget. uppskattar verkligen taggningarna!

Det första kapitlet var ett alldeles fantastiskt första kapitel. älskade den sista meningen; så sjukt djupt, typ. ryser.

Sällan hade jag sett någon mer skälvande av liv och hängivenhet när han lutade sig fram mot mig i ljuset och lågt sa: “Tänk om jag också behöver andas, M.” ahhh!!! jag dör för hur du beskriver dem. sen är Snape inte riktigt min favoritkaraktär på grund av flera anledningar, men du gör honom så sjukt mänsklig och.. ja, nästan vacker. vacker att läsa om, i alla fall. jag känner med honom. och jag älskar M. hon verkar vara lite mystisk, kanske. åtminstone beundransvärd. och häfrig.

jag tycker i alla fall att du fångar det sköra och mänskliga i alla. och du gör det så klockrent. jag får en kristallklar bild av omgivningen i huvudet. och jag älskar det. det är så råa känslor du drar fram i mig. herregud. återigen: w o w. ser fram emot fortsättningen!

du har fått med superskickliga gästförfattare också

Minns fortfarande när jag skrev kapitlet om Mirre och Jess, det var en fin dag.

Det är massa saker som jag älskat det senaste, inte minst Mintygirl89  språk och miljöbeskrivning med cyklandet och böckerna under sommaren. För att inte tala om den dramatiska scenen i vattnet... Och Eugene. Mysigt att han fick vara med till sist.

Och stackars Charity Burbage. Förstår varför Snape gör kopplingen emellan Mirre och henne och varför han har en panikattack och hyperventilerar. Det är så mänskligt och så skickligt beskrivet. Så fint att få in känslor på det sättet - även av de "dåliga" slagen.



Ja, kan jag någonsin säga hur mycket jag älskar Mirre? Kanske att hon ibland blir lite "för mycket" av en "Mary Sue" (perfekt karaktär, håller måttet, standard), men även om hon gör så mycket och är så godhjärtad så är det ju den hon är, det finns så mycket tankar och ångest även bakom hennes fasad. Så hon blir ju ingen Mary Sue, bara en Mirre som vi sympatiserar med.

Kram ♥ ♥ ♥

Tack, snälla Trezzan, för dina varma ord till mig! ♥

Trezzan

Reverus


Mintygirl89 


boknörd_




Kapitel 8 - Ovisshet

Jag blev bryskt återförd till realtid när Severus reste på sig och sa med en röst som inte tålde några motsägelser: “Jag vet att du kan värja dig mot onda krafter, men trots din styrka behöver du skydd. Låt oss få dig förklädd igen.”
Ett kvidande kom ut innan jag hann hejda mig. Förutom det värmande, vänskapliga minnet av stunden med Jessica i köket, hade det varit en sådan befrielse att åter befinna sig i sin ursprungliga fysiska form. Även om den långa, mörka Metrimona var betydligt vackrare än jag, var det min kropp som bar alla minnen av Severus. Det var den han hade utforskat varenda centimeter av med sina läppar.
“Så, så”, viskade han och strök tröstande över min bara arm, med ögon som intensivt tog in varje del av mig. “Det tar emot för mig också. Du är så vacker, min skatt …”
“Du också, älskade.” Vi såg sorgset på varandra när han lyfte trollstaven och det skimrande ljuset sänkte sig över mig som en glittrande dimma. Hans svarta, fokuserade ögon doldes alltmer bakom den, som om även han försvann från mig i takt med min egen förvandling.

Och när det sista glittret dalat till marken, för att sakta försvinna i stengolvets stoft, var det åter Hogwarts stränge rektor som stod framför mig, dyster i sin svarta dräkt. Det var borgens mörke ledare som lystrade till den kraftiga knackningen på dörren och bryskt öppnade den. Jag borstade av lite glitter från klädnaden, slätade resignerat till mitt blanka, svarta hår och förde det bakåt, för att se prydlig ut inför vem det nu än var som sökte Severus.

