Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Det kändes på ett sätt jobbigare att se och höra hennes reaktion snarare än när han bara behövt handskas med det själv. Det var ju trots allt hon som skulle ta den största smällen i detta, och särskilt med tanke på barnet - bara tanken på det fick det att värka i hjärtat. Det var hon som skulle behöva stå där ensam när han försvann, när det nu blev - även om hon såklart inte skulle vara helt ensam, hon skulle väl ha resten av familjen runt sig. Rowan visste knappt vad han skulle ha tagit sig till ifall rollerna skulle ha varit ombytta, tanken på att förlora Thessa var förfärlig.
"Jag vet inte. Men vi måste försöka hitta något." De skulle behöva göra allt vad de kunde för att hitta någon sorts lösning på det hela, samtidigt som han accepterade att han nog inte skulle förvänta sig för mycket - läkaren hade inte verkat särskilt hoppfull, och det kändes på något vis bättre att vara förberedd på det och hellre bli positivt överraskad än att stå där helt oförberedd när det väl var dags.

Drew skakade lite på huvudet åt Jeromes ord, Aiden var inte den som gjort fel här. Drew skulle aldrig ha agerat som han gjorde, trots att han varit arg. Nu, när han haft lite mer tid att tänka, tyckte han sig också minnas att Aiden hade försökt förklara sig, förklara att det inte var han som låg bakom kyssen. Om någon skulle be om ursäkt så var det Drew. Samtidigt gjorde det nästan mer ont att det då var Sunniva som enbart hade agerat så, vilket han aldrig hade trott att hon skulle göra.
Philips ilskna ord distraherade honom från att svara Jerome, och han suckade lågt åt hans ilska. Alltid denna ständiga ilska - ibland undrade han över vad som egentligen hade hänt hans far för att göra honom så ilsken på allt och alla, men det var antagligen inte värt funderingarna. Han såg tillbaka på sin bror igen och tvekade. Det lät mysigt, det gjorde det. Men samtidigt kände han inte för att träffa mer folk, snarare för att vara ifred. Visst var Giselle och Bron rara båda två, det var inte det.
"Jag vet inte. Jag hade bara tänkt ge mig in på mitt rum och ta det lugnt egentligen." Sade han, tveksam till en kväll med mer folk.

Thessa satt tyst igen och tittade med en tom blick mot sin make.
Motsatte sig bilden av att se Rowan försvinna ur hennes liv. Nej, det var alldeles för tidigt att tänka på det. Han fanns kvar här. Han andades ännu. Och han hade ju själv sagt det nu- att de skulle göra allting i deras makt för att hitta en lösning.
Hjärtat rusade en aning. Thessa hade fortfarande heller inte smält att de nyss fått ännu ett barnbarn. Känslorna var överallt. Hormonerna spelade sina spratt.
”Vill du att jag hämtar barnen? Eller Airdan och Alatar?”, fick hon sedan ur sig. Visste inte helt varför just de orden hade lämnat hennes läppar. Kanske var det något undermedvetet, att något måste göras, något måste ske. Här kunde inte stanna upp. Thessa ville inte det iallafall. Var det en försvarsmekanism? För att undvika verkligheten? Det ville hon heller inte ta reda på. ”Eller vill du ha något annat?”

”På ditt rum och ta det- nähä, du.”, sa Philip som hade hört Drew och Jeromes konversation. Han stannade i en rörelse när han försökt knöla i en tröja i en av packväskorna. Med plagget i näven såg han mot sina söner. Philips blick brann. Han var fortfarande uppe i varv.
”Du ska med till Acria. Där ska du lära dig att bli prins. En gång för alla.”, fick han ur sig i ett andetag. ”Jag har sett vad Vrale och Eimport, slottet och nu prinsen- jag borde anat fader som son- gör med dig, men det är dags att du drar dig från denna infekterade håla till stad. Det här är inte din plats, Drew. Acria är ditt hem.”, sa han. Philip lät dröja med blicken på Drew och drog sedan ett andetag när luften gått ur honom. Vaknade upp ur sina tankar och satte, något lugnare, tröjan i packningen. ”Vi ger oss av vid första solljuset imorgon.”

