Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Jeanne visste med sig att det skulle vara svårt att resa ifrån barnen, särskilt lilla Isra var fortfarande så liten. Men det var ett nödvändigt ont. Hon skulle ha många år framför sig med barnen, och kunde hon hjälpa till att se till så hon fick det även med sin far så var det värt det. Dessutom skulle barnen vara i goda händer här, även om hon visste med sig att hon skulle längta efter dem varje bit på resan. Men hon skulle åtminstone ha med sig Ivor, och det var hon tacksam för. Kände sig definitivt tryggare i hans sällskap även om hon ju skulle ha med sig sin bror med, men hennes make var väl inte riktigt lika instinktiv som hennes storebror.
Hon skickade ett tacksamt ögonkast åt Ivor när han bekräftade att han följde med. Hon kunde inte heller undgå att märka att hennes mor inte verkade överdrivet förtjust, vilket hon också förstod särskilt nu när hon själv var mamma. De visste inte vad de gav sig iväg på helt och hållet, och Thessa måste väl vara orolig redan innan över detta med Rowan.
"Tack." Sade hon till Ivor innan hon hälsade adjö till de i andra tre som var kvar i salen och gick ut i korridoren utanför, där hon genast började gå emot deras delar för att leta upp barnen. Huvudet fullkomligt snurrade av tankar nu, och hon hade svårt att hålla de tidigare hotfulla tårarna helt undan - men hon försökte istället fokusera tankarna på att bara ta sig till barnen, längtade efter att få krama om dem nu.

Rowan kände Thessas hand på sin axel och lade sin ena hand över hennes, med en viss klump i magen. Visst hade barnens reaktioner inte varit alltför illa, han hade föreställt sig värre, men det svåra var att inte riktigt veta vad dem hade skickat iväg dem på. Ovissheten i det hela, det var en annan sak när det handlade om honom själv. Men barnen var något helt annat.
"Jag är ledsen att jag kom in så, jag tänkte mig inte för. Jag trodde de redan visste." Beklagade sig Alatar igen och Rowan skakade lite avfärdande på huvudet åt honom.
"Nejdå, var inte det. Det kunde väl inte du veta." Sade han, de borde ju till Alatars försvar ha berättat för barnen lite tidigare. Men de hade väl velat bespara dem det så länge som möjligt.

Ivor gick före Jeanne ut på slottsgården. Slogs av den soliga värmen. Han blickade över axeln på Jeanne, för att se efter att hon hade följt med honom.
”Aiden, vänta!”, ropade Ivor efter honom när han fått syn på prinsen en bit längre bort.
Aiden hade klättrat upp på draken. Beredd på att flyga därifrån. Så hörde han Ivors stämma och sökte med blicken efter alvprinsen. ”Ivor. Jeanne. Vad gör ni här?”
”Vi tänker följa med.”, sa Ivor. Aiden var inte säker på att han ville det först. Han var för uppe i varv och tänkte inte klart. Han ville därifrån, så mycket visste han. Och uppdraget, tja, det verkade väl inte alltför svårt.
Men det var tydligt att Ivor var säker på sin sak. Ja, både hans ord och blick sa det. Aiden mjuknade något och suckade. Det skulle väl vara bra med förstärkning. Det skulle vara trevligt med sällskapet. 
”Rowan är Jeannes far med. Hon har lika mycket rätt att hjälpa till som du, Aiden. Och han är min svärfar.”
Aiden tittade mot draken när den otåligt gav ifrån sig ett skri. Var det inte dags att lyfta?
Aiden klappade lugnande mot Kais nacke och såg mot Ivor. ”Hoppa upp. Vi ger oss av direkt.” 
Ivor nickade och vände sig om till Jeanne. ”Jag hjälper dig.”, sa han. Fastän Jeanne nog själv skulle kunna ta sig upp. Jeanne var van med drakar, särskilt för att hon själv hade en egen.
Ivor hjälpte Jeanne att klättra upp på Kais rygg och sedan följde Ivor med upp.
Kai grymtade något åt det, men Aiden skakade bara på huvudet. ”Var snäll nu, Kai. Du är så otålig.”
Och innan Aiden hade gett någon order så lyfte draken från marken med ett svischande ljud.
”Är du höjdrädd, Ivor?”, frågade Aiden samtidigt som han lutade sig framåt för att se slottet under de bli mindre och mindre. Ivor skakade på huvudet, fastän Aiden inte såg på. ”Jag har varit på drakars ryggar tidigare.”, förklarade han. Det hade varit längesedan. Han föredrog att hålla fötterna kvar på marken. Men hade inget emot en tur i luften.
Det gick några minuter av tystnad och Ivor betraktade utsikten omkring de. Det var en häftig syn. Se Eimport under de, hur litet de verkade på det här avståndet. Och lyfte han blicken och blickade framåt, kunde han vid horisonten tyda rikets gränser. ”Vi lämnar Vrale snart.”, sa han, som att han tänkte högt.
”Var tänker du landa någonstans?”, frågade Ivor.
”Utanför Origate. Kai kommer att dra för mycket uppmärksamhet. Vid Oriagates gränser får vi klara oss själva.”
”Okej.” Ivor nickade, igen, utan att Aiden såg.
Flera minuter passerade. När det gick i sådan fart blev luften kall. Han höll om Jeanne i sina armar. Kanske mest för att värma sig själv.
Tillslut gick Kai in för att dykning och Ivor kände hur det ilade i magen.
Med en duns landade draken så att det for av sand runt om. ”Framme.”, sa Aiden, något roat och hoppade lätt ner från Kais rygg.
Han plockade något från sin ficka och matade Kai, som belöning för sin hjälp. ”Flyg iväg, Kai. Jag kallar på dig när jag behöver dig igen.”
Ivor hade precis tagit sig ner med Jeanne då Kai började fäkta med vingarna igen för att lyda sin väns ord. 
Ivor iakttog djuret då det flög iväg igen. Den här gången utan passagerare.
När Kai inte längre syntes till vände Ivor blicken framför sig. Oriagates murar tornade upp sig framför de. De var framme vid Oriagates gränser.
Ivor gick närmare Jeanne. ”Är du redo?”, sa han. Visste inte riktigt vad han sökte sig för svar. Det var mest för att han ville försäkra sig om att Jeanne var okej. Nu fanns det ingen återvändo. De skulle fullgöra uppdraget.

