Rollspel: Marodörernas tid

Jag såg på Remus och rynkade pannan, hoppades att allt skulle ordna sig.
- Kom och sätt dig med oss Remus, sa jag lätt till honom och bad en tyst bön inom mig att allt skulle ordna sig.

Remus grimaserade och backade undan. Han såg sig omkring och bet sig hårt i tungan. Han öppnade munnen för att säga något men stängde den hastigt igen. Remus såg besvärat på Lily, hon hade i alla fall inte skrikigt åt honom, kallat honom för freak eller liknade. Kanske skulle hon inte flippa ut?

Jag mötte Remus blick
"det är okej Moony. Hon verkar inte ha något i mot det och om hon klarar av Bambi här så är du ingen fara" log jag vänligt och hoppades han skulle förstå

Lily såg upp. "Skulle jag ha något emot det? Nej, inte alls. Jag tror inte precis att man blir en... varulv självmant. Ni behöver inte oroa er, era hemligheter är i säkert förvar hos mig. Jag kommer inte berätta det för någon." Hon reste sig långsamt upp.

Remus kokade av ilska, han hade lust att slå Sirius i ansiktet men hindrade sig och knöt nävarna bakom ryggen. Han nickade till svars och blängde på Sirius i ögonvrån, men såg sedan bort så att Sirius inte skulle märka någonting. Han såg sedan på Lily utan att säga någonting. Mest av allt önskade han att hon inte hade varit där. Hon var för smart för sitt eget bästa.

- Jag är ledsen Remus, men hon är för smart. Hon hade redan listat ut allt.
Det är bättre att hon vet sanningen än att hon skulle sprida en massa rykten, sa jag och såg oroligt på Remus.

Jag såg Remus blick och slog ner min egen jag märkte att han blev arg
"jag går" sa jag och reste mig och lämnade rummet. Jag hade svikit Remus igen. Han var arg på mig igen. Hur jag en gjorde blev han arg på mig. Jag gick i den nästan tomma korridoren ner för alla trappor och ut på området. Jag gick till en skymd plats bakom några träd vid sjön. Jag förvandlade mig till en hund och la huvudet över tassarna och såg ut över vattnet

Lily suckade. Hon förstörde ju bara allt. "Jag är ledsen", mumlade hon och började gå. När hon väl hade kommit ut ur Sällskapsrummet skulle väl Slytherinarna mobba henne. Vilket toppenliv hon hade.

Jag såg efter Sirius med blicken.
Jag märkte att han var ledsen jag visste inte vad jag skulle göra jag ville vara hos båda mina vänner men jag kunde inte dela på mig.
Så jag stannade hos Remus och väntade på hans reaktion.

Remus svarade inte utan såg bara bort, ignorerade dem. Han gick tvärs över rummet och upp till sovsalarna. Just i denna stund funderade han på att hoppa ut från ett av tornen, men då skulle de bara leda till problem, för de levande. Han stormade in i sovsalen och hatade nu sin lykantropi mer än någonsin. Varför i hela världen kunde han inte få vara en normal person? Att vara mugglare hade varit bättre än det här. Han hade lust att krossa någonting men stod emot den impulsen och tvingade sig att sätta sig på sin säng.
Att sitta där ensam hade blivit en äcklig vana.