Det visade sig vara vaktmästaren. Som en flinande vålnad haltade han in på kontoret och vände sitt närmast tandlösa grin mot Severus. Inte ens på Umbridges tid hade jag sett Filch se så nöjd ut.



“Hur kan jag hjälpa er, mr Filch?”
Rektorn såg en smula avvaktande på den gamle vaktmästaren, som funnits i borgen sen urminnes tider. Under mina år på platsen hade jag kunnat iaktta en tjänstvillighet, närmast att tolka som en önskan om vänskap, från Filch gentemot Severus. Den våren när jag bodde i våningen, hade vi ständigt hört ivrigt hasande steg i korridoren utanför, oftast på jakt efter poltergeisten Peeves. Eftersom mitt boende i Severus våning varit hemligt hade det blivit ett företag varje gång jag behövde ta mig ut ur eller in i den. Ständigt fick jag spana efter att den ivrige Filch, eller för den delen Peeves, inte befann sig i närheten.

Egentligen borde Filch, med tanke på att han var en så kallad ynk, ha haft en bräcklig position på slottet i de nya tiderna. Att ha magiskt ursprung men inte kunna utöva trollkonst hade, vad jag förstod, alltid setts som ett tragiskt tillstånd i trollkarlsvärlden. Men istället för att för att avskedas eller förvisas hade istället den gamle trotjänarens position stärkts. Jag gissade att det hade med hans inställning att göra. Mörka makter har alltid haft nytta av underhuggare, beredda att springa deras ärenden.

Nu kramade Filch en fackla i sina knotiga händer och såg förväntansfull ut.
“Jag tar ut illbattingarna på deras straffkommendering nu”, väste han mellan sina få återstående tandstumpar. “Så ni vet att vi lämnar slottet några timmar… ja, exakt hur länge det blir för dem vet vi ju egentligen inte”, skrockade han, “men jag är i alla fall snart tillbaka på slottet igen, till er tjänst, sir.” Han bockade sig med ett knyck.
“Det tackar jag för, Filch”, svarade Severus avmätt, “och exakt på vilken plats i skogen tänkte ni …?”
“Skogen?” avbröt jag. “Menar ni Förbjudna skogen?”
Filchs förtjusta ansiktsuttryck var det enda svar jag behövde.
“Det är emot reglerna att skicka ut elever ensamma där.” Jag borrade mina svarta ögon i Filch, som såg lite tillplattad ut och irrade med blicken mot Severus. Denne rörde inte en min när han sa: “Och reglerna är i våra händer. Gör det du ska, Filch, och rapportera till mig när du är tillbaka. Adjö.”
Som om han omvandlat min protest till det motsatta och samtidigt satt punkt för diskussionen. Filch gjorde helt om och stultade ut i källargången med oväntad hastighet, i sin iver att utföra den tvivelaktiga tjänsten. Severus vände sig till mig och sa dovt: “Du måste lita på mig i en sådan situation. Vi kan skatta oss lyckliga att det inte var en intelligentare varelse än Argus närvarande.”
“Vad menar du med det?” Jag kände en frustration växa sig allt starkare. Något inom mig hade väckts och börjat röra på sig i den tillfälliga friheten från glamourförtrollningen och minnet av vår intensiva, fysiska förening. Varje rörelse i vår kärleksakt dröjde sig ännu kvar i tanken, som en påminnelse om hur livet borde vara. Precis som vid det nästan fridfulla, vänskapliga mötet med Jessica i köket. Jag märkte att även Severus bakom sin fasad upplevde detsamma, såg det på glöden i ögonen när han sa: “Hela du lyste igenom.”
“För att något uppenbart ondskefullt är på väg att inträffa! Hur ska jag kunna vara kall inför det som händer framför ögonen på mig?”
Glöden i hans ögon gick över i ömhet.
“Jag förstår att det är svårt för någon med ditt sinnelag, men det här har vi redan diskuterat. Vi behöver agera som en enhet för att inte väcka misstankar. Du förstår väl att jag har en plan?”
“Det skulle underlätta om jag fick veta mer. Vilka är det till exempel som ska ut i skogen? Det kan du väl åtminstone berätta?” Då han inte svarade direkt tog jag ett steg närmare: “Vilka. Är. Det?” Vi stod så nära, och som Metrimona var jag nästan i höjd med hans ansikte. Plötsligt kände jag ett lugn genomströmma mig. “Jag lär ändå få veta det, Severus, på ett eller annat sätt.”
Det glittrade till i hans ögon: “Det har du säkert rätt i. Och då förstår du också att jag aldrig skulle låta något ont hända dem.”