Jeanne njöt av turen på drakens rygg, hon hade varit ute alldeles för lite med Dagahra under den sista tiden. Det var väl att det varit mycket med barnen, och innan dess hade hon mot slutet av graviditeten varit på tok för klumpig för att ge sig ut något direkt. Hon höll sig dock tyst under färden, det var många tankar som snurrade igenom huvudet. Tankar på ifall de skulle hitta helaren, och vad som skulle hända ifall de inte gjorde det - även om hon inte riktigt ville tänka på det ännu, så trillade hon dock dit gång på gång. Inte heller bara för sin egen skull, hon ville inte att deras döttrar skulle behöva växa upp utan att ha hunnit få lära känna sin morfar. Men det fick vara bekymmer för om de inte hittade helaren, nu fick hon försöka fokusera på vad de skulle få gjort här och inte på vad som väntade dem där hemma. Gjorde hon inte det var hon alltför rädd för att inte kunna fokusera på det här.
Där, när de var nere på marken igen och de var påväg in mot Oriagate, var det först hon egentligen försökte fokusera mer på de båda männen hon hade med sig. Nickade smått åt sin make.
"Jadå." Redo var väl ett starkt, och kanske lite svårtolkat, ord men hon skulle väl ändå kalla sig det. Hon såg på sin storebror, oroade sig något för honom - han hade ju inte historiskt sett varit den bästa på att tala om sina känslor, och hon visste hur nära han var Rowan. Jeanne var väl också nära honom så, det var inte det men det kändes som om Aiden hade tytt sig mer till Rowan och hon mer till Thessa ifall det varit något de behövt tala om eller vad som helst. Hon var precis på vippen att säga något till honom, men avbröt sig när hon såg att någon nu närmade sig dem ifrån Oriagate. När hon kom lite närmare kände hon snart igen den blonda figuren och sprack upp i ett leende.
"Gwen. Tack för att du kunde möta oss." Sade hon med ett leende emot kvinnan. Hon hade precis hunnit med att skicka iväg ett brev till henne innan de far iväg, i hopp om att kunna få någon mer hjälp att lokalisera helaren av någon som var lite mer van i trakterna än vad de var. Dessutom hade hon hunnit se blickarna mellan Gwen och Aiden under den korta tid hon sett dem tillsammans tidigare, och hon hoppades på att det kanske skulle kunna muntra upp hennes bror något.
"Jag är bara glad att jag kunde vara till hjälp. Gick det bra hit?" frågade Gwen leendes tillbaka och såg mellan dem, med blicken fastnandes lite extra länge på Aiden. Det hade varit länge sedan hon träffade honom nu, alldeles för länge kändes det som, och när hon nåtts av Jeannes brev fick hon nog erkänna att hon blivit gladast just över möjligheten att få träffa honom igen.

Aiden borstade bort smuts från kläderna efter dammet från sanden. ”Äntligen framme.”, pustade han ut. Något så intresserad över att få det här uppdraget överstökat. Han lade inte märke till Gwen, inte först han hörde sin syster ta till orda.
Aiden ryckte till något och fumlade ett steg bakåt när han fick syn på Gwen.
Det kändes som från en dröm. Det var längesedan de var tillsammans i Eimport. Så mycket hade hänt. Hans instinkt var att ta henne i sina armar, men något stoppade honom. Han visste inte hur hennes liv såg ut nu. Hennes känslor för honom kanske var som bortblåsta. För vad Aiden kunde tro, så kanske hon aldrig haft några för honom överhuvudtaget. Det kanske var en dröm, eller ett minne han hade hittat på.
Men trots det som varit, kunde han inte förneka att han var glad över att se henne. Hon var otroligt vacker tyckte han.
”Gwen. Hej..”, Aiden ville säga något mer, men så slog det honom. Jeanne! Jeanne hade talat till Gwen som att de haft en överenskommelse, en plan. Som att de kände varandra sedan långt innan. Aiden vände snabbt blicken mot sin syster för en förklaring, men insåg strax därpå att det inte spelade någon roll. Kunde inte ödsla tid i sådana dumheter.
”Hej, Gwen.”, hälsade Ivor vänligt och nickade åt kvinnans håll. ”Vi tog oss hit på Aidens drake. Aiden tog oss hit oskadda.”, förklarade Ivor.
”Kai heter han.”, rättade Aiden. Ivor log då litet. Det var få gånger Ivor sett prinsen av Vrale såhär- Aiden hittade inte orden.
Aiden lade märke till Ivors leende och frustade något. ”Hmpf. Tja, vi är här på viktigt uppdrag.” Han tittade mot sin syster. Hur mycket visste Gwen? Skulle de förklara för henne om Rowan? Om helaren?
”Jeanne-..”, försökte Aiden. Ville att hon skulle förklara för Gwen.