Det hade gått någon vecka sedan balen, och tiden efter den hade minst sagt varit märklig för Rowan. Han skulle nog inte säga att han helt förlikat sig med tanken på det besked som läkaren lämnat, men åtminstone vant sig något vid den. Samtidigt hade det nog varit lättare ifall de faktiskt hade fått lite mer av en tidsuppfattning än vad de fått, istället för att vänta och se. På något vis förstod dock Rowan att det inte handlade om flera år eller någon längre tid, det var svårt att beskriva hur han visste det mer än att han kände på sig det. Han var tröttare, mer sliten än vanligt. De senaste dagarna hade han också lagt märke till att hans ögonvitor blivit lätt gulnade, något som enligt läkaren tydde på att det var hans lever som nu börjar bråka. Han hade dessutom tappat en del i vikt på den relativt korta tiden, trots att han egentligen inte ändrat något i varken matvanor eller hur mycket han rörde på sig. De hade ännu inte funnit det rätta tillfället att berätta för barnen, och Rowan hade nästan börjat undra ifall de ens skulle finna ett sådant. Fanns det ett bra tillfälle att berätta en sådan sak? Det kändes inte så, han började ana att de snarare bara skulle få ta tag i det. Frågan var väl bara när och hur, men det var en fråga han förstås ville diskutera med Thessa först.
De skulle äta middag med båda barnen, och förstås då även Ivor, vilket han hade sett fram emot - det blev förstås att han värdesatte varje stund med dem extra mycket nu, även om det också kändes jobbigt att de ännu inte visste mer om det. Samtidigt som han ville bespara dem det så länge som möjligt. Det var minst sagt mycket tankar som snurrade genom huvudet denna tiden, men det kändes ändå som om han kunde släppa det lite mer när han tillbringade tiden med dem.
De hade knappt hunnit mer än att slå sig till bords innan någon knackade på dörren och Alatar strax klev in och såg lite upprymt mellan de som satt där. En ovanlig min för Alatars del, som brukade se något mer samlad ut än nu.
"Jag har kanske hittat något. En helare." Sade han omedelbart.

Thessa hade under dagarna försökt att återgå till det normala. Ville njuta av deras familj, det nya tillskottet. Men oron gnagde i henne. Rowan var i hennes tankar jämt. När hon inte var ledsen så var hon lättretad. Försökte hålla god min, och när det inte höll drog hon sig undan.
Var fanns lösningen? Botemedlet? Det kunde omöjligt vara så att det inte fanns något! Hon vägrade tro på det. Hon skrev brev till Straker i Garkhauth. Hoppades på att han hade något svar. Men deras magi var inte av den sorten hon sökte. Straker kunde inte hjälpa, även om han ville.
Thessa ville berätta för Sienna. Thessa anade att Sienna nog visste. Erland skulle säkerligen vara bland de första Rowan berättade för och därmed skulle Sienna också få reda på den tråkiga nyheten.
Ännu hade Thessa och Rowan inte hittat de tillfälle då de skulle berätta för barnen. Men det skulle inte vara långt bort nu, de kunde inte hålla det ifrån de alltför länge. Både Jeanne och Aiden skulle ana att något stod snett till med båda deras föräldrars aningen underliga beteende.
Aiden var först att vrida blicken mot sin gammelfarfar i dörröppningen. ”Helare? Vad pratar du om, Alatar?” Thessa höjde en hand åt Aiden. Hon ville höra vad Alatar hade att säga. ”Kom in, Alatar, sätt dig vid bordet.”, erbjöd hon med en darrig, men mjuk stämma. Hade Alatar svaret på deras bön?
”Men vaddå helare?”, envisades Aiden och lät irriterad. Gillade inte att hans mamma hyschade honom så. ”Vem är det som är skadad?”, frågade han och såg från Thessa till Rowan i hopp om att hans pappa kunde bringa klarhet. Tydligt att Aiden var inte helt med på noterna om vad som hade hänt.