I sak hade Severus rätt. Jag visste att han aldrig skulle utsätta just dessa individer, eller för den delen några elever alls, för livsfara. Vidare hade erfarenheten lärt mig att det var bäst att låta honom agera i enlighet med sina planer. Men ändå gick det emot hela min natur att dra mig tillbaka in i den rymliga men ensamma våning som numera var min egen bostad, belägen i fängelsehålorna. Jag kom på mig själv med att sitta och stirra intensivt på den tunga dörren, som lika gärna kunde ha varit försedd med galler. Naturligtvis gick det inte att tänka på något annat än att Elli, Neville, Dean och Seamus just nu var på väg ut i skogen mot okända prövningar.

Jag hade varit tvungen att låta Severus gå, så att han skulle kunna utföra det som behövdes för deras säkerhet. Men det kunde inte hjälpas att känslor av bitterhet började gro här bakom de ogenomträngliga väggarna. Med undantag av Severus befann sig samtliga av mina nära, alla jag i mitt liv känt kärlek och vänskap för, i ovisshet om mitt öde. De yngre vännerna hade länge fått tro att jag blivit bortförd av Dödsätare, och jag kunde bara hoppas att mitt kryptiska meddelande till Elli lugnat dem något. Mina föräldrar visste att jag var gömd under hemlig identitet, men inte mer. Det var Jessica som underrättat dem och även om hennes besked till mig var att de accepterat situationen hade jag ingen aning om vilken deras reaktion egentligen varit. Mycket gott kunde sägas om Jessica, jag var henne evigt tacksam för mitt liv och säkerhet och något som alltmer liknade vänskap hade börjat växa fram mellan oss, men blödighet var inte hennes främsta kännetecken. Det var nästan omöjligt att föreställa sig henne i kombination med mina föräldrar, och då speciellt pappa som var så känslig och hade lidit enormt av min frånvaro under de här åren. Förvisso hade Jessica fått framföra en personlig hälsning som de förstod måste komma från mig, men utöver det hade de lämnats i en ovetskap som vi inte såg något slut på.

Det var just bristen på information som var det värsta med alltsammans. Varken om ett eventuellt slut på den mörka tiden eller om de planer som smiddes på båda sidor. Och ändå fanns det något jag inte för mitt liv ville veta. Det var därför jag, trots att varje instinkt ropade det motsatta till mig, trots allt undvek att gå fram till dörren.

Jag ville inte få bekräftat att den var förseglad.

Vilket makalöst bra kapitel som vanligt! Jag lever mig verkligen in i texten! Ja, det var bra att hon kunde vara artig mot mr Filch, även om hon på ett sätt skäller ut honom, när han pratar om att skicka några elever till förbjudna skogen. Tur att hon vågar säga ifrån! Nu får vi se hur det går.

Angående det du skrev i spoilern om Jessica: Det kan ju hända att hon, liksom i förbigående, frågar hur det gick att hålla låg profil i stugan. Då kanske Miriam föst tvekar, men sedan inser hon motvilligt att det är bättre att vara ärlig, så hon berättar vad som hände, och att Snape lämnade trollstaven i ett rum i stugan. Då kanske Jessica blir förskräckt, men sedan lättad för att de klarade sig. Vem vet.

Tips:

I sak hade Severus rätt.

Ändra så det låter bättre/naturligt.

En sak hade Severus rätt i.