När det börjat skymma i Eimport och svala friska vindar svepte förbi, sökte sig Thessa, med Rowan i sällskap, ut på en av balkongerna som vette ut över staden och hustaken.
Hon tog hans händer i sina. ”Vi får lita på våra barn nu. Ja, som vi alltid har gjort.”, började Thessa. ”Vi får vara glada att de vill hjälpa till. Vi har uppfostrat dem väl.”, Hon såg upp i Rowans blick med en tårfylld en. Förmodligen påverkad av hormonerna, men också oron. Hon var rädd om Jeanne och Aiden. Och nu visste hon inte vad de skulle komma att möta på deras väg. Hon skulle inte kunna skydda dem.
”Aiden är lik dig.”, sa hon sedan i hopp om att muntra upp stämningen. Hon tvingade fram ett litet leende.

”Drew, efter maten, då är det dags. Ja, alltså för din utbildning. Jag tänkte föreslå en lärare, men ingen var kvalificerad nog, så ja, det föll på mig. Det är dags, Drew. Att du lär dig hur en kung ska vara. Och leda ett rike och land.”
Philip halsade i sig vinet ur glaset och torkade sig om munnen med servetten.
Efter deras samtal i värdshuset i Eimport hade Philip övertygat Drew om att följa med till Acria. Jerome med hans familj hade följt med. Det förvånade Philip en aning, men han frågasatte det inte. Det skulle vara bra att luften i Acria fick rena Jeromes lungor. Kanske skulle lite vett fara i honom också, hoppades Philip på.
Slottet var stort, så det fanns gott om plats. Jerome med sin familj kunde bosätta sig i en vinge om de så ville. Drew hade fortfarande kvar sitt rum.
”Finnigan.. Vette tusan vad som farit i honom.. Han tja, han är inte sig lik iallafall.”, sa Philip fundersamt samtidigt som han ögnade matbiten som han spetsat med sin gaffel. Han stoppade biten i munnen och tuggade. Ryckte på axlarna. Var glad över att någon av hans söner verkade ha lite förstånd iallafall.
”Acria är gammalt, visste du det? Det har gått i min släkt i.. ja.. flera hundra år!”

Jeanne hade varit lite bekymrad över Aidens reaktion på att hon bjudit dit Gwen, visst hade hon trott och hoppats att han mest skulle vara glad men hon hade ändå varit orolig för ifall han skulle bli irriterad på att hon tagit saken i egna händer. Så hade hon ju också en fullgod anledning till att ha hört av sig till Gwen - hon kände till Oriagate och dess folk mycket bättre än vad någon av de tre kunde.
"Jag har berättat att vi söker efter helaren." Förklarade hon för sin brors vid hans lite frågande ord, hon hade tyckt att det räckte så och lämnat ute detaljen om vem det gällde. Det var inte att hon inte litade på Gwen, men brevet kunde ha kommit på villovägar eller vad som helst och hon hade inte velat vara den som släppte ut för allmänheten - och dessutom först till deras forna fiende - att Vrales kung var sjuk. Dessutom skulle säkert Gwen lista ut det med tiden själv också när hon umgicks med dem.
"Hej." Hälsade Gwen tillbaka lite särskilt mot Aiden innan hon nickade smått bekräftande åt Jeannes ord. Det var inte överdrivet med information hon fått och hon ville inte riktigt fråga mer än heller. Uppenbart verkade det ju vara något känsligt.
"Det har varit kaotiskt här den sista tiden milt sagt, men Ovelius har levt igenom värre utan att röra sig från sin grotta så särskilt svår att hitta är han inte." Förklarade hon, fortfarande med blicken ständigt dragandes tillbaka emot Aiden. Hon ville hålla om honom, få tala med honom och se om allt var som då. Men det kändes inte som rätt tid och plats när resten var här också.
"Vad jag förstått har han hållit sig lite extra undan nu när det varit så otroligt stökigt här." Tillade hon, trots att det gått en liten tid sedan kriget mot Vrale hade det varit en kaotisk tid med mycket bråk kring tronföljden innan det nu slutligen börjat luta åt att hennes äldsta bror skulle vara den starkaste kandidaten.

Rowan suckade lågt över Thessas ord, hon hade rätt. Ändå kändes det tungt att ha skickat iväg dem på det, utan att veta mer om den här helaren eller vad deras resa skulle innebära. Visst tvivlade han inte på att de skulle kunna hantera det, både Ivor och Aiden var skickliga krigare och de hade dessutom Kai. Men oron fanns ändå kvar där, men han gissade att det var något man alltid levde med som förälder.
"Jag är glad för att dem gav sig av, men ändå undrar jag vad vi skickat iväg dem på." Sade han med ett snett leende innan han vände tillbaka blicken mot henne. Det gjorde så ont att se henne så oroad, han ville bara hålla om henne och försäkra henne om att allt skulle ordna sig. Även om han visste med sig att det vore en lögn. Han lutade sig fram och placerade en mjuk kyss på hans panna.
"Jag vet. Och jag oroar mig för honom, hur han ska hantera allt när jag försvinner. Jag har inte hunnit förbereda honom på långa vägar så mycket som jag hade velat, och även om han kommer ha dig, far och Alatar så kommer det ändå vara han som bär ansvaret." Sade han, tanken på att Aiden skulle få axla kungarollen mycket tidigare än vad han räknat med hade tyngt honom en tid.

