Roll the dice - Medi & Vidomina PRS

Marcell fortsatte att skotta, målmedvetet och bestämt. Han hade redan beslutat hur han skulle gå tillväga för att få med sig Nia därifrån.
Han rycktes ur tankarna då Nia skämtsamt hade kastat snö på honom. Marcell skrattade och kastade tillbaka innan han återgick till skottandet igen.
Då de kom fram till bilen pustade Marcell ut och rätade på sig. Han torkade svetten i pannan med armen och såg mot Nia med ett utmattat leende. "Tja, det är väl jag som ska tacka.", sa han och sträckte sig för att skaka hennes hand. Men så fort han greppat tag om handen hennes drog han Nia mot sig i en kvick rörelse och lika snabbt därpå hade han drämt till henne med spaden som Marcell fortfarande hade haft i sitt grepp. Slaget var tillräckligt hårt för att Nia skulle falla medvetslös mot den snöiga marken.
Han lät spaden falla till marken och böjde sig sedan ner för att plocka upp Nia och lyfta in henne i baksätet av bilen. Kvickt borstade han bort snön på bilen och satte sig sedan i förarsätet för att köra därifrån.
Han körde längre ut från staden, från skogs, för att tillslut komma fram till en flygplats.
Marcell parkerade och lyfte ut Nia ur bilen.
"Hey! Vi är här nu, öppna planet så vi får komma in!", ropade Marcell så att hans vän skulle höra på.

Hon hann inte uppfatta vad som hände innan allt blev svart.

En man i 30 års åldern kikade ut från planet och öppnade dörren.
"Shit vad har du gjort med henne. Hon blöder ju från huvudet!" Han stoppade en ciggarett i munnen innan han gick fram.
"Jaja jag kan lappa ihop henne. Ge henne lite sömnmedel så hon blir tyst" Han såg upp på honom och flinade.
"Så hur gjorde du? Låg med henne för att få hennes tillit?"
Mannen hade svart halvlångt hår som han hade bakåtkammat. Isande ögon och blek hy.
"Boss kommer bli glad."

"Jag fick improvisera.", förklarade Marcell och gick med in med henne i planet. Han fann en tom plats där han försiktigt lade ner Nia.
Marcell fnös när han hörde doktorns idé på att skapa tillit. "Du vet att jag inte jobbar så." Marcell rätade på sig och såg sig om efter något att dricka. Längre bort stod en karaff med vatten som han plockade upp. Han hällde upp i ett glas och svepte det. "Ska han träffa henne? Jag trodde inte han var med. Bara Liza.", sa Marcell och slog sig sedan ner med en pust i sätet mitt emot Nia.
"På tal om Liza.. Har någon pratat mer med henne? Kommer hon och möter upp oss? Eller gör vi det här på egen hand?"

Mannen gick fram till ett skpå där han hade sin läkarväska. Sedan såg han över axeln.
"Inte alls?" Han närmade sig den unga kvinnan och tog av henne jackan. Undersökte hennes bakhuvud innan han tvättade rent och lade en kompress.
"Du slår så hårt." Han tog fram en spruta och en liten glasfkaska. Snabbt fyllde han sprutan och såg till att det inte var några bubblor innan han stack den i hennes underarm.
"Så nu kommer hon sova längre. Liza jag har ingen aning. Ska jag se efter dig med? Blev du knäpp över natten eller?"

Marcell såg på med en trött blick då läkaren undersökte Nia närmare.
Marcell svarade inte honom. Han var trött, ville vara ifred med sina tankar ett tag. De hade en resa framöver. Det skulle kanske finnas tid för återhämtning.
"Nej, jag är bra, tack.", sa han lite irriterat över läkarens skämt. Han slöt sina ögon.
"Marcell?", en välbekant röst fick honom att öppna sina ögon. Det var hans bror. "Dante." Marcell rynkade pannan igen och kände att huvudvärken var nära att bryta ut. "Du sa inget om hennes familj!"
Dante visade sig runt hörnet. Han var klädd i kostym och skjorta. Doftade parfym. Håret var kammat bakåt. "Äsch. Detaljer, Marcell."
"Tro mig, det var det absolut inte.". sa Marcell tillbaka till sin äldre bror.
"Var har du varit?", frågade Marcell. "Gjort annat.", sa Dante och flinade. Ville visst inte dela med sig. "Skit i att berätta då.", muttrade Marcell och hällde upp ännu ett glas vatten åt sig.
Han kände planet lyfta och de var äntligen påväg därifrån.

"Aja hon kommer sova hela vägen iallfall. Bara jag ger henne en dos till. men det är nog inte nödvändigt. Hon ska väl vara vaken när hon avrättas? Är det inte det ni gillar?" Han höjde handen för en hälsning till Dante.
"Gick allt bra?" Sa han och fimpade sedan Cigaretten och såg mot Nia igen.
"Hade hon inte haft en dödsdom över sig skulle jag tycka hon är rätt söt." Han skrattade sedan till och spände fast sig.
"En lång resa hem. Ska bli skönt att slippa snön."

Marcell sneglade på läkaren, men teg fortfarande. Han var inte på humör.
Dante skakade på huvudet åt läkaren, som för att visa att han inte behövde fråga. Men dels för att Marcell skulle få lite ro också.
"Allting gick bra.", svarade Marcell som nu blundade.
"Ja, ska bli skönt att komma hem igen.", erkände Dante och log vänligt åt läkaren för att se på Marcell igen.

Resan gick fortare än väntat och snart så satt de i bilen.
"Så vart är det vi ska?" Han såg på Nia som verkade vrida sig där hon satt och skrattade till.
"Se vem som håller på att vakna? Ta det lugnt. Det kommer ta några timmar till men jag lovar." Han klappade henne på kinden.
"Hon kommer inte göra oväsen för sig."

"Klubben.", svarade Dante och såg på läkaren i backspegeln. "Jag ringde Liza. Hon ska möta oss.", förklarade han och svängde av den större vägen för att komma in i ett kvarter. Det var livat där. Mycket folk på gatorna. De skrattade, vissa dansade. Andra promenerade.
Marcell vaknade. Han hade sovit under hela resan de varit på planet och även i bilen.
"Vi är framme snart. Marcell, du tar Nia. Vi ska gå in i en bakgång.", förklarade Dante. Marcell muttrade något ohörbart, men nickade sedan och såg över axeln mot Nia. Hon verkade utslagen ännu. Förmodligen av vad det än var läkaren hade gett henne.
Dante parkerade och Marcell klev ut ur bilen för att plocka upp Nia i sina armar. Här, i dunklet på parkeringen, kunde ingen se de.

Läkaren hade avlägsnat hennes vinterkläder och han såg på henne med lite sorgsen min.
"Inte för vara den men hennes böcker är bra." Han klev ur bilen och stoppade en cigarett i munnen. Han såg sig sedan om och gick ner i källaren.

I ett bås satt en kvinna i säkert 35-40 års åldern. Hennes nötbruna hår hängde över hennes axlar och hennes blick gick runt lokalen. Vart höll de hus? De skulle varit här för en timme sedan.
Hon suckade och reste sig. Nä hon kunde inte vänta.