Angående det andra du skrev i spoiler: Ibland tror jag att du kan läsa tankar! :O

Imorgon kommer respons på allt jag missat

Det är så härligt att plugga 150% och vara aktiv i studentkåren (på distans givetvis) på samma gång Det är så härligt att inte ha tid till något annat utom att eventuellt äta och kanske sova lite. Så nu tar jag en paus från allt det och bara unnar mig att få läsa lite ♥

Kapitel 7

Så magiskt fint skrivet i första stycket, I love it.

Reagerade på denna meningen:
Då, för evighet sedan i en annan tid, när hon fanns i mitt liv.

Jag tror du menar att det ska stå
Då, för en evighet sedan i en annan tid, när hon fanns i mitt liv.

Men i övrigt så älskade jag detta kapitlet, liksom som jag brukar älska dina kapitel. Det är så fint med vänskapen mellan Miriam och Jessica (det är något som är på min bucket list, att läsa mer om henne ♥). Det är så fint av Jessica att lyfta Miriam och hennes betydelse, då Miriam själv fortfarande har svårt att se den.

Och det sista stycket gjorde mig lite rörd, för det finns få saker som mäter sig med lyckan att ha vänner (vilket är för mig vad HP-böckerna har som centralt tema, vänskap och mod) ♥


Den här gifen får mig btw att börja grina för jag tycker den är så stark och förknippar den med en viss scen i slutet av fenixorden

Kapitel 8

Ahh, och så var vi tillbaka efter det där ljuvliga och intima ögonblicket mellan Mirre och Sev ♥ Alltså Mirre, inser du inte att Sev tycker det är lika sorgligt som du att behöva förvandla dig till den “vackrare” kvinnan, när han uppenbarligen tycker att du är vackrast i din naturliga skepnad? (Även om jag på så vis kan relatera till henne, det är svårt att se skönhet i sig själv)

OCH givetvis kommer Filch och stör VIK HÄDAN! Hahaha och jag fick legit panik när Miriam ifrågasatte förbjudna skogen. Jag bara “NEJ NU ÄR VI TYSTA”, vilket tyder på att det är bra skrivet eftersom jag får såna känslosvängningar. För givetvis så falnar glamourförtrollningen när hon blir så emotionell över något, exempelvis välmåendet av skolans elever och hennes vänner!!!! För även om hon litar på Severus och hur han agerar är det ju fortfarande så att hon kan vara av en annan åsikt, exempelvis att de inte borde få gå ut i skogen



Men jättebra kapitel, älskar även här den sista meningen lite extra mycket för den lämnar avtryck och ekar i mitt huvud mot min lätt utbrända hjärna.


Så jättetack för en trevlig läsning, ser fram emot mer och ser definitivt fram emot den tiden jag kan klämma in och läsa det (eftersom du antagligen uppdaterar imorgon lördag?)

Kraaam ♥

Mintygirl89 


Reverus


Trezzan


boknörd_


96hpevanescence




Kapitel 9 - Dörr

Jag skulle aldrig få veta om dörren faktiskt varit magiskt låst om mig den natten. Utmattad efter den den långa arbetsdagen och den intensiva kvällen föll jag så småningom i en orolig slummer. Hela tiden såg jag ungdomarna kämpa sig framåt i skogens kyla och mörker, med ljuset från trollstavarna som fyra oroliga små eldflugor i mörkret. Ett litet luciatåg som var allt annat än just det. Elli var så långt från den trygga barndomen i Sverige man kunde komma …