Drew hade tvekat kring att följa med Philip hem, men till slut hade han ändå valt att ge det ett försök. Han var dock ännu inte övertygad om att det faktiskt hade varit rätt beslut. Philips babblande var ett gott exempel på det - hur Drew nästan ibland fick känslan att han lekte med sonens känslor, även om han också insåg att fadern knappast ens tänkte så långt. Han visste inte riktigt vart han hade fadern. Att en dag kunna vara en värdig efterträdare till sin far hade alltid varit Drews mål, att kunna göra fadern nöjd och stolt över det var ärligt talat vad han format det mesta av sin vardag kring under så många år. När allt sedan kommit upp till ytan om Drews riktiga far så hade allt det där grusats. Visst hade de aldrig gått ut med det offentligt, men det pratades och gick rykten om att Drew inte skulle kunna ta över tronen nu - rykten som Philip inte verkade ha gjort minsta ansats till att varken fördöma eller styrka, så Drew hade ju börjat ta för givet att det han kämpat för nu var förlorat. Men nu satt han och talade på det här viset? Som om han ändrat sig än en gång? Han hade svårt att skaka av sig känslan att Philip bara lekte med hans känslor fram och tillbaka.
"Vad är det du ska lära mig som de där lärarna inte kunde? Hur man bäst splittrar familjen?" Nästan muttrade han fram, visste mycket väl att det antagligen skulle provocera Philip men han hade inte orken att bry sig om det längre, eller bara hålla käften kring hans fars yranden. Svamparna en av de lite mer mysko handlarna på Eimports gator hade sålt till honom hjälpte också till att få honom att säga vad han faktiskt tänkte. Efter balen och det dramat hade dem hjälpt honom att hålla sig lite flytande och dämpa ångesten, som i varje ensam eller tyst stund allt oftare hotade att ta över. Hjälpte honom att fly för en stund från alla de tankarna som snurrade, Sunniva, allt det med hans far, det i stort sett bortkastade slitet efter att göra Philip nöjd. Han kunde inte låta bli att fnysa lätt över hans ord om Finnigan.
"Undrar varför." Påpekade han, det var väl inte särskilt konstigt att någon förändrades efter att ha kommit ifrån Philip mer.
"Jag vet. Vi lärde oss det av en av alla de där lärarna."

Aiden lyssnade noga på sin systers ord. Okej, hon hade alltså inte berättat om Rowan. Det kändes bra. Till en början iallafall. Skulle det bli ett bra tillfälle där han och Gwen kunde prata ostört kanske han skulle berätta för henne. Det var en tanke som slog honom. Och det gick upp för honom att han så gärna ville ha egentid med Gwen. Såg fram emot att få tala med henne och lyssna till hennes ord. Bara.. Ja, vara med henne.
Han lyssnade på Gwen nu. När hon berättade om helaren. ”Ovelius..”, sa han, som att han tänkte högt. Han sneglade åt Ivor för att se hans reaktion. Alvprinsen var en påläst typ och kände till mycket om världen, men Ovelius, inte till Aidens tydande, verkade inte Ivor känna till. Men det kanske fanns en anledning för det. Helaren i fråga ville kanske inte bli upptäckt. Han kanske hellre ville fortsätta leva i lugn och ro i… grottan.
Aiden rynkade pannan lite. Vad var det för typ egentligen de skulle leta efter? Och Alatar, han som faktiskt hittat Ovelius.. var han okej? Visste Alatar vad han hade skickat ungdomarna på för uppdrag?
Aiden skulle inte fundera länge, det var inte läge för det.
Han tänkte på Gwens ord igen. Kaoset i riket, i Oriagate. Och Vrales styrkor var att klandra för detta. Det var en märklig känsla att de skulle stiga in i fiendens land, men det fanns ingen återvändo. De hade ett uppdrag att fullgöra. Aiden knöt sin hand bestämt.
”Jag är ledsen att ni har det besvärligt för vad vårat rike har orsakat er.”, började Aiden, ärligt. ”Jag vill hjälpa er att ställa saker till rätta.. Ja, alltså det som går.” Han kunde inte precis återuppliva kungen av Oriagate, inte ens med de krafter han ärvt av sin mor. Det fungerade inte helt så hade han förstått.
”Men när det är dags för det. Just nu har vi ont om tid. Kan du ta oss till Ovelius?”, frågade Aiden och tog ett steg närmare åt Gwens håll.

