Edórea PRS Vidomina & Medi

Så arrogant man kunde vara? bara för man var en man med en titel. Léllos lade armarna i kors och såg på honom.
"Har ni något emot om jag tar mig en titt på henne? Jag kan nog hjälpa henne lite på traven." Sa hon och lade huvudet på sned. Log sedan mot honom.
"Åh vi kan verkligen få fram mannen om vi så nu vill. Tror du inte det Sylvia?" Sa hon och vände sig mot henne och höjde handen i en kloliknande gest en en eld flammade upp i hennes hand. Den hade ett lilaaktigt sken innan hon slöt handen och den slocknade och sedan såg hon mot jarlen igen.

Maivus höjde en hand och gav gesten att det var fritt fram för Léllos att gå fram till flickan för att studera henne närmare.
"Ja, det tror jag.", sa Sylvia utan att slita blicken från jarlen. Han hade inte varit så snäll som hon hade trott. Det kanske var något som kommit honom med åren. Makten hade kanske stigit honom rakt upp i huvudet?
Sylvia nickade tafatt åt jarlens håll innan hon vände ryggen till för att se efter flickan, men hejdade sig då hon skymtade flamman i Léllos hand. "Wow. Bäst att vi ger oss av då om vi vill hjälpa till.", sa hon med en svag stämma till Léllos. Det var inte bra om flamman som Léllos trollat fram skulle ses som ett hot mot jarlen, de hade inte råd att hamna i trubbel.
"Ska vi kolla till flickan först?"

Léllos nickade och började sedan gå. Flickan som låg i ett rum såg blek ut och hon vaknade till när de kom in.
"Vem är ni?" Frågade hon men Léllos log.
"Jag heter Léllos, jarlen gav mig lov att se efter dig. Du har säkert inte fått någon vård?" Sa hon och började undersöka henne och höjde sedan hennes ena arm och pekade.
"Se bitmärken." Sa hon tyst mot Sylvia.
Log sedan mot flickan.
"Du kommer bli bättre om några dagar om du vilar. Men jag ska se vad jag kan göra nu. Låter du mig göra det?" Frågade hon och flickan nickade och slöt ögonen.
Léllos började mana en formel och ett mjukt sken kom från hennes händer och gick in i flickan. När hon slutade mana så såg flickan på dem. Log sedan stort.
"Jag mår redan bättre. Jag var så trött förut så jag orkar nu gå hem." Hon såg sedan mot Sylvia.
"Men ni borde gå med."

Sylvia följde efter Léllos till rummet där flickan låg nedbäddad i en säng. Blev genast mer orolig när hon upptäckte i vilket dåligt skick flickan var i.
Men hennes dystra tankar skulle snart skingras när hon såg Léllos använda sina krafter för att hela den sårade. "Bitmärken..", funderade Sylvia och gick närmare för att få en bättre blick. Det hela var så märkligt. Fanns det vampyrer i Házie? Var det bara en av dem? Eller kom vampyren från.. Necropolis?
Sylvia studerade flickan. Det var en lättnad att se att hon mådde bättre av Léllos magi. Sylvia log vänligt mot henne. "Léllos är väldigt duktig på det hon kan.", sa hon. "Vill du ha sällskap tillbaka till ditt hem?", frågade Sylvia. "Vi ska inte heller inte dröja kvar här. Jag tror inte jarlen vill att vi spenderar vår tid alltför länge här."

Flickan som snarare var lite äldre och skulle kallas mer som en ung kvinna nickade. Tog sig ur sängen och bäddade sängen och suckade.
"Ja det skulle uppskattas. Jag jobbade och blev så trött. Och jarlen säger att det är bättre om jag lånar en av tjänstemännens sängar ifall att. Tänk om jag skulle svimma på vägen hem?" Hon suckade och Léllos tog hennes arm.
"Vi ska följa dig hem. Så vi går, jarlen är riktigt sur." Hon log sedan och klev ut så att jarlen såg dem.
"Gå i förväg jag ska tala med honom igen."