Jeanne tyckte sig den sista tiden ha kunnat känna av att det var något som inte stod rätt till, men hade inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det var mer än en känsla. Någon sorts stämning, men kanske var det bara hormonerna som spelade henne ett spratt. Hon hade försökt skaka av sig de dystra tankarna under middagen, men det var ändå svårt att inte fundera över det, lägga extra märke till allting som kunde ge en hint om vad hennes aningar kunde handla om.
Hon såg upp då hon hörde Alatars röst vid dörren, kände genast den där oroade känslan istället formas till en klump i magen av hans ord. Helare? Det lät inte som något som bådade gott.
"Vad pratar han om?" frågade hon med en oroad blick mellan Rowan och Thessa, samtidigt som Alatar följde Thessas ord och gick fram och slog sig ner vid en av de tomma stolarna. Han såg mellan barnen, insåg ju förstås av deras reaktioner att de inget visste om Rowans tillstånd. Han suckade lågt, det hade verkligen inte varit hans mening att avslöja något - det var definitivt inte hans plats att göra.
"Förlåt. Jag trodde de visste." sade han, dels det men så hade han också varit uppspelt över att få berätta för dem att han inte riktigt tänkt sig för innan han börjat tala.
"Visste vad?" Frågade Jeanne än en gång i hopp om att få någon ledtråd om vad som hände, men fick en lätt huvudskakning ifrån sin far till svar.
"Låt honom tala först, så tar vi det sen." Sade han, han ville få höra vad det var Alatar hade att berätta. Dessutom var det en väldigt bra bonus ifall de köpte sig lite tid att lista ut hur de skulle formulera sig till barnen. Alatar såg lite osäkert emellan dem innan han tog till orda igen.
"På universitetet talas det om en man ifrån Oriagate, en magiker som kan hela allt möjligt som tordes vara omöjligt. Som är skickligare än vad vi sett på många år. Mycket av det verkar bara vara rykten och jag har inte fått tag i någon som ens träffat honom ännu, men det är alltid ett hopp. Utmaningen lär bara bli att hitta honom - det sägs att han är en riktig enstöring, och håller sig undan ifrån folk i den mängd det går."

Aiden fnös frustrerat. Ingen ville tala klarspråk! Men han teg när när även en tillsägelse åt hans syster hade getts. Han drog ett andetag i försök att lugna sig en aning, att det skulle visa sig med tiden. De skulle höra vad den gamle trollkarlen hade att berätta. ”Oriagate? Hmpf.”, sa Aiden, tänkte sig inte för. Det hade inte gått så bra att sitta tyst och lyssna. Han tänkte på striden och hur det riket förlorat deras kung i strid med Aidens pappa. Men tankarna gick vidare till Gwen.. Hon hade lämnat Vrale för en tid och vad han trodde så fanns hon i Oriagate. Återvänt till sina bröder.
”Hur kan den enstöringen hjälpa? Hjälpa oss?”, frågade Aiden och såg direkt på Alatar.
Thessa vände blicken till Aiden då. ”Snälla, Aiden. Lyssna på din far, låt Alatar tala först. Sedan ska vi berätta.”, sa hon i försök till en mjuk stämma, men det lät överansträngt. Hon vände blicken till Alatar igen. ”Den här trollkarlen du talar om..”, började Thessa. Försökte hålla sig samman, för hjälpen kändes så nära nu, att de nästan kunde ta på den. Var det för bra för att vara sant? ”..Kan han hela honom?”
Aiden rynkade pannan och såg från Alatar till Rowan. Var det Rowan det hela handlade om? Aiden försökte se vad som i Rowan behövde helas. Visst, hans pappa såg trött ut, men vilken kung var inte trött? Han kunde inte få ihop det. Eller så ville hans medvetande inte ta emot informationen. Det skulle bli för mycket att hantera.