Thessa sökte med blicken i Rowans. Försökte se någon tröst eller ett lugn. Hon lade märke till hans ängslan. För Aiden, för framtiden. ”De gör det här för oss. För dig. För vår familj.” Hon ville så gärna lita på sina egna ord. Men de fick bara vila i ovisshet. Barnen var iväg nu. Och Thessa kunde inte göra någonting för att stoppa eller hjälpa dem.
Hon sänkte blicken en sekund för att se ut mot utsikten. Mot staden. Eimport, som hade blivit hennes hem. Och nu, efter ett tag, skulle Aiden ta över och styra. Hon förstod Rowan till fullo. Aiden var inte förberedd. Hans hjärta hade alltid varit för äventyren. Kanske det var där som Aiden mest liknade sin far. Hon vände blicken tillbaka till Rowan. ”Vi ska hjälpa honom. Och du, älskade..” Thessa lade en hand på hans kind. ”..Du ska hjälpa honom. Än finns det tid.” Hon lutade sig fram för att möta hans läppar med sina i en kyss.

”Hmpf!” Philip släppte ner gaffeln på tallriken så att den landade med en högt klirrande ljud. ”Så oförskämd.”, muttrade kungen. Började själv fundera igen, återigen, om han fattat rätt beslut. Men kom alltid tillbaka till jo, det här var det bästa. Alltså, att Drew skulle bli arvtagare och näste kung i Acria. Philip gillade absolut inte tanken på att någon av hans andra söner skulle ta den platsen. Det skulle inte längre finnas ett rike då. Det skulle vara bortkastat.
”Bara så du vet, Drew,..”, började Philip och pekade bestämt med sitt finger mot sonen. ”..Så är det fortfarande jag som är kungen av Acria. Du talar inte till mig på det sättet!”
Jerome himlade med ögonen. ”Philip, han är din son för bövelen. Du är inte hans kung, du är hans pappa.”
Philip kastade en irriterad blick åt Jerome. Jaha. Nu skulle de alltså gadda ihop sig mot honom? Det gick inte för sig idag. Inte den här gången. ”Jasså? Jag är hans pappa? Är du säker på det?” Philip reste sig upp med sådan fart från stolen att den skickades bakåt och välte ner på golvet.
”När du har samlat ihop dig, med det vett du har kvar, Drew, då kan du hitta mig igen. Och du, Jerome- du vet inte vad du talar om!” Sedan gick han iväg med ilskna steg från salen.

Gwens blick drogs än en gång mot Aiden då han talade igen, den hade alltför lätt att hamna där gång på gång. Men nu hade hon åtminstone en anledning när han talade, så behövde hon inte känna samma nästan skuld över att hon fokuserade för mycket på honom. Hon hade saknat hans sällskap, men samtidigt vågade hon inte riktigt hoppas på för mycket. De känslor hon haft då, hade känts besvarade - men mycket kunde ha hänt, och ändrats sen dess. Hon hade försökt glömma de, även om tankarna på honom ständigt funnits där och särskilt nu när det närmade sig slutet på hennes dagar som ogift. När hon nu träffade honom igen gjorde de sig än en gång påminde, gjorde henne varse om att de där tidigare känslorna inte lugnats mycket av att ha blivit förträngda. Hon log smått av Aidens ord, hans pliktkänsla där låg det något fint över.
"Jag tror min far orsakade både sig själv och riket det på egen hand." Det var ju trots allt han som hade startat kriget, mycket av något infall av storhetsvansinne och det hade ju funnits sina anledningar till varför hon velat sticka härifrån redan då. Hennes far hade ärligt talat fått vad han förtjänat, men eftermälet hade inte varit lika roligt. Hon började gå tillbaka upp emot slottet med en nickning emot dem att följa med.
"Det verkar bli min äldsta bror, Royse, som tar över - men ingen vill väl riktigt ta ut något i förskott förrän han faktiskt är krönt." Det kunde bli bra, hennes bror var speciell och hade ärvt lite väl mycket humör för sitt eget bästa, men han var smart. Det fanns gott i honom.
"Ovelius hem ligger en bit härifrån, så jag är rädd att vi får vänta tills imorgon med att ge oss efter honom. Skulle vi ge oss av idag, skulle vi inte hinna dit före mörkret." Svarade hon och vände blicken emot de tre.
"Men ni är varmt välkomna att tillbringa natten på slottet tills dess?" frågade hon, hoppades innerligt att de skulle säga ja - det skulle ge henne mer chans att få tala med Aiden.

Rowan visste att hon hade rätt, och det var så fint gjort av barnen. Ändå fanns den ständiga oron där, blandad med stoltheten över dem. De hade blivit så stora, tiden hade gått så fort hit. Det kändes som bara en kort tid sedan de sprang runt och lekte, och nu gav de sig iväg på sånt här på egen hand. Tanken slog honom igen, som så ofta annars, på det kommande barnet. Han ville så gärna få se också det växa sig stor, ge sig ut på äventyr, se det leka och utvecklas. Nu visste han inte ens ifall han skulle hinna se det lära sig springa. Jo, någonstans visste han nog att han inte skulle få det. Kände det på sig, och det var på nåt sätt det tyngsta att bära. Det, och att veta vad han lämnade Thessa till med det.
"Jag vet. Men mindre än vad jag velat förbereda honom på." Det kändes alltför kort, han ville inte behöva lämna honom så oförberedd. Det skulle vara tufft nog för honom ändå, och han oroade sig för det med. Det kändes inte som om sonen hellre gömde undan än talade om sina känslor, vilket oroade honom. Jeanne bekymrade honom inte lika mycket där - hon var bättre på att dela med sig av det, och hon hade dessutom också Ivor. Hon var i goda händer. Thessas kyss avbröt hans tankar, en kyss han självfallet också besvarade. Lade ena handen emot hennes kind, lät den ligga kvar där efter att ha avslutat kyssen.
"Jag älskar dig." Sade han mjukt.