Sverige. Enorma snövallar omger huset så att musiken från mammas fiol och pappas piano stannar där, i vår lilla sfär. Tonks, som har eskorterat mig hit över julen, trummar glatt i takt mot armstödet på soffan. Det är skönt att se henne glad igen.
“Nå, Nymphadora, ska du inte förenas med oss i en sång?” ler pappa när den sista tonen klingat ut, men Tonks skakar leende på huvudet: “Jag lyssnar med mycket nöje, och ni ska nog vara tacksamma över att det inte blir mer än så. Det är inte många toner jag har råkat träffa rätt på i mitt liv.”
Hennes för tillfället silvergrå ögon dröjer för en sekund kvar i mina, men när jag ler mot henne blir hon skär om kinderna, tittar bort och börjar vissla falskt till nästa julmelodi. Och plötsligt skiftar scenen. Minnet av julen 1996 är borta liksom Tonks. Mamma och pappa märker ingenting, inne i tangenternas och stråkens värld så som de kan bli, och allra först noterar de inte att min sång har tystnat. Jag försöker säga något, ge ett ljud eller livstecken ifrån mig, men inser att de inte kan uppfatta mig längre. Plågsamt sakta förändras deras musik, blir mer vemodig och stillsam och jag ser att mammas eldröda hår har fått åtskilliga strimmor av silver.

En brysk knackning på dörren avbryter den lågmälda musiken. Jag ser mamma stryka en grånad hårslinga ur ansiktet och dröjande gå fram till dörren - som om hon förutser ett sorgligt besked. Och den svarta skepnaden som står på trappan bekräftar alla onda aningar. Jessicas nästan vita ansikte skymtar under den mörka huvan. Hur ska hon framföra sitt ärende? Vad ska hon säga för att lugna dem? Jag lyssnar spänt, vill så gärna veta vad som sägs men ser bara deras läppar röra sig, och när jag spanar efter deras ansiktsuttryck och rörelser suddas synfältet ut...



Jag slog upp ögonen i fåtöljen där jag somnat och kramade krampaktigt om armstöden. Mörkret låg fortfarande över möblernas konturer och gjorde dem deformerade och svåra att urskilja. Precis som Severus hade jag utsikt över svartsjön med en bergvägg som stupade rakt ner från fönstren, och på natten var det få ljusglimtar som hittade fram över djupet. Inga vingslag närmade sig någonsin fönstret. Min uggla Heidi bodde sedan länge tryggt hos mamma och pappa, som hade älskat henne från första stund. Nu fick de på inga villkor sända något meddelande med henne till mig.

Aldrig tidigare hade jag varit mörkrädd eller känt mig riktigt ensam i slottet, men nu hade stämningen här förändrats. Trots att jag bodde närmare Severus än i det tidigare tornrummet kändes han oändligt långt borta. Så nära men ändå oåtkomlig, precis som jag själv i min förklädnad. Våra känslor var oförändrade men situationen mer speciell än någonsin. På nätterna kom alla tankar ikapp. Och nu kände jag på mig att han var långt borta - på flera sätt. Att han i detta ögonblick agerade som en allierad i en värld lika mörk som natten där ute.

Jag försökte fokusera på något positivt. Ungdomarna skulle komma tillbaka, hur det nu än skedde. Mitt minne sökte sig tillbaka till den ljusa delen av drömmen och Tonks glada deltagande i musiken. Hur tacksam jag än var mot Jessica, önskade jag ändå att det varit Tonks eller Severus som kunnat meddela mina föräldrar den sista hälsningen. De hade redan träffat mamma och pappa under trevliga former. Men Severus var officiellt fast på den mörka sidan, och Fenixorden fick överhuvudtaget inte veta var jag fanns. Vi hade inte vågat ta risken att så många personer hade informationen.

Det var faktiskt bara Severus och Jessica som visste var jag befann mig. I stormens öga, där ingen kunde ana att någon skulle våga låta mig vistas.

Men Fenixorden kunde inte ana att just Severus visste någonting. De kunde bara ha fått vittnesmål i andra hand om att jag förts bort av en annan Dödsätare kort efter mordet. Elli var den enda på vår sida som hade bevittnat det.

Det fanns dock en person i Fenixorden som både anade och hade mer vetskap än de flesta.

Sirius Black.

Han hade kunnat säga till Fenixorden att jag var gömd under en identitet som av säkerhetsskäl var så hemlig att jag i princip gått under jorden. Detta hade Severus bett Jessica framföra. Även om varken hon eller Sirius officiellt hade kännedom om mitt nya jag. Men Sirius litade på Jessica.

