Rollspel: Marodörernas tid

Jag såg på vattnet. Jag kanske skulle drunkna så mina vänner skulle slippa bli sårade och arga på mig. Men de skulle kanske sakna mig? Undra hur de skulle reagera? Jag såg på vattnet och kom fram till att det inte var någon bra ide. De skulle bara ställa till problem för alla. Jag la ner huvudet igen och kände något Sally rinna ner för käkarna

Remus stönade irriterat och slog med händerna emot pannan. Allting var hans eget fel, om han inte hade sagt att de skulle skrämma Snape hade Lily inte gått ut och sett dem och då hade allting varit normalt och hans "hemlighet" hade varit väl bevarad. Eller i alla fall för ett tag.

Lily skyndade mot biblioteket utan att bry sig om att Slytherinarna ropade "Smutsskalle!" efter henne. Hon kunde se Janes självbelåtna flin framför sig.
Hon hann fram till biblioteket precis i rätt tid. Hon slog sig ner i en fåtölj och tårarna började rinna utan att hon kunde hejda dem. Hon var helt ensam, inte en enda elev syntes till.

Jag stod där i salen och började känna mig irreterad och arg. Hur vad det vi sa att vi skulle prata med varandra. Och så går de bara iväg och surar. Nä nu fick det vara nog, tänkte jag och klampade upp till Remus.
- Nu får det vara nog, ta och prata med oss vad du känner istället för att sura sådär, sa jag med arg och ilsken röst.

"Äsch, håll klaffen!", fräste Remus irriterat och blängde hatiskt på James. Några sekunder senare insåg han sitt misstag men han sköt undan sitt sunda förnuft.

- Lägg av du surar här och Sirius någon annan stans. Och ingen av er tänker ge sig, fattar ni inte hur barnsliga ni är, sa jag surt och såg på honom.

"Vem av oss har en anledning?", fräste Remus till svars. "Men du tycker säkert att det bara är lustigt att jag nästan dödade fyra personer igår natt? Det är ju rent av som en komedi film", sa han sedan och fnös.

- Klart att jag inte tycker men du lyssna ju bara på dina egna förebråelser. Fattar du inte att vi var med på det, vi siaate riskerna. Och vi överger dig inte för att du är vår vän. Om du inte har fattat det ärn så är du bärst att du gör det, sa jag argt.

Jag såg solen gå ner och funderade på att gå in men kom fram till att det inte var nån mening. Då var jag tvungen att gå upp till tornet och Remus var där och han ville inte se mig. Jag förstod honom, allt var ju mitt fel. Jag gick fram till sjön och drack lite innan jag la mig i gräset igen och slöt ögonen

Remus fräste irriterat emot James. "Jag känner till riskerna, jag vet att ni inte överger mig. Men jag gillar att vara på den säkra sidan. Dessutom så spårade det ur totalt igår natt! Det kunde ha slutat illa, riktigt illa! Jag vill inte att det händer igen, därför har det blivit hel knäppt. Och sedan har vi ju Sirius och hans hormoner...", Remus suckade och såg bedjande på James. "Förlåt mig."