Drew suckade åt Philips lilla utbrott. Där kom det igen, det med hans faderskap - som han hade misstänkt, hade det inte gått att lita på hans ord särskilt länge innan han hade ändrat sig igen. Det var som vanligt med Philip, vände kappan efter vinden och vad han kände för där och då. Vände en lite road blick åt Jerome av hans svar, lite glad att han hade någon vid sin sida i det här. Även om det nog var den enklare sidan att stå på än Philips.
"Han är snart kung över hela världen om du börjar så." Påpekade han, antagligen skulle det bara reta upp fadern ännu mer men det gjorde mesta Drew gjorde ändå vid det här laget. Såg efter Philip då han försvann iväg ut ur salen.
"Och han ska tala om vett..." Muttrade han mest för sig själv, innan han suckade lite igen. Reste sig upp ifrån stolen samtidigt som han såg emot brodern igen.
"Gissar att det var allt för dagens lektion, så jag ger mig väl av hemåt då." Sade han, kände inte helt för att sitta kvar och vara social ännu längre - faderns ord tog sig innanför skinnet, även om han försökte hålla dem borta.

”Aiden har rätt. Vi ska hjälpa er. Om det är hjälp ni behöver förstås.”, sa Ivor för att stämma in i samtalet mellan Aiden och prinsessan av Oriagate.
”Vi tackar ödmjukast ja till ditt erbjudande. Vi ska inte ta alltför många risker på den här resan.”, fortsatte Ivor och bugade litet åt Gwen. Aiden bytte en överraskad blick med alven. Vem hade givit honom tillstånd att bestämma över deras planer? Det var väl Aiden som skulle ha det sista ordet? Men han såg mot sin syster och förstod att det var för henne förstås. Ivor tänkte i första hand på sin hustru. De skulle ha det så bra som möjligt.
Tankarna lugnade sig något hos Aiden. Det gick upp för honom att han låtit sitt ego ta över. Ivor hade haft rätt med sitt beslut. Det var det bästa att stanna för natten. Det skulle ge Aiden mer tid att spendera med Gwen. Hoppades han på iallafall.
”Vi ger oss av så fort det har blivit ljust igen.”, sa Aiden och såg mot Gwen. Det hade varit meningen att låta bestämd, att tagit sin plats som ledare av detta uppdrag, men när hans blick möttes med Gwen kunde han inte låta bli att le något. Han ville inte sluta titta på henne. ”Vi följer med dig.. eh.. till slottet.” Han bugade litet åt hennes håll med. Nu när Ivor föregått med gott exempel innan.
”Efter er, prinsessan.”, hakade Ivor på och visade med handen att Gwen skulle fortsätta leda vägen åt de.

Thessa log åt Rowans ord. ”Jag älskar dig med.”, viskade hon och smekte hans kind med sin hand. ”Vi går in igen, det börjar bli kyligt.”, sa hon och tog hans hand för att leda honom in i slottets korridorer. ”Det är sent och vi borde sova.”, sa hon något tankfullt. Bilderna av barnens ansikten besökte hennes tankar. Var var de nu? Var de okej? Barnet i hennes mage gjorde sig påmind då en värk strålade i ena sidan av magen. Omedvetet placerade hon en hand på magen. Thessa var flera veckor gången, och tidigt hade en kunna se en utbuktning på magen.
Hon ledde Rowan till deras sovrum. ”Låt oss inte oroa oss mer nu. Jag vill.. inte tänka onda tankar längre. Det gör mig inget gott.”, sa hon, återigen fundersam. ”Håll om mig.”, bad hon istället Rowan och sökte sig till honom för att luta sig in i hans famn.

”Drew, låt inte Philips ord påverka dig så. Han vet inte vad han talar om. Det är bara tomma ord och en olycklig själ.”, försökte Jerome som visste mycket väl vad Drew upplevde. Det var ett under att Philips söner blivit något alls, med tanke på vilken urusel far som uppfostrat dem. Men det var väl just det. Philip hade inte uppfostrat dem. Adriana hade uppfostrat dem alla. Hon hade accepterat alla som individer och uppmuntrat dem att följa sina kall. Philip.. Ja, han hade sin vision och drömmar om sönerna. Som en efter en fallit i kras. Och nu låg all förväntan på Drew. Det skulle säkerligen kännas tungt. Med all press och allt hat. All frustration.
”Jag tar inte hans sida.”, lade han till. Jerome hade inte någon tanke att gå ihop med Philip. Men kunde de undvika att göra något stort av något litet så skulle han ta den vägen. ”Ger dig av? Hm. Vila, vetja, du ser ut att behöva det.” Jerome ögnade sin bror. Anade att något inte stod helt rätt till. Det var något liknande beteende som Jerome sett hos sina pirater. När de varit på en fest, berusade med dimmiga blickar. Drew var något snarlikt tyckte han.
Jerome vinkade åt Drew och reste sig själv upp för att gå och leta reda på Giselle och Bron. De hade varit ensamma länge nu. Han hoppades att de skulle stå ut med att tillbringa ett tag till, kanske dagar, i slottet. Ju mer tid Jerome spenderade i slottet kunde han ha ett öga på kungen och Drew.