Alatar såg än en gång lite osäkert mellan barnen, Thessa och Rowan, osäker på hur mycket han skulle berätta innan de sagt något till barnen - men en uppmanande blick ifrån Rowan fick honom att fortsätta i ett försök till att svara på Thessas fråga. Vilket också var svårt - han hade inga svar, ingenting tydligt att gå på. Önskade att han kunde ge mer än vad han hade, men det var åtminstone någonting som kunde ge en stunds hopp. Något de kunde göra.
"Jag vet inte. Det är svårt att ta reda på något alls om honom, men det sägs åtminstone att han har kunnat hela en del omöjliga ting - men det var förr, medan han fortfarande levde mer socialt. Idag verkar han ha isolerat sig betydligt mer." Han gjorde en liten paus, tvekade inför hur han skulle fortsätta, hur han bäst skulle förklara.
"Det finns en gammal profetia som man i många år trott handlat om Vrale. Den står i gammal alvskrift, och jag är inte skicklig nog för att direktöversätta det, men den tycks gå ut på att prinsen ska locka ut helaren, i enklare ord." Fortsatte han och såg mellan de andra.
"Vad och vem ska han hela?" Ifrågasatte Jeanne med en frågande blick mellan sina föräldrar, vilket besvarades med en kort tystnad innan Rowan tog till orda.
Det var svårt att finna de rätta orden för att släppa nyheten så varligt som möjligt, men å andra sidan förstod han också att det nog inte fanns ett riktigt bra sätt att säga det på - det skulle vara jobbigt oavsett hur han gjorde.
"Mina skador från kriget har inte läkt helt som de borde, och min kropp har sakta börjat ge upp istället. Läkarna upptäckte det då efter balen, och det verkar inte finnas något de kan göra åt det." Sade han.

Ivor hade suttit tyst under hela samtalet. Lyssnat. Det var inte hans att lägga sig i. Men så talade Alatar om alvskrifter och Ivor såg mot trollkarlen. Det var möjligt att Ivor kunde läsa och förstå texten. Även om den var mycket äldre än honom själv. Ivor var väldigt kunnig i litteratur och ägnade mycket av sin tid att studera och läsa. Men han ville inte ge sig till känna. Det här var inte rätt tillfälle. Istället höll han tyst och lyssnade till Jeanne. Han ville stötta henne i det här.
Aiden smällde med handflatan i bordet när han hörde vad Rowan hade sagt. "Men varför säger du ingenting först nu? Och mamma- du med? Vad tror ni om oss? Att vi inte kan ta det? Att vi inte kan hjälpa?" Aiden spottade ur sig orden. Thessa ställde sig upp för att gå till Aiden men han reste sig kvickt ur stolen och backade undan.
"Jag tänker inte sitta kvar här om det där botemedlet finns därute. Och ni kan inte stoppa mig." Han pausade kort. "Jeanne? Ivor? Tänker ni följa med?" Aiden såg med en brinnande blick åt deras håll. Men han hade inte tålamodet att vänta på ett svar, utan trängde sig förbi Thessa. Hon ville stoppa honom, men samtidigt så visste hon att det inte skulle gå. Här hade Aiden fattat sitt beslut. Och det fanns någon tröst i att han ville hjälpa, även om det inte var såhär hon hade tänkt att det skulle gå till.
"Prinsen vill locka ut helaren..", funderade Ivor och såg mot Jeanne. "..Handlar det om Aiden tror du?", sa han, så högt att bara hon skulle höra. Utanför fönstret hördes vingslag av något stort. Det var Kai. Aiden hade såklart sökt sig till sin vän i det här läget. Än hade han alltså inte gett sig av.
"Aiden har varit i Oriagate flera gånger.", förklarade Thessa. "Han och Kai.", suckade hon och gömde sin bekymrade min i sin hand.