Sylvia nickade och tog tag om flickans andra arm för att hålla henne uppe på fötterna. "Vi ser till att du kommer tryggt hem.", förklarade Sylvia. Hon log vänligt och ledde henne ut ur rummet. De fann sig snart i jarlens hall igen. "Okej, vi väntar vid utgången, Léllos.", svarade Sylvia vännen och ledda den unga damen till utgången där hon stannade för att se mot jarlen och Léllos. Det var en bra plats de stod på. Den välkomnande elden värmde fint.
"Vad gör du när du inte är hos jarlen?", frågade Sylvia ungmön för att försöka få henne på andra tankar.

"Så flickan... Hon var biten. Under högerarmen." Hon såg på jarlen och lade huvudet på sned.
"Inget människobett utan två hål. De är läkta nu och hon koommer bli bättre med vila som ni säger. " Léllos såg på mannen och satte sig ner.
"Så vem är vampyren?"

Hon såg på henne och log svagt.
"Hjälper mor och far. Annars städar jag och sådant som en ordentlig ung kvinna ska.." Hon skrattade och satte handen för munnen.
"Jag brukar se många unga män som blir handfallen för mig. Det är rätt roligt."

Maivus hade talat med sin närmsta tjänare och inte lagt märke till Léllos förrän hon talade till honom. Han skiftade direkt fokus åt hennes håll. Tjänaren backade undan när han förstod att hans konversation med jarlen var över.
"Du låter säker på din sak.", började Maivus. "Det kan vara ett djur som bitit henne också.", fortsatte han men tystnade sedan. Såg på då Léllos satte sig ner. "Jag känner inte till vampyren. Han är inte en av oss. Någon på resa, någon som söker sitt hem kanske? Vad ska du göra för att stoppa vampyren?", frågade Maivus och såg skeptiskt mot Léllos.

Sylvia skrattade åt hennes svar. "Det låter slitsamt. Jag hoppas du har några intressen också. Visst? Skriver eller läser du något?", frågade hon vidare och var genuint intresserad att lära sig mer om flickan. "Förlåt, jag heter Sylvia, förresten. Jag har inte ens frågat efter ditt namn. Vad heter du?"
"Jag kan se varför de faller så lätt för en skönhet som dig.", fnittrade Sylvia.

Hon såg på honom och log sedan.
"Jag har sett vampyrbett förr sir." Hon lade sedan huvudet mot sin ena hand och iakttog honom.
"Men du borde väl få något som säger vilka som kommer genom staden?" Frågade hon och såg på honom.
"För då kan vi gärna läsa det."

"Läsa? Skriva?" Hon såg på henne och skakade på huvudet.
"Åh nej du måste inte säga så. Det är inte vanligt att folk kan sådant. Mycket ovanligt." Sa hon och log sedan ömt.
"Mitt namn är Tillia." Hon såg på henne och såg sedan på hennes öron.
"Du är en alv eller hur?" Frågade hon.

Maivus tystnade igen. Vad var Léllos spel? Hon var envis. Men han beundrade det. Hon visste vad hon ville. Hon var säker på sin sak. "Jag får inte meddelande om varenda person som kommer in i Házie. Det skulle vara ett omöjligt jobb. Vi har nyanlända hit varje dag. De kommer från alla håll." Han pausade och funderade en stund, såg ut som att han övervägde något. "Ni kanske har ryktet om att mörkret sprider sig i Necropolis. Kanske han har något med det att göra? Det sägs att en vålnad har lämnat staden."
Han pausade och drog på ett påtvingat leende istället. "Mitt jobb är att skydda staden och leda dess folk. Mina män gör det bästa de kan. Låt oss inte förhasta oss. Eller säger du att mina män inte är dugliga nog?" Han pausade igen. "Om du tror att du kan ta vampyren, så med min välsignelse, följ din väg. Jag ska inte hindra dig. Men var uppmärksam, om det är som du säger, så är de där varelserna oberäkneliga. Var aktsam. Léllos."

"Det var tråkigt att höra. Det är en underbar förmåga att kunna." Hon log vänligt. "Om du någon gång hälsar på i Demeled så ska jag lära dig att läsa och skriva. Om du vill, förstås." Sylvia log. "Tillia. Fint namn."
"Ja, jag är alv.".