Jeanne hade hållit sig ganska tyst under samtalet, trivdes gott med att låta Ivor och Aiden ta kommandot istället. Det var lättare, och överlag var hon väl en sådan person som hellre opererade lite i bakgrunden - så som att skicka efter Gwen, vilket åtminstone än så länge verkade ganska lyckat av deras blickar sinsemellan att döma.
"Tack för att du hjälper oss." Sade hon igen och svarades av en lätt avfärdande huvudskakning ifrån Gwens håll.
"Tack själva för att ni hörde av er. Det är då varmt välkommen med ett litet avbrott från allt annat här." Log Gwen, var minst sagt tacksam över att få något annat att tänka på även om det bara var för några dagar. Allting annars kändes dystert. Nej, dystert var kanske fel ord - hon var glad att det sakta började lugna ner sig i riket och att hennes bror var på väg att ta över. Kanske skulle allt bli lugnare då. Men det hela innebar också ett bröllop för hennes del, vilket hon såg väldigt mycket mindre fram emot.
Det var ingen lång väg upp till slottet, och det dröjde inte länge förrän Gwen klev in genom portarna tätt följd av de andra tre. Hon hade bestämt sig för att börja med att leta upp Royse, och som hon hade misstänkt fann hon strax honom i en sal sittandes tillsammans med två andra män.
"Gwen! Vilka har du med dig?" utbrast han nyfiket med en blick mellan de tre och Gwen presenterade de tre snabbt.
"De behöver nånstans att tillbringa natten, och jag tänkte att det skulle vara ett gott tillfälle för dem att stanna här." Sade hon samtidigt som hennes bror reste sig upp och såg med nyväckt nyfikenhet mellan de tre, men kanske mest på Aiden.
"Så det här är den där mördarens barn? Modigt av er ändå, att springa rätt in här. Modigt, eller dumdristigt." Sade han, och Gwen började känna ett visst stygn av nervositet ändå ifall det varit så klokt att ha med dem. Men hon litade ändå på Royse, han skulle förstå att det vore smart att göra sig vän med dem. Han kunde behöva Vrale på sin sida, men han hade också varit en av de som stått på sin fars sida först. Han klev fram emot Aiden.
"Så det här är alltså pojkspolingen som ska kunna bli kung? Gud hjälpe Vrale." påpekade han med ett roat flin om läpparna innan han vände sig om igen.
"Ni kan stanna här, om ni önskar. Gwen kan säkert hjälpa er att finna rum." Sade han.


Rowan följde henne in igen, stängde balkongdörren bakom dem innan han nickade lite åt hennes ord.
"Du har nog rätt." Klockan började bli sent, och det var alltid gott att komma i säng i tid. Trots Thessas ord, kunde han ändå inte riktigt hindra sig från att trilla dit gång på gång. Det fanns alltid något att bekymra sig över, något han inte tänkt på innan. Vilket förstås inte var helt bra heller, oavsett hur lång tid han hade kvar här ville han inte heller att den skulle fyllas enbart av bekymmer.
"Är du okej?" frågade han mjukt, både med tanke på den lilla i hennes mage men kanske mest också psykiskt, hon kunde inte ha det lätt nu och även om det inte var något han medvetet gjort kände han ändå ett visst dåligt samvete över att han var orsaken till det. Log smått och lade omedelbart armarna tätt kring henne, lutade ner ansiktet mot hennes hår.
"Förlåt, jag trillar dit i tankarna igen. Jag lovar, jag ska hålla om dit tills du blir trött på mig." Sade han, det sista tillagt i en mer retsam ton emot henne - även om han gärna stod här länge med henne i sin famn.


Drew ville inte ta åt sig av faderns ord. Han visste att det var tomt prat, Philips orimliga babbel. Ändå kunde han inte hjälpa att det tog sig under huden, återupprepades i hans tankar gång på gång. Han hade ett rum på slottet han tillbringat sin tid i efter att de återvänt till Acria igen, och det var dit han var på väg nu. Han stack ner handen i fickan igen och grävde fram fler av de torkade svamparna, stoppade in ett par i munnen och började tugga på. De dämpade tankarna, hjälpte att glömma för en stund. Men de väckte också andra, eller snarare andras, tankar. Det var då han gjorde sig som mest påmind. Malcom. Kanske var det dags nu? Hur länge skulle han egentligen vänta, fega? Malcom skulle skydda honom, det hade han lovat. Han skulle kunna hålla tankarna borta, ta över och hjälpa Drew. När Drew väl kom fram till rätt dörr, tycktes korridoren nästan ha börjat snurra kring honom och väl där inne fick han anstränga sig för att kunna fokusera tankarna. De gick trögt, som nån segflytande olja. Hade han inte nån kniv nånstans? Visst hade han väl det? Men var? Han hörde någon, en vakt, gå förbi på utsidan och snurrade runt, dörren stod fortfarande lätt på glänt. Rösten fick Philips ord att återvända till honom igen, dundra igenom hans huvud gång på gång. Han lade instinktivt händerna för öronen, tryckte dem emot huvudet. Svamparna skulle hålla honom borta! Varför funkade de inte?
Men Malcom skulle hjälpa honom, ja. Det måste det göra. Han var bara tvungen att göra något först... I de tröga tankarna kunde han inte minna sig vad det var, men så dök Malcoms röst upp i hans huvud igen. Trängde igenom Philips hårda ord. Kniven! Kniven var det. Han behövde hitta kniven. Han gick fram till sitt nattygsbord, drog ut en låda och fann den. Malcoms röst blandade sig allt högre in mellan Philips, fick det att kännas som om huvudet skulle sprängas av allting. Han måste få tyst på det, ja, det var vad han måste.
Han märkte knappt smärtan när han med kniven gjorde ett djupt snitt över vardera handled. Men blodet märktes, det blödde mer än vad han hade förväntat sig. Inte för att han egentligen vetat vad han förväntat sig heller, men det vällde fram i takt med att rösterna blev allt lägre och han kände strax hur benen vek sig under honom.