Aidens reaktion förvånade Rowan inte det minsta, men ändå var det svårt att se den. På så många vis kände han också igen sig själv i sonen, visste att han själv skulle ha reagerat så likt sonen när han var i hans ålder. Han oroade sig på ett vis för sonen, för hur det skulle gå för honom. Han själv hade ju inte tagit det särskilt bra när hans föräldrar dött, men så hade ju också hela den händelsen varit ganska traumatiskt och han hade inte haft kvar någon runt sig. Aiden skulle ha en del stöd kvar runt sig. Men han oroade sig också för vad han skulle få axla när riket skulle gå över till honom, han hade velat vänta och ge sonen mer av sina ungdomsår innan han började lära upp honom och nu skulle han inte hinna allt han hade tänkt. Han var inte alls så förberedd som Rowan tänkt att han skulle vara när den dagen kom, även om han kände sig trygg i att han skulle ha många så kunniga runt sig - Thessa, Alatar och Airdan hade alla full kontroll.
Han ville följa efter sonen, men motstod lusten. Det skulle vara bättre att låta det värsta rinna av honom lite först, låta honom lugna ner sig innan han försökte tala med honom. Det var åtminstone vad han hoppades.

Jeanne hade suttit tyst under broderns lilla utbrott. Hon hade egentligen aldrig varit den som hade starka, högljudda reaktioner på saker och ting utan bearbetade det hellre i tysthet. Hon fattade dock tyst Ivors hand under bordet, i hopp om att få någon form av stöd därifrån - för den känslan av hjälplöshet över vad Rowan nyss berättat. Tanken på att tvingas förlora honom... Hon ville inte ens tänka tanken än, även om hon ju förstod att hon skulle bli tvungen. Allt hade varit så bra nu, kunde det bara inte få fortsätta så? Hon såg lite tveksamt på sin make, det kunde ju stämma in ganska bra utefter vad Alatar sagt.
"Jag vet inte... Det låter ju möjligt i vart fall." Sade hon lite osäkert innan hon såg upp mellan Rowan och Thessa igen, kände några envisa tårar hota bakom ögonlocken men försökte envist blinka tillbaka dem. Ville inte känna efter för mycket här och nu, utan försöka ta det när hon, eller hon och Ivor, var mer ifred istället.
"Vi följer såklart med honom." Sade hon lågmält, det skulle vara svårt att lämna barnen här - men det här var viktigare, Aiden kunde behöva deras hjälp och det skulle inte vara lämpligt att ta med sig barnen på det. Dessutom skulle de vara i mer än goda händer här.

Thessa hörde vingslagen från den stora besten utanför matsalsfönstret.
Aiden och Kai var ute på slottsgården. För vad det såg ut som, så verkade Aiden göra sig klar för en färd. Han verkade tala till Kai, argt. Thessa kände igen det. Inte för att hon brukade tala till Kai, men för att Rowan gjorde så med Camenag. Hos drakarna delade både Thessas son och make ett särskilt band till djuren. Hon hade sett Rowan anförtro sig till den bevingade varelsen flera gånger.
Men så vaknade hon upp ur tankarna då hennes dotter tagit till orda. ”Jeanne?” Thessa tittade mot sin dotter. Första instinkt var att fråga om barnen då. Jeanne hade ju nyss fött lilla Isra. Och Ravna var fortfarande liten och behövde sin mor.
Men Thessa hejdade sig. För hon visste där också att hon skulle gjort likadant. Som för flera år sedan, när hon följde med i kriget, bara för att vara nära sin käraste. För det var det viktigaste att slåss för.
Thessas min gick från att vara orolig med en bekymrad rynka i pannan till att motvilligt långsamt nicka åt Jeannes talan. ”Var försiktig, Jeanne. Ivor, du får följa med.”
”Det tänker jag.”, svarade Ivor och kramade om Jeannes hand under bordet. Han vände sin blick åt sin hustrus håll. ”Vi säger hejdå till barnen och ger oss av sedan.”, föreslog Ivor och släppte Jeannes hand för att sedan resa sig upp från stolen.
Thessa följde de med blicken. Omedvetet hade hon rört sig närmare Rowan. Behövde stödet. Hon lade försiktigt en hand om hans axel, bara för att känna hans närhet.
”Vi ska hitta helaren.”, sa Ivor åt kungaparet och bytte sedan en blick med Alatar för att sedan med en handrörelse visa åt Jeanne att hon skulle gå före honom därifrån.