Fjärde årselever

Lucy gick tillsammans med sin bror för att leta efter en tom kupé men hittade ingen tom kupé bara med en person i nästan lägst ner i tåget.
"Scorpius kan inte du sitta med dina kompisar istället?" frågar Lucy.
"Ja, det kan jag", svarar Scorpius.

"Okej lova att ni sköter er nu!" Säger Ginny än en gång och omfamnar hårt sina mig och Abus.
"Glöm inte att skriva till oss så fort ni kommer dit" Säger Harry och kramar om Albus.
"Pappa... tänk om jag hamnar i slytherin..." Säger Albus lågt men jag hinner snappa upp det.
"Tack då! Vill du inte gå med din bror eller?" Säger jag med sarkasm. Harry skrattar lågt och möter sedan Albus blåa ögon.
"Om du tänker att du inte vill gå i slytherin när du ska bli sorterad så kommer du inte hamna där" Säger han och kramar om Albus en än gång innan han går mot mig istället.
"Jason jag vet att du inte tycker om att du är den ända i familjen som går i slytherin men du får se på den ljusa sidan. Du är den första i vår släkt som kommer i slytherin" Säger Harry och kramar om mig. Jag drar mig ifrån pappa medan ilskan sakta kommer krypande och tar mina saker och kliver på tåget. Jag började genast att leta efter någon tom kupé men hittade inte någon.
"Du Jason, om du letar efter platser så finns det en tom kupé där borta" Säger en kille och pekar mot en kupé lite längre bort. Jag nickar och går snabbt dit. Sedan ser jag henne... det är den där tjejen som såg så lik ut Bellatrix. Jag tvekade vid handtaget men drog sedan upp kupé dörren och gick in.

Lucy går i slytherin

Jag måste logga ut nu

Okej då ändrar jag min till griffindor eller vad tycker ni? Det är ju lite spännande att gå med "Fiendens" elevhem. Eller ska jag följa tradditionen?

( Gör som du vill, men bestäm dig )

Kupédörren öppnades och den äldsta utav Pottersönerna kommer in.
Jag vänder mig bort, jag vill inte att han ska se att jag gråtit.
Varför skulle den ända i världen som jag var så avundsjuk på komma in i min kupé?
Jag tänkte fräsa till honom att sticka, men ändrar mig sedan.
Det är ju inte hans fel att han har en sådan perfekt familj.
Att hanns familj överlevde och valde den rätta sidan.
Jag knöt näven för att inte skrika av ilska, varför kunde jag inte ha en familj, varför var de tvungen att dö, varför var de tvungen att välja fel sida, att bli dödsätare?
Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag snyftar till.
Vad ska han tro om mig?, den där Pottersonen med sitt perfekta liv.
Tror han att jag är nån barnunge som bara grinar? eller tror han som alla andra att jag är galen precis som min mor?
Jag hatade verkligen det här, alla undvek mig, alla trodde jag var som min mor.

När jag kom in i kupén fann jag tjejen sitta och snyfta och jag ändrade mig snabbt och ville bara därifrån. Men något stoppade mig, jag bara stod där och stirrade. Jag slog igen kupé dörren och tillslut gick jag ändå och satte mig mitt imot tjejen.
"Är det okej att jag sätter mig här?" Frågar jag men sätter mig ändå. Hon försöker att gömma sig, ser det ut som. Men jag kan ju förstå varför, det är nog inte så roligt att någon kommer och pratar med en ifall man gråter. Jag suckar och drar fram en näsduk ur fickan på tjocktröjan och räcker fram den till tjejen.
"Här.. ta den här..." Säger Janson och biter sig i läppen. Han har alldrig tyckt om att vara nära en tjej som gråter, blir liksom obekvämt. Man vet inte vad man ska gör. Ska man försöka att säga något snällt eller ska man krama tjejen eller bara klappa tjejen lät på axeln. Eller så kan man ju välja att gå därifrån.

Jag bara nickar till svar och tar emot näsduken.
- Tack, säger jag och försöker att le mot honom.
Jag torkar ögonen och granskar honom ingående.
Vem var han egentligen?, Jag trodde han var typen som hade en massa vänner och inte brydde sig om någon är sig själv.
Ingen har förut visat mig någon vänlighet, de flesta har bara ryggat undan från mig, förutom de idioter som trodde att jag tänkte bli som mina föräldrar och vara den nya Voldemort eller vad man skulle säga.
Jag log och gav tillbaka näsduken.
- Tack, vad heter du?, sa jag leende, precis som om jag inte visste vem han var, men han kände säkert inte till mig så jag tänkte låtsas att jag inte visste vem han var.

(Kan du bestämma dig för ett elevhem är du snäll? )

(Griffindor tror jag^^ föresten jag ska äta nu)

Jag log när hon tog emot näsducken istället för att fortsatt att snyfta, det var faktiskt fantasktiskt att hon ens log åt mig. Det såg ut som att hon inte var så van vid att människro tilltalade henne. Jag mötte hennes blick när han hon frågade om hans namn.
"Janson, Janson Potter. Du då, vad är ditt namn?" Säger jag och ler.

Jag log mot honom, när han sa sitt namn.
Han sa det inte så där skrytigt som jag trodde att de berömda Potters skulle göra utan riktigt vänligt.
Jag sänkte blicken sedan när han frågade om mitt, jasså så han visste inte om det?
- Bella Lestrange, sa jag tyst och undvek hans blick.
Nu trodde han säkert att jag var galen precis som alla andra, jag suckade och väntade på vad han skulle säga.
Den första som överhuvud taget hade brytt sig om att prata med mig, att fråga hur jag mådde, nu skulle han säkert överge mig och skrattande gå till sina vänner att han hade mött mig.

Jag nickade när jag hörde hennes namn.
"Din mamma är Bellatrix Lestrange, eller hur? Jag såg hennes på en bild i en bok" Säger jag men inser sedan hur löjligt det lät. "Jag har sett din mamma i en bok" Vem säger det nuförtiden!? Ingen! Jag tittar snabbt ner i golvet men tittade sedan upp igen.
"Förlåt... jag menade inte... det var så löjligt... jag borde vara tyst nu" Stammar jag nervöst fram innan jag tystnar.