Aiden följde efter Gwens in till salen med Jeanne och Ivor. Han hade varit på ganska gott humör. Säkerligen hade Gwen något med det att göra. Aiden trivdes i hennes närhet. Så enkelt kunde det vara. Även om de hade en tidspress och uppdraget, så vilade han i att han hade hennes sällskap. Insåg hur han längtat att få vila sin blick på henne.
Men de trivsamma tankarna skingrades på en sekund så fort han hörde Royse röst. Den verkade så hård och bestämd. Tankarna for på en halvsekund till Philip, men lika snabbt så försvann de. Det var inte läge att lägga någon tanke på den karln. Men Aiden trodde att det fanns något liknande mellan Philip och brodern.
Dessutom verkade Royse inte vara så säker på att ha sina oinbjudna gäster här. Vad var Royse problem? Tja, det låg väl något i att Aidens pappa hade dödat Oriagates kung och Royses pappa. Aiden kände en irritation. Royse klandrade fel person.
”Tro vad du vill.”, började Aiden. Det verkade inte finnas något utrymme för att de skulle bli vänner precis. Och Gwens bror hade en poäng här. Det kunde vara dumdristigt att de kommit hit. Men var annars skulle de ta vägen? ”Det är ändå inte dig vi vill träffa.”, lade han till. Men så talade Royse till Aiden på ett sådant nedlåtande sätt. Det kunde Aiden inte bara låta vara. ”Jag vet iallafall min plats. Ni har ju inte styret klart för er ens.” Han lät säker på sin sak. Men när Royse sedan avfärdade dem för att låta de gå iväg med Gwen tystnade Aiden. Han skulle inte göra sig fiende med Gwens bror. Så försvann de iväg med Gwen och lämnade hennes bror kvar i salen.

Jerome hade efter middagen gått tillbaka till sin familj. Sett efter Giselle och Bron. Sett till att de hade det bra. Och det verkade till hans glädje att de hade de. Han var oerhört tacksam över att ha de här. Acria, som inte alls kändes som hans hem. Och Philip.. Ja.. Han var glad över Adriana, hans mamma. Hon var en trygghet. Men så oroade han sig för Drew. Han hade inte varit sig själv på sistone.
Jerome försökte förstå det. Han hade ju hört om bråket med Aiden på slottet i Eimport, men det var dagar sedan. Ältade Drew det fortfarande? Det måste vara något mer?
Jerome kände inte igen Drews sätt att tala. Ibland svamlade han. Han hade höjt rösten åt Philip och visat sitt missnöje. Det var ovanligt. Drew som tidigare verkade vilja vara sin pappa till lags. Något stod iallafall inte rätt till, så säker var Jerome iallafall.
När han varit ett tag med sina så ursäktade han sig för att söka upp sin bror. Bara för att se till hur han hade det.
Jerome gick i korridoren och letade upp Drews rum. När han kommit fram till dörren så knackade han med baksidan av sitt pekfinger på den. ”Drew? Är du där?”, frågade han. Lade ett öra mot dörren för att lyssna efter tecken. Men när Drew inte svarade honom kände han försiktigt på handtaget så att dörren svängde inåt rummet.
”Drew!” Chockat upptäckte Jerome honom på golvet. Blod. Handlederna uppskurna. ”Drew!”, ropade han skräckslaget igen. Vakter kom rusande. ”Hämta hjälp! Nu!”, sa han ilsket åt de när de förvirrat kikade in i rummet. Varför hjälpte ingen honom?
Han störtade fram till Drew för att plocka upp honom. Jerome lyfte upp honom på sängen sin. ”Drew! Vad är det som har hänt?” Det sista kom ut som en viskning.
Förtvivlat försökte han väcka liv i brodern genom att klappa honom på kinden. Först försiktigt, men sedan med mer kraft för att försöka få någon reaktion tillbaka. Jerome försökte lugna sig, men det var svårt. Det handlade om hans bror. Förbannade Philip att han förstört sina söner så. Nej, han behövde tänka klart för att hjälpa honom. Han undersökte hans ansikte. Färgen på läpparna avslöjade att han fått i sig något olämpligt. Kanske rentav giftigt. Han kände med tummen på hans läppar. ”Svamp? Är det det du har ätit, Drew? Vad tänkte du?”, fortsatte han att viska. Märkte att han darrade. Även på rösten. ”Mamma! Han har ätit svamp!” Adriana hade talang med sin trollkonst. Jerome hoppades på att hon kunde hjälpa.