Och Fenixorden litade på Sirius.

Däremot undrade jag vad Tonks tänkte och kände just nu. Vi hade tyckt om varandra från första stund, alltsedan vårt första möte i Sverige sommaren 1995 då hon räddat mig från en Dementor. Under åren med Fenixorden hade hon ofta åtagit sig de uppdrag som gällde skyddet av mig, vilket bidragit till att den påtvingade situationen känts avsevärt mer avslappnad och trevlig. Tills det blivit spänt av en annan anledning, när jag förstått att hon tyckte om mig mer än som vän, och att de känslorna tärde på henne. Eftersom jag inte kände på samma sätt, men tyckte oändligt mycket om henne, hade mitt samvete plågats ganska rejält till en början. Det hade dock blivit lättare efterhand och under våren hade hon sett ut att må mycket bättre. Vad tänkte hon nu? Om det ändå funnits något sätt att få veta! Men kommunikationsvägarna till Fenixorden gick verkligen i flera led.

Precis som det mesta i denna märkliga tid.

Ibland blev jag så förvirrad över omständigheterna att tystnaden kändes som det enda alternativet.

En del av mig ville slita upp dörren och på eget bevåg ge sig ut i skogen. En annan del ville slita upp dörren och leta överallt efter Severus, den ende som visste allt.

Och ytterligare en del vågade, som sagt, inte närma sig dörren alls.

Stackars M, hon vill så gärna hjälpa till mer och vill så gärna veta mer om Severus alla planer.
Men hon får i alla fall vara närmare Severus nu än tidigare.
Oavsett vad hon tycker om Severus hemliga planer så vet ho nog att eleverna så gott det går är i trygga händer.

Var helt säker på att jag kommenterat förra veckans kapitel?... Vi vet ju vart detta är på väg.

Kan inte låta bli att tänka på att där en dörr stängs öppnas en annan. Och det är just vad jag tror kommer hända - på ett eller annat sätt.

Åh Tonks. ♥

Kan tänka mig att Jessica - som tyvärr är ganska imkompetent vad det gäller känslor, både förr och i nuet(när berättelsen utspelar sig såklart) inte var särskilt bra på att framföra Miriams situation... Måste varit olycksbådande. Ett mörk omen, liksom grimmen i tekoppen...

Severus och Jess är lika på det sättet.

Angående det här med dörren igen - för jag kan absolut inte släppa det. Visst är det en trygghet med en dörr som är sluten? Där inte sanningen, oavsett om den sårar eller inte, avslöjas? En dörr som skyddar en själv mot både inre konflikt och yttre? Kanske tycker jag allt det här för att du speglar det så bra i din text. Med hur Mirre är för trött för att veta eller ens orka ta reda på. Hur hon ändå tröstas av sina drömmar på något makabert sätt. För även om verkligheten är dyster så är den fylld av lugn och kärlek. Tycker det beskrivs bra i vardagsrummet i drömmen och hemlängtan är uppenbar. Eller kanske bara längtan efter fred och att kriget skall vara över? Ändå finns mörkret där och ovissheten återigen. Det är ett katastrofalt tumult av känslor. Och alla vet vi att de känslorna gärna dyker upp när en blir lämnad ifred med tankarna...

Mirre... ♥

"Men Sirius litade på Jessica.

Och Fenixorden litade på Sirius."

Tänk vad annorlunda allt hade varit om det i slutändan visade sig vara förgäves?... Tycker de två meningarna är så otroligt starka. Så mycket tillit till en vilja att världen ska bli en bättre plats. Att kärleken ska vinna... Och tillit är en så svår känsla.

Det har vi ofta fått se Snape bråka med, mest med sig själv, och inte våga berätta för Miriam - kanske mest för att han inte haft tillit till sig själv att hålla henne säker? Hur det än skulle kunna te sig.


Och ibland kan det vara skönt att låta vissa dörrar vara stängda.