Rollspel: Marodörernas tid

- Visst jag förlåter dig, och nu går vi ner till Sirius och pratar med honom, okej?, sa jag och stirrade på honom.

Remus nickade. "Det är nog bäst så", svarade han och reste. "Men stirra inte på mig sådär, jag känner mig utpekad...", tillade han och bet sig i ansiktet.

Jag slog upp ögonen och såg att det var mörkt och hade jag inte haft päls hade jag frusit. Jag börde kanske gå in? Nej jag kan lika väl ligga kvar här som någon annan stans

- Visst, sa jag och drog fram kartan.
- Kom så går vi,och vi hittade Sirius förvandlad till en hund.

"Wakie wakie", sa Remus och log emot Sirius. Bara för att försöka få honom på bättre humör.

Jag hörde några komma och antog att det var mina vänner. Jag hörde Remus röst och lyfte huvudet och såg på honom och såg sedan bort och la huvudet över tassarna. Är det ens nån mening att försöka bli vän med honom igen? Han blir bara sur på mig igen. Jag såg ut över sjön och undvek att se på mina vänner

Remus ryckte på axlarna. "Jag är inte på humör för att orka med sådant här, vill du vara sur så är det inte mitt problem!", sa han och vände ryggen till. Med en snabb blick på James började jag sedan gå.

Jag såg efter Remus. Nu var han sur på mig igen. Jag behöver inte ens göra något för att han ska bli sur! Jag orkar inte med honom. Jag försöker och försöker men det spelar ingen roll vad jag gör. Jag morrade lågt och såg sedan ut över sjön igen. Vill han inta vara kompis med mig tänker jag inte tvinga honom!

Remus gick in i slottet, raka vägen till biblioteket. Sirius var ett pucko, han missförstod alltid allting. "Helvete!", röt han och fick en arg blick av bibliotekarien. Han såg sedan att Lily satt och grät inte långt bort. Fan också, nu hade han klantat till det igen. Han suckade och såg på Lily. Han bet sig i läppen och slog sig ner i en fåtölj.

(nu skrev ni båda samtidigt, det blev jobbigt xD)